Fackliga försäkringar räddade familjen

Vem tänker på att ringa facket och fråga om försäkringar när en nära familjemedlem plötsligt går bort? Annika Törnros berättar om tiden efter att sambon Pelle dog.

Hur stor betydelse hade det att ingen kände till det medfödda hjärtfelet? Pelle hade i alla fall aldrig berättat om det för någon. 45 år gammal sjönk han ihop hemma i tv-soffan.

”Det hände på bara några sekunder. Hans barn satt bredvid honom. Grannarna berättade efteråt hur de sett ambulansen först passera i hög hastighet med blåljusen på och sedan komma körandes sakta tillbaka. De trodde det var vår son som vält med crossen och skadat sig.

Ungarna fick utforma begravningen som de själva ville ha den. För att få säga farväl. Det blev verkligen fint. Mycket musik. En av Pelles äldsta kompisar kom fram efteråt och sa att det var precis som han mindes Pelle. Det kändes verkligen bra.”

Det blev ingen semester den sommaren. Efter begravningen och midsommarhelgen var det massor av saker som skulle ordnas. Försäkringar, bouppteckningar och barnpension. I mitten av juli började Annika arbeta heltid igen. Barnen bodde hos släktingar när hon jobbade natt på tryckeriet. Det var först när papperna var ordnade och de flesta praktiska sakerna fixade som hon kände att det inte gick längre. I slutet av september blev hon sjukskriven på heltid.

”Man har inte riktigt huvudet i ordning när man precis drabbats av något sådant. Jag tänkte inte på det när jag var mitt uppe i det men nu undrar jag om jag verkligen hade behövt ta tag i allt just då. Hur många papper och samtal kunde jag lika gärna ha väntat med? Jag tror det var min erfarenhet som arbetsledare som gjorde att jag ville ordna upp allt på en gång. Även om det var jobbigt. Första dagarna ringde jag runt till alla som behövde veta vad som hänt. Släktingar och vänner som blev lika överraskade och chockade som vi och knappt trodde på vad jag sa till dem. Barnens skolor, gitarr- och fiolläraren.”

Pelle var ombudsman i Kommunal och från förbundskontoret kom ett tjockt brev med alla papper som kunde behövas samlade.

”Hur hade det blivit om han varit vanlig medlem? Hur mycket hjälp får man utan att be om det? Jag har själv varit aktiv inom GS och hade en del koll på vilka försäkringar som fanns. Ändå tog det flera månader innan jag tänkte på att vi kunde få hjälp av AGS och jag har precis kommit på att jag kanske kan få från sjuk- och efterlevandeförsäkringen också. Det blir till att skicka in ännu mer papper.

Hur mycket information får en medlem som kanske inte är så insatt? Det har jag funderat en del på. Vet folk vilken hjälp som finns att få genom de fackliga försäkringarna?”

”Pengarna i sig betyder ingenting när man råkar ut för något som det här. Men om man inte har dem, vad gör man då? Allting kostar ju. Bara en sådan sak som att det går åt parkeringspengar varje gång man är hos psykologen eller begravningsfirman. Det tänker man kanske inte på. Alla sådana småsaker blir mycket till slut.

Vi använder en del av pengarna till utflykter och annat som ger större samhörighet i familjen. Det är bättre än att köpa en ny tv eller telefon. Och ungarna behöver hållpunkter och saker att se fram emot. Pengar från försäkringen har till exempel betalat biljetterna till att se Jesus Christ Superstar i Stockholm.

Och Nordman, hästen, hade vi kanske inte kunnat ha kvar utan försäkringen. Ibland undrar jag om det på något sätt var meningen att vi skulle skaffa honom. Vi hade aldrig planerat att ha häst tidigare men bara kort innan Pelle dog blev vi fodervärdar för den. När jag var sjukskriven var det Nordman som gjorde att jag inte bara gick hemma. Han behöver alltid skötas. Det blev nästan som ett slags meditation att mocka. Jag kunde släppa allt annat för en stund när jag var i full galopp med vinden i håret. Och det var skönt att träffa lite andra människor när jag var i stallet.”

Genom sina privata försäkringar, de som arbetsgivaren betalar via Afa och de som ingår i fackmedlemskapet har Annika fått sammanlagt 25 psykologträffar betalade.

”Det har varit en väldigt stor hjälp för att bearbeta det som hänt och jag har upptäckt sidor av mig själv jag inte visste jag hade. Jag har fått hjälp att inse att jag kommer att ta mig igenom det här, även om det kommer att ta tid. Det är naturligt att vara ledsen. Folk säger beklagar sorgen. Men sorgen är ju ett bevis på att man har älskat någon.”

Fredrik Johansson