Tack för hoppet, Margot
7 september, 2019
Skrivet av Helle Klein
Jag går ut från biografen och känner djup melankoli. Filmen om Hasse&Tage är en kärleksfull berättelse om en svunnen tid. Inne i biosalongen blandas skratt och gråt. I folkhemssverige kunde höger och vänster åtminstone skratta ihop. I dag har polariseringen nått oanade höjder och demokratin står på många sätt på spel i hela västvärlden. I London utspelas en tragisk Brexit-fars som verkar kunna sluta i tragedi.
Under fredagen berättar dessutom utrikesminister Margot Wallström att hon avgår. Så går ännu en epok till ända. Ingvar Carlsson intervjuas i filmen om Hasse&Tage. Det var han som rekryterade Mona Sahlin och Margot Wallström till ministrar. Senare kom Anna Lindh att tillhöra trion som på många sätt symboliserade socialdemokratins framtidshopp.
Nu finns ingen av dem längre kvar i politikens centrum. Det är inte utan att hösten känns extra höstig denna fredagkväll när Hase&Tage-filmen bildar fond till nyheten om att en av socialdemokratins starkast lysande stjärnor tackar för sig.
”Var blev ni av ljuva drömmar”, sjöng Monica Zetterlund i en av Tage Danielssons fina låtar. Danielsson dog alldeles för tidigt hösten 1985. Bara några månader därefter mördades Olof Palme. Den gången tänkte jag att nu tar allting slut men så är det ju aldrig. Nya generationer kommer efter. Margot Wallström är en av dem. Hon har för många kunnat formulera hoppet om att en annan värld är möjlig. Hon har varit i politiken under 40 år.
Wallström har alltid haft demokratin, freden och jämställdheten som ledstjärnor. Jag minns när hon som ny civilminister tillsatte en demokratiutredning utifrån ungdomars perspektiv. Jag blev en av de unga ledamöterna i kommittén liksom Ylva Johansson.
Också som utrikesminister har hon drivits av en stark tro på att med demokrati bygga framtiden. Hon har modigt stått upp mot diktaturer och auktoritära regimer. Hon har fört de utsattas och förtrycktas talan i FN och EU. Bland de första beslut Wallström tog som ny utrikesminister i regeringen Löfven var att erkänna Palestina. Så sällade hon sig till den modiga humanismens linje som gällt alltsedan Olof Palmes dagar. Vi var många som gladdes åt valet av henne som utrikesminister.
Den feministiska utrikespolitiken har i borgerliga kretsar ofta hånats men internationellt har den fått stort genomslag. Den tunga säkerhetspolitiska skriften Foreign Policy hyllade Wallström i en stor artikel som utropade ”Sveriges feministiska utrikespolitik, länge må den styra”.
I alla sammanhang, om det så gällt konfliktlösning i Jemen eller diskussioner om flyktingströmmar eller miljöfrågor har Sverige med Wallström i spetsen ställt frågan om kvinnornas situation och kvinnornas roll i problemlösningen. Det är frågor som fortsatt måste ställas.
Wallström har väl i ärlighetens namn inte alltid fått med sig sin egen regering på svaret. Konflikten mellan UD och Försvarsdepartementet om närheten till Nato, kärnvapenavtal och vapenhandel med diktaturer är förvisso en konflikt som alltid funnits i regeringskansliet men som blev extra tydlig under Wallströms tid.
Ibland har den feministiska utrikespolitiken skorrat lite falskt. Men det ska mer skyllas på andra än på utrikesministern. Hon har stridit för sin sak men inte alltid vunnit. New York Times kolumnist Nicholas Kristof har kallat Wallström för en av världens få icke-hycklande ledare. Det är ett välfunnet epitet. I mer patriarkala sammanhang betecknas Wallström som idealisten i motsats till männen som hellre köper vapen än använder diplomati och som förrädiskt kallas realister.
Tomrummet som Margot Wallström nu lämnar efter sig är mycket stort, men hon finns trots allt kvar och kan förhoppningsvis delta i det politiska samtalet framöver i en friare position.
Nu måste nya röster få ta vid och Löfven se till att den feministiska utrikespolitiken aldrig någonsin upphör. Den nya utrikesministern måste drivas av tron på demokratins styrka, inte militarismens. Socialdemokratins hjärta hör till internationalismen, så oändligt viktig i denna vår tid av nymornad etnocentrism och nationalism.