Bekänn färg, Kristersson
30 augusti, 2018
Skrivet av Helle Klein
Jag brukar älska valrörelser då det ökade politiska engagemanget bland medborgare och medier oftast har visat på demokratins storhet och styrka. I år känner jag mest olust. Det är hårdare än någonsin och sällan har jag upplevt en så polariserad och hatisk valkampanj. Visst, valaffischer har rivits ned förr, negativa kampanjer har ökat genom åren och visst har det förekommit fulspel från alla etablerade partier. Men i år är det något annat, något mycket värre.
Skadegörelsen mot valaffischerna handlar inte om ungdomsförbunds idiotiska bus utan om hatiska attacker där skotthål målas dit mot politiker eller träpinnar sticks in i ögonen eller hakkors ritas. Det är ett våldsamt och extremt språk. Det mesta av hatet sker på nätet. Och många gånger är det iscensatta kampanjer för att försöka tysta förtroendevalda, journalister och opinionsbildare.
I dagarna har Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, kommit med en rapport om att antalet ”bottar”, dvs automatiserade konton i sociala medier dramatiskt ökat nu i valrörelsens slutskede. Dessa konton spyr ut kritik mot Socialdemokraterna medan de hyllar Sverigedemokraterna. Bottarna som twittrar om svensk politik har ofta ett nationalistiskt eller invandringskritiskt budskap, slår FOI fast.
Icke-demokratiska krafter försöker alltså öka polariseringen och hatet och undergräver så tilltron till demokratin. Det är mycket illvarslande.
Men lika illa är det när folkvalda politiker inte håller rent mot extremismen. Att moderaterna låter riksdagsmannen Hanif Bali hållas med sitt omdömeslösa agerande i sociala medier är sannerligen oroväckande.
I onsdags kväll berättade Uppdrag Granskning om den svenska altright-rörelsen. Balis osmakliga satirer är en direkt flört med denna rörelse. Han använder samma koder och bildspråk. Och om man hamnar i skottgluggen för hans hån får man så gott som alla ledande inom altright-rörelsen efter sig.
Jag har själv utsatts flera gånger för Balis blåbruna svans i sociala medier. Senast i förra veckan då jag skrev att jag tyckte att professor Jerzy Sarnecki kom med dräpande kritik mot Uppdrag Gransknings program om våldtäkter. Denna tweet plockade Bali upp och hånade. Det var startsignalen. Sen hade jag hela alright-rörelsen i inlägg på inlägg som tog heder och ära av både mig och Sarnecki. Självklart kom de antisemitiska anspelningarna om judarna Klein och Sarnecki.
I reaktioner som också kom Bali till del både bildsattes och skrevs djupt antisemitiska kommentarer. Efter ett tag togs någon kommentar bort, om det var Twitter eller Bali som agerade är svårt att säga men flera olustiga personpåhopp finns kvar. Och ännu en vecka efter twitterhånet överöses jag med hatiska och antisemitiska budskap i sociala medier, mejlen och på mobilen. Bland dem som gladeligen retweetar och berömmer Bali finns företrädare för Granskning Sverige, Alternativ för Sverige, Motgift, NMR och den svenska altright-rörelsen. Det är ingen oskyldig hejarklack.
Bali som har tiotusentals följare kan självklart inte ansvara för varje följares beteende men han kan markera mot rasister, nazister och sexister som hyllar honom och fortsätter hans hån in absurdum. Bali har aldrig sagt stopp och belägg. Tvärtom blir hans hånfulla tweets just startsignaler till dessa hatare. Vi är nu många som fått uppleva detta och offentligt gett uttryck för vår oro.
Men Bali får hållas och får företräda ett stort parti vars partiledare är statsministerkandidat. När mediebranschens företrädare ansåg att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skulle markera mot Balis ”krig mot DN”-bild där han bär vapen ville Kristersson inte ”recensera” sin riksdagsman.
Det är milt sagt oroväckande.
Moderaternas nestor och chefsideolog Olof Ehrenkrona har i en intervju med Expressens politiska reporter Torbjörn Nilsson myntat uttrycket ”högerns 1968”. Det är hög tid att bestämma sig för om man vill underblåsa extremhögern eller hålla en gräns mot den.
Socialdemokratin har i alla tider hållit rent mot vänsterextremism, stundtals lite väl hårt i jakten mot kommunister på arbetsplatserna. Men för arbetarrörelsen har värnandet av demokratin varit a och o.
Att Moderaterna nu inte kan bestämma sig för om de ska hålla emot SD och heller inte tycks vilja hålla gränsen mot den utomparlamentariska högerextremismen är djupt beklämmande. Bali är förstås inte ensam utan ett fenomen och tecken på att någonting håller på att hända med det stora högerpartiet. Vi ser en liknande auktoritär utveckling bland de konservativa partierna runtom i Europa.
”Varje generation hamnar i ett läge där man behöver ta en viktig strid för de demokratiska värdena i sitt samhälle. Det här är högerns 1968. Man måste bekänna färg”, säger Ehrenkrona i Expressenintervjun.
Var står egentligen Moderaterna i högerns 68-kris? När får vi höra Ulf Kristersson bekänna färg och säga nej tack till Balis fiskande i grumliga vatten?
Om inte Moderaterna håller rent höger ut ser det mörkt ut för vår demokrati.
Högern har väl alltid varit i grumligt vatten sedan tidens början.
M har redan tagit ställning och följer KD. Gränskontrollerna högerut finns inte.