Industriarbetarnas tidning

Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.

”Utan rehabilitering föds farlig tystnadskultur”

23 januari, 2020

Skrivet av Erik Arnberg

Debatt Om inte arbetsgivaren har en välplanerad rehabiliteringsplan kommer arbetskamrater ofta välja att inte slå larm. En sådan kultur riskerar att leda till att missbrukande anställda blir kvar på skiften trots uppenbara risker för olycksfall, skriver Erik Arnberg.

Foto: Niklas Lindh
Om skribenten:

Erik Arnberg har arbetat på SSAB i Borlänge och haft flera fackliga uppdrag inom IF Metall. Har även jobbat som rehabiliteringssamordnare på SSAB.

Är i dag pensionär men är också engagerad i konsultfirman Humanheart  som bland annat jobbar med omställning och rehab.

Jag har under många år arbetat med rehabilitering. Det har blivit ett genuint intresse för mig att försöka medverka till bra lösningar där människor kan återgå till ett arbete och på så sätt få sitt liv tillbaka.

Ofta har narkotika och alkohol (och blandmissbruk av både droger och alkohol) varit en del av rehabiliteringsarbetet. Den gemensamma nämnaren för både fackliga organisationer och arbetsgivare har alltid varit att oavsett i vilken form av rehabilitering som varit aktuell så har målet i första hand varit att få tillbaka den anställde till arbete.

Den erfarenhet som jag har fått efter att ha jobbat som rehabiliteringsexpert både som facklig ledamot inom IF Metall och som HR-partner inom stålbranschen och offentlig verksamhet är att man måste se alla anställda som likvärdiga oavsett befattning, bakgrund, utbildning eller längd på anställningen.

Det är oerhört viktigt att det klargörs tydligt vad syftet med rehabiliteringsinsatsen är redan vid första samtalet, och att den anställde får veta vilka ramar och möjligheter som företaget har. Likaså behöver medarbetaren veta vad som krävs för att företaget skall kunna agera, men också vad som sker om inte medarbetaren inte följer rehabiliteringsplanen.

Det är centralt att medarbetaren är trygg med i att arbetsgivaren värnar honom eller henne och att fokus i rehabiliteringsprocessen tydligt är att det är drogberoendet som ska avvecklas. Inte människan som är beroende av drogen.

Många företag säger sig värna säkerheten främst och har ofta en nollvision vad avser olycksfall. Men det bör påpekas att det är centralt att i ett effektivt skyddsarbete är att alla anställda känner tillit till skyddsarbetet.

Enligt min bedömning verkar det i allt högre utsträckning finnas en utbredd uppfattning att arbetsgivare i dag är snabba med att avveckla medarbetare där arbetsgivaren faktiskt skulle kunna påverka en medarbetare att upphöra sitt missbruk. Om min uppfattning visar sig korrekt kan det leda till risken att medarbetare som uppmärksammar missbruk på arbetsplatsen inte vågar slå larm till sin chef eftersom de vet att den missbrukande kollegan då förlorar sitt arbete. En sådan kultur är enligt min mening skrämmande och riskerar att leda till att missbrukande anställda blir kvar på skiften trots uppenbara risker för olycksfall.

Arbetsgivare behöver återvända till den traditionellt humana personalpolitiken. Behandling/rehabilitering bör alltid eftersträvas, inte den enkla vägen att ”köpa ut”, avskeda eller säga upp de som använder droger utan att först försöka förmå medarbetaren att upphöra sitt missbruk genom en välplanerad rehabiliteringsplan. Annars kommer arbetskamrater och för all del även många chefer välja att inte slå larm. På så sätt föds också en destruktiv tystnadskultur.

Jag har haft förmånen att kunna följa ett stålföretag (SSAB) där det under en lång tid funnits ett lyckat och intensivt arbete mot alkohol och droger. Detta strukturerade arbete har lett till förändrade attityder och anställda som har genomgått behandling och kommit tillbaka drogfria har blivit fantastiska ambassadörer och en tillgång såväl för företaget som för sina kollegor. Inte minst har de fått en ny chans till livet och deras resa inspirerar andra att inte välja missbrukets väg.

På de arbetsplatser där slumpvisa drogtester allmänt ses som något positivt är det uttalat att de som lämnar positiva prov erbjuds rehabilitering. Flera av de arbetsgivarna betonar att man vill hjälpa de medarbetare som har drog och alkoholproblem att upphöra sitt missbruk och genomgå behandling. Fokus är, som ovan beskrevs, på att få bort drogen från arbetsplatsen – inte människan.

Detta typ av arbetssätt leder till minskad sjukfrånvaro, ökad arbetsglädje, effektivitet och inte minst en stor stolthet över att finnas i ett företag där vi hjälpte varandra. Jag var en stolt medarbetare på SSAB.

Dessutom försvann tystnadskulturen och det var inte längre tabu att prata om de svåra sakerna.

Lagstiftningen måste bli tydligare på vilket ansvar som åligger arbetsgivarna om de inte förstår fördelarna att agera på ett ansvarsfullt och humant sätt. Vi måste inse att arbetsgivarna och anställningen kanske är den viktigaste faktorn för att kunna rehabilitera i en sjukdom som är full av förnekelse. Rätt skött av kan det bli knuffen i rätt riktning som den enskilde behöver.

Erik Arnberg
Seniorkonsult Humanheart

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.