Vad händer med Moderaterna?
10 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
Valet blev inte den jordbävning som hade befarats men det mullrar betänkligt i den svenska parlamentarismen. Moderatledarens uppträdande på valnatten efter en milt sagt katastrofal valrörelse får en att undra hur det egentligen står till inom det stora borgerliga partiet. Att valets största förlorare utropar sig till vinnare och har mage att kräva statsministerns avgång innan alla röster är färdigräknade är milt sagt uppseendeväckande.
Hela dagen efter valet har M-ledningen dessutom försökt hävda att deras oseriösa beteende på valnatten handlar om att de värnar grundlagen. Stefan Löfven måste avgå direkt för så kräver grundlagen, hävdar partisekreterare Gunnar Strömmer.
Det är förstås nonsens. Grundlagen föreskriver inte någon skyldighet för regeringen eller statsministern att avgå efter ett val. Både alliansregeringen och den parlamentariska grundlagsutredningen avfärdade en sådan ordning. I stället infördes en obligatorisk omröstning om statsministern har tillräckligt stöd i den nyvalda riksdagen. Både utredningen och den tidigare alliansregeringen underströk behovet av att ge tillräckligt med utrymme för diskussioner mellan partierna innan en sådan statsministeromröstning hålls.
Det är mot bakgrund av detta som grundlagsutredningens uttalande (de berömda förarbetena som nu åberopas) att regeringen förutsätts avgå vid oklarhet om dess stöd i riksdagen ska ses. Innan diskussioner har förts mellan partierna vid ett oklart läge som nu går det inte att dra några bestämda slutsatser om regeringens stöd.
Stefan Löfvens besked på valnatten att han sitter kvar tills läget klarnat är således helt rimligt. Han betonade också att regeringen inte kommer att genomföra några nya stora reformer under denna tid – utan den är att betrakta som en expeditionsministär. Landet måste trots allt fortsätta att styras. Det är att visa statsmannaskap i en svår parlamentarisk situation. Allt annat vore ansvarslöst.
Moderaternas uppträdande kan inte annat än tolkas som att man bröstar upp sig inför sina egna. Moderatledaren har att hantera många besvikna valarbetare runtom i Sverige där partiet har backat rejält och mandat har förlorats. Dessutom är spänningarna mellan den liberala falangen (de Reinfeldtska modernisterna) och de konservativa (högertraditionalisterna) ökat. De sistnämnda har flyttat fram sina positioner rejält alltsedan valet 2014 och i deras värld är det viktigare att ta makten från Socialdemokratin än att sätta en anständighetens gräns mot Sverigedemokraterna.
Ulf Kristerssons höga tonläge mot Löfven på valnatten kan bara ses som att han positionerar sig inför en svår intern partistrid om vilken väg Moderaterna ska ta framöver. Att han inte heller har tydligt markerat mot riksdagsmannen Hanif Balis tveksamma sociala medierkampanjer hör också till bilden.
Om det bara stannar vid retorik och internt spel behöver vi andra inte bry oss men om det handlar om att det maktbärande högerpartiet faktiskt tänker lämna sin liberala ådra och gå den mer konservativa nationalistiska vägen och släppa in SD till maktens centrum är det djupt illavarslande.
Moderaternas vägval är den verkliga valrysaren.