Industriarbetarnas tidning

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

9 december, 2020

Skrivet av

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Åklagaren måste få svar på tre frågor:

1. Vad har egentligen hänt?

I många fall är det svårt att svara på varför olyckan inträffade. Vittnesmål kan skilja sig åt och åklagaren kan ha problem att skapa sig en bild av vad som hände. Den tekniska bevisningen som krävs för åtal är ofta omfattande.

– Jag förstår verkligen att det kan upplevas som lång tid. Men förväntningarna på hur fort det kan gå kanske är orealistiska? Den här typen av brott kräver mycket utredning.

2. Vem har arbetsmiljö­ansvaret?

Det kan vara svårt att bevisa. Ytterst är det bolagsstyrelsen, men arbetsmiljöansvaret kan delegeras vidare. Men att någon har tilldelats ansvaret ”på papperet” räcker inte. Den personen måste också i praktiken ha
ansvarat för arbetsmiljön.

– Det är ett bekymmer och bottnar delvis i att det inte finns någon lagreglering av hur ansvarsfördelningen ska göras, utan det bygger på en praxis som inte är helt solklar i alla lägen.

3. Har personen agerat oaktsamt?

Den som står åtalad för att ha vållat en annan persons död åtalas för att ha agerat ”oaktsamt”.

– Generellt fälls någon för personligt ansvar bara när det är en hög grad av klandervärdhet, alltså en bra bit över oaktsamhetsnivå. Domstolarna är ganska frikostiga med att frikänna i dessa fall.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 2 av 9 på temat Döden på jobbet

De kom inte hem från arbetet

8 december, 2020

Skrivet av David Lundmark, Mikael Färnbo, Marcus Derland

Bläddra med pilarna för att läsa om människorna bakom statistiken.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 3 av 9 på temat Döden på jobbet

Föräldrarna: Man vittrar sönder

8 december, 2020

Skrivet av Marcus Derland, Mikael Färnbo, David Lundmark, Rasmus Lygner

Lång väntan Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Det tar i snitt tusen dagar innan åtal väcks. Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Christina Andersson och Olle Andersson Larsson i pojkrummet där allt är orört. Foto: David Lundmark
Robin Andersson blev 20 år. Foto: Privat

Pojkrummet är täckt med ett lager damm. Jeansen hänger fortfarande över skrivbordsstolen. Parfymerna står uppradade på en hylla. Robin Anderssons rum i Skånelängan i Staffanstorp har stått orört sedan den 9 maj 2019. Dagen då Olle Andersson Larssons och Christina Anderssons son klämdes till döds i en maskin på Starka betongs fabrik i Södra Sandby.

Olle ser ut över sonens rum men ändå inte. Blicken är tom. Ögonen trötta av sömnlöshet. Christinas blick är fullständigt klar. Två föräldrar med två personligheter som hanterat det fasansfulla på helt olika sätt. Christina som ännu inte har tillåtit sig att falla ihop och sörja. Som manövrerar sig vidare i livet genom att vilja veta. Genom att ta reda på fakta. Olle som blev apatisk och drabbades av de mörkaste av tankar.

Polisutredningen är nedlagd. Ingen kommer att ställas till svars för Robins död. Det man vet är att Robin hittades fastklämd i en maskin där betongplattor tillverkas och att han var ensam vid olyckstillfället.

– Min enda tröst är att Robin förmodligen inte var vid medvetande när han krossades, säger Christina.

Olyckan inträffade strax efter eftermiddagens kafferast. Robin hade gått ner till maskinen och börjat jobba en stund före sina arbetskamrater. När han hittades utbröt kaos, flera personer ringde SOS samtidigt. Någon sprang och hämtade handdukar och en annan lyckades backa maskinen för att Robin skulle komma loss. En kille höll Robin i sina armar och hade svårt att känna någon puls. Ambulansen var snabbt på plats, och sjukvårdarna tog över och påbörjade hjärt- och lungräddning.

Olle har tatuerat in Robin på armen. Han har också ett brustet hjärta på bröstet. Foto: David Lundmark

Samtidigt som Robin kämpade för sitt liv var de ovetande föräldrarna på besök hos vänner. När telefonsamtalet kom kände Christina på sig att det handlade om sonen. Polismannen berättade om arbetsplatsolyckan men ville inte säga mer än att de måste komma till sjukhuset i Lund. I efterhand har hon inget minne av bilfärden dit.

Robin hade inte en chans. Trycket från maskinen var på flera ton. Han dödförklarades på sjukhuset. Olle föll ihop medan Christina gick in i autopilotläge och började ställa detaljerade frågor. Hon ville veta allt. Olle tyckte att hon var känslokall men förstod senare att det var hennes sätt att hantera chocken. Sorgen. Förlusten.

Robin som jobbat på arbetsplatsen i ungefär ett år hade fått börja med enklare arbetsuppgifter. Folk i hans omgivning beskriver honom som duktig och framåt, han ville lära sig nya saker och utvecklas. Robin som bitvis hade det tufft under skolåren på grund av sin stamning, bar på en revanschlusta och ville visa framfötterna. Han var ambitiös och ville göra ett gott intryck, men han såg också problem på arbetsplatsen.

– Han kom ofta hem och berättade om brister, att det inte var värt att dö för det där jävla jobbet, säger Olle.

Föräldrarnas ilska och bitterhet har förstärkts av att betongfabriken utanför Lund haft problem med arbetsmiljön tidigare, att det funnits en kultur där säkerhetsfrågor inte tagits på allvar.

Det första året efter olyckan besökte Olle sin sons grav varje dag. Nu blir det några gånger i veckan. Det finns ingen annan grav som är så välskött. Olle krattar gruset och tar hand om blommorna. Foto: David Lundmark

Robins arbetskamrater berättar att personer i ledande befattningar vägrat skriva på incidentrapporter om allvarliga tillbud. Personer vittnar också om en stress och press om att ständigt producera mera, något som gör att anställda tar genvägar.

Tidigare IF Metall-ombudsmannen Claudia Nilsson besökte arbetsplatsen flera gånger efter dödsolyckan. Hon bekräftar att det fanns brister.

– Det fanns problem med arbetsmiljön och ett riskbeteende som ledningen inte tog tag i, säger hon.

Foto: David Lundmark

Hon berättar också om betongarbetare som inte fick krishjälp efter olyckan.

– Jag har ett bestående intryck av stora grova betongarbetare som grät i mina armar.

Krister Fahlström var vd på Starka betong när dödsolyckan skedde. Han vill inte svara på frågor om dödsolyckan och arbetsmiljön på företaget.

Ibland känns det som att ett människoliv inte är värt någonting när det gäller en arbetsplats.

Christina Andersson.

Christina förbannar sig själv för att hon inte stoppade Robin att åka till jobbet den där dagen. Han skulle jobba eftermiddag och de stod ute på gårdsplanen, mellan stallet och huset och tog en cigarett.

Robin lutade armen mot taket på sin ögonsten, en Mercedes coupé som han köpt för egna pengar. De pratade om livet och framtiden. Robin hade fått
reda på att han kommit in på utbildningen som han sökt. Han skulle bli
flygtekniker.

De sa hej då, Christina fimpade ciggen och gick bort mot hästarna som skulle matas. När hon närmade sig stalldörren så kom det över henne. Hon vände sig om och såg Robin backa ut. Varför skulle han åka till jobbet? Han hade bara tre dagar kvar. Han kunde lika gärna sjukanmäla sig och stanna hemma. Men Christina sa inget, i stället var det sista gången hon såg sin son.

– Det kommer ofta över mig, att jag var tyst, säger hon.

Kan man få något sorts avslut och komma vidare?

– Vi hoppas. Men för varje dag som går vittrar man sönder. Bit för bit, säger Christina.

Har du kunnat sörja?

– Nej. Jag tror att mitt kommer sen. Jag är en stark person. Har gått igenom mycket i livet men det finns en gräns för alla och jag står väldigt nära kanten.

– Men jag måste orka hela vägen. Jag sa det vid kistan på begravningen, att jag bestämt mig för att inte ge mig förrän rättvisa har skipats.

Christina har pratat med de av Robins arbetskamrater som velat. Hon har begärt ut handlingar från Arbetsmiljöverket. Ringt polis och åklagare. Beskedet om att åtalet läggs ner kom som en kalldusch.

Foto: David Lundmark

– Ibland känns det som att ett människoliv inte är värt någonting när det gäller en arbetsplats.

– Jag är trött i huvudet. Vi fick vänta ett och halvt år på absolut ingenting.

– Jag ska starta en minnesfond för Robin, som hjälper andra människor i samma situation. Man måste vara jäkligt stark för att orka.

Han kom ofta hem och berättade om brister, att det inte var värt att dö för
det där jävla jobbet.

Olle Andersson Larsson.

Kammaråklagare Christer Forssman på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Malmö har lett förundersökningen, som nu lagts ned.

– Vi har inte kunnat bevisa att det begåtts ett brott. Vi vet inte de direkta orsakerna till att han befann sig innanför maskinens skyddsanordningar, säger Christer Forssman.  

När det är som värst och de uppgivna tankarna slår rot, går Olle ut och vandrar över fälten som omger huset. Eller så åker han till kyrkogården och pratar med Robin. Christinas räddning har varit hästarna som hon ägnar mycket tid åt.

Och stjärnklara kvällar brukar hon se upp mot himlen för att söka upp polstjärnan. Det har blivit hennes grej. För många år sedan såg hon och Robin Polarexpressen. I filmen hamnade de som dog på polstjärnan. Nu tänker hon att Robin är där, och ser ner på henne där hon står och röker på gårdsplanen.

Det orörda pojkrummet är också något som lugnar. Ingenting får röras har Olle bestämt.

– Om något flyttas kommer det inte att ställas tillbaka på exakt samma ställe. Det vill jag inte, säger han.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 4 av 9 på temat Döden på jobbet

Utdragen väntan för de anhöriga

9 december, 2020

Skrivet av

Långsam process Efter en dödsolycka tar det i snitt 1 000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 5 av 9 på temat Döden på jobbet

Kammaråklagaren: De här ärendena måste prioriteras upp

9 december, 2020

Skrivet av

Varken polis eller politiker prioriterar dödsolyckor i arbetslivet. Det konstaterar Kammaråklagaren Christer Forssman och efterlyser mer resurser och politisk debatt.
– De långa utredningstiderna är oacceptabla, säger han.

Christer Forssman är kammaråklagare på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljö i Malmö, Rema. Han var förundersökningsledare för utredningen efter dödsolyckan på Starka betong i Södra Sandby där 20-årige Robin Andersson omkom sedan han fastnat i en maskin.

Åklagarna i den här typen av mål har en målsättning att utredningarna ska ta maximalt 18 månader. Dödsolyckan i Södra Sandby inträffade maj 2019 och Christer Forssman lade ner utredningen för någon vecka sedan.

– Vi har inte kunnat bevisa att det begåtts ett brott. Vi vet inte de direkta orsakerna till att han befann sig innanför maskinens skyddsanordningar, säger han.

– Som regel går det över 18 månader. Det är ingen som tycker det är acceptabelt. Tyvärr så har den här typen av ärenden inte någon högre prioritering hos polisen, säger han.

Om jag hade lika mycket resurser som vid en skjutning så hade utredningen kanske tagit fem-sex månader.

Enligt Christer Forssman kan flera polisutredare vara inkopplade de första veckorna efter en dödsolycka eller ett allvarligt olycksfall.

– Sedan är det normalt bara en utredare som därefter ska undersöka komplexa frågor. Det kan vara flera inblandade bolag, tekniska lösningar på maskiner och många förhör.

– Det är anledningen till att det tar tid. Om jag hade lika mycket resurser som vid en skjutning så hade utredningen kanske tagit fem-sex månader, säger han.

Christer Forssman menar att polisen sannolikt prioriterar de områden som politikerna pekar ut. Just nu är det mycket fokus på gängkriminalitet och skjutningar.

– Det är sällan jag hör i den politiska debatten att man vill satsa på arbetsmiljöbrott trots att fler dör på arbetsplatserna än de som skjuts.

– En fråga samhället måste ställa sig är: hur viktiga är dödsfall och allvarliga olyckor på våra arbetsplatser? I mitt tycke är det i allra högsta grad underprioriterat.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 6 av 9 på temat Döden på jobbet

Ministern: Företag ska inte leka med människors liv

10 december, 2020

Skrivet av

Straffa företag som försummar säkerheten, och ge skyddsombuden rätt förutsättningar. Så vill arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) förhindra att människor dör på jobbet.

Eva Nordmark

Ålder: 49 år.

Aktuell: Arbetsmarknadsminister.

Tidigare uppdrag: Riksdagsledamot för Socialdemokraterna, ordförande för TCO och SKTF (nuvarande Vision).

Personligt: Född i Luleå i en ”typisk arbetarklassfamilj”. Gick med i SSU som 16-åring. Gift och har två barn.

Varför minskar inte dödsolyckorna trots att ni haft en nollvision i snart fem år?

– Det är för djävligt att människor dör på jobbet. Vi kan inte ha något annat än en nollvision. Jag kommer presentera en ny arbetsmiljöstrategi i vår och då kommer den här noll-visionen ha en prioriterad roll. Ingen ska behöva dö på jobbet eller av jobbet.

Vad är det som gör att dödstalen inte går ner?

– Den enskilt viktigaste åtgärden är att vi har en fungerande samverkan om arbetsmiljön lokalt. Var tredje dödsolycka i byggbranschen sker på arbetsplatser där det inte finns lokala skyddsombud, eller där de regionala skyddsombuden inte har tillträde. Det här är för mig en väldigt viktig fråga.

Ni fick inte gehör i riksdagen för utökat tillträde för de regionala skyddsombuden. Hur går ni vidare med den frågan?

– Det är en fråga som jag tror blir en viktig fajt i valrörelsen. Många fackförbund jobbar hårt med att säkerställa skyddsombudens rätt att verka effektivt. Det är ett arbete som måste fortsätta.

Vilka konkreta åtgärder har ni vidtagit för att minska dödsolyckorna?

– Från årsskiftet höjde vi till exempel maxbeloppet på företagsboten från tio miljoner till en halv miljard kronor. De företag som medvetet försummar de anställdas rätt till en trygg och säker arbetsmiljö måste straffas. Vi ska inte ha några oseriösa företag som leker med människors liv och hälsa.

– Det kan vara så att vi behöver vidta fler åtgärder framöver, men det här är centralt: Säkerställa samverkan lokalt, se till så att skyddsombuden har rätt förutsättningar och att vara väldigt tydliga mot de företag som inte följer spelreglerna.

Över 80 procent av förundersökningarna läggs ner, trots att brottsmisstanke kvarstår i var tredje av dem. Vad tycker ni om det?

– Det är en sådan där fråga som jag som minister inte har synpunkter på. Det är upp till ansvariga myndigheter att avgöra om det ska väckas åtal. Det är en viktig princip.

Vår granskning visar att det i snitt tar tusen dagar innan åtal väcks. Varför tar det så lång tid?

– Arbetsmiljöbrott är väldigt komplexa och svåra att utreda. Men vi ser att handläggningstiderna börjar minska eftersom förundersökningen numera inleds direkt. Myndigheterna samarbetar bättre och driver undersökningar parallellt. En viktig förutsättning är också att polis och åklagare har tillräckliga resurser. Just nu genomför vi en historisk satsning på polisen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 7 av 9 på temat Döden på jobbet

Osäkert anställda vågar sällan larma

10 december, 2020

Skrivet av

PERSPEKTIV Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Elinor Torp.

Vi får räkna med att skada oss eller i värsta fall dö. Det borde inte vara så, men jobbar man för en entreprenör måste man ha med det i beräkningen.

Så sa ett lokalt skyddsombud till mig för några år sedan. Medan arbetet blivit säkrare för direktanställda vid stora industrier, byggbolag och kommuner har riskerna ökat för människor som plockas in.

Underhåll och reparationer, rivning och sanering, de snabba utryckningarna, pek-jobben, ”ni-skulle-inte-kunna-ta-och-fixa-det-där-också-när-ni-­ändå-är på plats” görs i dag av inhyrda. 

Arbetsmiljöverket kodar inte för anställningsform när olyckor sker, vilket gör det svårt att belägga.

Men efter att ha granskat villkoren i arbetslivet under många år så talar händelserna sitt tydliga språk. 

Ung. Uthyrd. Utländsk. 

Här har vi arbetskraften som lever farligast på jobbet. På en och samma arbetsplats kan riskerna för att råka ut för en olycka skilja sig åt radikalt. 

Fallet jag granskat djupast är kalkugnsolyckan. Nordkalk var vid den här tiden ett eget företag inne på SSAB:s område i Luleå. I likhet med SSAB anlitade Nordkalk entreprenörer för underhållet.

Månaderna efter döds­olyckan, våren 2012, passerade varje dag 900 kollektiv­anställda genom stålverkets grindar. I snitt utfärdades 60 passerkort till entreprenörer varje dag. När de satte i gång att jobba löpte de betydligt större risk att skada sig. Trots att de inhyrda bara var en bråkdel så många råkade de ut för lika många svåra olyckor som SSAB:s egen personal. 

Kalkugnsolyckan var belysande på många sätt. Inte mindre än sex olika firmor var involverade i jobbet. Ingen visste något om anläggningen eller hur farligt det var att vistas där. 

Ung. Uthyrd. Utländsk. 
Här har vi arbetskraften som lever farligast på jobbet.

Unga killar ringdes in med kort varsel. Och det slarvades med riskbedömningar. Vem hade ansvaret? Över fem år tog det innan de anhöriga fick någon klarhet i rätten – och sju år till slut­giltig dom. Förödande lång tid när man förlorat sitt barn i en obegriplig olycka. 

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat. Inhyrda nere i kedjorna ges inte alltid förutsättningar att göra jobben på ett säkert sätt. Och skyddstänket på de mindre firmorna är sällan lika utvecklat som hos de stora.

Dödsolyckorna fortsatte också att ske inne på SSAB:s område i Luleå. IF Metalls bägge huvudskyddsombud förklarade för arbetsgivaren att entreprenörerna måste tas med i säkerhetsarbetet. Facket ordnade workshops för de firmor som vistades innanför grindarna.

Även fackförbund och huvudskyddsombuden högst upp behöver alltså lära av dödsolyckorna och inkludera de inhyrda. 

Enkelt är det inte. Osäkert anställda vågar sällan larma. Tystnaden är total. En kille, 33 år, som jobbat för sexton olika entreprenörer an­litade av de stora industrierna berättade att inhyrda som påtalar brister inte blir långvariga. 
”Drar man facket på en firma är man körd. Arbetsgivaren låter bara bli att ringa och anlitar någon annan på listan.” 

Baksidan av det flexibla arbetslivet. 

Ju fler kockar, desto sämre soppa. Slitet ordspråk, men passande för arbetslivet i dag. Med flera olika aktörer närvarande på en och samma arbetsplats är det inte så konstigt att säkerheten blir lidande.

I värsta fall kan uppdraget sluta i en katastrof. För vad rör sig i ledningarna på pappersbruket, vilket material finns i väggarna på skolan som ska renoveras av firmor i flera led, vad gömmer sig i rören som mekanikerna under tidsbrist plockar isär? Lut, svavelväte, asbest … Listan på kemiska tillbud och olyckor i Sverige i dag är lång, ämnen som vid reparationer och rivningsarbeten läcker ut på intet ont anande underentreprenörer nere i kedjorna. Ibland har de änglavakt. Ibland går det riktigt illa.

Ansvaret är tudelat. Beställaren i toppen ansvarar för samordningen, själva platsen. Entreprenörerna har också ansvar, för sin personal. Och som skyddsombud måste du våga berätta om bristerna du ser – i tid. 

Under de nio år som gått sedan en ung kille fick sina organ sönderfrätta av arbetet på kalkugnen i Luleå har en del ändå hänt. I dag används begreppet arbetsmiljöbrott oftare i media och av de första poliserna på plats. Så måste det vara för att dödsolyckorna ska kunna utredas. Även om det inte finns något uppsåt bakom – ingen arbets­givare vill döda sin personal – så genas det titt som tätt med säkerheten för att få ner kostnaderna.

Vad som först ser ut som en olycka kan mycket väl vara ett brott. Ett arbetsmiljöbrott. Och människor som kanske just bara påbörjat sitt arbetsliv mister livet.

Som Johan, på kalkugnen, den 1 november 2011.

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Dagens Arbetsmiljö.

Mer om kalkugnsolyckan 2011

Hovrätten fastställer tingsrättsdom

Hovrätten för övre Norrland fastställer tingsrättens dom i Nordkalkmålet där den förra platschefen dömdes för fyra fall av arbetsmiljöbrott och Nordkalk dömdes till att betala tre miljoner kronor i företagsbot.

Nordkalk: ”Ansvaret ligger på entreprenörerna”

(UPPDATERAD) Nordkalks advokater hävdar att de som hade ansvaret när olyckan hände 2011 var ett entreprenörsföretag och inte ett bemanningsbolag. Därför ligger huvudansvaret där, inte hos Nordkalk.

”Han har ett gott hjärta i grunden”

”Han har ett gott hjärta i grunden”

(UPPDATERAD) Hovrätten i Umeå har nu inlett rättegången mot företaget Nordkalk. Dagens Arbete rapporterar om efterspelet till en drygt sex år gammal olycka som dödade en person och skadade flera andra.

Ny rättegång om kalkugnsolyckan

Ny rättegång om kalkugnsolyckan

I morgon startar rättegången mot Nordkalk vid hovrätten i Umeå om olyckan vid kalkugnen i Luleå 2011, som krävde Johan Löfroths liv. Hans mamma Ewa Löfroth vill ha ett avslut: ”Jag hoppas att hovrätten markerar att så här får det inte gå till. Annars behöver vi inga lagar i Sverige”, säger hon.

”Med lite tur har jag spelat roll”

”Med lite tur har jag spelat roll”

Fyra år efter olyckan på Nordkalk. I dag: Konsult? Föreläsare? ”Jag kallar mig inte för nånting, känner inte att jag har nån titel”, säger Gustaf Seppelin Solli på hotell Havanna i Varberg.

DA kan vinna pris för historien om Gustaf

DA-reportern Elinor Torp nomineras till fackförbundpressen pris för bästa berättande text.

Från olycka till dom

Från olycka till dom

Två uppmärksammade dödsolyckor – i två olika länder. I Finland tog det 38 månader från olycka till dom, i Sverige 64 månader. DA visar att en av förklaringarna är dåligt utbildade poliser och överbelastade åklagare.

Nordkalk överklagar Gustaf-domen

Nordkalk överklagar domen för kalkolyckan i Luleå för drygt fem år sedan. Företaget går emot tingsrättens bedömning att de drabbade var inhyrda och att arbetsmiljöansvaret låg hos Nordkalk.

Nordkalks böter: 4 promille av omsättningen

Gårdagens dom gav Nordkalk en företagsbot på 3 miljoner kronor. Det motsvarar fyra tusendelar av företagets omsättning, eller 1,5 dags försäljning. Kritikerna pekar på Norge där det inte finns något tak för bötesbeloppen.

”Inte ens smäll på fingrarna”

”Inte ens smäll på fingrarna”

Gustaf Seppelin Solli är nöjd med att företaget fälls, men reagerar på platschefens villkorliga dom och på att Nordkalk fick rabatt på företagsboten.

Nordkalk fälls i Gustaf-fallet

Nordkalk fälls för olyckan i Luleå för drygt fem år sedan. Den dåvarande platschefen på anläggningen i Luleå fälls också för grovt arbetsmiljöbrott.

”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”

”Arbetarklassen får aldrig vara spännande”

I dag delas årets Ivar Lo-pris ut till författaren Anneli Jordahl – som samtidigt debuterar som krönikör i DA. Hennes återkommande tema är klasskillnader: ”Det finns många som tycker att detta samhället är inte för mig”.

Arbetsplatser lider brist på omsorg

Arbetsplatser lider brist på omsorg

”Få arbetsplatsolyckor får rättsliga efterföljder. Och därför kan det fortsätta. Nya risker tas, eftersom arbetares liv anses väga lätt”, skriver författaren Anneli Jordahl.

Ensidigt drev mot Nordkalk enligt försvaret

Nordkalk har fått hela skulden för det som gick fel, trots att ansvaret låg på andra, menar försvaret. Deras slutplädering fick avsluta rättegången. Dom meddelas den första mars.

Håller de svartaste tankarna för sig själv

Håller de svartaste tankarna för sig själv

Gustaf Seppelin Solli är fortfarande förbannad på Nordkalk och tycker att straffet som åklagaren yrkar på är för mesigt. – Jag kommer alltid att bära det här med mig.

”Platsledningen borde ha insett riskerna”

Efter tio dagar är Nordkalkrättegången inne på sitt avslut. Kammaråklagaren yrkar på villkorlig dom och böter för Nordkalks dåvarande platschef.

”Huvudentre­prenören ska ha ansvaret”

”Huvudentre­prenören ska ha ansvaret”

”Olyckan på Nordkalk i Luleå är ett tydligt exempel på hur uppluckringen av arbetsgivarens ansvar kan få ödesdigra konsekvenser”, skriver Ali Esbati, V, och vill bland annat införa lag på att företaget som tar in underleverantörer är ansvarigt för säkerheten, se fler inspektioner och krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar.

”Jag såg skinnet rinna av dem”

”Jag såg skinnet rinna av dem”

Torsdagen var vittnenas dag i Nordkalkrättegången i Luleå. Det blev berättelser om dålig information vad man skulle göra olycksdagen, om ångest och social fobi – och om stor sorg.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 8 av 9 på temat Döden på jobbet

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

8 december, 2020

Skrivet av

Ledare Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Helle Klein är chefredaktör för Dagens Arbete.

Det är ett år så präglat av döden. Coronapandemin lamslår världen. Det vi trodde var över i somras när alla kurvor pekade rätt visade sig bli en ny skrämmande smittovåg. Ovissheten är stor och vi måste vara rädda om varandra.

Ibland påstås det lite slarvigt att döden åtminstone är rättvis för vi ska alla dö en dag. Filosofiskt riktigt men i realiteten är döden väldigt orättvis. Vi ser hur coronasmittan främst drabbar fattiga människor som lever i trångboddhet och dem som redan dras med svåra kroniska sjukdomar.

Döden är uppenbart en klassfråga.

Vi ser också hur möjligheten att skydda sig är djupt ojämlik. Medan industriarbetare, hemtjänst- och vårdpersonal, busschaufförer, bilmekaniker med flera måste fortsätta att gå till jobbet, kan många tjänstemän distansarbeta hemma framför sina datorer. Coronasäkra arbetsplatser måste därför bli en avgörande del i företagens arbetsmiljöarbete. Utan arbetarna kollapsar Sverige.

Döden är uppenbart en klassfråga. Det ser vi i statistiken över döden på jobbet. Nästan en arbetare i veckan dör på sitt arbete. Det tar åratal innan åtal för arbetsmiljöbrott väcks och väldigt få av fallen leder till en fällande dom. Här måste politiken öka ambitionerna med nollvisionen. Det är bra att arbetsmarknadsminister Eva Nordmark aviserar en ny arbetsmiljöstrategi till våren.

Lika viktigt är det att facken aktivt driver arbetsmiljöfrågorna men också att de själva fungerar som ett socialt sammanhang där arbetskamraters och anhörigas sorg kan bearbetas.

Dagens Arbete har granskat ett helt års dödsolyckor (2019) och kontaktat anhöriga. Det är djupt smärtsamma berättelser som vi har tagit del av. Läs om Olles och Christinas son Robin som klämdes till döds i en maskin på betongfabriken i Södra Sandby. Föräldrarna beskriver väntan på ett avslut som att man vittrar sönder bit för bit.

”Men jag måste orka hela vägen. Jag sa det vid kistan på begravningen, att jag bestämt mig för att inte ge mig förrän rättvisa har skipats”, säger Christina.
Facket vittnar om en företagsledning som varken tog säkerhetsarbetet på allvar eller brydde sig om att ge krisstöd efter att olyckan hade skett.

Betongarbetaren Robin blev bara 20 år. Hans mamma Christina vill starta en minnesfond. Tanken är att hjälpa andra att orka.

Det är en fin idé som fackföreningsrörelsen borde plocka upp. Facket är inte bara en förhandlingsorganisation utan också en kamratstödjare. Tänk om IF Metall, Pappers och GS-facket kunde sätta in ett första startkapital till Minnesfonden Robin för att stödja dem som är kvar och kämpar. Så kan sorgen förvandlas till meningsfullt arbete för Livet.

En kommentar till “Kamratstödet behövs – mer än någonsin

  • Hmmm, tycker gott att man kan stödja initiativ som detta!
    Men skall inte den fackliga rörelsen se till att alla som tecknat en försäkring får den hjälp och stöd man behöver vid en sådan här händelse?

    Jag har skrivit detta någonstans men det kan gott upprepas igen; Vad är en arbetsskadeförsäkring/olycksfallsförsäkring värd för den som drabbas?

    Här ligger kärnan i alla dödsfall och arbetsskadeolyckor som man inte tar tag i från den samlade fackföreningsrörelsen. Utan medlemmen står ensam och utan juridiskt ombud eller annan kvalificerad advokathjälp i sitt största behov av stöd.

    Skall man klandra någon så är det väl hen som fick arbetsskadeförsäkringen på plats utan att man får en advokat i denna försäkring. Taleförbud eller ej! För när man väl börjar processen / processerna mot staten (försäkringskassan och afa-försäkring) så har du som enskild inte mycket att komma med.

    Glöm ej detta! Jag har försökt att få upprättelse i mitt fall (arbetsolycksfall) i närmare 20 år utan framgång. Jag undrar också hur länge orkar jag? Mina rättigheter har man trampat på!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du läser nu artikel 9 av 9 på temat Döden på jobbet

Hon startar en minnesfond för anhöriga

8 december, 2020

Skrivet av

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

Robin Andersson fastnade i en maskin på en betongfabrik i Södra Sandby våren 2019. Trots att arbetskamrater hjälptes åt att få loss honom och att ambulansen var snabbt på plats så gick han liv inte att rädda.

Mamman Christina Andersson är kritisk till den långa utredningstiden. Ett och halvt år tog det innan familjen fick besked om att polisutredningen läggs ned.

– Jag har bestämt mig för att starta en minnesfond. Robin ska inte bli glömd och jag vill ge folk som hamnar i samma situation ekonomisk hjälp att driva fall vidare, säger hon.

Christina Andersson kommer till att börja med gå in med privata medel i fonden. Hon kommer också att marknadsföra den via sociala medel för att få in bidrag.

– Det handlar inte bara om Robin. Det är inte okej att någon inte kommer hem från jobbet. Regeringen och andra politiker måste ta sitt ansvar och lyfta frågorna om dödsolyckor på jobbet.

Hur hittar du kraft att driva det här?

– Min kraft är kärleken mellan mig och Robin. Jag får honom aldrig tillbaka. Men hans död ska inte ha varit förgäves. Det är mitt sätt att behålla minnet av honom och hjälpa andra.

I vardagsrummet i skånelängan hänger ett porträtt på Robin. Samma bild som fanns med på begravningen. Foto: David Lundmark

Christina Andersson säger att anhöriga ska kunna söka pengar från minnesfonden för att driva rättsfall men också vara öppen för personer som drabbats av allvarliga arbetsplatsolyckor. 

– Mig veterligen finns inget liknande. Om inte politikerna tillför resurser måste vi göra det själva.

– Frågan måste upp till ytan. Arbetsgivare måste se att anställda inte bara är robotar som är där för att jobba. Säkerhetstänket måste bli bättre, det slarvas för mycket, säger Christina Andersson.

Hon har ännu inte slutligt bestämt vad fonden ska heta men Robins namn kommer att vara med i någon form.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.