Industriarbetarnas tidning

Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.

”Det krävs en pragmatisk lösning”

6 februari, 2018

Debatt Medlemmar med flera olika jobb bör kunna vända sig till vilket fack som helst och få hjälp. Om inte förbunden kan lösa de byråkratiska problem som uppstår kommer facken att dö ut, skriver GS centrala ungdomskommitté.

Pengar. Endast det och ingenting annat handlar det om. Fackens brist på samarbete, både mellan förbunden inom LO och mellan Centralorganisationerna LO, TCO och SACO, beror på ovilja att ta kostnader för medlemmar som inte nödvändigtvis tillhör ens eget förbund.

Detta måste vi vara extremt tydliga med när vi diskuterar sinsemellan, om vad vi ska göra åt det stora problemet med att organisera unga människor, som har jobb i flera olika branscher.

Det kommer att kosta pengar. Kortsiktigt. Men det vi kommer att få tillbaka som arbetarrörelse långsiktigt, kommer att vara ovärderligt. Vad är det då vi ska få tillbaka långsiktigt? Jo, 700 000 möjliga medlemmar som just nu befinner sig i fackföreningslimbo.

Konsekvenserna av detta velande och denna passivitet, kan bli ödesdigra för arbetarrörelsen. Men fackföreningar i Sverige har genom historien, gång på gång, visat att problem är till för att lösas. Vi i GS-fackets centrala ungdomsråd, tror därför inte att detta problem är ett oöverkomligt hinder. Det enda som krävs är bara att förbunden sätter sig ned, släpper alla historiska motsättningar och öppnar sina sinnen för arbetarrörelsens ”greater good”. Gammalt tänk måste få självdö. Vi har inte råd att vara konservativa.

Unga människor som avstår att gå med i facket bara för att de har flera jobb och inte vet vilket fack de ska gå med i, måste få ett alternativ. Vi måste ge dessa människor en smidig möjlighet till ett medlemskap fritt ifrån byråkrati, fackförbundsrivalitet och pengabråk. Inser inte förbundsstyrelserna att dom sågar av den gren som de själva sitter på, när dom inte kan komma överens om en snabb lösning på detta problem?

Ska det behöva gå så långt att förbundens brist på samarbete, tvingar fram en lösning där en tredje part tar plats på arbetsmarknaden, som erbjuder någon sorts fackföreningsförmedling?

Vi ser några möjliga framtidsscenarion i detta läge.

Antingen så tar förbunden ansvar över situationen och jobbar fram en snabb och pragmatisk lösning. En lösning som innebär att den individ som har ett medlemskap i vilket fackförbund som helst, vare sig det tillhör LO, TCO eller SACO, kan vända sig till vilket som helst av förbunden i centralorganisationerna och få den hjälp man behöver. Det pengastrul som uppstår bakom kulisserna, ska också lösas bakom kulisserna. Den gemene medlemmen ska inte behöva oroa sig över huruvida den ska få den hjälp den behöver eller inte, trots att medlemsavgift betalas.

Det andra framtidsscenariot är ett mardrömsscenario. Ett scenario där medlemskapet fortsätter att dala nedåt, tills vi befinner oss i ett läge där vi inte längre representerar majoriteten. Då kommer vi återigen stå på ruta ett.

Unga människor kommer inte att gå med i facket bara för att vi finns. Vi måste också bevisa för dem, att vi faktiskt gör skillnad. Unga människor anpassar sig. Unga människor gör vad som krävs för att överleva. Gör vi det?

Uppenbarligen gör vi inte det, åtminstone inte i den takt som krävs. Hade vi gjort det så hade vi inte befunnit oss i denna situation.

Det finns en gemenskap, åtminstone inom LO-familjen, som är stark. Vi samlas på tvärfackliga möten, forum och kongresser. Vi fattar varandras händer när vi sjunger internationalen tillsammans och allt är frid och fröjd. Men när internationalen tystnar och vi släpper varandras händer, står vi inför ett val. Vi kan låta tystnad råda, medan vi stirrar pinsamt ner i golvet. Eller så kan vi med ett leende på läpparna ta oss ur den kvava lokalen tillsammans.

Snälla, låt inte den pinsamma tystnaden råda medan vi fumlar fram i det kvava mörkret, låt istället pragmatismen vägleda oss bort ifrån det stup som är medlemstappet.

GS-fackets centrala ungkommitté

Det här är ett debattinlägg med anledning av vår granskning Vilse i den fackliga labyrinten.

2 kommentarer till “Det krävs en pragmatisk lösning

  • Bra initiativ av ungdomarna! Pengar är inget problem utan det är viljan att göra något som hittills inte funnits. Här kan LO-ordföranden börja vända den negativa trenden omgående, annars kommer LO att bli ifrågasatt ännu mer än vad det är i dagsläget.

  • Jag förstår inte problematiken då det är fullt möjligt att vara med i fler än en facklig organisation. Om jag har två jobb i två olika branscher så ligger ansvaret hos mig som individ att vara rätt organiserad. Detta blir varken dyrare eller krångligare om man betalar en viss procent för sitt medlemskap.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 2 av 7 på temat Facket för unga

Vilse i den fackliga labyrinten

24 januari, 2018

Skrivet av

Rasmus Carlsson/Lygner. Foto: Jann Lipka.

Snårig väg till facket Påhugg på fabrik, helgerna i butik och kvällarna som diskplockare. Så ser situationen ut för många unga. Ingen fast anställning och jobb inom olika branscher. Arbetsmarknaden har förändrats – men inte fackförbunden.

Så gjorde jag undersökningen

Först skapade jag ett fiktivt CV för Rasmus Carlsson. Jag valde ut ett par vanliga ungdomsjobb – bland annat servitör, marknadsundersökare och fastighetsskötare.

I rollen som Rasmus Carlsson ringde jag sedan till sju fackförbund: IF Metall, Handelsanställdas förbund, Hotell- och restaurangfacket, Fastighetsanställdas förbund, Kommunal, Unionen och Lärarförbundet.

Det gjorde jag i två omgångar. Första gången för att fråga om jag fick bli medlem. Andra gången för att få svar på om jag hade för låg lön på mitt extrajobb.

Totalt ringde jag facken 14 gånger.

77 procent av de som jobbar inom IF Metalls branscher är med i facket.
Hos GS-facket är 73 procent medlemmar.
I Pappers är 97 procent medlemmar.

Mitt första jobb var som fastighetsskötare på Hisingen i Göteborg. Jag rensade rabatter, släpade sopkärl och plockade fimpar.

När jag väl tagit studenten försörjde jag mig på de timmar jag fick. Några dagar på förskolan, två veckor som fastighetsskötare och ytterligare ett par månader inom skolan. En ganska typisk tillvaro för den som fyllt 19 år och precis börjat arbeta. I synnerhet för min generation som mött ett arbetsliv bestående av timvikariat, tillfälliga inhopp, bemanningsanställningar och prov- och säsongsanställningar.

Som timvikarie hade jag inte en tanke på att gå med i facket. Ingen frågade om jag ville bli medlem eller berättade att jag kunde bli det. Ärligt talat visste jag knappt vad facket var. Trots att det var då jag behövde deras hjälp som mest. För min generation är det långt ifrån självklart att gå med i facket, än mindre vilket vi ska välja. När jag föddes 1994 var 77 procent av arbetarna mellan 16 och 24 år med i ett fackförbund. I dag är bara 38 procent medlemmar.

I flera år har det larmats om fackens svårigheter med att fånga upp unga som arbetar inom olika branscher samtidigt. Nya tvärfackliga medlemskap har föreslagits, motioner har skrivits och möten har hållits. Fackförbunden har inte kunnat enas. Så vart ska min generation ta vägen?

Dagens Arbete testade ungas väg till facket i nr 2 2014. Nu har vi gjort om experimentet.

För fyra år sedan genomförde Dagens Arbetes reporter Rasmus Columbus ett experiment för att få svar. Han skapade alter egot Rasmus Carlsson. En ganska genomsnittlig 22-åring som försörjde sig genom att varva jobb i olika branscher. I rollen ringde han till ett par fackförbund och undrade om han fick bli medlem. Hans fråga var enkel: Finns det ett fack för Rasmus?  Vad har hänt sedan dess? Jag bestämmer mig för att göra om experimentet.

Utgångspunkten den här gången är att jag har tre jobb. Ett där jag jobbar tre eller fyra dagar i veckan, ett annat som fungerar som ett komplement och ytterligare ett där jag ibland hoppar in som timvikarie. Alla inom olika branscher, knutna till olika fackförbund. Jag glömmer allt jag lärt mig. Rasmus Carlsson är ung och ny på arbetsmarknaden. Han vet inte särskilt mycket om facket. Sedan ringer jag det första telefonnumret på respektive förbunds hemsida.

– Hej, jag har funderat på att gå med i facket.

Då har du kommit helt rätt, svarar de flesta. De säger att jag ska gå med i det fackförbund vars bransch jag jobbar mest inom. Och trots min röriga arbetssituation är de måna om att jag ska bli medlem. Det är bättre att jag är med i ett fackförbund, än i inget alls.

– Du jobbar alltså mest inom hemtjänsten? säger en kvinna på Kommunal.
– Ja, precis. 60 procent ungefär, svarar jag.
– Då är det Kommunal du ska gå med i, men Kommunal kan inte gå in och löneförhandla för de jobb som du har vid sidan av – eller förhandla om det skulle bli problem med arbetsgivaren.

Jag gör ändå ett försök och berättar att jag har fått problem på mitt restaurangjobb. Kan jag åtminstone få någon typ av råd? Det blir svårt, säger hon. Kommunal kan inte Hotell- och restaurangfackets avtalsområde. När jag i stället ringer dem säger en kvinna i Göteborg:

– Om du skulle få problem med ditt jobb i hemtjänsten är det oftast Kommunal som kan besvara frågor gällande avtalet. Men då är det viktigt att säga: ”Hej, jag är medlem i Hotell- och restaurangfacket, men skulle ni kunna hjälpa mig med några frågor, för jag jobbar extra inom vården?” Att man har ett LO-medlemskap är grunden.

Fackförbunden har kollektivavtal med sin branschs arbetsplatser. De ansvarar för och är experter på sina egna avtal. Det är därför mitt alter egos situation är så snårig.

Men den går att lösa, säger kvinnan i Göteborg. Antingen skriver Hotell- och restaurangfacket en fullmakt till det förbund som äger kollektivavtalet – då kan jag företrädas av deras ombudsmän – eller så företräder de själva mig med hjälp från det andra förbundet. Jag blir osäker. Kollektivavtal? Fullmakt? Ombudsmän? Förhandlingar? Det hela verkar omständligt. Vem är det egentligen som kan hjälpa mig?

Jag fortsätter att ringa runt. Nästan alla vill skriva in mig som medlem omedelbart. De är vänliga, svarar på frågor och ger mig råd om de kan. Oavsett om det handlar om deras bransch eller inte. Nu förstår jag: det finns gott om fackförbund för Rasmus Carlsson. Han ska dessutom kunna få hjälp om det uppstår problem inom en annan bransch.

– Eftersom du är vår medlem kan du naturligtvis få hjälp av oss. Det är alltid svårare att få den rätta hjälpen, men om problem uppstår kontaktar vi förhandlingsombudsmännen på Hotell- och restaurangfacket, säger en kvinna på IF Metall när jag nämner mitt restaurangjobb.
– Så ni kan lotsa mig rätt?
– Det är klart, eftersom du är vår medlem. Du står inte utanför om du får problem på en annan arbetsplats.

Allt tycks gå att lösa. Vad som krävs är tid och kunskap. Jag måste veta hur en förhandling går till, vad ombudsmännens roll är och vem som har rätt att företräda mig. Framför allt krävs en förståelse för kollektivavtalens funktion och deras betydelse inom de olika branscherna.

Som 19-åring visste jag inget av detta. I dag är jag journalist på Dagens Arbete. Jag bevakar dagligen de här frågorna. Det är mitt jobb att ringa och få svar. Men hur länge hade mitt alter ego Rasmus Carlsson orkat?

I en motion inlämnad till LO-kongressen 2008 hittar jag en beskrivning av varför unga väljer bort facket: ”För hur väl anpassat är det fackliga medlemskap som vi har att erbjuda till dessa grupper? Utgår inte medlemskapet i många fall ifrån att medlemmen arbetar på en och samma arbetsplats under en längre tid?”

Rasmus Carlsson skulle inte ens ha brytt sig. Det är krångligt, för abstrakt – det angår inte honom. Han tänker som jag själv gjorde. Men det finns undantag. 26-årige Henrik W Pettersson har engagerat sig i facket trots att han aldrig fått en heltidstjänst. Ibland har han behövt ha flera jobb samtidigt för att försörja sig.

– När jag växte upp fick jag bilden av att man jobbar måndag till fredag – eller åtminstone fem dagar i veckan. Men det är inte riktigt så verkligheten ser ut i dag. Man får ta det för vad det är. Det trodde jag inte när jag var i 15-årsåldern.

”Min uppfattning är att det är svårt att få en heltid – och att det är svårt att leva på extratimmar. Du kan behöva ha fyra olika jobb för att sy ihop din vardag”, säger 26-årige Henrik W Pettersson.

Sitt fackliga engagemang fick han hemifrån. Hans pappa var fackombud på ett byggföretag. Men hans egen väg till facket började när han höll på att bli snuvad på en fast tjänst på 75 procent. Efter en provanställning ville arbetsgivaren ge honom ett vikariat. Han blev misstänksam. Hade han inte rätt till en fast tjänst? Ett samtal till facket gav svar: ja.

Nu förstod han vilket stort stöd de kunde vara. En ungdomskurs var nästa steg. Senare har han själv varit fackombud. Och det är viktigt att fackförbunden kan samarbeta, tycker han.

– Samordningen mellan de olika LO-förbunden kunde vara smidigare. Det är min spontana tanke. Jag har baskunskapen som krävs. Men om du inte är insatt, utan bara medlem, kanske du inte vet att du kan kontakta Handels som kopplar över dig till Hotell- och restaurang? Utan den kunskapen kan man känna sig väldigt utlämnad.

Framåt slutet av 2011 var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin bekymrad.
– Om vi inte fångar upp de här unga människorna när de är som mest oskyddade på jobbet, när de har som mest behov av fackligt stöd, är det då naturligt för dem att gå med i facket den dagen de får en fast anställning?

Frågan var knappast ny. Men det här året hade organiseringsgraden bland unga arbetare slagit i botten och snart var det dags för ännu en LO-kongress. Nu behövdes en lösning. Under ett par månader hade LO genomfört ”Stora resan”, ett projekt där de åkte runt och lyssnade på 100 000 personer för att få svar på varför unga inte går med i facket. En slutsats var att arbetsmarknaden har förändrats mycket de senaste 15 åren, medan facket inte har gjort det.

– Vi diskuterade hur vi ska få unga människor att gå med i facket. För man kanske inte ens jobbar inom en bransch? Utan har påhugg inom Hotell- och restaurang, Kommunal och Handels. Hur ska man då veta vilket förbund man ska gå med i? säger Wanja Lundby-Wedin.

Idén om ett gemensamt ungdomsmedlemskap lyftes. Ett slags introduktion till facket som senare kunde omvandlas till ett medlemskap i något av förbunden. Förslaget fick inte gehör. Men vid kongressen året därpå diskuterades nya typer av medlemskap. En motion pekade på ungas situation: ”Det vanligaste argumentet från unga vuxna är ’Vi är inte med i facket för vi vet inte vart vi ska vara, vi jobbar i många olika branscher samtidigt.’”

I ytterligare en motion uttrycktes det så här: ”En annan orsak kan vara att man upplever det som svårt att gå med och att veta vilket fack man ska gå med i när man ständigt byter arbetsgivare och bransch.”

Roger Berglund, Pappers avdelning 68.

Den skrevs av Roger Berglund och lades fram av Pappers avdelning 68. Han var oroad över att organisationsgraden sjunker, särskilt bland unga. På Holmen paper i Hallstavik träffade han sommarjobbare som berättade att de helt enkelt fick ta de jobb som de erbjöds.

– Folk hoppar mellan olika jobb och olika branscher. Då vet de inte i vilket fack de hör hemma och går inte med alls. Vi tänkte att LO, som normalt brukar hitta lösningar på ganska komplicerade samhällsfrågor, kunde komma med ett förslag om hur vi ska lösa situationen. Men vi är besvikna. Frågan har gått i stå.

Nästa kongress lade de återigen fram motionen och fick avslag. Också det året höjdes röster om svårigheterna med att fånga upp unga. Än i dag finns ingen självklar lösning. En anledning är att debatterna ofta hakat upp sig på själva organisationsfrågan. Vad flera av motionärerna föreslog var att det skulle bli möjligt att vara medlem i LO. Det var inte uppskattat: ”LO är ingen fackförening som organiserar arbetare på arbetsplatsen”, stod det i ett avslag. Att börja skriva in arbetare direkt hos dem skulle riskera att fjärma fackförbunden från arbetsplatserna.

– Det har stoppats varje gång av att förbunden i LO:s styrelse sagt att bara organisationer kan vara med i LO, säger Jonas Ivman, ombudsman på LO med ansvar för samordning av organisering och medlemsvärvning.

– Men när vi får en massa motioner om samma frågor, måste vi fundera på om det inte är dags att komma med ett konstruktivt förslag.

De senaste tio årens motioner vittnar om ett missnöje. Fackförbunden har misslyckats med att anpassa sig till hur den nya arbetsmarknaden ser ut. För fyra år sedan kallade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson den fackliga organiseringen av osäkert anställda för ”ett jätteproblem” och ”en jätteutmaning”. Men ett ungdomsmedlemskap i LO är fortfarande inte aktuellt.

– Det är en av de hetaste debatterna vi har haft under de senaste tio åren. Men förbunden är inte redo att köpa en sådan lösning. Jag tror att det skulle lösa många problem, men förbunden måste ge oss ett mandat, säger han och fortsätter:

– Jag skulle inte ha något emot att vi i alla fall gjorde ett försök med ett ungdomsmedlemskap i LO.

Men än så länge måste Rasmus Carlsson själv hitta fram till hjälpen. Därför fortsätter jag mitt experiment. Som testperson har jag hunnit välja fack, men jag misstänker att jag har för låg lön på ett av mina extrajobb. För att få svar ringer jag det fackförbund som har hand om den branschens kollektivavtal. Kan de hjälpa mig?

Inte alltid. Unionen hänvisar till det fackförbund som jag är medlem i och Lärarförbundet lämnar inte ut lönestatistik till icke-medlemmar. Alla LO:s förbund berättar däremot vad den lägsta lönen är enligt deras kollektivavtal. För dem verkar det inte vara ett ovanligt problem att ha flera jobb.

När jag ringer Hotell- och restaurangfacket får jag snabbt veta vilken lön jag har rätt till.
– Så om jag ligger för lågt går jag till arbetsgivaren och säger att jag har fått de här siffrorna av dig? Men om det skulle bli problem, då ringer jag till mitt fackförbund Handels? säger jag.
– Då ringer du Handels.
– Och då ska det inte vara några problem att jag är med i fel fack?
– Nej, utan Handels får gå in och företräda oss. Men de kommer att ringa till oss och begära hjälp i sådana fall.

Samtalet sammanfattar min upplevelse. Fackförbunden är tillmötesgående och har stor förståelse för min situation. Men det var aldrig frågan. Själva grundproblemet är ett annat.

När jag som 19-åring arbetade inom skolan var jag ansvarig för en särskilt aggressiv elev. Första dagen pekade en lärare ut honom och jag förväntades veta vad jag skulle göra. Skolpsykologen gav mig ett par råd under en ovanligt stökig gympalektion. Jag blev sittande på bänken. För jag förstod inte. Hur kunde jag hjälpa honom? Vad fick jag göra?

Kunde facket ha hjälpt mig? Som stöd-resurs inom skolan rekommenderas du oftast att bli medlem i Kommunal. Men det är inte självklart. Ibland undervisade jag – innebär inte det att jag borde ha ringt Lärarförbundet? Och veckan därpå skulle jag kanske arbeta som fastighetsskötare igen. Så vart skulle jag ta vägen?

Om jag väl hade bestämt mig för att gå med i facket skulle jag ställts inför ytterligare en gränsdragning: den mellan arbetar- och tjänstemannafack, mellan LO och TCO. En gräns jag inte ens visste fanns.

Nu vet jag vad den innebär. Och jag vet att det inte finns något uppstyrt samarbete mellan organisationerna för att hjälpa dem som rör sig över gränsen. Så även om jag hade blivit medlem i facket, är det inte alls säkert att jag skulle kunnat få hjälp. Men det spelar egentligen ingen roll. För jag gick aldrig med i facket.

En kommentar till “Vilse i den fackliga labyrinten

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 3 av 7 på temat Facket för unga

LO: Klart att vi hjälper varandra

24 januari, 2018

Skrivet av

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

För fyra år sedan kallade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson organiseringen av osäkert anställda för ”ett jätteproblem”. Men så värst mycket verkar inte ha förändrats.

LO

hade 1 448 492 medlemmar
i slutet av 2016.

Hur är det i dag?

– Det ser ungefär likadant ut, men vi vet mer. Vi vet att organiseringen är fortsatt hög bland dem som har en tillsvidareanställning – över 70 procent hos LO-medlemmarna. Vårt problem handlar om en enda sak och det är hur vi ska bli bättre på att organisera dem som ännu inte har det. Jag tror att vi fortfarande tänker oss ett fackligt medlemskap som något för dem med fast jobb. Det fungerar inte. För vi har 700 000 osäkert anställda på den svenska arbetsmarknaden.

Hur ska unga som jobbar inom olika branscher tänka när de väljer fackförbund?

– Gå med i det fack som hör till den arbetsplats du börjar på. Skulle ett annat jobb ta upp alltmer tid, då kan du byta fack. Att vi har folk som är felorganiserade, det gör inte så mycket. När det i våras höll på att bli konflikt i Hotell- och restaurangbranschen och vi behövde göra varsellistor, visade det sig att många på ett vanligt hotell är med i IF Metall eller Kommunal. I ett sådant läge är det klart att vi hjälper varandra.

Vad ska de göra om de får problem på en arbetsplats inom en annan bransch då?

– Om de är medlemmar i Handels och får problem på en metallarbetsplats, då löser vi det bakom kulisserna. Det räcker med ett telefonsamtal från en ombudsman till en annan. Men vi klarar inte av samma sömlösa övergångar mellan LO och TCO och Saco. Det går inte. Vi har ingen möjlighet att bolla personer mellan centralorganisationerna.

Men kan du garantera att de som är felorganiserade inom LO-förbunden får rätt hjälp?

– Garantera kan man aldrig göra – det vore att ljuga. Men jag har aldrig hört om någon som blivit felbehandlad på jobbet och tyckt att LO-facken inte ställer upp.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 4 av 7 på temat Facket för unga

TCO: Viktigt att vi är flexibla

24 januari, 2018

Skrivet av

Eva Nordmark, TCO.

TCO:s ordförande Eva Nordmark menar att de som är nya på arbetsmarknaden har ett särskilt stort behov av stöd. Därför måste facken kunna anpassa sig och samarbeta.

TCO

hade 1 382 300 medlemmar
i slutet av 2016.

Vad krävs för att unga ska gå med i facket?

– Jag tror att de måste se och känna en nytta. Om du ännu inte har etablerat dig på arbetsmarknaden – du kanske har ett tillfälligt jobb, jobbar deltid eller har flera olika anställningar – har du ofta ett stort behov av stöd, rådgivning och guidning. Av en vän att hålla i handen. Facket ska vara den vännen.

Så hur ska den som är ung och har flera arbeten samtidigt tänka?

– Det är ett antal frågor som man behöver ställa sig. Först skulle jag fråga dig hur mycket tid du lägger på respektive tjänst, var du drömmer om att vara kvar och var du tror att du har störst möjligheter att kunna få mer arbetstid. Utifrån de frågorna skulle jag rekommendera det förbund som det lutar mot. Vi måste möta varje medlem. Det finns inte ett svar.

Men vad ska man göra om man får problem inom en annan bransch?

– Du ska ta kontakt med ditt fackförbund. Jag tror att vi hanterar det på lite olika sätt – mellan förbunden och mellan centralorganisationerna. Men jag tycker att det är viktigt att vi är flexibla och samarbetar mellan förbunden för att kunna se till medlemmens bästa.

Hur fungerar samarbetet mellan LO och TCO om en medlem behöver hjälp?

– Jag vet faktiskt inte exakt hur man hanterar det mellan de olika förbunden. Men jag utgår ifrån att vi har kontakt och pratar om hur vi ska lösa det för medlemmen på bästa sätt. Min bild är att det går rätt smidigt. Vi har inga indikationer på att det är ett jätteproblem.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 5 av 7 på temat Facket för unga

”Det har inte gjorts tillräckligt”

29 januari, 2018

Debatt Allt färre unga är med i facket. Det är ett facit på en organisatorisk brist. Nu måste ungdomsarbetet prioriteras i hela arbetarrörelsen. Det måste bli lättare att ansluta sig och fler unga måste uppmuntras att ta på sig förtroendeuppdrag, skriver IF Metalls Centrala Ungdomskommitté.

Feminist, livsnjutare, antirasist och miljövän. Det är några av ledorden som kännetecknar vad unga människor identifierar sig själva som i dag. Detta enligt en undersökning som Ungdomsbarometern tagit fram.

Identitetsgruppstillhörighet är alltså någonting som är mycket viktigt, speciellt för de som identifierar sig med värderingar. Och om det är någonting fackföreningsrörelsen tillsammans med hela arbetarrörelsen bygger på, så är det ju just en övertygelse om samhällsansvar grundat på ideologi och just det.

Men om det nu är så, att de unga idag är mer benägna att identifiera sig med värderingar som även kan kopplas samman med fackföreningsrörelsen, varför känner då inte unga att vi som fackförening är till för dem? Det måste vara någonting som vi missar!

Vi unga som har förmånen att jobba med dessa frågor möter problematiken som Dagens Arbete beskriver i sin artikel. Unga människor som har flera olika arbetsgivare, som har svårt att navigera i djungeln av fackliga termer och som blir slussade runt mellan olika förbund. Starka tillsammans-mentaliteten lyser som starkast i avtalsförhandlingar och avtalsrörelse, medan ungdomsverksamheten många gånger ses som mindre prioriterad, och då även ungdomsfrågorna som är vårt egentliga svar på tillväxt och organisering.

Att 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) i mitten av 1990-talet var med i facket i jämförelse med dagens 38 procent, det borde få varningsklockorna att ringa hos hela LO-kollektivet. Det är det facit som tyder på en organisatorisk brist, och som är beviset på att det inte gjorts tillräckligt för det långsiktiga målet om den svenska modellens bevarande.

Den största anledningen till varför man som ung valt att gå med i facket idag är att man blev övertygad av en facklig kontakt på sin skola. Så till hela LO, till alla 14 förbund och till er som någonsin tvivlat på skolinformationernas värde vill vi bara säga:

Vakna, satsa och gör det tillsammans. NU!

Det här är alltså en överlevnadsfråga som måste tas på allra största allvar. Både genom en förenkling av medlemskapet – att få människor att ansluta sig – men också för att locka unga människor att sedan ta sig an ett förtroendeuppdrag genom att faktiskt vara det självklara valet att driva sina hjärtefrågor hos.

Vi säger inte att ett gemensamt ungdomsmedlemskap skulle vara hela lösningen. Men om det bara skulle kunna underlätta litegrann i dagens situation för unga så är det någonting som hela LO har ett ansvar att se över. Annars är vi bara ett gäng ”självcentrerade”, ”oengagerade”, ”självupptagna” och ”konservativa” personer, som även är några av de mest använda orden när unga ska beskriva vuxna i dag. Nu är det dags att bevisa motsatsen!

IF Metalls Centrala Ungdomskommitté:
Elin Näslund
Robin Wesche
Sara Karlsson
Sebastian Borssén
Mathias Severinsson

Det här är ett debattinlägg med anledning av vår granskning Vilse i den fackliga labyrinten.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 6 av 7 på temat Facket för unga

Facket måste våga förändring

24 januari, 2018

Skrivet av

Helle Klein, chefredaktör.

Ledare De unga lär sig att facket inte är för dem. Det om något hotar den svenska modellen.

Lovsången till den svenska modellen ljuder titt som tätt från beslutsfattare nästan oavsett politisk hemvist. På goda grunder. Till den svenska ekonomins styrka hör att det är ordning och reda på arbetsmarknaden. Hög facklig organisationsgrad och samförstånd kring kollektivavtalsmodellen har skapat långsiktig arbetsfred och god reallöneutveckling.

Den svenska modellens många försvarare borde därför vara oroade över att allt färre unga går med i facket. I mitten av 1990-talet var 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) med i facket. I dag är det bara 38 procent.

För fyra år sedan skrev Dagens Arbete Reportaget ”Vart ska Rasmus ta vägen?”. Vår praktikant Rasmus Columbus gjorde ett experiment och skapade sitt alter ego Rasmus Carlsson, en 22-åring som försörjde sig som lärarvikarie men på helger och kvällar jobbade inom hemtjänsten, på restaurang eller i butik. Och på sommaren inom industrin. Frågan gällde: Finns det ett fack för Rasmus?

Svaret visade sig komplicerat. Inte konstigt att de unga ger upp idén om facket. LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson erkände att organiseringen av dem med flera anställningar är ett jätteproblem. Han menade att en attitydförändring måste till. Facket måste bli bättre på att organisera de unga.

Vad har då hänt på dessa fyra år? Inte mycket. Till LO-kongressen har det visserligen fortsatt att komma motioner om att skapa ett särskilt ungdomsmedlemskap i LO. Men hittills har dessa förslag röstats ned. Samtidigt som inga andra lösningar kommit fram.

Vi lät nu vår reporter Rasmus Lygner göra om experimentet. Hans berättelse visar att välviljan är hög men samordningen nästintill obefintlig. Det handlar nu inte bara om att korsa gränser mellan olika LO-förbund utan också mellan LO, TCO och Saco. Många unga kan ena dagen vara en LO-arbetare inom industrin eller hemtjänsten och andra dagen jobba som lärarvikarie och då vara TCO:are. Dessutom blir gränserna mellan arbetare och tjänstemän alltmer flytande i digitaliseringens tid.

Den rådande idén om den flexibla arbetaren är i sig problematisk men faktum är att över 700 000 är osäkert anställda i dag. Facket kan inte bara vara till för dem med fast jobb utan måste bli lika uppfinningsrikt angående medlemskap som arbetsgivarna är vad gäller anställningsformer.

De unga lär sig nu dagligen att facket inte är för dem. Det om något hotar den svenska modellen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 7 av 7 på temat Facket för unga

”Viktigt att vi pratar om de problem vi har”

24 januari, 2018

Skrivet av

Vad krävs för att unga ska engagera sig i facket?  Och vad kan facket göra för unga som arbetar i olika branscher? Vi frågar tre unga som är med i facket.

 

Rebecca Voss, 30 år, Handelsanställdas förbund

Vad krävs för att unga ska engagera sig i facket?
– I min bransch är det viktigt att vi pratar om de problem vi har. Så att folk känner igen sig och förstår att de inte är ensamma om att tycka att det är skit med otrygga anställningar. För det går att göra något åt det, men man måste gå med i facket och våga säga vad man tycker – det är vad vi måste få folk att förstå.

Vad kan facket göra för unga som arbetar i olika branscher?
– Det är jättevanligt. Framför allt att man kombinerar Handels, Hotell- och restaurang och Kommunal. Vi uppmanar folk att de ska vara med i minst ett fackförbund, och gärna det där de arbetar mest. I den bästa av världar önskar jag att det gick att vara med i alla fackförbunden, för att kunna vara försäkrad om att få hjälp.

 

Jackie Lenander, 29 år, Hotell- och restaurangfacket

Vad krävs för att unga ska engagera sig i facket?
– Det handlar om att hitta en hjärtefråga och att driva den tillsammans. På så sätt går det att känna att organisering och solidaritet underlättar. Det behöver inte vara politiska reformer, utan kan handla om små saker som att en hylla på jobbet behöver flyttas ner – men också större orättvisor så klart.

Vad kan facket göra för unga som arbetar i olika branscher
– Information är viktigt. Det behövs en förtroendevald på arbetsplatsen som kan prata om detta och medvetna medlemmar som vill engagera sig.

 

Kim Talvitie, 29 år, Fastighetsanställdas förbund

Vad krävs för att unga ska engagera sig i facket?
– Det krävs att det finns en vilja till förändring hos facken. Att de gör sig mer relevanta för unga. Många unga känner att det inte är någon mening med att gå med i facket innan de får en fast anställning: ”Jag tar det senare, jag vet ändå inte hur länge jag blir kvar på det här stället.” Det handlar om att pränta in att man ska gå med i facket när man börjar jobba. Men det är ett stort steg – och dessutom pengar som ska betalas in varje månad.

Vad kan facket göra för unga som arbetar i olika branscher
– Det är jättesvårt när man jobbar inom olika branscher eftersom kollektivavtalen är väldigt begränsade. Kanske skulle man göra det lättare att få förhandlingsrätt på de olika avtalen? Eller hitta ett gemensamt fack som går över gränserna?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *