Vilse i den fackliga labyrinten
24 januari, 2018
Skrivet av Rasmus Lygner
Snårig väg till facket Påhugg på fabrik, helgerna i butik och kvällarna som diskplockare. Så ser situationen ut för många unga. Ingen fast anställning och jobb inom olika branscher. Arbetsmarknaden har förändrats – men inte fackförbunden.
Så gjorde jag undersökningen
Först skapade jag ett fiktivt CV för Rasmus Carlsson. Jag valde ut ett par vanliga ungdomsjobb – bland annat servitör, marknadsundersökare och fastighetsskötare.
I rollen som Rasmus Carlsson ringde jag sedan till sju fackförbund: IF Metall, Handelsanställdas förbund, Hotell- och restaurangfacket, Fastighetsanställdas förbund, Kommunal, Unionen och Lärarförbundet.
Det gjorde jag i två omgångar. Första gången för att fråga om jag fick bli medlem. Andra gången för att få svar på om jag hade för låg lön på mitt extrajobb.
Totalt ringde jag facken 14 gånger.
77 procent av de som jobbar inom IF Metalls branscher är med i facket.
Hos GS-facket är 73 procent medlemmar.
I Pappers är 97 procent medlemmar.
Mitt första jobb var som fastighetsskötare på Hisingen i Göteborg. Jag rensade rabatter, släpade sopkärl och plockade fimpar.
När jag väl tagit studenten försörjde jag mig på de timmar jag fick. Några dagar på förskolan, två veckor som fastighetsskötare och ytterligare ett par månader inom skolan. En ganska typisk tillvaro för den som fyllt 19 år och precis börjat arbeta. I synnerhet för min generation som mött ett arbetsliv bestående av timvikariat, tillfälliga inhopp, bemanningsanställningar och prov- och säsongsanställningar.
Som timvikarie hade jag inte en tanke på att gå med i facket. Ingen frågade om jag ville bli medlem eller berättade att jag kunde bli det. Ärligt talat visste jag knappt vad facket var. Trots att det var då jag behövde deras hjälp som mest. För min generation är det långt ifrån självklart att gå med i facket, än mindre vilket vi ska välja. När jag föddes 1994 var 77 procent av arbetarna mellan 16 och 24 år med i ett fackförbund. I dag är bara 38 procent medlemmar.
I flera år har det larmats om fackens svårigheter med att fånga upp unga som arbetar inom olika branscher samtidigt. Nya tvärfackliga medlemskap har föreslagits, motioner har skrivits och möten har hållits. Fackförbunden har inte kunnat enas. Så vart ska min generation ta vägen?
För fyra år sedan genomförde Dagens Arbetes reporter Rasmus Columbus ett experiment för att få svar. Han skapade alter egot Rasmus Carlsson. En ganska genomsnittlig 22-åring som försörjde sig genom att varva jobb i olika branscher. I rollen ringde han till ett par fackförbund och undrade om han fick bli medlem. Hans fråga var enkel: Finns det ett fack för Rasmus? Vad har hänt sedan dess? Jag bestämmer mig för att göra om experimentet.
Utgångspunkten den här gången är att jag har tre jobb. Ett där jag jobbar tre eller fyra dagar i veckan, ett annat som fungerar som ett komplement och ytterligare ett där jag ibland hoppar in som timvikarie. Alla inom olika branscher, knutna till olika fackförbund. Jag glömmer allt jag lärt mig. Rasmus Carlsson är ung och ny på arbetsmarknaden. Han vet inte särskilt mycket om facket. Sedan ringer jag det första telefonnumret på respektive förbunds hemsida.
– Hej, jag har funderat på att gå med i facket.
Då har du kommit helt rätt, svarar de flesta. De säger att jag ska gå med i det fackförbund vars bransch jag jobbar mest inom. Och trots min röriga arbetssituation är de måna om att jag ska bli medlem. Det är bättre att jag är med i ett fackförbund, än i inget alls.
– Du jobbar alltså mest inom hemtjänsten? säger en kvinna på Kommunal.
– Ja, precis. 60 procent ungefär, svarar jag.
– Då är det Kommunal du ska gå med i, men Kommunal kan inte gå in och löneförhandla för de jobb som du har vid sidan av – eller förhandla om det skulle bli problem med arbetsgivaren.
Jag gör ändå ett försök och berättar att jag har fått problem på mitt restaurangjobb. Kan jag åtminstone få någon typ av råd? Det blir svårt, säger hon. Kommunal kan inte Hotell- och restaurangfackets avtalsområde. När jag i stället ringer dem säger en kvinna i Göteborg:
– Om du skulle få problem med ditt jobb i hemtjänsten är det oftast Kommunal som kan besvara frågor gällande avtalet. Men då är det viktigt att säga: ”Hej, jag är medlem i Hotell- och restaurangfacket, men skulle ni kunna hjälpa mig med några frågor, för jag jobbar extra inom vården?” Att man har ett LO-medlemskap är grunden.
Fackförbunden har kollektivavtal med sin branschs arbetsplatser. De ansvarar för och är experter på sina egna avtal. Det är därför mitt alter egos situation är så snårig.
Men den går att lösa, säger kvinnan i Göteborg. Antingen skriver Hotell- och restaurangfacket en fullmakt till det förbund som äger kollektivavtalet – då kan jag företrädas av deras ombudsmän – eller så företräder de själva mig med hjälp från det andra förbundet. Jag blir osäker. Kollektivavtal? Fullmakt? Ombudsmän? Förhandlingar? Det hela verkar omständligt. Vem är det egentligen som kan hjälpa mig?
Jag fortsätter att ringa runt. Nästan alla vill skriva in mig som medlem omedelbart. De är vänliga, svarar på frågor och ger mig råd om de kan. Oavsett om det handlar om deras bransch eller inte. Nu förstår jag: det finns gott om fackförbund för Rasmus Carlsson. Han ska dessutom kunna få hjälp om det uppstår problem inom en annan bransch.
– Eftersom du är vår medlem kan du naturligtvis få hjälp av oss. Det är alltid svårare att få den rätta hjälpen, men om problem uppstår kontaktar vi förhandlingsombudsmännen på Hotell- och restaurangfacket, säger en kvinna på IF Metall när jag nämner mitt restaurangjobb.
– Så ni kan lotsa mig rätt?
– Det är klart, eftersom du är vår medlem. Du står inte utanför om du får problem på en annan arbetsplats.
Allt tycks gå att lösa. Vad som krävs är tid och kunskap. Jag måste veta hur en förhandling går till, vad ombudsmännens roll är och vem som har rätt att företräda mig. Framför allt krävs en förståelse för kollektivavtalens funktion och deras betydelse inom de olika branscherna.
Som 19-åring visste jag inget av detta. I dag är jag journalist på Dagens Arbete. Jag bevakar dagligen de här frågorna. Det är mitt jobb att ringa och få svar. Men hur länge hade mitt alter ego Rasmus Carlsson orkat?
I en motion inlämnad till LO-kongressen 2008 hittar jag en beskrivning av varför unga väljer bort facket: ”För hur väl anpassat är det fackliga medlemskap som vi har att erbjuda till dessa grupper? Utgår inte medlemskapet i många fall ifrån att medlemmen arbetar på en och samma arbetsplats under en längre tid?”
Rasmus Carlsson skulle inte ens ha brytt sig. Det är krångligt, för abstrakt – det angår inte honom. Han tänker som jag själv gjorde. Men det finns undantag. 26-årige Henrik W Pettersson har engagerat sig i facket trots att han aldrig fått en heltidstjänst. Ibland har han behövt ha flera jobb samtidigt för att försörja sig.
– När jag växte upp fick jag bilden av att man jobbar måndag till fredag – eller åtminstone fem dagar i veckan. Men det är inte riktigt så verkligheten ser ut i dag. Man får ta det för vad det är. Det trodde jag inte när jag var i 15-årsåldern.
Sitt fackliga engagemang fick han hemifrån. Hans pappa var fackombud på ett byggföretag. Men hans egen väg till facket började när han höll på att bli snuvad på en fast tjänst på 75 procent. Efter en provanställning ville arbetsgivaren ge honom ett vikariat. Han blev misstänksam. Hade han inte rätt till en fast tjänst? Ett samtal till facket gav svar: ja.
Nu förstod han vilket stort stöd de kunde vara. En ungdomskurs var nästa steg. Senare har han själv varit fackombud. Och det är viktigt att fackförbunden kan samarbeta, tycker han.
– Samordningen mellan de olika LO-förbunden kunde vara smidigare. Det är min spontana tanke. Jag har baskunskapen som krävs. Men om du inte är insatt, utan bara medlem, kanske du inte vet att du kan kontakta Handels som kopplar över dig till Hotell- och restaurang? Utan den kunskapen kan man känna sig väldigt utlämnad.
Framåt slutet av 2011 var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin bekymrad.
– Om vi inte fångar upp de här unga människorna när de är som mest oskyddade på jobbet, när de har som mest behov av fackligt stöd, är det då naturligt för dem att gå med i facket den dagen de får en fast anställning?
Frågan var knappast ny. Men det här året hade organiseringsgraden bland unga arbetare slagit i botten och snart var det dags för ännu en LO-kongress. Nu behövdes en lösning. Under ett par månader hade LO genomfört ”Stora resan”, ett projekt där de åkte runt och lyssnade på 100 000 personer för att få svar på varför unga inte går med i facket. En slutsats var att arbetsmarknaden har förändrats mycket de senaste 15 åren, medan facket inte har gjort det.
– Vi diskuterade hur vi ska få unga människor att gå med i facket. För man kanske inte ens jobbar inom en bransch? Utan har påhugg inom Hotell- och restaurang, Kommunal och Handels. Hur ska man då veta vilket förbund man ska gå med i? säger Wanja Lundby-Wedin.
Idén om ett gemensamt ungdomsmedlemskap lyftes. Ett slags introduktion till facket som senare kunde omvandlas till ett medlemskap i något av förbunden. Förslaget fick inte gehör. Men vid kongressen året därpå diskuterades nya typer av medlemskap. En motion pekade på ungas situation: ”Det vanligaste argumentet från unga vuxna är ’Vi är inte med i facket för vi vet inte vart vi ska vara, vi jobbar i många olika branscher samtidigt.’”
I ytterligare en motion uttrycktes det så här: ”En annan orsak kan vara att man upplever det som svårt att gå med och att veta vilket fack man ska gå med i när man ständigt byter arbetsgivare och bransch.”
Den skrevs av Roger Berglund och lades fram av Pappers avdelning 68. Han var oroad över att organisationsgraden sjunker, särskilt bland unga. På Holmen paper i Hallstavik träffade han sommarjobbare som berättade att de helt enkelt fick ta de jobb som de erbjöds.
– Folk hoppar mellan olika jobb och olika branscher. Då vet de inte i vilket fack de hör hemma och går inte med alls. Vi tänkte att LO, som normalt brukar hitta lösningar på ganska komplicerade samhällsfrågor, kunde komma med ett förslag om hur vi ska lösa situationen. Men vi är besvikna. Frågan har gått i stå.
Nästa kongress lade de återigen fram motionen och fick avslag. Också det året höjdes röster om svårigheterna med att fånga upp unga. Än i dag finns ingen självklar lösning. En anledning är att debatterna ofta hakat upp sig på själva organisationsfrågan. Vad flera av motionärerna föreslog var att det skulle bli möjligt att vara medlem i LO. Det var inte uppskattat: ”LO är ingen fackförening som organiserar arbetare på arbetsplatsen”, stod det i ett avslag. Att börja skriva in arbetare direkt hos dem skulle riskera att fjärma fackförbunden från arbetsplatserna.
– Det har stoppats varje gång av att förbunden i LO:s styrelse sagt att bara organisationer kan vara med i LO, säger Jonas Ivman, ombudsman på LO med ansvar för samordning av organisering och medlemsvärvning.
– Men när vi får en massa motioner om samma frågor, måste vi fundera på om det inte är dags att komma med ett konstruktivt förslag.
De senaste tio årens motioner vittnar om ett missnöje. Fackförbunden har misslyckats med att anpassa sig till hur den nya arbetsmarknaden ser ut. För fyra år sedan kallade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson den fackliga organiseringen av osäkert anställda för ”ett jätteproblem” och ”en jätteutmaning”. Men ett ungdomsmedlemskap i LO är fortfarande inte aktuellt.
– Det är en av de hetaste debatterna vi har haft under de senaste tio åren. Men förbunden är inte redo att köpa en sådan lösning. Jag tror att det skulle lösa många problem, men förbunden måste ge oss ett mandat, säger han och fortsätter:
– Jag skulle inte ha något emot att vi i alla fall gjorde ett försök med ett ungdomsmedlemskap i LO.
Men än så länge måste Rasmus Carlsson själv hitta fram till hjälpen. Därför fortsätter jag mitt experiment. Som testperson har jag hunnit välja fack, men jag misstänker att jag har för låg lön på ett av mina extrajobb. För att få svar ringer jag det fackförbund som har hand om den branschens kollektivavtal. Kan de hjälpa mig?
Inte alltid. Unionen hänvisar till det fackförbund som jag är medlem i och Lärarförbundet lämnar inte ut lönestatistik till icke-medlemmar. Alla LO:s förbund berättar däremot vad den lägsta lönen är enligt deras kollektivavtal. För dem verkar det inte vara ett ovanligt problem att ha flera jobb.
När jag ringer Hotell- och restaurangfacket får jag snabbt veta vilken lön jag har rätt till.
– Så om jag ligger för lågt går jag till arbetsgivaren och säger att jag har fått de här siffrorna av dig? Men om det skulle bli problem, då ringer jag till mitt fackförbund Handels? säger jag.
– Då ringer du Handels.
– Och då ska det inte vara några problem att jag är med i fel fack?
– Nej, utan Handels får gå in och företräda oss. Men de kommer att ringa till oss och begära hjälp i sådana fall.
Samtalet sammanfattar min upplevelse. Fackförbunden är tillmötesgående och har stor förståelse för min situation. Men det var aldrig frågan. Själva grundproblemet är ett annat.
När jag som 19-åring arbetade inom skolan var jag ansvarig för en särskilt aggressiv elev. Första dagen pekade en lärare ut honom och jag förväntades veta vad jag skulle göra. Skolpsykologen gav mig ett par råd under en ovanligt stökig gympalektion. Jag blev sittande på bänken. För jag förstod inte. Hur kunde jag hjälpa honom? Vad fick jag göra?
Kunde facket ha hjälpt mig? Som stöd-resurs inom skolan rekommenderas du oftast att bli medlem i Kommunal. Men det är inte självklart. Ibland undervisade jag – innebär inte det att jag borde ha ringt Lärarförbundet? Och veckan därpå skulle jag kanske arbeta som fastighetsskötare igen. Så vart skulle jag ta vägen?
Om jag väl hade bestämt mig för att gå med i facket skulle jag ställts inför ytterligare en gränsdragning: den mellan arbetar- och tjänstemannafack, mellan LO och TCO. En gräns jag inte ens visste fanns.
Nu vet jag vad den innebär. Och jag vet att det inte finns något uppstyrt samarbete mellan organisationerna för att hjälpa dem som rör sig över gränsen. Så även om jag hade blivit medlem i facket, är det inte alls säkert att jag skulle kunnat få hjälp. Men det spelar egentligen ingen roll. För jag gick aldrig med i facket.
Kanske dags att börja organisera efter hur behovet ser ut. Välkommen till verkligheten.