Svenska fönstertillverkare storvarslar
Byggkrisen fortsätter slå hårt mot underleverantörerna. Förra veckan lades de största varslen hittills på Sveriges största fönstertillverkare, Elitfönster och Svenska fönster.
Industriarbetarnas tidning
Hobbyabstinensen slog till för åtta år sedan, och han letade fram den gamla byggsatsen han fick av pappa. Nu är bilmekanikern Jonas Myhr knivskarp konstnär efter jobbet.
Det är förbjudet att handla med betar från elefanter, noshörningar och andra utrotningshotade djur, men eftersom mammutar redan är utdöda gäller inte den typen av lagar.
Mammutbetar är heller inte så sällsynta som man kan tro. För 30000 år sedan fanns inte Nordsjön. Då levde mammutar på en dalgång mellan klipporna i Dover och Frankrikes norra kust. När isen senare smälte i norra Europa hade mammutarna dött ut, dalgången blev till Nordsjön och mammutbetarna blev liggande på havets botten.
Det händer regelbundet att fiskare får upp betar och annat från utdöda djur. Ett holländskt företag har specialiserat sig på att sälja dessa föremål, och det är bland annat från dem som Jonas köper sina betar.
Källa: Thomas Mörs, första intendent på Naturhistoriska riksmuseet.
Namn: Jonas Myhr.
Ålder: 35 år.
Yrke: Bilmekaniker på Volvobil i Lundby, Göteborg.
Familj: Hustrun Heidi, bonusbarnen Solveig, Morten och Trygve.
Fritiden: Promenerar med grymtande fransk bulldog-valpen Kira. Annars gillar han att se dokumentärer på Discovery.
Bitar av valrossbete, mammuttand och fläderträ ligger utspridda över arbetsbänken. Under en trappa i källaren har Jonas byggt en liten ateljé. Den vita väggen bakom honom har blivit ett övningsplank i att spraymåla dödskallar. Han tappar något på golvet och jag böjer mig för att ta upp det.
– Äsch, låt den ligga. Det var bara lite renhorn, säger Jonas och skrattar.
Bilmekanikern Jonas gör knivar som heter Scorpion, Dragontail eller Ice Age. Kniven har alltid ett tema och temat kan vara vad som helst.
Nu planerar han en Motorsågsmassakern-kniv. Inte för att Jonas är någon skräckfilmsfantast, han har knappt sett den. Utan för att en ryss han lärt känna på internet lyckats göra ett knivblad av ett gammalt motorsågsblad.
– Jag tänker mig ett skaft av svart buffel och vit mammut, med en lite suddig motorsågsmask på. Det kan bli snyggt!
Man blir inte lycklig av att meka i åtta timmar på jobbet och sen två, tre timmar i garaget när man kommer hem.”
För att måla ett motiv i skaftet gör Jonas små prickar med en nål, en teknik som liknar tatueringskonst. Någon sorts konstnärlighet måste det finnas, tycker Jonas. Antingen kan det vara ett naturligt mönster, som märgen i en valrossbete. Det lite suddiga mönstret i det vita benet påminner en om att materialet faktiskt tillhört ett levande djur. Eller så kan det konstnärliga vara svarta sprickor som uppstått i en mammutbete under 10000 år på Nordsjöns botten.
– Då kluttar man inte dit en Ice Age-gubbe, säger Jonas.
När Jonas var tio år gammal fällde pappa Kurt ett körsbärsträd på tomten. Far och son använde en bit till att göra ett skaft, som till formen såg lite ut som en brödkniv. Av ett maskinsågsblad gjorde de klingan. Det var Jonas första kniv, men själv minns han den inte.
För honom börjar historien om knivskapandet när han fick en byggsats av sin pappa vid femton års ålder. Men pappa Kurt minns.
– Han gör saker vackra. Det såg jag när vi gjorde den där kniven och det var väl därför jag gav honom knivbyggsatsen. Jag ville uppmuntra honom till att skapa, säger Kurt Myhr.
Jonas fick paketet på julafton. Han fällde upp den grönsvarta lådan och kände på träbiten av masurbjörk, vägde klingan av det norska märket Helle i sin hand. Sen lade han tillbaka delarna i lådan, som hamnade i pojkrummets skrivbord. Där blev den liggande i tolv år.
Bilar, motorcyklar och dragracers. Jonas kunde rita teckningar av dem i timmar. Att sitta still i skolbänken och läsa var knepigare, han kom aldrig till sin rätt i skolan. Först när han gick i nionde klass kom förklaringen, att han har dyslexi.
– Det var ju lite sent att få veta det då, kan jag tycka. Jag kan fortfarande läsa om en sida tio gånger utan att det går in, och då blir man ju frustrerad. Men rita var ju något man var bra på, det kunde jag göra hur länge som helst.
Morfar var konstnär, gjorde kyrkmålningar och tog allehanda uppdrag i Skövde. En go gubbe som målade tavlor, så gillar Jonas att minnas honom.
Mamma var både ekonom och kläddesigner, och gick konstskola som ung. Jonas började vandra i samma fotspår och gick gymnasiet på Schillerskas estetiska linje. Men det var för mycket skolbänk och för lite målande och knådande. Efter ett år hoppade han av.
I stället började han laga cyklar, och sen blev det mekande för hela slanten. Han har varit bilmekaniker i världens nordligaste stad, norska hustrun Heidis hemstad Hammerfest, men mest har han lagat Volvobilar i Göteborg.
Även efter jobbet hängde Jonas i garaget. Med kompisen Tor byggde han racingbilar av Volvo 740 och andra gamla bilar. De trimmade dem, körde sönder dem, lagade dem och körde sönder dem igen. Efter ett tag kändes det enahanda, och vännerna sålde av bilarna.
– Jag tycker att fler borde välja en hobby som inte har med jobbet att göra. Man blir inte lycklig av att meka i åtta timmar på jobbet och sen två, tre timmar i garaget när man kommer hem. Då är det skönare att rensa skallen med nåt helt annat, säger Jonas.
27 år gammal började Jonas få hobbyabstinens. Under en fredagsmiddag med familjen hemma hos pappa Kurt kom den gamla byggsatsen på tal. Efter maten gick Jonas in i pojkrummet och tog fram den grönsvarta lådan ur skrivbordet.
Den kvällen tog han med byggsatsen hem, nästa dag satte han sig på balkongen och byggde ihop den. Det blev en kopia av pappas gamla jägarkniv.
– Jag tyckte jag hade gjort världens snyggaste kniv vettu! Jonas räcker över den lite knotiga skapelsen som bor på en hylla i sovrummet. Skaftet är ljusbrunt och väger lätt, bladet får den att kännas lite framtung. I dag tycker han att den är ful som stryk.
När bonusdottern Solveig skulle på läger med Friluftsfrämjandet köpte Jonas nästa Helle-sats. Den här gången svetsade han fast ett parerskydd närmast bladet för att den skulle bli säker att använda.
När det var dags för nummer tre hade byggsatserna slutat säljas. Han sökte på nätet, fann Svensk knivförening och sen var han fast.
– Första året jag var med i kniv-SM kom jag tvåa i rookieklassen, vann team work-priset och publikens pris, säger Jonas. Han läser från sina diplom för att minnas.
Knivmakarna kan vara ett hemligt släkte. Somliga tar uppemot 30 000 kronor för sina hantverk och är inte särskilt pigga på att ge bort tips på hur de tillverkas. Men när de är färdiga visas bilder upp på nätet och Jonas hämtar gärna inspiration från andra. Så när knivmakaren André lade upp en kniv med mammutbete på hemsidan ville Jonas inte vara sämre. Han jagar ständigt fossila material. Ibland hittar han dem på internet, ibland på Kvibergs marknad.
– Det är väl tanken på att djuren är utdöda som är häftig. Att materialet någon gång kommer ta slut, även om det inte kommer hända under min livstid.
Vad skulle du helst göra en kniv av, om du fick välja fritt?
– Ja du … Jag hade ju gärna gått och plockat på mig från ett museum. En tand från en t-rex kanske. Eller vänta! Ett revben från en t-rex, det får det bli, säger Jonas.
Jonas skissar upp en kniv på ett papper. På de rena linjerna syns det att han ritat hela sitt liv. Knivdesign handlar för Jonas om att en linje ska gå genom hela kniven, från bladspets till skaftets ände. Än så länge har han köpt bladen, gjort skaftet och fodralet.
Nästa steg är så klart att själv lära sig att smida, bli helt obegränsad i sitt skapande.
En kniv är ett föremål som är laddat med många betydelser. Vissa tänker vapen, andra tänker verktyg, för en kock eller jägare är det ett arbetsredskap.
– För mig är det konsthantverk, säger Jonas Myhr, konstnär och hantverkare från östra Göteborg.
Därför blev den internationella metallfederationen IMF ett verktyg för den amerikanska säkerhetstjänsten.