När du varit sjukskriven i ett halvår kräver Försäkringskassan att du ska ta ett ”normalt förekommande arbete” på heltid. Men efter 20 år med samma lag vet fortfarande ingen vad det betyder. Ing-Britt Vikström tänker tvinga fram ett svar: vad är ett vanligt jobb?

Natten har varit svår i huset vid den frusna sjön Lidträsket tre mil norr om Skellefteå. Ing-Britt Vikström har inte kunnat sova och varit uppe under natten och eldat i kaminen. Nu har hon vilat hela morgonen för att orka med det sena arbetspasset på Coop. Händerna gör ont. Hon sköljer ner en värktablett med vatten.

Hon borde egentligen söka ett annat arbete, det säger i alla fall Försäkringskassan. Efter 180 dagars sjukskrivning ansåg man att hon var frisk nog att ta ett så kallat normalt förekommande arbete på heltid. Men det orkar hon inte. Hennes artros har blivit värre de senaste åren och numera arbetar hon bara halvtid i butiken. Att hon klarar ens det beror på att hon får mycket hjälp av arbetskamraterna. I slutet av februari sökte hon återigen sjukpenning. Men i väntan på besked har hon tjänstledigt och får a-kassa.

Det är märkligt, tycker hon. För det är ju inte som att det inte syns. Händerna är märkbart stela och fingertopparna krökta. Hon hämtar ett gammalt Pripps Blå-flak från sovrummet.

”Jag har då aldrig ens tänkt att jag skulle ge upp. Men jag känner mig nästan som en bluffmakare när jag hör om människor som har cancer men ändå får avslag.”

Häri finns historien om de senaste åren: läkarintyg och överklaganden, spåren av en rättsprocess mot Försäkringskassan som hon har drivit hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen. Fram tills nyligen visste hon varken hur sällsynt det är att få sitt fall prövat eller att detta blir avgörande för hur lagen ska tolkas i framtiden.

Klockan är två, om en timme ska hon sitta i kassan på Coop i Skellefteå. Därefter charken, sedan en del städning. Hon får se hur mycket hon orkar i dag. I hallen drar hon på sig tjocka vantar – värken i händerna förvärras av kylan – och går ut för att skrapa bilen. Medan hon borstar bort snön från bakrutan säger hon:

– Jag har då aldrig ens tänkt att jag skulle ge upp. Men jag känner mig nästan som en bluffmakare när jag hör om människor som har cancer men ändå får avslag.

I juni är det tre år sedan hon fick sjukpenningen indragen. Nu kvarstår bara det sista avgörandet. Hennes överklagande är ett av två fall som ska ge svar på en fråga som har lämnats obesvarad i över 20 år: Vad är egentligen ett vanligt jobb?

Sedan 90-talet har den politiska ambitionen varit att sänka kostnaderna för sjukförsäkringen. 1997 skrevs begreppet normalt förekommande arbete in i lagen av Göran Perssons socialdemokratiska regering. Men det slogs aldrig fast vilka arbeten som skulle inkluderas i begreppet eftersom arbetsmarknaden förändras över tid.

Drygt tio år senare skulle sjukförsäkringen stramas upp ytterligare. Alliansregeringen införde 2008 den så kallade ”rehabiliteringskedjan”, bestämda tidsgränser i sjukförsäkringen. Nu blev Försäkringskassan tvungen att pröva alla sjukskrivna – med ett fåtal undantag – mot alla normalt förekommande arbeten efter 180 dagars sjukskrivning. Möjligheten att ta hänsyn till ålder, utbildning, tidigare yrke och bostadsort ströks helt. Framöver skulle bara det rent medicinska gälla.

”Försäkringskassan kan inte få köra över alla. De tror inte att man ska våga eller orka överklaga.”

Fortfarande visste ingen vilka jobb som kunde sägas vara vanliga på den svenska arbetsmarknaden. Så vad skulle Försäkringskassan pröva emot? Politikerna var rådvilla. I ett försök att slippa osäkerheten ersattes normalt förekommande arbete av en ny, men snarlik formulering, i lagen. I fortsättningen skulle prövningarna göras mot ”arbete på den reguljära arbetsmarknaden”.

Inget av uttrycken har fungerat som det var tänkt. ”Båda begreppen lider av problemet att de är svåra att tillämpa och att gränsen för ersättning kan vara svår att förstå”, konstaterade alliansregeringen i en proposition. Och efter omfattande politisk diskussion återinfördes den äldre formuleringen 2012.

Sex år senare är det alltså uttrycket normalt förekommande arbete som läkare, handläggare och jurister måste brottas med. Så också Ing-Britt Vikström.

Efter 180 dagars sjukskrivning fick hon, trots sin artros, ett brev där det stod att hon kunde söka ett annat jobb på heltid. En handläggare på Försäkringskassan föreslog att hon kunde sitta i möten. Andra idéer: någon typ av övervakande arbete eller ett som i huvudsak kan utföras över telefon. Hennes läkare har flera gånger konstaterat att hon har svårt med finmotoriken, till exempel med att plocka sedlar och mynt eller skala potatis – och att hon därför bara kan arbeta halvtid oavsett arbete. Att byta jobb kändes aldrig realistiskt. Hon bestämde sig för att vägra.

– Första gången hjälpte mitt fackombud mig att överklaga. Hon skrev att ”Jag överklagar härmed det här beslutet.” Då tänkte jag att det kan jag skriva själv, och därefter har jag också gjort det. Jag har skrivit precis vad jag tycker och sedan skickat in överklagan.

I förvaltningsrätten vann hon. Enligt dess bedömning ”ställer ett arbete där händerna knappt kan användas krav på anpassning både avseende arbetstempo och arbetsuppgifter”. Därför kunde det inte sägas vara normalt förekommande. Kammarrätten tyckte å andra sidan att den typen av jobb visst är vanliga på arbetsmarknaden. Hon ansågs kunna utföra arbeten som inte ”ställer krav på finmotorik eller god handstyrka”. Ing-Britt Vikström förlorade.

– Men jag kan ju inte bara lägga mig ner platt. Jag brukar säga att jag har ett drag av mamma, att jag är lite tjurig. Försäkringskassan kan inte få köra över alla. De tror inte att man ska våga eller orka överklaga.

Att hon nu får sitt mål prövat av Högsta förvaltningsdomstolen är anmärkningsvärt eftersom det sedan tidigare finns en dom från samma domstol. I den slogs det fast att ett normalt förekommande arbete ska vara ett vanligt heltidsarbete som inte kräver någon särskild anpassning. Det var den domen förvaltningsrätten hade i åtanke när man dömde till hennes fördel.

– Att man släpper upp två mål så här kort efter det tidigare avgörandet 2008 väljer vi att tolka som att man inte tycker att det har blivit som domstolen tänkte sig. Annars hade det inte funnits någon anledning att ta upp dem, säger Robert Sjunnebo på LO-TCO Rättsskydd som numera företräder Ing-Britt Vikström.

Att du är sjuk innebär inte nödvändigtvis att du måste vara sjukskriven. Vad Försäkringskassan bedömer är om din arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomen – och i så fall i vilken omfattning. Om den är nedsatt med minst en fjärdedel har du rätt till sjukpenning.

Arbetsförmågan är alltid relativ – det ställs andra krav på en svetsare än på en pilot – och för att den ska kunna fastställas måste det framgå vilka krav som finns i ett visst arbete. Ju tydligare krav, desto lättare bedömning.

Men när det ska prövas om en sjukskriven kan utföra ett normalt förekommande arbete är det inte ett konkret arbete, som svetsare eller pilot, utan ett hypotetiskt eller tänkbart sådant. Det är åtminstone så Försäkringskassan tolkar lagen. Ansvaret ligger dessutom på den sjukskrivna. Det är du som måste bevisa att du inte klarar av ett vanligt arbete. Så här kan det låta i ett utlåtande:

”Utifrån de uppgifter som framkommer i de medicinska underlagen bedömer Försäkringskassan att din arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållande till normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden som är fysiskt lätta och där du inte behöver lyfta eller belasta armarna.”

Forskningen på området visar att i princip alla inblandade har svårt att förstå formuleringen. Försäkringskassans handläggare, sjukskrivna och inte minst svenska domstolar – många domskäl saknar helt resonemang om vilka arbeten som skulle kunna sägas vara normalt förekommande.

Även Försäkringskassans jurister är osäkra. De skriver i ett yttrande i Ing-Britts mål att ”varken lagtext, förarbeten eller praxis ger någon tydlig vägledning om vilka arbeten som kan bedömas vara normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Ändå menar de att hon är frisk nog. LO-TCO Rättsskydd gör en annan tolkning.
– Vi menar att det framgår av lagens förarbeten att det ska göras en faktisk jämförelse mot en viss typ av arbete. Och man måste förstå vilken typ av arbete det är, annars kan man inte göra den här prövningen. Det skulle vara ett stort steg framåt om Försäkringskassan skulle behöva ange vad man kan jobba som, säger Robert Sjunnebo.

Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist svarar via mejl: ”Att det kan bli tydligare hur begreppet ska tillämpas är inte detsamma som att vi inte har något att gå efter i dag. Vår tillämpning följer lagtexten, förarbetsuttalanden och Högsta förvaltningsdomstolens dom från 2008.”

För Ing-Britt Vikström har det varit en lång process. Men nu ska det avgöras. Efter 20 år av oenighet och missförstånd ska Högsta förvaltningsdomstolen under året återigen slå fast vad som kan sägas vara ett vanligt arbete i Sverige 2018.

– Jag tycker det är fel av Försäkringskassan. Att inte ens kunna precisera vad jag ska kunna göra – det är det första de ska klara av. De gömmer sig bakom luddiga lagtexter, säger Ing-Britt Vikström.