Industriarbetarnas tidning

Adrians död – ingens ansvar

4 september, 2012

Skrivet av Anna Tiberg och Marie Edholm Researsch: Anna Tiberg, Marie Edholm, Anna de lima fagerlind, ANDREI ASTEFANESEI

Guldspadenominerad 2012 Fem män från Umbraresti i Rumänien kom till Sverige med en dröm. 18-årige Adrian Ojoc var en av dem.

I ett litet hus i byn Umbraresti i Rumänien sitter en bruten man. Han heter Anghel Ojoc och är 50 år gammal. Anledningen till att vi sitter mitt emot honom är att vi har hittat hans namn i en svensk polisrapport. Tio bokstäver som tog oss via gropiga landsvägar, förbi hästkärror, vinodlingar och blommande äppelträd, och fram till denna by där sorg och förtvivlan bor.

Om du skulle se oss från ovan, i en utslätad kartbild, behöver du bara höja blicken några centimeter för att få syn på den välkända konturen av Sverige i norr. Det var där uppe, i Norrbotten, som Anghel mötte vårt land. Kvar efter sig lämnade han minst fyrtiosex tusen tallar och granar som i denna stund suger näring och växer till sig i den svenska myllan.

Dessa träd bytte sommaren 2011 boplats från växthus till skogsmark, och då bytte också pengar ägare. Entreprenören som ansvarade för planteringen fick betalt av Sveaskog. Han i sin tur betalade ett tredje bolag. Och det var detta tredje som betalade den som utförde arbetet; Anghel Ojoc.

För Sveaskog kommer värdet av träden som Anghel satt ner i runda slängar vara 23 miljoner kronor när de vuxit upp. Det är en uppskattning i dagens penningvärde. Själv är Anghel tillbaka i Umbraresti som en skuldsatt man.

Hur kunde det gå så snett? För att förstå det ska vi lyssna till Anghel Ojoc och höra hans historia från början.

En marsdag nådde rekryterarna byn. De äldre männen följde de yngre, tog adjö av sina fruar och småttingar, sina mödrar och syskon. Lämnade leriga gårdar och spartanskt inredda rum. De gick förbi husens grindar och staket, hönor och kaninburar, ut på landsvägen till en plats inte långt från borgmästarens hus.

Anghel och hans son Adrian var två av dem som stod där och lyssnade till löftena. De lät som musik, värmde som solsken och sköt i väg tankarna i ett färgsprakande fyrverkeri.

Nu är det vår tur. Vi kan få det bättre.

Sommaren i Sverige skulle ge minst elva tusen svenska kronor i månaden. Jobbade man bara bra – mycket mer. En bit över arton tusen var ingen omöjlighet. Och jobbet var lätt, plantera skog kunde alla lära sig.

Det krävdes förstås att man hade lite att investera. Rumänsk reseförsäkring var obligatorisk och den måste man stå för själv. Resan till och från Sverige likaså. Många tvingades tacka nej, kunde inte betala.

Men Anghel och Adrian trodde att de kunde låna ihop den summa som krävdes.
Anghel hade rest förr, svetsat på byggen i Spanien. Det var inget ovanligt, en tredjedel av byns befolkning befann sig i andra länder.

Men för sonen, Adrian, skulle resan bli den första i livet. Han var 18 år och världen låg öppen.

Så blev det bestämt. De valdes ut och skulle anställas av det rumänskregistrerade bolaget med namnet de inte kunde uttala: ”Skogstjanst”. Skogstjanst skulle hyras in av den svenska entreprenören Kalix Skogstjänst, som i sin tur skulle hyras in av Sveriges största skogsägare, det statliga bolaget Sveaskog.

Anghel, Adrian och de andra visste ingenting om bolaget och i ärlighetens namn brydde de sig inte om vem som hyrde in vem. Det viktiga var att de blivit utvalda och kunde tjäna pengar. De skrev på något sorts avtal. I Sverige skulle de få en kopia, sa männen.

Kopian dök aldrig upp i stugorna de hänvisades till i Lansjärv fem mil utanför Överkalix. Tvärtom skulle den nu skickas till deras hemadresser i Rumänien. De fick brickor med Sveaskogs logga att visa upp om någon skulle fråga. De fick också veta ackordet på de små plantor de skulle trycka ner i den svenska myllan. 10 rumänska bani, 21 svenska öre.

Var det möjligt att tjäna så mycket med ett sådant ackord? Ja, om man jobbade bra. Jobbade bra, och jobbade mycket.

De delades in i arbetslag på runt tio personer som klockan sex om mornarna klev upp och dunkade sömnen ur ögonen. Slog upp kartan och satte sig i en minibuss. Visades var plantorna skulle hämtas och körde i väg. De skulle själva köra, trots att det på förhand sagts att en chaufför skulle ta hand om transporterna. Det hade låtit smidigt och bekvämt. Nu var det mer ”sköt er själva, gör hur ni vill men få jobbet gjort”. Ibland åkte de två timmar, ibland mer. Sedan återstod att vandra några kilometer med plantorna packade på kroppen, ofta i svår terräng. De passerade höjder och träskmark. Det hände att någon sjönk ner, och då använde de planteringsrören som räddningslina.

Flera dagar föll regndropparna över dem som eländiga omen. Anghel och Adrian hade inga regnkläder och blev blöta in på bara kroppen. När regnet öst i två timmar var det svårt att fortsätta, de tog paus och försökte torka upp.

Ofta blev de tillsagda att hämta upp ett till arbetslag på hemvägen. Det var när bilar var upptagna med att köra plantor eller material. Då fick de klämma ihop sig, 15–20 personer i minibussen som var gjord för nio.

De jobbade sena kvällar, lördagar och ibland söndagar. Men det var aldrig tal om något extra. 10 bani per planta. Oavsett arbetstid. När maten hemifrån tog slut fick de matpengar, runt en tusenlapp per person. Vid något tillfälle blev de tillsagda att stanna i stugorna. De kunde inte jobba eftersom ”inspektionen” var ute och då blev det inget betalt. Vad ”inspektionen” innebar fick de inga svar på.

Anghel var ingen ungdom längre och arbetet tungt. Så smått började han förstå, och de andra med honom, att det aldrig skulle gå att nå upp till de storslagna summor som fångat dem hemma i byn.

Lördagen den 18 juni drog de som vanligt i gång klockan sex. Efter tio timmars arbete satte de sig i bilen och påbörjade den två timmar långa resan tillbaka till Lansjärv. Vad som sedan hände finns det olika teorier om.

Polisens tekniker hittade inget fel på bilen. Vissa tror ändå att den var trasig. Andra säger att chauffören körde åt helvete för fort, att det var ett problem han hade. Åter andra att han somnade till på vägen, och att det var naturligt med tanke på de långa dagarna, det hårda arbetet.

Sanningen känner nog bara chauffören själv, och han finns i Italien och har inte gått att nå.

Säkert är att utanför samhället Markitta i Gällivare kommun, med tio mil kvar till stugorna i Lansjärv, gick minibussen åt fel håll efter en kurva. Flera av dem som var med minns Petrus vrål ”Försöker du ta livet av oss!” Därefter slets deras kroppar av den fasansfulla kraft som uppstår när två ton plåtmassa voltar i hög hastighet.
Anghel krälade ur bilvraket i vägrenen med de andra. Han kände inte smärtan i sin brutna arm, skadade rygg eller sina spruckna revben. Han slöt sig omkring sitt artonåriga barn. Adrian. Kände och såg honom dö.

Exakt ett år senare, den 18 juni 2012, befinner vi oss på ett kalhygge strax söder om Lansjärv. Inga rumänska arbetare syns till den här dagen. I stället härjar aggressiva myggor runt ansiktena på sju svenska skolungdomar. I varsin sele runt kroppen bär de kartonger med tallplantor. Det är första dagen av fyra veckors sommarjobb på Sveaskog.

Markus Hansson är inne på fjärde sommaren som plantör. Rörelserna sitter i kroppen. Medan han kliver framåt stoppar han tallplantan i planteringsröret, kör ner det i marken och trampar på pedalen. Han ser till att tallen står rakt och tillräckligt djupt, trycker till jorden med foten, kliver vidare och stoppar nästa planta i röret.

– I början så tänkte jag som alla andra – aldrig mer. Men sen är man tillbaka nästa år igen.

Det är kanske inte det roligaste jobbet, men allt vägs upp av att lönen är bra och att han får in en fot på Sveaskog.

Bolaget storsatsar och anställer 120 ungdomar i skogen i sommar. Jobben är åtråvärda. Till de sju platserna i Överkalix hörde närmare 40 intresserade av sig.
Kurt Larsson tar hand om ungdomarna. Han har jobbat på Sveaskog i över 40 år.
För Kurt är det viktigt att allt går rätt till. Varje morgon hämtar han upp gruppen i en minibuss och kör ut dem till rätt område. Är det långt att gå från vägen till hygget eller för att hämta plantor har ungdomarna tillägg. Kurt håller koll på var de ska vara och att plantor levereras dit.

Ackordet ligger på 41 öre per planta. De får betalt för restiden och har garantilön.
Så när duggregnet övergår till ösregn tar gruppen paus utan att oroa sig för ackordet. Garantilönen ligger som ett skydd runt deras dagar.

Kurt går efter ungdomarna och kollar att plantorna sitter på rätt avstånd och har placerats på bästa möjliga plats i den kuperade marken. Högt och ljust ska de stå, så att de nås av så mycket sol som möjligt.

– Det är som med ungdomarna. Får de bara en bra start i livet, lite värme och omtanke, då växer de bra sen.

I det ögonblicket har vi svårt att inte tänka på Adrian. Han som var lika ung och utförde samma arbetsuppgifter på likadana hyggen och för samma ägare. Men medan en svensk kille som heter Markus är direktanställd av Sveaskog var rumänen Adrian anställd av en underentreprenör till en entreprenör. Kollektivavtal och garantilön kände han inte till. I stället jobbade han långa kvällar och helger för att förbättra ackordet. Hans sista lördag i livet började med ackordsjakt och slutade i ett bilvrak.

”Två döda i minibussolycka” skrev Norrbottenskuriren i nyheten om Adrians död. Tvåbarnsfadern Sandu, också från Umbraresti, hade inte heller klarat sig. Övriga åtta uppgavs skadade.

Lokalradion intervjuade Sveaskogs presschef. Minibussen gjord för nio man hade ju åkt runt med tio. Kunde det vara ett lagbrott och vems var då ansvaret? Gick det verkligen att kontrollera villkoren med flera underentreprenörer inblandade?
Ja, svarade Linda Andersson, informationschef på Sveaskog då.

– Dels genom den information vi kräver in i samband med upphandlingen och dels genom de kontroller vi gör på plats i skogen under säsongen.
Bolaget var också berett att hjälpa de drabbade, meddelade hon.

– Vi har haft en dialog med entreprenören och vi vet att de har krismöte med de drabbade och vi vet också att de har avtal med företagshälsovården. Sveaskog står också till förfogande om de behöver hjälp.

Hemma i byn ett år senare känner Anghel inte igen sig i den beskrivningen. När vi ses har hans skador tagit ifrån honom möjligheten att jobba. Familjen är skuldsatt.
Den rumänska försäkringen täckte bara sjukhusvistelsen och sjuktransporten hem, säger Anghel.

Trots att ett helt år har gått, har de drabbade rumänerna inte fått en enda försäkringskrona från Sverige. För biluthyraren var försäkringsfrågan löst på ett par dagar. De tre skogsbolagen har släppt ansvaret. Inget av dem har hjälpt rumänerna att få ut sina pengar. De har tvingats ta hjälp av advokater.

På kontoutdraget Anghel visar oss finns en löneutbetalning på 4 600 lei, eller 9 889 kronor. Lön för en månads arbete, med flera helgdagar och många timmar övertid. Han säger att med kostnaderna för resa och avgifter återstod drygt tre tusen kronor när han kom hem. Och efter begravningen av Adrian var familjen skuldsatt.

Anghel försökte få tag på företrädarna för Skogstjanst. Han hittade det rumänskregistrerade företagets adress i Galati och åkte dit i ren desperation. Men lägenheten var tom.

Inte heller Sandus änka Eugenia, har hört av något av de tre bolag som hennes make satte träd åt. Hon har två barn, sonen är 7 år och dottern 15. De bor ensamma i det halvfärdiga hus som Sandu börjat bygga. Sandu skulle ha färdigställt huset med pengarna från Sverige. Nu har en av tidernas hårdaste vinterstormar slitit i de öppna väggarna. Ännu en vinter kommer, och därefter ännu en. Sandu är borta för alltid.
Vi går vidare, från hus till hus i Umbraresti. Överallt får vi samma svar. Inga svenska försäkringspengar. 10 bani per planta.

Gheorghe har problem med ryggen och hans syn har blivit skadad. Petrus klarade sig bra, men ekonomiskt är han en förlorare. Den hastiga hemresan blev dyr så han gick back, säger han.

Ingen av dem vi träffar hade något kontrakt som väntade dem när de återvände från Sverige. De fick inga lönespecifikationer eller papper som kunde visa att de varit anställda.

När vi vänder oss till den lokala myndigheten i den närliggande staden Galati, finns överhuvudtaget inga uppgifter om att byborna i Umbraresti kontrakterats för att arbeta utomlands för bolaget Skogstjanst. Vi kontrollerar detta flera gånger. Enligt reglerna ska sådana kontrakt registreras på myndigheten. Finns de inte har utlandsarbetet inte ägt rum. Eller rättare sagt; det har varit en olaglig affär enligt rumänsk lagstiftning. Det kan vara så att Skogstjanst undvikit skatteinbetalningar i både Sverige och Rumänien.  Efter våra frågor har den rumänska myndigheten inlett en utredning.

Som sagt. Det här var Anghels berättelse. Hans arbetsgivare har delvis en annan bild. Antonio Filip, en av Skogstjansts ägare, säger att alla har fått sina anställningskontrakt. Men det stämmer att skogsarbetarna inte har fått några lönespecifikationer, eftersom de bara är intresserade av vad de får in på kontot.

Ackordet på 10 bani per planta stämmer, men det är efter skatt. Antonio kan inte svara på vad företaget har betalat de anställda, före skatt. För att göra det måste han få fram dokument från sin rumänska bokföringsbyrå. Vi har, trots upprepade förfrågningar i två månader, inte fått se några dokument.

Det stämmer inte att skogsarbetarna behövde vandra långa sträckor, eller att de jobbade upp till tolv timmar om dagen, säger Antonio. Om de arbetade i besvärliga områden tjänade de några öre extra per planta, men om jobbet ställdes in på grund av regn fick de inte betalt.

Han nekar till att de skulle ha hållits inomhus vid en inspektion. Likaså att de har åkt 15–20 personer i en bil.

Antonio förklarar att han har försökt anmäla olyckan till försäkringsbolaget, men inte lyckats.

– Jag blev skickad runt mellan olika personer och de var på semester. Och i år har jag inte haft tid att kontakta dem. Men jag vet att jag måste göra det.

Att de anställdas kontrakt inte skulle vara registrerade på den lokala myndigheten i Galati protesterar han kraftigt emot.

– Det är omöjligt. Det är omöjligt. I så fall skulle jag inte kunna ge dem någon lön.

Enligt Antonio måste det vara ett misstag att myndigheten inte hittar kontrakten.

I ett hus i byn Umbraresti biter Anghel ihop käkarna, medan hans fru börjar gråta.
– Vad ska det tjäna till att skriva om det här? Ingen kan någonsin ge mig min son tillbaka.

I Norrbotten står plantorna de körde ner i jorden och suger näring i takt med de nyplanterade från Markus och hans grupp. De svenska ungdomarna vill Sveaskog locka till sig. De rumänska arbetarna hålls på avstånd.Mellan dem och Sveaskog finns två andra bolag. Adrian och Anghel var längst ner i kedjan. Hade det inte varit för en oändligt tragisk olycka hade vi inte kunnat finna deras namn i en svensk polisrapport. Men träden de satte står kvar på Sveaskogs mark.

 

Läs mer:

Ingen lyssnade när Peter slog larm

Sveaskog trygg med sin kontroll