”Jag var ständigt rädd för att åka på ett drogtest”
Publicerad 2019-12-16, 09:36 Uppdaterad 2020-08-05, 15:17
Vägen tillbaka. Christoffer fick ett ultimatum: Behandlingshem eller sparken. SSAB hade fått nog av hans knarkande. Men redan när Christoffer packade väskan tänkte han på att bli hög igen.
Christoffer hade satt sig på stolen i fikarummet och pustat ut. Nattskiftet hade inletts med att det jävlades borta vid haspen och när han var klar där blev han kallad till bandverket. Närmare fyra på morgonen hade han sett fram emot några minuters paus men då var det bara att åka vidare till utlastningen.
Strax före skiftbytet kunde han pusta ut en smula och börja tänka på nästa rus. På parkeringen stod hans bil och i handskfacket låg en karta ångestdämpande bensodiazepiner, ofta kallade ”benzo”. Medan han blaskade av ansiktet for tankarna iväg. Det dåliga samvetet och ångesten som alltid dök upp när drogerna började lämna kroppen.
Jobbet på SSAB tunnplåts underhållsavdelning hade alltid fungerat som avledning. När han jobbade så jobbade han. Gick in i bubblan, ständigt nya arbetsuppgifter någonstans inne på det stora stålverket. Men skiftet var över. Christoffer gled ner på sätet i bilen, tog fram kartan och tryckte ut en tablett. I samma stund som det ångestdämpande pillret passerade matstrupen vred han om nyckeln och lyssnade på startmotorns tuggande ljud.
Jobbchristoffer var borta. Knarkchristoffer hade tagit över. Som vanligt brydde han sig inte ett dugg om att han körde drogpåverkad, den ansvarskänslan hade försvunnit.
Allt började i tonåren hemma i Borlänge. Christoffer kände sig tom inombords, det var som om något fattades. En inneboende rastlöshet som inte ville försvinna. Han sökte sig till haschet. Han kunde gå hem på raster redan under högstadiet och dricka några öl för att sedan gå tillbaka till skolan. Och under tiden på industrigymnasiet eskalerade missbruket.
Christoffer sökte ständigt det där inre lugnet som kom när delar av hjärnan stängdes av.
Strax efter finanskrisen för snart tio år sedan blev Christoffer erbjuden jobb på SSAB, där han tidigare gjort praktik. Stålverket, det gamla Domnarvet, själva symbolen för industri- och arbetarstaden Borlänge. Christoffer hade ett arv att bära, fjärde generationen stålverksarbetare.
– Jag tog aldrig droger när jag jobbade. Däremot före och efter. Jag var ständigt rädd för att åka på ett drogtest.
Hasch rökte han sällan. Det satt kvar i kroppen för länge. Amfetamin gick bra när han var långledig, liksom tramadol. ”Benzo” kunde han ta hur mycket som helst eftersom han hade det på recept.
Ett första uppvaknande kom sommaren 2015. Det började ringa på dörren. Christoffer hade sjukskrivit sig en tid och nu ville rehabsamordnaren från jobbet, Erik Arnberg, hälsa på. Christoffer vägrade öppna. Arnberg gav sig inte, han fortsatte knacka på. En dag öppnades dörren. ”Packa en väska. Du ska på behandlingshem annars får du sparken”, var beskedet.
När Christoffer senare testades på behandlingshemmet hade han benzo, amfetamin, hasch och tramadol i kroppen. Fem veckor blev han kvar. Men trots att han var ren hade han inte lämnat drogerna i tanken. Han visste att han skulle börja igen. Han ville börja igen. Återfall varvades med rena perioder under de kommande åren.
När Arnberg gått i pension och slutat som rehabsamordnare var det ingen som följde upp. Christoffer var borta mycket från jobbet. Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa grundade sig i missbruket, men det var det ingen som riktigt förstod.
En orolig före detta flickvän hade försökt få tag på Christoffer i flera dagar. Ingen vet hur länge Christoffer legat okontaktbar i lägenheten när han hittades. Allra minst han själv. Det slutade med tvångsomhändertagande och han lyckades tjata sig till behandlingshemmet i Söderhamn, där han fått hjälp tidigare.
Han skulle få skjuts upp till Söderhamn. Ut ur bilen kom en man. Christoffer brydde sig inte nämnvärt, han hade fullt upp med att fundera på hur han skulle låtsas vara delaktig i behandlingen medan han i själva verket planerade för vilka droger han skulle ta när han äntligen kom ut.
De pratade om väder och vind under resan. Plötsligt sa mannen: ”Om du lägger av nu har du 50 fina år kvar.”
Christoffer, då 26 år, lyssnade. Något väcktes i honom. Han funderade hela bilresan. Det hade gått något år sedan SSAB och facket ringt på hemma i lägenheten och ställt ett ultimatum. Då var han inte mottaglig för hjälp.
Kanske var det nu eller aldrig. Han skulle knappast få några fler chanser på jobbet.
Det som egentligen skulle bli fem veckor i Söderhamn blev nästan tre månader. Christoffer gick in i 12-stegsprogrammet som är en beprövad metod för missbruksbehandling. Där träffade han behandlingsassistenten Leif, som har stöttat honom genom hela resan.
Christoffer funderade mycket på hur han skulle återgälda sin skuld till arbetsplatsen. I samråd med sin närmsta chef kom de fram till att han skulle jobba gratis en vecka under sportlovet.
När Christoffer skulle komma tillbaka på riktigt hade han svårt att sova natten innan. Arbetskamraten Andreas Sidegren mötte upp vid Västra porten, tillsammans gick de in mot stålverkets hjärta. Christoffer kände rädslan bubbla upp inom sig. Vilka frågor skulle han få, fanns det arbetskamrater som var förbannade på honom efter alla år av svek? Andreas tyckte det var lätt att förlåta Christoffer, eftersom han är så genuint snäll.
– Jag och en annan kollega, Michael Laukka, åkte hem till Christoffer en gång när det var som värst, vi ville hjälpa honom att komma tillbaka.
Christoffer arbetar återigen heltid på underhållsavdelningen.
– Allt är som vanligt förutom en ny chef som verkligen stöttat mig.
Han fyller sin fritid med musik, fotografering, promenader och samvaro med familjen. Lägenheten har han sålt, den tillhör det förgångna. Dessutom behövde han pengar för att betala tillbaka gamla skulder.
Det finns också känslomässiga skulder, alla svek mot familj och vänner.
”Du är en psykopat på riktigt”, hade hans lillasyster sagt när det var som värst.
Orden från syrran fladdrade upp den gången när han låg på trottoaren några hundra meter från sin lägenhet med en knivspets mot halsen. Ett bråk med en knarkare som spårade ur.
Han minns att han tänkte att han måste komma upp annars skulle han dö, hur han lyckades undvika att få halsen uppskuren och tog sig upp och sprang hem till sin syster neddränkt i blod och med ett skoavtryck i pannan efter en spark. Systern såg till att han kom upp på akuten.
– I dag är jag gudfar till hennes son. Så länge jag är drogfri får jag träffa honom. Det är mitt bästa argument för att hålla mig ren.
Tipsa oss!
Vill du berätta om droger på ditt jobb?
Kontakta våra reportrar:
Johanna Edström, 070-648 22 15, je@da.se
Marcus Derland, 070-485 67 16, md@da.se
Läs på tipsa.da.se hur vi garanterar din anonymitet. Tänk på att inte använda företagets telefon eller dator!
Marcus Derland och Johanna Edström