Alltid minnas, aldrig normalisera
26 januari, 2020
Skrivet av Helle Klein
Aldrig mer, är mantrat vid varje manifestation och högtidlighållande av Förintelsens offer. Upprepningen har varit som ett sätt att upprätthålla anständighetens och civilitetens gräns. Det har känts enklare att andas efter att vi samfällt, oavsett politisk färg, har deklarerat att fascism, nazism och rasism aldrig någonsin får ges makten igen.
På senare år har dock anständighetens gräns flyttats eller rentav suddats ut. Det som var omöjligt för tio år sedan är nu fullt möjligt. Att ett parti som Sverigedemokraterna vars både historia och nutid hämtar sin näring i högerextremism och nazism numera utgör ett av de stora riksdagspartierna är illavarslande. Men att den traditionella högern i form av Moderater och Kristdemokrater nu plötsligt svängt 180 grader och kan tänka sig göra upp med detta parti för att vinna regeringsmakten är djupt illavarslande. Plötsligt känns det svårare att andas.
I boken ”Dödgrävarna – den sista vintern i Weimarrepubliken” av Rüdiger Barth och Hauke Friedrichs skildras kaoset i tysk politik under årsskiftet 1932/33. Dag för dag får läsaren följa det politiska livet i Berlin, på gator och torg liksom i riksdags- och regeringskanslierna. Och i medierna. Det är en kuslig berättelse om när anständighetens gräns totalt luckras upp och allt som tidigare ansetts dåraktigt och omöjligt plötsligt blir det normala.
Historien upprepas såklart aldrig exakt. Vi har ingen von Papen eller Hitler i svensk politik. Men samhällsklimat, stämningar av undergång, misstron mot den parlamentariska demokratin, den ökande polariseringen och den hårda samtalstonen känns igen. Normalisering av det högerextrema pågår. Inte bara i Sverige utan runtom i hela Europa.
När riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen i år bjuder in till minneshögtid 23 januari är en av undertecknarna Sverigedemokraten Björn Söder. Rent formellt är det kanske inte märkligt då han har varit andre vice talman tills nyligen. Principiellt är det däremot uppseendeväckande.
”De överlevande måste nu förbereda sig för att möta representanter avlade av samma ideologier som deras föräldrars mördare”, skrev överlevaren Hédi Fried i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Vi är många som känner samma djupa förtvivlan som Fried. Normaliseringen av det högerextrema partiet har gått kusligt snabbt.
När Björn Söder som 16-åring poserar med en ökänd tysk nazist på samma bild är det inte litet misstag, en ungdomssynd eller så. Det är fullt medvetet och i en kontext av Sverigedemokraternas valmöte i Järfälla 1998 där nazisten var inbjuden. Drygt tio år senare kommer partiet in i riksdagen. Och gång på gång har SD-ledamöter avslöjats för sina antisemitiska, islamofoba och rasistiska hatverksamheter. En del av dem har uteslutits men flera har fått vara kvar. Och mellan SD-svansen och fullblodsnazisterna i Nordiska motståndsrörelsen verkar det vara svängdörrar.
Den man som öst sitt antisemitiska och nazistiska hat över mig, Advokatsamfundets Anne Ramberg och journalisten Maria Ripenberg började som aktiv Sverigedemokrat, satt i Sundbybergs kommun för SD men blev dömd för hets mot folkgrupp och olaga hot mot tjänsteman. Därefter vandrade han vidare till NMR där han i dag är mycket aktiv. Nu står han åtalade igen för ofredande och för hets mot folkgrupp.
Alla som har studerat den svenska högerextremismen ser hur samma personer dyker upp under olika partibeteckningar. Att Sverigedemokraterna är och har varit en mylla för nazism och fascism står utom allt tvivel. Det är ju därför alla demokratiskt sinnade politiker från höger till vänster i åratal deklarerat att de inte ska ha något samröre med SD. Det är därför som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna slöt sitt Januariavtal. De rödgröna partierna ville upprätthålla anständighetens gräns i svensk politik.
Att den traditionella högern med Moderatledaren Ulf Kristersson nu sviker sitt dyrbara löfte till väljarna och till förintelseöverlevaren Hédi Fried om att aldrig någonsin samarbeta med SD är ett politiskt haveri av stora mått. Och en tragedi för svensk demokrati. Att Kristdemokraterna gör samma omsvängning gör inte saken bättre. Plötsligt har det där brunblåa blocket som ansågs omöjligt för några år sedan blivit verklighet i dag.
I boken ”How democrasies die” skriven av Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt beskrivs hur demokratier bär på fröet till sin egen undergång. Nazisterna röstades in i det tyska parlamentet. Hitler valdes till rikskansler. Och resten vet vi.
Förintelsen kunde ske inte på grund av okunskap utan på grund av bristande vilja att hålla på anständighetens gräns och bristande vilja att alltid försvara Människovärdet.
Författarna pekar på vikten av att alltid upprätthålla demokratins institutioner såsom fria medier, fritt rättsväsende, parlamentarisk demokrati, fria fackföreningar etc. Men de pekar också på vikten av att odla en demokratisk kultur där meningsmotståndare inte tar heder och ära av varandra. Det handlar om att inte låta polariseringen och avhumaniseringen gå så långt att våldet till slut blir möjligt. Vi ser oroväckande tendenser i Trumpismens USA och i de illiberala demokratierna Ungern och Polen, där regimernas hatpropaganda mot etniska minoriteter får konsekvenser i våld mot judar, muslimer och romer. Hatbrotten har ökat rejält i USA liksom i Ungern och Polen.
Levitsky/Ziblatt pekar på att när demokratier börjat avskaffa sig själva så har det alltid startat med att etablerade partier börjar kompromissa med extremister – antingen i tron att de ska kunna domptera dem eller i panik över att man förlorar röster till dem. Demokratier i dag dör inte på grund av att generaler tar över via statskupper utan genom att försvaret för demokratins kultur börjar krackelera.
Vi ser det tyvärr i land efter land där de auktoritära strömningarna vinner över demokratins idé.
Svensk demokrati har tack och lov en obruten lång historia och vårt arv av demokratiska folkrörelser som exempelvis arbetarrörelse, frikyrkorörelse, nykterhetsrörelse, bildningsrörelse, fackföreningsrörelse osv är ett starkt kitt som inte krackelerar så lätt.
Minnet av Förintelsens offer blir så en uppmaning att aldrig glömma och att alltid odla den demokratiska kulturen och värna Människovärdet varhelst det står på spel
Domen mot nazisten som öst ut sitt hat mot mig, Ramberg och Ripenberg kommer i morgon, på minnesdagen av Förintelsens offer.
Vi ska alltid minnas, aldrig normalisera.
”Björn Söder. Rent formellt är det kanske inte märkligt då han är andre vice talman.” Fel. Björn Söder var andra vice talman under förra mandatperioden, den här gången blev han utmanövrerad av en vänsterpartist .
Till Thorsen Schütte: Det har du alldeles rätt i. Jag har nu ändrat i texten.