
”Folk som fastnade mellan valsarna”
8 november, 2022
Skrivet av Mikael Färnbo
Trioworld Klämskador mellan rullande valsar, armar som krossas, fingrar som går av. År efter år sker liknande olyckor på plastföretaget Trioworld i Smålandsstenar. Till och med huvudskyddsombudet har blivit av med två fingrar.
Att plastfabriken Trioworld i Smålandsstenar har näst högst olycksfrekvens bland alla stora industriarbetsplatser i Sverige, är inget som överraskar.
– Det hade jag kunnat räkna ut. Det var väldigt många olyckor. Inga smågrejer. Folk som skar sig, folk som fastnade mellan valsarna.
Mannen som jag pratar med vill inte ha med sitt namn. För några år sedan krossade han underarmen mellan två valsar.
– Under lång tid hängde bara mina fingrar. Jag har kämpat på. Lovade mig själv att jag skulle få i gång dem igen, säger han.
Även om armen sedan dess blivit bättre, kommer den aldrig att bli helt bra. Efter olyckan bestämde han sig för att lämna företaget.
– Jag kunde inte gå nära de där valsarna igen, det kändes för jobbigt.
Mannen är långt ifrån ensam. Klämskador mellan rullande valsar, armar som krossas, fingrar som går av, är vanligt förkommande i de incidentrapporter som företaget skickat in till Arbetsmiljöverket.
Tillverkningen består i huvudsak av den plastfilm som lantbrukare slår in sitt hö med. De där lysande stora bollarna som ligger utspridda på fälten under sensommaren.
Det är i fabrikens jättelika rullande process som skadorna uppstår.
Faktum är att två medarbetare i denna stund går hemma med gipsade armar. Detta efter en allvarlig fallolycka under senvåren och en krossad underarm i somras. Underarmskadan är närmast identisk med den som flera år tidigare drabbade den anonyme mannen.
Jag ringer runt bland personer som jobbar på fabriken i Smålandsstenar.
– Tidigare var det alltid krig mellan facket och företaget. Det har varit en kultur att bara pressa på. Arbeta, arbeta, arbeta. Starta i gång maskinen och ha den i gång hela tiden. Men det har blivit bättre och man har börjat fokusera mer på säkerheten, säger en person med lång erfarenhet som vill vara anonym.
Att ställa upp med sitt namn i tidningen kan leda till repressalier, tror personen.
– Det har inte funnits någon struktur, ingen standard. Alla operatörer har gjort på sitt sätt. Vissa trär maskinen när den går snabbt, vissa minskar hastigheten. Det har varit ostädat, legat saker överallt. Det kan vara en orsak till allt som hänt, säger hen.

Huvudskyddsombudet Bajram Berisha tror att det kanske är stressen.
– Men företaget säger hela tiden att de inte ska stressa.
Han tycker att företaget på senare år har prioriterat säkerhetsarbetet.
– Vi gör utredningar så fort något händer. Jag som huvudskyddsombud tillsammans med företagsledningen. Hittar vi någon brist så åtgärdar vi det. Men det kräver också att folk följer de rutiner som finns, säger han.
Han menar att det är svårt att peka på någon enskild faktor bakom olyckorna. Statistiken visar att de flesta som skadats har jobbat i företaget i många år. De tar ett extra stort ansvar för de mer komplicerade delarna i processen. Samtidigt har man haft svårt att hitta ny personal och folk som vill engagera sig som skyddsombud.
Man har också identifierat en osund kultur där medarbetare inte alltid följer regler och rutiner och tar onödiga risker.
– Det kan vara lite tjurskalligt. ”Jag kan det här, säg inte åt mig hur jag ska göra mitt jobb.” Alla de sakerna kan ligga bakom.
På vänsterhanden saknar Bajram själv halva ringfingret och lillfingret. De försvann mellan två valsar på fabriken 2005.
– Det var dålig belysning och inget skydd på den maskinen på den tiden. Eftersom valsen var svart av färg såg jag inte att den rullade. Jag trodde hela den var avstängd. Jag skulle bara torka bort färgen, då tog valsen min hand.
Länge var förhållandet till facket mycket infekterat på företaget. För drygt tio år sedan hade man närmast klippkort till Arbetsdomstolen och i princip alla frågor förhandlades centralt. Nu menar både fack och arbetsgivare att samarbetet fungerar betydligt bättre.
– Tittar vi historiskt har vi haft ett arbetssätt som inte fungerat. I dag har vi ett bra samarbete med facket och väldigt hög fokus på säkerheten tillsammans med våra skyddsombud, säger Per Holtstrand, vd för Trioworld Smålandsstenar.
Varför har ni fler olyckor än nästan alla andra stora industriarbetsplatser?
– Historiskt har vi haft en hög olycksnivå som vi jobbar ner kontinuerligt. Vi har en nollvision. Det är något vi arbetar hårt med och satsar pengar på. Sen har vi en väldigt öppen attityd och försöker anmäla väldigt mycket.
Men det är inga små skrapsår i de här anmälningarna?
– Nej nej nej.
Det är många fingrar och underarmar.
– Ja, så är det. Men vi försöker anmäla mycket och är väldigt öppna i våra processer.
Är det rimligt att medarbetare år efter år fortsätter att fastna i valsarna?
– Absolut inte. Men om man kommer in i maskinen på det sättet har man gått förbi vissa steg som man inte ska gå förbi.
Menar du att olyckorna beror på att folk inte gör som de ska?
– Jag vill inte säga så. Det finns fall där det skett. Det finns också fall där det inte är så, där vi blivit tvungna att göra förändringar. Det finns både och.
Anställda berättar om en ostrukturerad och ostädad arbetsplats.
– Det är inte en bild jag känner igen. Vi har jobbat metodiskt med struktur under lång tid.