Det är inte bara facket som måste få bättre möjlighet att organisera bemanningsanställda. LO-förbunden måste börja behandla inhyrda likvärdigt och förbättra samarbetet för att kunna erbjuda facklig hjälp.
Jag delar därmed inte Johan Sandbergs åsikt helt och hållet, även om mycket av det han skriver också stämmer. Det finns exempelvis fler organiserade i bemanningsbranschen än vad Johan Sandbergs artikel ger intryck av. Det vanligt att bemanningsanställda tillhör andra fackförbund än det inhyrande företag har avtal med.
Till exempel: jag var med i Livs när jag började på Proffice, precis som andra av mina kolleger som var med i transport, och Handels. Vad vi gjorde i Helsingborg var att samla alla under ett tak, och vi värvade medlemmar ute på arbetsplatserna. Helt plötsligt hade vi 100 procent av heltidarna och ca en tredjedel av de timanställda.
Den vanligaste orsaken till att folk inte organiserar sig är för att facken inte syns eller hörs av om man är inhyrd. Det finns inga info-möten, eller närvarande fysiska personer. Facken skapar medvetet ett a och b lag på arbetsplatserna. Inhyrda får oftast bara tunga monotona arbetsuppgifter, och när de frågar de lokala fackliga om hjälp på arbetsplatserna, så får de inte allt för sällan ett väldigt dåligt bemötande.
Det låter hårt, men det är sanningen. Jag åker just nu riket runt och föreläser om bemanningsbranschen och pratar med inhyrda. Historierna om felaktiga anställningsformer, dumpade löner och villkor är desamma oavsett stad eller län. Dåligt bemötande från chefer och management by fear är vardag över allt.
Inte heller facken tar sig den tid som det krävs för att lösa enskilda fall, eller för att stämma företagen för lag- och avtalsbrott. Till exempel kan det i fallet ”Sandra” i Johan Sanbergs artikeln vara en fråga som rör lagen om uthyrning om arbetskraft § 6, lika villkorsbehandlingen, där kundföretaget riskerar få betala en stämning. Detta har knappt drivits rättsligt en enda gång. Precis som jag kan nog facket lugnt konstatera att fall som går att driva knappast är en bristvara, men ändå drivs det aldrig frågor.
Det finns även en rent livsfarlig sak som händer idag, som enbart är fackens fel. Det är när ombudsmännen på de olika avdelningarna säger att ”de har lite viktigare saker att göra än att sätta sig med bemanningsavtalet, jag har inte tid med dig och ditt fall” (trots att ombudsmannen i fråga är ansvarig för företaget och branschen).
Som före detta klubbordförande på Proffice räknade jag ut vad en vän till mig som är organiserad i IF Metall saknade i garantilön efter ca två års tid som felaktigt anställd. Vi kan skriftligen visa att hen har påpekat den felaktiga anställningsformen under en lång tid för företaget. Hen hade fått ut ca 389000 kr för lite i lön och ersättning.
Efter att IF Metall förhandlat ska min vän bara få 33000 kr. Är detta ett skämt?
Ombudsmannen hade då försökt rättfärdiga den usla förhandlingen med att man bara kan gå sex månader bak i tiden och kräva ut lön. Skitsnack, två år gäller juridiskt.
Man börjar tänka. Vad hjälper det om vi organiserar allihop när facken säljer ut löner och avtal? Den som tror att den här personen kommer att fortsätta vara medlem kan tänka om. Och jag ser liknande fall allt för ofta.
Facken skjuter sig själva i foten genom att inte driva frågorna. Med detta naiva beteende kommer organisationsgraden att sjunka snabbare än någon någonsin kan ana. Folk sparar hellre flera hundra kr i månaden i fackavgift, än förvägras bli hjälpta.
Många inhyrda får jobb direkt hos kundföretaget. Med de dåliga erfarenheterna från kundföretagens lokala fack, och det segregerade bemötande från ombudsmännen leder då bara till att de aldrig kommer någonsin gå med i ett fackförbund igen.
Men om man nu vänder på det hela. Vad händer på de arbetsplatser där ombudsmännen verkligen arbetar fackligt, för de inhyrdas villkor och löner? Jo du får en väldigt positiv effekt där organisationsgraden skjuter i höjden. Samtidigt så vågar de anställda vända sig till facken, och lön och
avtalsdumpningar på kundföretagen kan förhindras.
Problemet är när det inte sker. Då kan avtalsdumpningarna fortsätta som planerat, och kundföretagens avtal urholkas ytterligare. Min text må vara hård och kanske låta lite barsk. Men de villkor vi inhyrda lever under idag, är desamma som övriga branscher hade på 1800-taltet.
André Börvall,
f.d. klubbordförande Proffice Helsingborg
