Industriarbetarnas tidning

Så jobbar nanoforskarna

14 december, 2021

Skrivet av

I Sverige sker forskning om nanoteknikens risker vid olika institutioner. Det saknas samordning. Här ger landets ledande forskare sin bild.

Stockholm, Karolinska Institutet

Bengt Fadeel, professor, forskar om nanotoxikologi:

”När frågan ställs om nanomaterial är lika farligt som asbest är frågan felställd. Forskningen visar att vissa typer av kolnanorör beter sig som asbestfibrer och inte bryts ner, de vi kallar flerväggiga kolnanorör och som dessutom inte bara är långa utan även styva, fiberlika. På labbet jobbar vi aldrig med fria nanopartiklar. Då har vi en handskbox. Man sticker in armarna och jobbar med materialet där inne.

När nanopartiklarna sedan är i en lösning minskar risken för spridning. Då kan vi jobba vidare ute på labbet. I vårt laboratorium forskar vi på cellnivå, och på zebrafiskar eftersom de är genomskinliga när de är yngel. Enskilda nanopartiklar är för små för ögat, men en ansamling av nano inne i zebrafiskyngel kan vi se i mikroskopet.”

Linköping Arbets- och miljömedicin

Helen Karlsson, professor, forskar om partikelexponering:

”Det finns ju avsiktligt bildade nanopartiklar och oavsiktligt bildade nanopartiklar. Kolnanorör används i alltifrån sportskor till flygplansvingar, i squashracketar och surfingbrädor. De är lätta och starka, ett perfekt material på så sätt. Men det är ju också när de kommer ut i de här större sammanhangen, om man tar emot större kvantiteter, som partiklarna kan vara otäcka. Vid arbetsmoment som till exempel 3d-printing: Kräv att få en maskin som är tät. Se till att ni har ett slutet pulverhanteringssystem. Fyll inte på från en burk, det ska vara stängt. Även när man gör rent!
Många missar momentet att städa och exponeras då. Har du ett moment som måste göras öppet – använd skåp med punktutsug.”

Lund Arbets- och miljömedicin

Maria Hedmer, forskare som mäter förekomst av nano­partiklar på arbetsplatser:

”Vi hänger på mätutrustningen och provtar i andningszonen. Vi för loggbok över arbetsuppgifter och kan då lätt se vilka aktiviteter som ger tydligast exponering. Riskbedöm! Kontrollera! Åtgärda! Arbetsgivarna behöver inte uppfinna hjulet när det kommer till att skydda sin personal. Använd samma åtgärdstrappa som vid alla kemiska arbetsmiljörisker:

  1. Eliminera. Går det att få bort materialet ur arbetsmiljön?
  2. Substitution. Går det att ersätta med något mindre farligt?
  3. Lokalerna. Hur är ventilationen? Går det att hålla isär material och människa? Kan processen där nano frigörs byggas in?
    Använd utrustning som dragskåp, processventilation och handskbox. Går det att bygga speciella rum och sluta in processen för att undvika att så många exponeras?
  4. Personlig skyddsutrustning. Allra sista åtgärden om inget annat funkar. Andningsskydd med rätt partikelfilter. Heltäckande skyddsklädsel. Nanopartiklar kan också ta sig in via huden. Glöm inte personalen som underhåller och rengör utrustningen!”

Utspridd samordning i Sverige

Det finns en plattform för nanosäkerhet i Sverige, Swenanosafe. Men det är inget centrum såsom i Danmark, påpekar ordförande Bengt Fadeel vid Karolinska institutet. Forskarna sitter utspridda i landet. Swenanosafe invigdes 2016. Det finansieras av miljödepartementet genom ett regleringsbrev till Kemikalieinspektionen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.