Helene: ”Jag stod bredvid bomben”
12 april, 2023
Skrivet av Johanna Edström
Bombdådet i Linköping Lådcykeln var i vägen när Helene Trygg kom hem från jobbet. Bara några minuter senare exploderade bomben.
Sprängdådet har fått henne att tappa hoppet. Ändå valde hon att flytta tillbaka.
Vita skärvor från blomkrukor låg utspridda över vardagsrumsgolvet. Balkongdörren hade hoppat ur gångjärnen. Smällen väckte Helene Trygg.
Bara 40 minuter innan hade hon stått utanför entrén till sitt hem i Linköping och slitit med sin cykel för att komma förbi en lådcykel som parkerat på hennes plats. Hon hade haft en jobbig natt på förlossningen i Linköping där hon arbetar som undersköterska.
Cykeljävel, tänkte hon, samtidigt som hon krånglade sig förbi den.
Vad hon inte visste då var att i lådcykeln fanns en bomb med omkring 20 kilo dynamit.
– Jag stod bredvid bomben bara ett par minuter innan det smällde.
Tanken ryms inte, den läcker ut i blicken.
När räddningstjänsten syntes utanför fönstret började hon inse vad som hänt. Alla lägenhetsdörrar i huset stod öppna, delar av trappan saknades, porten till entrén var i flisor. Helene klev över utspridda postlådor för att ta sig ut.
Balkonger upp till översta våningen totalförstördes och delar av fasaden rasade när bomben exploderade.
– Det var ett under att ingen dog.
Hon tvingades lämna sin bostad, med sig fick hon bara mobilen och ett par träningsskor. Det skulle dröja över ett år innan hon fick komma in i sitt hem igen. Vid några tillfällen fick hyresgästerna mejla listor över saker som de ville att polisen skulle hämta ut från deras lägenheter.
– Jag fick låna kläder och köpa allt nytt. Jag fick börja om från början på schamponivå.
Hon hade svårt att sova och det tog nästan två månader för henne att förstå vad hon varit med om.
– Jag kände mig väldigt ensam. Vi fick inget samtalsstöd och det var mycket praktiskt som man behövde lägga energi på.
Det var ett under att ingen dog.
Helene Trygg.
Samtalen till försäkringsbolaget blev många. Men där hittade hon ett oväntat stöd hos en handläggare.
– Han hade en sådan lugn röst, det var skönt att prata med honom och jag pratade med honom om allt. Jag ringde honom när jag kände mig uppstressad.
– Konstigt, nu minns jag inte hans namn. Jag borde ringa och tacka honom för allt han gjorde för mig.
Av alla hyresgäster som bodde i huset flyttade bara fyra tillbaka efter explosionen. I dag bor bara Helene Trygg och två andra kvar.
– Jag funderade också på att flytta. Men bestämde mig för att stanna.
Ett år efter sprängdådet fick hon tillsammans med de andra hyresgästerna komma tillbaka till huset för att känna hur det kändes.
När hon klev över tröskeln var det inte så främmande och alternativet var en lägenhet i ett hus utan hiss.
I dag blir hon orolig när hon hör ljud i trapphuset och vaknar lätt.
Varje gång det sker ett nytt sprängdåd tänker hon på dem som drabbas.
– Jag tror inte att vi kommer att få stopp på det här. Jag känner att jag tappat hoppet.