Fabrikerna töms – ägarna blir rikare

Företagen jagar allt högre vinster. Ägarna belönas, fabriker töms och jobben flyttar. Det är vinstkraven som ligger bakom krisen, säger en tung ekonom.

En tom fabrikslokal. Maskinerna har skickats iväg. Jobben har flyttat någon annanstans.

En bekant syn i svensk industri det senaste decenniet. Ett par hundra tusen industrijobb har försvunnit.

Samtidigt som jobb försvunnit har företagen skärpt kraven för hur hög vinsten ska vara. Målen sätts allt högre.

Dagens Arbete har undersökt vinstmålen för några större svenska industriföretag under 30 år.

Företagen nöjer sig inte med vilken vinst som helst längre. Jakten på högre vinster lämnar ofta nedlagda fabriker efter sig. Den tomma industrilokalen finns hos låstillverkaren Assa Abloy i Eskilstuna.

Här i Eskilstuna bildade August Stenman sitt aktiebolag 1881. En klassisk svensk industri som i allians med finska ägare vuxit till en jätte i världen. Företaget är större än någonsin, och tjänar mer pengar än någon gång tidigare.

Men själva Eskilstunafabriken tynar bort.

Nio varsel på fem år har mer än halverat antalet anställda i produktionen, från 600 till 240.

Karin Ström är en av många som sagts upp. Elva år jobbade hon på Eskilstunafabriken. Först på gångjärnsavdelningen, sedan på låshusmonteringen och sista tiden på färdigvarulagret.

– När jag började på gångjärnsavdelningen för tolv år sedan var vi så många att vi inte riktigt fick plats i matsalen.

Sedan kom nerdragningarna, varslen, den slimmade bemanningen.

– Alla fick mer att göra. Ofta var det som att man hoppade över fikarasterna halv elva och halv tre. Man ville inte straffa kunden för då straffade man ju sig själv egentligen. Det var bara att jobba.

Hon beskriver en ”depressiv stämning” av oro och stress.

– Oro över att man ska förlora jobbet, stress över att man tvingas göra allt mer. Det är ingen bra kombination. Och folk mår naturligtvis dåligt.

Samtidigt har Assa Abloy gått allt bättre.

Varslet i höstas ackompanjerades av glädjerusiga rubriker till fjolårets sista kvartalsrapport: ”Starkt kvartal med rekordförsäljning och rekordvinst.”

Försäljningen ökade med 22 procent.
Vinsten steg med 23 procent.
Vinsten per aktie ökade med 20 procent.

Ändå kom det åttonde varslet på fem år: sextio personer bort. Och bara några månader senare annonserade företaget att en del av verksamheten flyttas till Rumänien och Göteborg. Dags för det nionde varslet.

Dagens vinstkrav är högre än vad de var tidigare. Och farligare, anser Thomas Franzén, tidigare vice riksbankschef, riksgäldsdirektör och vice styrelseordförande i Nordiska börsstyrelsen Nasdaq OMX.

I dag är han ordförande i finanskriskommittén. Alltså den kommitté som har i uppgift att se till att framtida finanskriser kan mildras genom förebyggande åtgärder. Franzén är mycket kritisk till de höga vinstmålen i näringslivet.

– Målen är inte hållbara, säger han.

Vinstmålen är direkt skadliga och Franzén går så långt som att säga att företagens avkastningskrav är en förklaring till dagens kris.

– Orimliga mål skapar bubblor och kriser.

De höga utdelningarna till ägarna har gjort att ägarna har badat i pengar. Höga utdelningar förutsätter höga vinster.

– Om ett företag ska dela ut uppåt halva vinsten och samtidigt växa lika mycket som marknaden växer, då måste man ha en avkastning på uppemot 20 procent, säger Franzén.

– Målen ligger mer än dubbelt så högt jämfört med vad man uppnått under historiskt långa perioder.

De höga vinstmålen är ett hot mot framtiden, anser Franzén.

– Man värderar ned framtiden. Om man vill att något ska ge hög avkastning i dag så krävs att vi gör avkall på något i morgon. Däri ligger kortsiktigheten i kvartalskapitalismens kärna.

I stället vill han se lägre avkastningskrav. På så vis blir företagen långsiktigt starka.

– Lägre avkastningskrav innebär att värdet av framtiden ökar. Långsiktigheten får mer utrymme. Då får vi ägare som engagerar sig i företagen och ger utrymme för långsiktiga satsningar.

Denna långsiktighet är också den bästa ”garantin” till spararna – typ AP-fonderna – som investerar i företagen, enligt Franzén.

Men hur når vi dit när aktieutdelningarna slår nya rekord och avkastningskraven fortsätter att ligga högt? När denna utveckling kväver investeringar och ökar arbetslösheten? Hur ska långsiktigheten få en chans?

Thomas Franzén talar om en läroprocess. Den nuvarande krisen tvingar marknadsekonomin att tänka om.  Han drar en historisk parallell.

– Vi hade i Sverige tidigare en arbetsmarknad som inte fungerade.

Lönerna steg snabbare än produktiviteten i företagen. Priserna i Sverige ökade dubbelt så snabbt som i resten av Europa. Av löneökningarna återstod inte mycket i plånboken när inflationen tagit sitt.

1991 kraschade Sverige som på kort tid gick från full sysselsättning till massarbetslöshet. Det gällde att hitta en ny modell för löneförhandlingarna.

– Arbetsmarknadens parter tvingades tänka om och resultatet blev imponerande bra, säger Franzén och undrar:

–Tänk om kapitalmarknaden kunde göra samma sak?

Men, tillägger han, då krävs ”insikt, öppenhet och vilja att lära”.

– Det blir ett stålbad med arbetslöshet och social oro som tvingar ner vinstmålen. Det kommer. Men det blir mycket mer smärtsamt om inte insikten om problemen finns.

Assa Abloy är inget extremt företag när det gäller utdelningar och vinstkrav.

Det gamla avkastningsmålet på 20 procent har man aldrig uppnått. Men nästan. I dag är Assa Abloy nästan uppe i den nivån, sånär som på någon enstaka procentenhet.

När det sammanslagna företaget bildades för arton år sedan låg avkastningen på bara hälften mot i dag.

Assa Abloy tjänar mer pengar än någonsin. Vinsten har ökat. Liksom utdelningarna till aktieägarna som ska ha mellan en tredjedel och hälften av vinsten, enligt målen. Företaget delar i dag ut fyra gånger mer till aktie-ägarna mot för tio år sedan.

De pengar företaget har tjänat har i  hög utsträckning gått till att flytta fram positionerna på den internationella låsmarknaden. Där har Assa Abloy snabbt växt till en storspelare med verksamhet i femtio länder.

Pengarna man tjänat har alltså gått till att köpa upp andra företag. Med den ena handen köper man på sig nya fabriker, med den andra lägger man ner. Den senaste strategin ska stuva om Assa Abloy till ett ännu effektivare – och vinstrikare – företag.

17 fabriker ska läggas ned.
5 894 personer har hittills förlorat sina jobb. Ytterligare 1 644 ska bort om två år.

Alltför höga vinstmål kan innebära för lite investeringar i företagen. Risken finns att företagen då krymper, säger Johnny Lind, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

– Ett kortsiktigt tänkande riskerar att leda till lägre vinster i framtiden.

Ett företag ska ha ett lagom högt vinstmål som gör det möjligt att investera, växa, utveckla nya produkter och tjänster.

Mycket handlar om hur en vd styr sitt företag. Johnny Lind har studerat hur vd:n i 15 olika industriföretag styrde sina underlydande affärsområdeschefer.

Cheferna under vd:n fick bonus om deras ansvarsområde snabbt nådde vinstmålen. Det fanns en risk med de kortsiktiga målen: de lockade cheferna att skära i kostnader för att nå det önskade resultatet. Bonusarna lockade fram kortsiktighet. Men kortsiktigheten gjorde inte företagen starkare. Johnny Lind intervjuade cheferna om vad som var viktigt för själva verksamheten. Det var inte de kortsiktiga vinsterna. Det som var viktigt var de mål som hade med själva produktionen att göra: kvalitet, leveranssäkerhet, relationerna till kunden osv.

Men, reserverar han sig:

– Min undersökning gjordes efter den djupa krisen åren efter millennieskiftet. Det kanske var nödvändigt att betona de finansiella målen just då för att snabbt få upp lönsamheten igen.

Kostnader kapas, produktion flyttas och fabriker läggs ned. Människor förlorar sina jobb och förlorar också den gemenskap de byggt upp genom åren. Vissa lyckas hitta nya jobb nära hemorten, andra blir arbetslösa. Somliga flyttar.

När Assa Abloy lade ner sin tillverkning i Lycksele för ett par år sedan valde några av de uppsagda att flytta till Eskilstuna.

– Våra maskiner flyttade hit, så vi ville gärna följa med dem, säger Annette Mattsson, låsmontör (bilden), halvt på skämt.

– De kunde ha packat mig i samma lastbil som min maskin, skojar hon.

Annette tyckte det blev ett lyft att flytta, när hon och maken väl bestämt sig. Samma sak tyckte Barbro Nilsson som med flytten söderut kom närmare barnen. Per-Edvin Nyström ångrar sig heller inte.

– Visst kan man sakna Lycksele ibland och vår arbetsplats. Jag började där redan 1974 och kände naturligtvis mycket för den arbetsplatsen. Men jag ångrar aldrig flytten hit till Eskilstuna. Jag trivs verkligen här.

– Och vi som var så rädda för den här stan, säger Barbro. Vi hade hört om all kriminalitet och att det var bråk. Men här är hur lugnt som helst.

Lugnt i stan men oroligt på jobbet nu när halva Eskilstunafabriken flyttar till Rumänien och Göteborg. Men Annette, Barbro och Per-Edvin (bilden) behöver inte flytta en gång till.

– Vår smala lycka var att den verksamhet vi jobbar i flyttade över till den del som ska vara kvar i Eskilstuna.

De berättar om oron och den sorg som finns hos dem som kommer att förlora sina jobb. De undrar också:

– Vad ska hända med industrin i det här landet? Ska vi inte ha någon industri kvar?

Det är den typ av frågor man ställer sig efter det niondet varslet på fem år i den fabrik som mer än någon annan symboliserar Eskilstuna som industristad.

Karin Ström (bilden nedan) åkte ut från Assa Abloy med det sjätte varslet. I dag pluggar hon. Går en tvåårig utbildning på Kunskapskompaniet där hon studerar logistik, ledarskap och transportteknik.

– Det är väl lika bra att fortsätta inom något som man kan någotsånär. Att plugga vidare blev ett lyft, det ångrar jag inte. Man måste gå vidare.

– Kompisarna från Assa ser jag då och då. Jag kan sakna gemenskapen därifrån.

Många befarar att Assa helt kommer att lämna Eskilstuna, sitt ursprung.

– Förr försvann jobben när företagen gick dåligt. Nu försvinner jobben ändå, trots att företagen går jättebra.

Assa Abloy jublar över rekordresultat och lever upp till sina vinstkrav. Samtidigt töms delar av fabriken i Eskilstuna där allt började med August Stenman.

– Det där går inte riktigt ihop för de flesta människor, säger Karin Ström. Det stämmer inte.

Harald Gatu