Industriarbetarnas tidning

Föräldrarna: Man vittrar sönder

8 december, 2020

Skrivet av Marcus Derland, Mikael Färnbo, David Lundmark, Rasmus Lygner

Lång väntan Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Det tar i snitt tusen dagar innan åtal väcks. Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Christina Andersson och Olle Andersson Larsson i pojkrummet där allt är orört. Foto: David Lundmark
Robin Andersson blev 20 år. Foto: Privat

Pojkrummet är täckt med ett lager damm. Jeansen hänger fortfarande över skrivbordsstolen. Parfymerna står uppradade på en hylla. Robin Anderssons rum i Skånelängan i Staffanstorp har stått orört sedan den 9 maj 2019. Dagen då Olle Andersson Larssons och Christina Anderssons son klämdes till döds i en maskin på Starka betongs fabrik i Södra Sandby.

Olle ser ut över sonens rum men ändå inte. Blicken är tom. Ögonen trötta av sömnlöshet. Christinas blick är fullständigt klar. Två föräldrar med två personligheter som hanterat det fasansfulla på helt olika sätt. Christina som ännu inte har tillåtit sig att falla ihop och sörja. Som manövrerar sig vidare i livet genom att vilja veta. Genom att ta reda på fakta. Olle som blev apatisk och drabbades av de mörkaste av tankar.

Polisutredningen är nedlagd. Ingen kommer att ställas till svars för Robins död. Det man vet är att Robin hittades fastklämd i en maskin där betongplattor tillverkas och att han var ensam vid olyckstillfället.

– Min enda tröst är att Robin förmodligen inte var vid medvetande när han krossades, säger Christina.

Olyckan inträffade strax efter eftermiddagens kafferast. Robin hade gått ner till maskinen och börjat jobba en stund före sina arbetskamrater. När han hittades utbröt kaos, flera personer ringde SOS samtidigt. Någon sprang och hämtade handdukar och en annan lyckades backa maskinen för att Robin skulle komma loss. En kille höll Robin i sina armar och hade svårt att känna någon puls. Ambulansen var snabbt på plats, och sjukvårdarna tog över och påbörjade hjärt- och lungräddning.

Olle har tatuerat in Robin på armen. Han har också ett brustet hjärta på bröstet. Foto: David Lundmark

Samtidigt som Robin kämpade för sitt liv var de ovetande föräldrarna på besök hos vänner. När telefonsamtalet kom kände Christina på sig att det handlade om sonen. Polismannen berättade om arbetsplatsolyckan men ville inte säga mer än att de måste komma till sjukhuset i Lund. I efterhand har hon inget minne av bilfärden dit.

Robin hade inte en chans. Trycket från maskinen var på flera ton. Han dödförklarades på sjukhuset. Olle föll ihop medan Christina gick in i autopilotläge och började ställa detaljerade frågor. Hon ville veta allt. Olle tyckte att hon var känslokall men förstod senare att det var hennes sätt att hantera chocken. Sorgen. Förlusten.

Robin som jobbat på arbetsplatsen i ungefär ett år hade fått börja med enklare arbetsuppgifter. Folk i hans omgivning beskriver honom som duktig och framåt, han ville lära sig nya saker och utvecklas. Robin som bitvis hade det tufft under skolåren på grund av sin stamning, bar på en revanschlusta och ville visa framfötterna. Han var ambitiös och ville göra ett gott intryck, men han såg också problem på arbetsplatsen.

– Han kom ofta hem och berättade om brister, att det inte var värt att dö för det där jävla jobbet, säger Olle.

Föräldrarnas ilska och bitterhet har förstärkts av att betongfabriken utanför Lund haft problem med arbetsmiljön tidigare, att det funnits en kultur där säkerhetsfrågor inte tagits på allvar.

Det första året efter olyckan besökte Olle sin sons grav varje dag. Nu blir det några gånger i veckan. Det finns ingen annan grav som är så välskött. Olle krattar gruset och tar hand om blommorna. Foto: David Lundmark

Robins arbetskamrater berättar att personer i ledande befattningar vägrat skriva på incidentrapporter om allvarliga tillbud. Personer vittnar också om en stress och press om att ständigt producera mera, något som gör att anställda tar genvägar.

Tidigare IF Metall-ombudsmannen Claudia Nilsson besökte arbetsplatsen flera gånger efter dödsolyckan. Hon bekräftar att det fanns brister.

– Det fanns problem med arbetsmiljön och ett riskbeteende som ledningen inte tog tag i, säger hon.

Foto: David Lundmark

Hon berättar också om betongarbetare som inte fick krishjälp efter olyckan.

– Jag har ett bestående intryck av stora grova betongarbetare som grät i mina armar.

Krister Fahlström var vd på Starka betong när dödsolyckan skedde. Han vill inte svara på frågor om dödsolyckan och arbetsmiljön på företaget.

Ibland känns det som att ett människoliv inte är värt någonting när det gäller en arbetsplats.

Christina Andersson.

Christina förbannar sig själv för att hon inte stoppade Robin att åka till jobbet den där dagen. Han skulle jobba eftermiddag och de stod ute på gårdsplanen, mellan stallet och huset och tog en cigarett.

Robin lutade armen mot taket på sin ögonsten, en Mercedes coupé som han köpt för egna pengar. De pratade om livet och framtiden. Robin hade fått
reda på att han kommit in på utbildningen som han sökt. Han skulle bli
flygtekniker.

De sa hej då, Christina fimpade ciggen och gick bort mot hästarna som skulle matas. När hon närmade sig stalldörren så kom det över henne. Hon vände sig om och såg Robin backa ut. Varför skulle han åka till jobbet? Han hade bara tre dagar kvar. Han kunde lika gärna sjukanmäla sig och stanna hemma. Men Christina sa inget, i stället var det sista gången hon såg sin son.

– Det kommer ofta över mig, att jag var tyst, säger hon.

Kan man få något sorts avslut och komma vidare?

– Vi hoppas. Men för varje dag som går vittrar man sönder. Bit för bit, säger Christina.

Har du kunnat sörja?

– Nej. Jag tror att mitt kommer sen. Jag är en stark person. Har gått igenom mycket i livet men det finns en gräns för alla och jag står väldigt nära kanten.

– Men jag måste orka hela vägen. Jag sa det vid kistan på begravningen, att jag bestämt mig för att inte ge mig förrän rättvisa har skipats.

Christina har pratat med de av Robins arbetskamrater som velat. Hon har begärt ut handlingar från Arbetsmiljöverket. Ringt polis och åklagare. Beskedet om att åtalet läggs ner kom som en kalldusch.

Foto: David Lundmark

– Ibland känns det som att ett människoliv inte är värt någonting när det gäller en arbetsplats.

– Jag är trött i huvudet. Vi fick vänta ett och halvt år på absolut ingenting.

– Jag ska starta en minnesfond för Robin, som hjälper andra människor i samma situation. Man måste vara jäkligt stark för att orka.

Han kom ofta hem och berättade om brister, att det inte var värt att dö för
det där jävla jobbet.

Olle Andersson Larsson.

Kammaråklagare Christer Forssman på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål i Malmö har lett förundersökningen, som nu lagts ned.

– Vi har inte kunnat bevisa att det begåtts ett brott. Vi vet inte de direkta orsakerna till att han befann sig innanför maskinens skyddsanordningar, säger Christer Forssman.  

När det är som värst och de uppgivna tankarna slår rot, går Olle ut och vandrar över fälten som omger huset. Eller så åker han till kyrkogården och pratar med Robin. Christinas räddning har varit hästarna som hon ägnar mycket tid åt.

Och stjärnklara kvällar brukar hon se upp mot himlen för att söka upp polstjärnan. Det har blivit hennes grej. För många år sedan såg hon och Robin Polarexpressen. I filmen hamnade de som dog på polstjärnan. Nu tänker hon att Robin är där, och ser ner på henne där hon står och röker på gårdsplanen.

Det orörda pojkrummet är också något som lugnar. Ingenting får röras har Olle bestämt.

– Om något flyttas kommer det inte att ställas tillbaka på exakt samma ställe. Det vill jag inte, säger han.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.