”Hon jobbade 60 timmar i veckan – utan lön”
5 november, 2019
Skrivet av Elinor Torp
Perspektiv. Kvinnorna i skuggsamhället är utsatta. DA:s Elinor Torp berättar om utpressning, uteblivna betalningar, skador och löner som inte går att leva på.
En molnfri dag i september klev hon av planet på en plats som knappast kunde vara Stockholm. Blå himmel och gula åkrar. Träd och åter träd. De sattes på en buss och efter två timmar blev husen högre och hon kände igen huvudstaden från bilder hon sett på nätet.
Snubben, som med jämna mellanrum åkte hem till deras land för att bygga en hisnande pampig villa, tog emot dem i förorten där de alla trycktes in i en och samma lägenhet. Snubben hade precis beviljats uppehållstillstånd i Sverige fick hon reda på. Mellanchef på firman. Allt skulle gå via honom.
I arbetet med boken Vi, Skuggorna och under granskningarna av skuggsamhället i DA kommer jag i kontakt med Zara.
Zara städar i Sverige. Zara är namnet jag ger henne. Hon är rädd för regimtrogna mellanhänder och vågar inte träda fram med sitt riktiga namn. En av många svartarbetare som vill vittna men inte vågar.
När hon kom tillbaka från sin föräldraledighet svarade chefen att hon aldrig varit anställd.
Sedan dag 1 har Zara haft sysselsättning i Sverige, från morgon till kväll arbetar hon, med transporttimmarna mellan städjobben borträknade, för dem får hon i likhet med kollegorna från EU-landet Polen aldrig betalt för. Hon har städat kontor. Hon har städat sjukhus. En kortare tid en skola, om nätterna. Nu städar hon svenskarnas hem. Jobbar de på riktigt hårt finns det hopp om att få stanna i Sverige har arbetsgivaren sagt. Männen som hon reste hit med fick betala några tusenlappar för arbetstillstånd i sin bransch medan hon och de andra kvinnorna följde med och erbjöds boende på samma adress. Men lönen räcker inte till. För madrassen i den knökfulla lägenheten betalar hon lite över tretusen i månaden.
När arbetsgivaren en dag säger åt henne att lämna tillbaka halva lönen protesterar hon först.
Varför?
Om du vill stanna så gör du som jag säger, svarar chefen och försvinner ut i trapphuset.
Så många löften som ännu inte infriats. Fortfarande skulder att betala av. Men Sverige är ett bra land att arbeta i. Alla säger ju det.
I boken skriver jag också om Dilya som städade stans köpcentrum. När hon kom tillbaka från sin föräldraledighet svarade chefen att hon aldrig varit anställd. Dilya protesterade och sa att hon på heltid och mer därtill städat de köpcentrum som bolaget hade kontrakt med, från morgon till kväll, i flera år. Då erbjöd chefen henne extraknäck över sommaren. Hon tackade ja och fortsatte städa samma köpcentrum. Inhoppsjobben landade på cirka sextio timmar i veckan. Men lönen uteblev.
Otaliga är de kvinnor som berättar hur det är att städa i Sverige till nästan inga pengar alls och med frätskador på underarmarna som kliar och bränner. En del är EU-medborgare, andra papperslösa. Det finns en hierarki i skuggsamhället. Men gemensamt för dem jag pratat med är att deras löner och villkor är så långt bortom överenskomna regler att många av oss nog har svårt att föreställa sig.
Vi är på väg mot daglönare igen. Med mössan i hand, nicka och be. Erbjud dina händer, eller din kropp. Jag är cynisk. Jag vet. Men det är överallt.
Arbetsmiljöinspektör Thomas Österberg
Och så lastbilen med 39 döda som upptäcktes utanför London.
Flera från Nghe An-provinsen söder om Hanoi. Unga kvinnor som lockats till Europa för att göra våra naglar. I slutet en rad om människosmuggling och pengatvätt. Vapen, knark, människor – same same för arbetslivets kriminella.
I min bok skriver jag om en högutbildad kvinna från forna Sovjet som gjorde naglar på en flådig salong i stans förmögnaste delar. Trots att hon jobbade tio-tolv timmar om dagen fick hon ut en lön på 13 000 kronor vid månadens slut. Nagelskulptrisen uppmanades att starta eget. Enda sättet att överleva i längden, sades det. Så hon flyttade in i en salong full med hyrstolar där alla hade varsin firma. Precis som i byggbranschen och andra branscher där egenföretagare blivit vanligt är det bara fejk, vittnar arbetsmiljöinspektören och före detta polisen Thomas Österberg om. ”De är anställda. Men genom att låta dem starta sina egna små företag kan arbetsgivaren kringgå lagar och avtal. Vi är på väg mot daglönare igen. Med mössan i hand, nicka och be. Erbjud dina händer, eller din kropp. Jag är cynisk. Jag vet. Men det är överallt.”
Biotips:
Sorry we missed you
av Ken Loach
Om paket som måste fram till varje pris. Om gig-ekonomins baksida och hur det är att vara egenföretagare utan makt eller ta hand om gamla och sjuka utan en sekunds vila. Ett knytnävsslag i magen. En film som känns.
Är de som propagerar för arbetskraftinvandring blåögda?
Jag vet inte, men det borde vara uppenbart att vi skulle råka ut för fusk.
Vi behöver en omfattande kontrollapparat, för att det skulle fungera någorlunda. Eller vill man slå i sönder den svenska modellen.
Människor blir utnyttjade av kriminella.
Det måste få ett slut!