Inte ”rätt anda” för jobbet

Trioplast är företaget som haft klippkort till Arbetsdomstolen. Ett företag som inte anser sig ha plats för en av sin mest meriterade maskinställare. Han har inte ”den rätta Trioplastandan” – trots 26 års prickfritt arbete.

Säg, vad är egentligen ”den rätta andan”? 

Esad Kasumovic har anledning att fundera.  För honom är svaret skillnaden mellan att ha ett jobb och att mista det.  Att inte ha ”den rätta andan” kan kosta dig jobbet. I alla fall om du jobbar på Trioplast i Smålandsstenar. 

Esad Kasumovic är långt ifrån nykomling på Trioplast. Började på företaget i mitten av åttiotalet när han gått ut skolan. 

Efter några år blev han maskinställare, en nyckelfunktion i den maskintäta verksamhet som en modern plastindustri är.

Den som stiger in på Esads arbetsplats ser överallt maskiner. Man kan se små plastpellets sugas in i en blandstation där kulorna blandas med andra råvaror för att sedan passera nåt som kallas extrudern där allt bearbetas i 260 graders värme för att sedan komma ut som nåt flytande som går genom ett verktyg där det flytande blir till en tunn genomskinlig hinna som blåses ut genom ett rör samtidigt som den kyls ned, och denna breda blänkande hinna rusar vidare uppåt, mot upprullningen i en hastighet av sjuttio meter i minuten och om allt ska bli rätt måste maskinen vara inställd på exakt rätt bredd, exakt rätt hastighet, knivarna  måste vara så perfekt  inställda att de verkligen skär, upprullningen så precis att den glansiga hinnan inte knölar ihop sig till något tjockt, hårt, vitt, oanvändbart, bortkastat, förlorat. 

En maskin ska gå hela tiden. En maskin som inte går hela tiden är en förlust för den som köpt den och ska tjäna pengar på den.

En maskin är beroende av dess ställare. Och företaget av sina maskinställare och deras med åren förvärvade fingertoppskänsla. 

Esad Kasumovic är en av Trioplasts maskinställare med 26 års prickfri anställning. 

Men, fick han veta, han har inte ”den rätta andan”.

Trioplast kanske inte är särskilt känt, men dess paradprodukt är desto mer bekant. Dinosaurieägget. Den vita jättebollen med det inplastade ensilaget som ligger på nyslagna fält över hela landet.

Ett välmående företag, hyfsad stabil lönsamhet, välinvesterat, familjeägt och som växt undan för undan. Enligt företaget självt är Trioplast ”en av de ledande tillverkarna i Europa inom polyetenfilmbranschen”.

Men Trioplast tillverkar inte bara plastprodukter. Företaget producerar också centrala förhandlingar och stämningar till Arbetsdomstolen på löpande band.

Relationen mellan företaget och facket har inte varit bättre än ett söndrande äktenskap.

Likt familjeterapeuter har ombudsmän från IF Metall i Stockholm och den centrala arbetsgivarorganisationen tagit med sig de lokala parterna ut till Hestravikens värdshus för att prata ut.

Det har gått sådär. 

I Smålandsstenar, där företaget en gång startades för snart femtio år sedan, finns två Trioplastfabriker. Den norra och den södra. 

Nu ska all tillverkning koncentreras till den södra fabriken.

Ett 30-tal av norra fabrikens 83 arbetare omplacerades till södra innan resten av arbetsstyrkan varslades om uppsägning. 

Därigenom var det tillåtet för företaget att handplocka de maskinställare man ville ha. Därför kunde man – utan att behöva förhandla om någon turordning – välja en relativt oerfaren med arton månaders erfarenhet framför den som jobbat som maskinställare i drygt två decennier.

Att Esad Kasumovic var en av de mest meriterade maskinställarna gick att utläsa av lönekuvertet. I det lönesystem som belönade kunskap och erfarenhet hamnade Esad bland de högst betalda maskinställarna.

Men han fick inte följa med till södra fabriken. Han fick besked om uppsägning i stället.

Erfarenhet vägde plötsligt lätt. 

I tio år har Esad Kasumovic varit fackklubbens ordförande på norra fabriken.  

De första åtta åren som klubbordförande jobbade han ute på skiftet. Inte bara för att  han gillade jobbet som maskinställare utan också för att han tyckte det vara viktigt att vara ute i produktionen om man ska företräda medlemmarna. 

När det skulle förhandlas såg han till att han kunde gå ifrån produktionen. Eller att förhandlingen ägde rum under ett friskift när han ändå var ledig.

Samma sak med det dåvarande huvudskyddsombudet Kenneth Forsén. 

Så hade klubben fungerat så länge man kunde minnas. Men det var en ordning som företaget ville ändra på. 

En oktoberdag för tre år sedan kallades Esad och Kenneth till produktionschefen och HR-chefen.

Cheferna hade ett förslag. De ville att facket skulle ha två heltidare i stället för att de stod i produktionen. Genom att facket var på plats dagtid kunde parterna träffas mer regelbundet, ha tätare kontakter vilket i sin tur kan underlätta samverkan. Dessutom blir det mindre påverkan på skiftet, sa cheferna.

Sedan sa cheferna en sak till. De ville bestämma vilka som företräder facket i alla förhandlingar: klubbens ordförande och huvudskyddsombudet. Alltså, du Esad och du Kenneth. Och ni ska gå dagtid.

Esad och Kenneth tyckte att det lät konstigt. Först vill företaget få bort dem från skiftet, sedan låsa det fackliga mandatet till två namngivna personer. 

De sa nej. 

De ville fortsätta gå skift. Och framför allt vill de inte att företaget ska avgöra vem som ska företräda klubben. 

Men de tvingades välja: ”gå dagtid eller avsluta det fackliga uppdraget”. 

Kort därefter fick de ett papper av HR-chefen som innebar att arbetsgivaren inte längre ville förhandla med klubben utan med en ombudsman i stället. Kenneth och Esad tänkte: Märkligt, först vill de att vi ska gå dagtid och vara tillgängliga för förhandlingar. Men de vill inte förhandla med oss. 

Besynnerligt. Och ologiskt, såvida det inte handlade om någon form av bestraffning.

Tony Hansen är ombudsmannen från IF Metall som haft Trioplast på sin lott under många år. Han kommer från bygden och har själv jobbat inom plastindustrin. Han ser knappast ut som en gängse ombudsman utan snarare som om han pendlat mellan ett hårdrockband  och ett mc-gäng.

Tony Hansen stegade in i den reception han passerat så många gånger förr och gick vidare in i ett konferensrum. Han var tillbaka på Trioplast. 

Inne i konferensrummet väntade arbetsgivarnas representanter. Tony sa:

– Kan vi inte göra så här? Vi bestämmer vilka som ska förhandla för er. Så får ni bestämma vilka som förhandlar för oss. 

De såg först lite förvånade ut över Tony Hansens utspel. Sedan svarade en av dem: ”nej, men så kan man väl inte göra.”

Just det, så kunde man inte göra.  

Arbetsgivarna fick igenom att facket skulle vara bemannat dagtid. Men de kunde naturligtvis inte bestämma vilka som skulle förhandla för facket.

Men ett beskt piller återstod, avsett för Esad Kasumovic. 

Kenneth och några andra i klubbstyrelsen satt inne hos HR-chefen och läste listan på de 30 maskinställare som skulle följa med till södra. I lokalpressen hade vd:n sagt ”utgångspunkten har varit att omplacera personer med rätt kompetens. Automatiseringen innebär att det ställs krav på ställarkompetensen”.

Kenneth reagerade på att Esad inte fanns med. Till HR-chefen sa han:

– Här ser jag maskinställare som inte har varit hos oss mer än ett och ett halvt år. Men Esad finns inte med. Varför?

HR-chefen svarade att Esad Kasumovic inte ”har den rätta Trioandan”.  Trots 26 års prickfri anställning.

Nej, det blev inte bättre. Inte ett dugg. Det där samarbetsklimatet tycks aldrig ha infunnit sig på Trioplasts norra fabrik i Smålandsstenar. Denna konfliktladdade arbetsplats som så länge varit nerlusad av centrala förhandlingar och stämningar till Arbetsdomstolen.

Vi satt helt nyligen inne i den lilla klubbexpeditionen.  Bosse Pettersson, som tagit över som klubbordförande, värjer sig mot bilden av en osedvanligt bråkig arbetsplats.

– Titta, säger han.

– De två senaste åren har vi haft 98 lokala förhandlingar och tre har gått till central nivå.

Nu i höst ligger ännu en stämning i Arbetsdomstolen. Om en truck.

– Folk som inte jobbar här undrar hur sjutton vi kan stämma företaget i AD för en truck. De tror att vi är obstinata. 

– Men det handlar ju om att arbetsgivaren kör över oss, hela tiden. 

Nu är Bosse, Esad och Kenneth i likhet med ett femtiotal andra varslade om uppsägning.  

Sista arbetsdagen är den 31 mars 2015 då fabriken slutgiltigt stänger. 

Inget omställningsföretag är anlitat eftersom uppsägningsdagen ligger så långt fram i tiden. De uppsagda kommer inte åt sin TSL, sin omställningsförsäkring.

– Samtidigt som de tjänar mycket pengar avsätter de ingenting till omställning. De släpper inte en krona, säger Bosse.

Trioplast omsätter varje år över 4 000 000 000  kronor. Fyra miljarder.

Esad Kasumovic funderar fortfarande, efter 26 års prickfri anställning, vad den rätta Trioandan innebär. 

– Vi har bara försökt företräda våra medlemmar. Och vi har gjort det som vårt förbund rått oss till att göra. Nu står vi här. 

Han frågar sig varför företaget inte kan skilja på sak och person. Hans uppdrag som klubbordförande är en sak, hans färdighet som maskinställare en annan.

I ett tyst ögonblick undrar vi: Ångrar han sig att han engagerade sig i facket?

– Ja, det måste jag säga så här efteråt. Priset är ju högt. Mycket högt. 

Harald Gatu