Låt 1:a maj bli vår längtans manifestation
30 april, 2019
Skrivet av Helle Klein
”Nu är den väldiga väntans tid”, skrev en gång Karin Boye i sin dikt om vårens ankomst.
Våren är väntan och längtan. Vi ser fram emot sommarens löfte om värme och grönska och vill snabbt bort från vinterns iskalla vindar. Våren är längtan men inte saknad.
Väntan och längtan. Så skulle också politikens uppgift kunna formuleras – ja själva den socialdemokratiska essensen, nämligen att bygga politik på längtan efter det nya, inte på saknaden av det som varit. Längtan blickar framåt mot framtiden – den hoppas. Saknaden blickar däremot bakåt och blir lätt bitter över att allt inte är som det varit. Den är nostalgisk men skapar ingen framtid.
I morgon är det 1a maj och tunga moln hänger över arbetarrörelsens högtidsdag. Januariavtalet är svårsmält och högerextremsimens utbredning i hela Europa är djupt oroväckande. Vi lever i besvikelsens epok och högerpopulismens svar är nostalgin – det var bättre förr. Som om förr innebar stängda gränser, rasism och antidemokrati.
Socialdemokratin är en längtans frihetsrörelse. Den har byggt och måste fortsätta bygga landet i tron att ett annat samhälle faktiskt är möjligt. Det blir dock aldrig färdigt. De färdiga är de trosvissas missionärer som hellre ser till den politiska dogmatismen än till verklighetens möjligheter. De ser varje kompromiss som ett avfall från den rätta tron. Så bärs utopin av elitismen och de trosvissa blir demokratins dödgrävare.
Till socialdemokratins storhet hör däremot att dess drivkraft är den provisoriska utopin, den som anger färdriktning men hela tiden ser till verklighetens möjligheter och omöjligheter. Den som är beredd att kompromissa för demokratins skull och för Människovärdets.
Därför kan Januariavtalet komma till, därför kan Sverige gå sin egen väg utan att som i de nordiska grannländerna och i alltför många länder runtom i Europa öppna upp för samarbeten med extremhögern och därmed legitimera dess existens. Därför är också valet till Europaparlamentet i år så oerhört viktigt, för än en gång väger Europas framtidsväg mellan demokrati och fascism.
Det hänger tunga moln över arbetarrörelsens högtidsdag och väderleksprognosen tyder på att isande polarvindar ska dra ner över landet. Just därför behöver vi vara många som går ut och manifesterar vår vilja att bygga det solidariska, jämlika och öppna Sverige. Just därför behöver vi stå tätt i leden, hålla värmen och deklarera vårt motstånd mot allt som sätter människovärdet på spel i dagens Europa.
Vi vet vad vi vill, vi är stundtals besvikna men vi upphör aldrig att längta. ”Att hoppas är att engagera sig för framtiden och satsningen på framtiden gör nuet beboeligt”, som det står i boken ”Hope in the dark”.
Om detta ska jag tala i Hudiksvall i morgon på 1a maj.