Fira demokratin och lär av historien
16 december, 2018
Skrivet av Helle Klein
Statsminister Stefan Löfven ägnade större delen av sitt jultal i Avesta åt att betona vikten av att alltid stå emot högerextremismen.
”I varje tid och på varje plats när högerextremismen mobiliserar står varje demokrat inför ett beslut: Att släppa fram – eller sätta emot”, sa Löfven och slog fast att för honom och svensk socialdemokrati är det självklart att sätta emot för människovärdet måste alltid försvaras.
Hoten mot demokratin är i dag många runtom i Europa och även i vårt eget land. Den auktoritära nationalismen är på frammarsch. För alla demokrater torde inget vara viktigare än att stå emot denna nynationalistiska högerextrema våg.
Vår demokrati fyller 100 år. 1918 stod det och vägde men liberalernas och socialdemokraternas gemensamma mod ledde till att beslutet om allmän och lika rösträtt kunde klubbas av riksdagens dåvarande två kamrar. Visserligen dröjde det några år innan kvinnorna fick praktisera sitt fullvärdiga medborgarskap. Men det var då för 100 år sedan liberaler och socialdemokrater stod emot de konservativa och den icke-demokratiska högern och tillsammans värnade människovärdet.
Det hör till historiens svartaste ironi att denna 100årsdag firas med att Sverige står utan regering och att liberaler och centerpartister just låtit en högerbudget vinna med SD:s hjälp. Politiskt och strategiskt är det obegripligt med tanke på att just dessa partier har benhårt lovat sina väljare att aldrig någonsin ge SD inflytande.
Dessutom är servettskissen till budget ett hån mot allt av seriös statsförvaltning, där varken myndigheter eller medborgare vet hur budgetramarna kommer att slå mot grundläggande samhällsområden. Att fira 100 årsdagen av rösträtten med att dra in anslagen till jämställdhetsmyndigheten, kraftigt strama åt på miljö- och klimatpolitiken samt försvåra omställningen för de arbetslösa är ett destruktivt högerbeteende.
Varför Centern och Liberalerna inte i slutomröstningen valde den neutrala övergångsbudgeten istället för M+KD-budgeten är sannerligen en gåta. Tyvärr säger det något om de konvulsioner som svensk borgerlighet befinner sig i.
De borgerliga partierna måste nu hantera allt starkare interna spänningar. En tydlig spricka har uppstått mellan dem som håller fast vid liberalismens ideologiska arv att aldrig gå den auktoritära högerns ärenden och dem som hellre vill anamma den nationalistiska konservatismen. Och så finns det de inom borgerligheten som enbart ser till makten och som tror att det går att tämja högerextremismen genom att ge den regeringsinflytande. Historien borde dock ha lärt alla, att högerextremismen låter sig inte tämjas. Den sliter istället sönder partier och i grunden hela demokratier.
I detta spänningsfält fördes regeringsförhandlingar mellan S+Mp och mittenpartierna. Tyvärr bestämde sig Centerpartiet för att säga nej till den kompromiss som trots allt hade gjorts mellan S, L, C och Mp. Det var djupt olyckligt men förhoppningsvis är inte sista ordet sagt.
Det finns ändå en väsentlig skillnad mellan Centerns nej till Ulf Kristersson som statsminister för en M+KD-regering som behöver stöd av SD och partiets nej till Löfven som statsminister för en mittenregering. I det förra fallet finns en avgrundsdjup ideologisk skiljelinje i synen på SD. I det senare fallet handlar det om att förhandlingsresultatet inte var tillräckligt bra, enligt Centerledningen. Det går ju att göra något åt. Bara man förhandlar.
Liberalerna är också djupt splittrade men de borde inse att ett extraval definitivt inte skulle gynna ett parti som ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Jan Björklund har liksom Annie Lööf gång på gång hållit lysande tal om varför Sverigedemokraterna aldrig någonsin bör normaliseras. Om de menar allvar, vilket vi är många som hittills trott att de gör, kan de inte annat än börja förhandla med Socialdemokraterna igen.
Socialdemokratin måste självklart uppvisa största möjliga ödmjukhet men är till skillnad mot vad somliga försöker ge sken av ett parti som alltid kunnat samarbeta för landets bästa. Och är det någon som vet vad förhandlingskultur är är det Stefan Löfven.
Demokratin fyller 100 år. Förutom rösträtten bör vi fira en sekellång politisk kultur av kompromisser och samarbeten. Demokratin kan aldrig tas för given utan måste alltid värnas om och om igen. Måtte liberaler och socialdemokrater än en gång visa prov på den modiga samarbetsviljan. Lär av historien.
En förflugen tanke om regeringsbildningen: Om det (mot min önskan) blir så att C och L kryper till kors och tillsammans med SD släpper fram en M+KD-regering, då vore det ju i alla fall roligare med rivjärnet Ebba Busch Thor än med torrbollen Ulf Kristersson som statsminister. Det gick ju i Norge med kristdemokraten Kjell-Magne Bondevik 2001 – 2005 som statsminister trots att Höyre var större än KRF.