Gästkrönika ”Att säga blankt nej till pengar företaget kastar efter oss är i de flesta fall inte någon möjlig facklig hållning. Men vi behöver förstå vad företaget vill med olika lönesystem och bonusar”, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.
Om skribenten
Lars Henriksson arbetar på Volvo Torslandaverken sedan 1978 och varit fackligt aktiv sedan dess, i dag som skyddsombud.
Skriver regelbundet i olika tidningar och är redaktör för den oberoende fabrikstidningen Kvasten. Även författare till boken Slutkört, om bilarna jobbet och klimatet.
Jag kan inte minnas att jag någonsin mött en ilska som varit så stor och enhällig i fabriken som när beskedet att vi inte skulle få någon bonus började sippra ut. Till och med från fabrikerna i Kina hördes kritik på intranätet.
Och det var inte så konstigt, i månader hade cheferna stoltserat med hur fantastiskt bra allt gått, produktionsrekord för fabriken hade slagit och rekordvinst för företaget. De flesta av oss visste dessutom precis hur de siffror kommit till: genom hårda rationaliseringar och ett övertidsuttag som skulle ha varit omöjligt på frivillig basis.
Men även om ledningen kände sig tvungen att gå ut och förklara beslutet stod de på sig: dryga 14 miljarder i vinst räckte inte för att ta oss över bonussystemets ribba. De kunde bara beklaga och sa sig ha förståelse för reaktionerna bland de anställda. Något som inte nämnvärt ökade de anställdas förståelse för ledningen…
Vi har alla sett det i vår skräppost och som braskande meddelanden i sociala medier: erbjudanden som är för bra för att vara sanna. De flesta genomskådar sådant, vi vet att företag inte ger bort något om de inte får något mer värdefullt i utbyte.
Så är det även med de flesta bonussystem. De presenteras som en välvillig företagslednings sätt att visa extra uppskattning för ett väl utfört arbete. Men det finns alltid en baktanke.
Minst.
För oss på Volvo började det på 80-talet. När näringslivet och borgerligheten mobiliserade som bäst mot löntagarfonderna lanserade Volvochefen PG Gyllenhammar – som ibland var lika mycket politiker som direktör – företagets egen fond. Beroende på vinstens storlek avsattes pengar som några år senare delades ut som aktier.
Syftet var uttalat att knyta oss som individer till företagets vinstintresse. Vi fick inte något inflytande men skulle gärna se oss själva som aktieägare och läsa börssidorna med samma intresse som lönespecen. Vinster och utdelningar som annars kunde leda till höjda lönekrav skulle vi istället se som något positivt, ett ökat värde på våra aktier. Så var det tänkt.
Och om vi fick några tusen i bonus så skulle vi väl inte missunna direktörerna deras miljonbelopp?
Att använda ägande som medel för att få arbetare att känna sig som kapitalister låg i tiden. Margaret Thatcher sålde ut allmännyttan för att fler skulle bli fastighetsägare och George Bush talade om ”ägarsamhället” där var och en skulle ”äga” sin egen sjukvårdsförsäkring, skolpeng, pension och så vidare, i motsats till välfärdssamhällets gemensamma ansvar.
Det var dock inga nyheter, redan på 1920-talet menade Henry Ford att en arbetare som ägde sin egen bil inte längre skulle se sig som en egendomslös proletär bland andra, utan istället identifiera sig med fabriksägaren.
Önskedrömmen som fördes fram av vissa arbetsgivare på 1980-talet var att ersätta löneavtalen med en slags bonussystem. Flexibla löner som bestämdes i efterhand med (måttliga) ökningar under goda år och sänkningar när det går dåligt.
En mer handfast fälla med bonusar är att de i smyg ökar ojämlikheten. I ett kvinnodominerat förbund som Kommunal består ”bonusen” som mest av en jultallrik och eftersom bonusar och vinstdelning sällan syns i lönestatistiken hamnar de utanför lönedebatten.
Men framför allt är penningsummor som delas ut godtyckligt av ägaren – motsatsen till den fackliga grundtanken. Den som vilar på att vi som arbetar sluter oss samman och tvingar fram gemensamma avtal, i sista hand genom att vi har möjlighet att strejka.
Att säga blankt nej till pengar företaget kastar efter oss är i de flesta fall inte någon möjlig facklig hållning. Det är heller inget vi behöver göra när företaget ensidigt förfogar över dem. Vad vi däremot alltid behöver göra är att diskutera och förstå vad företaget vill med olika lönesystem och bonusar.
Framför allt får vi aldrig glömma att det enda som på lång sikt kan ge oss bra löner och anställningsvillkor är sammanhållning, fackligt engagemang och vad vi själva är beredda att slåss för.
Inte direktörernas eventuella välvilja.
Som alltid Henriksson – solklart, rakt o omöjligt för den mest hängivna bonusnisse att tala emot. Så här talar verkligheten. Basta.