”
Våra medlemmar hade de värsta jobben”

MÖTE MEDUno Ekberg, Fabriks siste förbundsordförande har läst boken om förbundets historia. Här berättar han om boken och sina egna erfarenheter.

Vad tycker du om boken?

– Den blev mycket bra och beskriver på ett bra sätt Fabriksarbetareförbundets sista år, från 1980 till 1993.

Vad var det viktigaste ni åstadkom under den perioden?

– Dels förbättringar i kollektivavtalen som har giltighet än i dag. Vi fick bland annat igenom det så kallade balkongtillägget, en lägsta semesterlön som var värdefull för många medlemmar. Vi lade också om kursen i det internationella arbetet och satsade mer på Baltikum. Vi hade faktiskt också en ombudsman i Egypten.

I Egypten?

– Ja, det var så att vår international beslutade att satsa på Egypten och det anställdes en egyptier som hade jobbat i Sverige och som var medlem i Fabriks. Vi var tidigt ute där.

Arbetsmiljöfrågorna?

– De har alltid hamnat högt, det var inget nytt för Fabriks sista år. Vi fullföljde de satsningar förbundet tidigare gjort. Våra medlemmar hade de värsta och farligaste jobben i industrin med många sjuka och skadade. Inte minst i gummiindustrin där folk som jobbade på valsarna fick armar och ben avslitna.

I boken beskrivs Fabriks som lite radikalare, lite mer till vänster i svensk arbetarrörelse. Var det så?

– Ja, så var det. Jag tror att det fanns en radikal tradition sedan länge. Framför allt var det grovarbetarna som stod för en väldigt stark radikal tradition inom våra led. De gick över till det nystartade Byggnads 1948 men det var som om deras värderingar levde kvar långt efteråt.

Var ni en udda fågel i LO-familjen under dina år?

– Nej, det vet jag inte. Vi var alltid lojala med LO, även om vi bröt oss ur samordningen någon gång. I övrigt kan man väl säga att vi inom LO drog åt vänster. Vi stod helt och fullt bakom Meidnerfonderna. Ett ställningstagande som vår kongress – och i förlängningen medlemmarna – stod bakom.

Fabriks var enligt boken ett ”skiftande och brokigt förbund”. Ni organiserade 68 olika branscher. Vilken av dem kom du ifrån?

– Sockerbruken. Jag jobbade på sockerbruket i Karpalund utanför Kristianstad. Jag började där 1956 och jobbade där i sex år innan jag blev ombudsman på förbundet. Men jag började jobba när jag var 13-14 år, först på lantbruk. Sedan gick jag till sjöss efter det tog jag värvning i marinen.

Hur blev du fackligt aktiv?

– Det hade jag hemifrån och det var en självklarhet att man skulle gå med när man började jobba.

Inte lika självklart idag?

– Nej, förr var det ett jävla tryck på alla att gå med. Man var tvungen att gå med, annars blev det uppror. Nu behövs nya grepp. Det viktigaste för facket är att bemästra sina kostnader så att man kan använda pengarna på att bedriva en bra facklig verksamhet.

Var gör du själv nuförtiden?

– Jag har lite olika saker för mig. Men är det någonting jag prioriterar så är det motion. Man måste röra på sig.

Från Fabriks till industrifacket

• Fabriksarbetarna i välfärdssamhället heter boken om Fabriksarbetare-förbundet 1980–93. Boken är skriven av historikern Staffan Stranne och behandlar Fabriks sista år innan förbundet gick ihop med Beklädnads och bildade Industrifacket.
• Fabriks hade över 100 000 medlemmar i början av 1980-talet. 
• Bokens innehåll spänner över stora delar av Fabriks verksamhet: avtalsförhandlingar, internationella arbetet, satsningen på kultur, bildandet av en radikal industripolitik för att utveckla jobben och stärka medlemsinflytandet. 
• Men framför allt handlar boken om förbundets arbetsmiljöarbete. Fabriks medlemmar stod i den farligaste arbetsmiljön i cementgjuterier, i färgfabriker, i den kemiska industrin, i monteringsfabriker med monotona, förslitande arbetsuppgifter.
• Här berättas om porslinsarbetarna på Gustavsberg som inte förmår ligga och sova på nätterna på grund av kvartsdammet i deras lungor. Men också om framgångarna som ledde till en bättre och tryggare arbetsmiljö.

Harald Gatu