Så jobbar nanoforskarna
14 december, 2021
Skrivet av Elinor Torp
I Sverige sker forskning om nanoteknikens risker vid olika institutioner. Det saknas samordning. Här ger landets ledande forskare sin bild.
Stockholm, Karolinska Institutet
Bengt Fadeel, professor, forskar om nanotoxikologi:
”När frågan ställs om nanomaterial är lika farligt som asbest är frågan felställd. Forskningen visar att vissa typer av kolnanorör beter sig som asbestfibrer och inte bryts ner, de vi kallar flerväggiga kolnanorör och som dessutom inte bara är långa utan även styva, fiberlika. På labbet jobbar vi aldrig med fria nanopartiklar. Då har vi en handskbox. Man sticker in armarna och jobbar med materialet där inne.
När nanopartiklarna sedan är i en lösning minskar risken för spridning. Då kan vi jobba vidare ute på labbet. I vårt laboratorium forskar vi på cellnivå, och på zebrafiskar eftersom de är genomskinliga när de är yngel. Enskilda nanopartiklar är för små för ögat, men en ansamling av nano inne i zebrafiskyngel kan vi se i mikroskopet.”
Linköping Arbets- och miljömedicin
Helen Karlsson, professor, forskar om partikelexponering:
”Det finns ju avsiktligt bildade nanopartiklar och oavsiktligt bildade nanopartiklar. Kolnanorör används i alltifrån sportskor till flygplansvingar, i squashracketar och surfingbrädor. De är lätta och starka, ett perfekt material på så sätt. Men det är ju också när de kommer ut i de här större sammanhangen, om man tar emot större kvantiteter, som partiklarna kan vara otäcka. Vid arbetsmoment som till exempel 3d-printing: Kräv att få en maskin som är tät. Se till att ni har ett slutet pulverhanteringssystem. Fyll inte på från en burk, det ska vara stängt. Även när man gör rent!
Många missar momentet att städa och exponeras då. Har du ett moment som måste göras öppet – använd skåp med punktutsug.”
Lund Arbets- och miljömedicin
Maria Hedmer, forskare som mäter förekomst av nanopartiklar på arbetsplatser:
”Vi hänger på mätutrustningen och provtar i andningszonen. Vi för loggbok över arbetsuppgifter och kan då lätt se vilka aktiviteter som ger tydligast exponering. Riskbedöm! Kontrollera! Åtgärda! Arbetsgivarna behöver inte uppfinna hjulet när det kommer till att skydda sin personal. Använd samma åtgärdstrappa som vid alla kemiska arbetsmiljörisker:
- Eliminera. Går det att få bort materialet ur arbetsmiljön?
- Substitution. Går det att ersätta med något mindre farligt?
- Lokalerna. Hur är ventilationen? Går det att hålla isär material och människa? Kan processen där nano frigörs byggas in?
Använd utrustning som dragskåp, processventilation och handskbox. Går det att bygga speciella rum och sluta in processen för att undvika att så många exponeras? - Personlig skyddsutrustning. Allra sista åtgärden om inget annat funkar. Andningsskydd med rätt partikelfilter. Heltäckande skyddsklädsel. Nanopartiklar kan också ta sig in via huden. Glöm inte personalen som underhåller och rengör utrustningen!”
Utspridd samordning i Sverige
Det finns en plattform för nanosäkerhet i Sverige, Swenanosafe. Men det är inget centrum såsom i Danmark, påpekar ordförande Bengt Fadeel vid Karolinska institutet. Forskarna sitter utspridda i landet. Swenanosafe invigdes 2016. Det finansieras av miljödepartementet genom ett regleringsbrev till Kemikalieinspektionen.