SSAB rustar för fortsatt stålkrig

ANALYS Finanskrisen piskade stålindustrin blodig. Nu skönjas något ljusare tider och svenska SSAB rustar sig för morgondagens stålkrig.

Stålindustrin ser sig själv som en stor framtidsbransch. Den sysselsätter ungefär 50 miljoner människor på jorden. Den påstår sig själv vara del av en grön energi – stålet finns i solceller, vindkraftverk och vågkraftverk. Dess restprodukter återanvänds. Branschen blir alltmer energieffektiv – det krävs 50 procent mindre energi idag att tillverka ett ton stål jämfört med för 30 år sedan.

Vi lever fortfarande i järnåldern, så att säga.

Men ett stålkrig är det.

Överkapacitet och dåliga priser. För många järnverk i förhållande till efterfrågan. Därtill dyra råvaror. Malmpriser göder gruvor men får stålindustrin att knäa.

En stålindustri som inte kan tuffa och gå ständigt dygnet om är en dålig affär. De stora investeringarna i dyr maskinutrustning ska helst gå 24 timmar om dygnet för att ge företaget vinst.

De sista sex åren har varit bedrövliga. Krisen bland euroländerna har tryckt tillbaka stålindustrin till ett krisläge som påminner om det förra seklets två stora strukturkriser för stålet: 1920-talet och 1970-talet.

Men då var järnverken stora diversebutiker till skillnad mot nu.I synnerhet små aktörer som SSAB och Rautaruukki måste nischa in sig på exklusiva sortiment där det går att hämta hem lite extra pengar.

Både SSAB och Rautaruukki – två företag som bägge initierades av en aktiv statlig industripolitik – har specialiserat sig på höghållfast stål och tunnplåt. I den nya koncernen kommer det att finnas fem hyttor och ett antal valsverk som mer eller mindre överlappar varandra.

Läge för huggsexa? Ingen har något bra svar på den frågan i dag. Det enda som sagts är att fem procent av de anställda ska bort under en treårsperiod. En förutsedd osthyvel. I väntan på yxan?

På presskonferensen i dag fick Vd:n Martin Lindkvist upprepade frågor om det fanns planer på att stänga några enheter. Svaret var nej och åter nej.

En fortsatt seg efterfrågan är det största hotet mot jobben, oavsett hur företagen ser ut.

Nu ser det ut som om den europeiska stålproduktionen efter sex svåra år åter börjar öka. Financial Times kunde häromveckan kosta på sig en upplyftande gissning: 3,6 procents ökning i världen, nästan lika mycket i det tidigare så förlamade Europa. Positiva signaler alltså.

Dessutom väntas Kina slå av på takten i sin stålproduktion: ner från 6 till 4 procents ökning per. Anledningen ligger i Kinas ekonomiska skifte från en investeringsledd till konsumtionsinriktad ekonomi.

Däremot väntas priserna inte stiga i samma takt som tidigare. Och varken malmen eller energin väntas bli billigare. Vilket naturligtvis pressar ekonomin i stålbranschens företag.

När allt är klart hoppas företaget – och facket – att man ska ha ett företag som är mer flexibelt och mer kostnadseffektivt än tidigare. Sammangåendet kommer att förstärka kassan med 350 miljoner kronor per år, enligt dagens pressmeddelande.

8 700 anställda i SSAB och lika många i Rautaruukki ska alltså bli cirka 900 färre. Huvudkontoret förblir i Stockholm och SSABs aktieägare kommer att äga 58 procent av kapitalet och inneha 75 procent av rösterna.  

Oavsett hur det nya företaget formas så förutsätts ett intensivt fackligt samarbete över gränserna. Stålindustrins fackliga kader är härdad av samgåenden. Inte minst inom SSAB som biladades i slutet av 1970-talet av staliga NJA, Wallenbergägda Domnarvet i Borlänge och Grängeskoncernens Oxelösund. En smärtsam facklig process där ort stod mot ort men där ändå facken till slut gick i takt.

Erfarenheterna från den fusionen kan väl komma till pass när nu SSAB köper Rautaruukki.

Harald Gatu