”Jag dög inte åt Samhall”
28 april, 2021
Skrivet av Elinor Torp
Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall. Själv dög hon inte heller.
– Förnedrande, riktigt förnedrande, säger hon.
Allt började hos Arbetsförmedlingen. Ungarna hade blivit stora och Anna Ytell ville ut i arbetslivet och göra nytta i samhället. I arton år hade hon varit hemma på grund av sina reumatiska sjukdomar och för att hon tagit hand om sin äldsta dotter Jossan med Downs syndrom. Men nu hade Jossan flyttat hemifrån och Anna tänkte att Samhall kunde vara en bra start för dem båda.
Men nej det gick inte, Anna hade för lite arbetsförmåga fick hon höra. Det krävdes mer arbetsförmåga för att få komma till Samhall, sa arbetsförmedlaren.
– Jaha, vad ska jag göra då?
– Du får hitta en praktikplats.
Anna Ytell ifrågasatte inte svaret. Inte då. Hon gick därifrån och gav sig sjutton på att hitta en praktikplats.
Men kvar dröjde sig en känsla:
Jag duger inte åt Samhall.
– Förnedrande, riktigt förnedrande. I min värld var ju Samhall till för dem som har det svårast. Jag var säker på att jag skulle kunna göra nytta för andra där. Men då måste jag ju få bevisa det. Varför duger inte jag? Varför duger inte jag åt Samhall?
Anna Ytell är en sån som tänker högre och större, ur ett samhällsperspektiv.
– Unga med funktionsnedsättning har inte en chans. Man skrivs ut från Arbetsförmedlingen och blir en kommunal angelägenhet. Jag hade en tanke om att man inte skulle behöva vara på daglig verksamhet om man som Jossan har lite mer arbetsförmåga. Men det finns inte längre Downs på Samhall. De skulle aldrig klara kraven.
Att Samhall hade vinstkrav på sig visste hon. Men inte konsekvenserna.
– Jag blir så upprörd när människor som har de största hindren inte får den hjälp och stöd och den anställning de har rätt till. Att människor sorteras bort.
Anna Ytell lyckades ändå. Idag är hennes arbetsförmåga uppe i 75 procent och hon är verksamhetsledare på ett arbetsintegrerande socialt företag, Hushållsfixarna. Städningen har hon fått dra ner på för att kroppen inte klarar det mer än i korta stunder. Men hon är en populär och engagerad chef.
Ingen av hennes anställda har ens fått frågan om att få komma till Samhall.
– Däremot har Samhall tagit folk från oss. När de fått tillräcklig arbetsförmåga för Samhall så avbryter de praktiken och flyttar dem till Samhall. Det har hänt på flera ASF:er att de gör så. Man arbetstränas för att sen bli anställningsbar för Samhall. Då ringer de hit eller till något annat företag.
Anna Ytell hävdar att Samhall inte är ärlig i sin marknadsföring.
– Samhall ljuger konsekvent för företag i sin reklam och på sin hemsida. Köp tjänster av Sveriges viktigaste företag. Då gnisslar jag tänder för i samma sekund nekar de ju människor på Arbetsförmedlingen. Stora företag och myndigheter som köper städ tror alltså att de gör den största samhällsnyttan för dem som har det svårast. Det gör de inte för Samhall tar inte ens emot dem.
Jossan ringer med bild och vill prata med mamma. Tre gånger om dagen skypar de. Och innan pandemin var Jossan med henne på jobbet, varje torsdag. De åkte och handlade till gamlingar och Jossan hjälpte till lite i lokalen. Varje person på Hushållsfixarna har en stor bild på sig på hemsidan. Inunder står det vad var och en sysslar med. ”Glädjespridaren”, står det under bilden på Jossan.
I Samhalls gamla lokal i Hudiksvall håller företaget till.
”Återvändaren” Arne dyker upp. Arne jobbar med lite av varje. Det är andra vändan för honom på Hushållsfixarna.
– Här är vi lite mer flexibla med varandra om man säger så, det klarar kroppen min. Jag trivs bra, annars hade jag inte kommit tillbaka. Jag åker hit ända från Hassela för att jobba, berättar han.
På en banderoll i ena hörnet står allt vad Hushållsfixarna pysslar med: Flyttstäd, fönsterputs, trädgård, måleri, vaktmästeri, mattvätt, trappstäd, företagsstäd, tömning av återvinningskärl… Arne berättar att han kom in för att arbetskamraterna fått slut på plastpåsar i en lägenhet som flyttstädas. De letar tillsammans och Anna Ytell åker dit för att lämna påsarna.
– Bästa arbetsplatsen jag någonsin varit på. För jag får vara mig själv, säger Anna-Sigrid, och tar en paus i flyttstädningen.
Arbetskamraten Rolf håller med.
Så händer det.
Anna Ytell är hos Arbetsförmedlingen för att göra en handlingsplan åt en person på Hushållsfixarna. Då kommer frågan: Skulle hon vara intresserad av en tjänst på Samhall, en chefstjänst i Hudiksvall.
– Nähä. Det finns inget jag kan göra på Samhall. Så nej tack.
På Samhalls huvudkontor i Stockholm svarar marknadsdirektör Mats Eliasson på Anna Ytells kritik.
– Skulle jag gå in i den frågan skulle jag göra ett tjänstefel. Vi väljer inte vilka som anvisas till oss. Och självklart är det inte sant att vi ljuger i vår marknadsföring. Jag har full respekt för att man tycker så, men det är inte sant. Vi kan gå i god för att de människor som jobbar hos oss är de som står längst ifrån arbetsmarknaden av det enkla bevisliga faktumet att ingen annan arbetsgivare därute har tyckt att de får plats hos dem.
Mats Eliasson har jobbat på Samhall sedan åttiotalet, under samtliga vd:ar.
– De här människorna som jobbar hos oss har fått nej på kanske femtio, sextio jobb innan de kommer till oss. De som säger att de inte står längst ifrån arbetsmarknaden, de vet jag inte var de är födda någonstans. Medarbetarna som jobbar hos oss är de mest utsatta som finns på svensk arbetsmarknad, hävdar han.
Mats Eliasson lyfter problematiken och säger att det snarare är en samhällsutmaning med de tuffa krav som finns på arbetsmarknaden i dag.
– Kön med människor som vill ha ett jobb på Arbetsförmedlingen har ökat dramatiskt. 150 000 är i dag inskrivna på Arbetsförmedlingen med en dokumenterad funktionsnedsättning. Och anvisningen till Samhall kan vara max 5 000 personer per år. Det är längre kö till Samhall än vad det är till en lägenhet i Stockholm.