Han har full koll på nanohotet
14 december, 2021
Skrivet av Elinor Torp
Thomas Timan borrar i material till flygplan. Förut var nanopartiklarna överallt i rummet. Men som skyddsombud fick han Atlas Copco att bygga bort riskerna.
Under köpkvarteren i Sickla utanför Stockholm borras det för fullt fyrtio meter ner i marken. Här testar Atlas Copco olika typer av utrustning och borrar. Thomas Timan och hans team testar verktyg som ska användas för att montera flygplan, bland annat genom att provborra i flygplansdelar. Materialet blir till partiklar i nanostorlek.
– Det utvecklas så mycket rök och gas att vi tidigare fick stå i rymddräkt och jobba. Hela rummet blev kontaminerat av nanopartiklar. Så det var ingen bra arbetsmiljö.
Som skyddsombud, eller arbetsmiljöombud som det heter på hans arbetsplats, lyfte Thomas Timan frågan. Tillsammans med labbchefen Karin Järverud, ansvarig för rummet, gjorde de en riskanalys.
– Först var vi tvungna att identifiera om det här var ett problem. Så vi tog hit en arbetsmiljöingenjör som mätte alla partiklar i rummet. Halterna var höga, konstaterar han.
Arbetet med en åtgärdsplan inleddes.
– Vi behövde skåp att borra i och en ventilationsanläggning som klarar av att rena luften och suga ut alla farliga partiklar. Sedan behövde vi bygga om rummet och instruera personal hur man använder den nya utrustningen, berättar Thomas Timan.
Vi behövde skåp att borra i och en ventilationsanläggning som klarar av att rena luften och suga ut alla farliga partiklar.
Thomas Timan.
Men framför allt behövde hanövertyga cheferna – i alla led. För det var en stor och dyr investering. Hans närmaste chef förstod direkt. För att få hela ledningen och fastighetsägaren med sig läste Thomas Timan på så mycket som det bara gick. Sedan bjöd han ner cheferna till källaren där de borrar och förklarade hur det var.
– Vi hade gjort en riskanalys, min närmaste chef och jag, och en tydlig åtgärdsplan, säger han.
Ansökan om att köpa in utrustningen gick igenom efter källarbesöket. Atlas Copco investerade i två borrkabinett, ett slags boxar som skyddar personalen från de farliga nanopartiklarna. Därtill behövdes avancerad ventilation.
– Vi fick ta kontakt med tillverkare av olika ventilationsanläggningar för att komma fram till vilken typ av anläggning som behövdes för att suga upp partiklarna.
När allt var klart gjordes samma mätningar av luften.
– Vi hade då fått ner halterna så att det var i princip rent i rummet.
Thomas Timan visar bilder i sin dator på hur de jobbade innan och hur de jobbar i dag. Och så drar han ut lådor med olika material för att visa materialen och hålen. Ett stycke till en helikopter som ännu inte borrats i innehåller fyra olika material, alltifrån lätta porösa kolfibrer till det hårdaste av hårda material – titan. Testingenjörerna ska hitta en borr som klarar av att göra ett perfekt hål genom alla materialen. Att nanopartiklar då frigörs i ett dammigt rökmoln går inte att undvika.
– Många hjälpte till för att få luften ren så att vi kan jobba säkert. Det hade inte blivit något annars, betonar Thomas
Timan och berättar att det var därför de fick priset från EU, för sin samverkan.
Han är däremot orolig för människor ute i tillverkningsindustrin.
– Jag var på studiebesök i en flygplansfabrik i Spanien. Där stod en operatör under en flygplansvinge med en cigg i munnen och borrade så att det regnade nanopartiklar över honom. Ingen koll alls, och inga skydd.
Jobba säkert med nano
Thomas Timans råd:
- Ta in någon som mäter halterna av nanopartiklar i luften.
- Gör en åtgärdsplan. Vad behöver vi? För oss var det ett skåp som suger upp partiklarna och en ventilationsanläggning som renar luften. Vi behövde också bygga om rummet och köpa ny utrustning.
- Instruera personalen i hur man använder den nya utrustningen.
- När alla åtgärder är vidtagna: Gör om samma mätning igen – se om halterna gått ner.