Industriarbetarnas tidning
Här bloggar Dagens Arbetes chefredaktör, Helle Klein, om alltifrån möten med fackliga medlemmar runtom i Sverige till debatter med makthavare i samhälls- och arbetslivet. Här blandas högt och lågt, allvar och roligheter, det politiska med det mer personliga.
22 november, 2016
Skrivet av Helle Klein
Dagens Arbete skrev nyligen om trotjänarna på Electrolux i Mariestad som nu får sparken och inte får någon avgångspension. Min medarbetare Isak Krantz har gjort en liten film om denna berörande berättelse. Den har visats över 8800 gånger nu och diskuteras och delas på många forum.
Electrolux borde skämmas.
13 oktober, 2020
Skrivet av Helle Klein
Coronakrisen har lärt oss att bli mer digitala på olika sätt. I måndags medverkade jag i Sveriges Radios P1 morgon kl.07.15 för att diskutera partiledardebatten tillsammans med Dagens Industris PM Nilsson och Sydsvenskans Heidi Avellan. Jag satt då i stugan i skärgården och var uppkopplad via länk i min dator.
I dag har jag spelat in ett nytt avsnitt för Tidskriftspodden tillsammans med Bonnier News Thomas Mattsson och Breakits Camilla Björkman under ledning av Sveriges tidskrifter Fredrik Wass. Vi satt alla fyra på olika fysiska platser men med ett fantastiskt poddverktyg som heter Zencastr kunde vi spela in podd på distans. Jag lärde mig använda detta program för några veckor sedan när jag medverkade i Svenska Dagbladets podd Ledarredaktionen.
På tal om digitaliseringens möjligheter – och omöjligheter – så förde jag ett spännande samtal med ärkebiskop Antje Jackelén, AI-forskaren Amy Loutfi och demokratiutredaren Carl Heath härom dagen. Det var i samband med Digital@Idags heldag om digitaliseringen. Nu har SVT sänt vårt samtal om vad digitaliseringen gör med oss som människor. Kul!
20 augusti, 2020
Skrivet av Helle Klein
Åter från semestern läser jag i Arbetsvärlden att regeringens coronasamordnare, Anders Ferbe, varnar för att avveckla krisstöden till landets företag för snabbt. Ferber som själv utredde frågan om korttidsarbetsmodellen för statens föreslår att systemet med kortidsarbete permanentas. Tyskland, Frankrike, Österrike och Benelux-länderna har sådana regelverk redan.
”Min uppfattning är att Sverige behöver ett permanent system för korttidsarbete, vilket de flesta länder i Europa redan har. Om vi pratar om de konkurrensutsatta delarna av ekonomin så är det helt avgörande att ha jämförbara system med våra viktigaste handelspartners, exempelvis Tyskland. Har vi sämre system så lägger företagen produktionen i Tyskland”, säger Anders Ferbe till Arbetsvärlden.
Ferbe har helt rätt i detta. De tillfälliga uppgörelserna mellan IF Metall och arbetsgivarna om korttidsarbete var räddningen vid finanskrisen 2008/09. Och möjligheten att införa korttidspermittering har uppenbart idag räddat kvar både jobb och företag som annars skulle ha drabbats hård av pandemikrisen. Det kan komma fler kriser framöver.
Sommarens stora debatt handlar dock mer om kulturens framtid än svenskt näringslivs. Kulturarbetarnas möjligheter att arbeta försvann över en natt i våras då folkhälsomyndigheten och politikerna införde den så kallade 50-gränsen vad gäller offentliga sammankomster. Här har under sommaren uppdagats en mängd motstridigheter i coronastrategin. Det är obegripligt varför hundratals kan sitta på en restaurang och lyssna på musik ur högtalare men om en artist spelar på en scen i samma restaurang måste polisen stoppa detta. Det är, som många debattörer påpekat, som om det vore artisten som spred smittan. Lika obegripligt är det att tusentals människor kan handla på Ullared men inga får gå på Liseberg eller Gröna Lund.
Jag hör till dem som tycker att Sveriges hållning i bekämpningen av coronasmittan i stort sett har varit och är bra. Vårt samhälle byggt av folkrörelsekulturens tillitsskapande klarar detta med eget ansvarstagande i kombination med myndigheters föreskrifter och rekommendationer på vetenskaplig grund. Men för att Corona-strategin ska vara långsiktigt hållbar måste den av folkflertalet upplevas som rationell och begriplig. På kulturens och idrottens område upplevs den som obegriplig och irrationell i dag.
Jag tror kanske inte 50-gränsen kan upphävas redan nu då vi ännu inte vet om smittan tar ny fart eller om vi lyckats bekämpa det värsta. Men det går förstås att hitta fram ett smidigare regelverk som inte gör att kulturen drabbas så hårt som den gjort hittills. Här måste ministrarna Amanda Lind och Mikael Damberg hitta en konstruktiv lösning.
Det måste också till bättre stödformer om inte hela vårt kulturliv ska gå under. Det gäller även idrotten och den fria journalistiken som står under enorm press. Här är det intressant att jämföra med hur regeringen hanterat näringslivets kris under corona-pandemin. Varför finns det ingen corona-samordnare som lyssnar in kultur, idrotts- och mediebranschen? Det behövs en som likt Ferbe kan branschen och har regeringens öra och kan bli brobyggaren mellan kulturlivets aktörer och staten.
Låt en gammal garvad före detta kulturminister som Marita Ulvskog eller Leif Pagrotsky få uppdraget att lyssna in kultur/idrotts- och mediebranschens krisberättelser och utveckla effektiva stödinsatser som kan genomföras snarast. Till ett livaktigt samhälle som klarar sig igenom svåra kriser hör ett aktivt kulturliv, bred och folklig idrottsutövning och fria kritiska medier. Allt detta är hotat i dag. Tillsätt en Kulturens Anders Ferbe!
29 juni, 2020
Skrivet av Helle Klein
Lagom till sommarsemestern verkar en regeringskris segla upp. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet på grund av flyktingpolitiken? Nu behöver det inte gå så illa. Men frågan om migrationen är onekligen svårlöst och har många dimensioner. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper Socialdemokraternas agerande just nu.
I januariöverenskommelsen beslutade regeringsmajoriteten om att en parlamentarisk kommitté skulle utreda den framtida migrationspolitiken. Undantagslagarna från 2015 ska ersättas med en ”långsiktigt hållbar, human och rättssäker” migrationspolitik som det står i utredningsdirektiven. Få bestrider värdet av att beslutsfattarna analyserar och formulerar en ny migrationspolitik men det politiska spel som nu pågår är både obegripligt och ovärdigt.
Varför i all sin dar traktar Socialdemokraterna efter att göra upp med Moderaterna som för länge sedan lämnat den anständighetens gräns som hela januariöverenskommelsen syftar till att upprätthålla i svensk politik?
Det som för moderatledaren Ulf Kristersson var otänkbart för bara två år sedan är nu fullt rimligt – att värna gränsen gentemot Sverigedemokraterna är nu bara ”trams” enligt Moderatledaren. Därmed borde han ha diskvalificerat sig för att ens bli tillfrågad om att ingå i en bred politisk uppgörelse om migrationspolitiken. Därmed borde också ett eventuellt samarbete med de forna allianskollegorna Centern och Liberalerna vara omöjligt för lång tid framöver.
Vi har dessutom sett hur Kristdemokraterna övergett varje uns av kristen etik för att i stället sjunga högerpopulismens lovsång tillsammans med Jimmie Åkesson. Både den politiska retoriken och de politiska förslagen vittnar om att Lewi Pethrus gamla socialkonservativa parti gjort en rejäl högersväng in i ett nationalkonservativt träsk. Det är tragiskt och det brunblåa blocket i Sveriges riksdag som många av oss varnat för är tyvärr ett faktum. Något som för övrigt försvarsminister Peter Hultqvist i en välformulerad krönika i Dala-Demokraten också nyligen noterade.
Just utifrån denna analys är det obegripligt att Socialdemokraterna nu hellre vill nå en uppgörelse med Moderaterna än att utveckla en human och hållbar migrationspolitik inom Januaripakten.
Trots att antalet asylsökanden minskat rejält sedan flyktingkrisen 2015 tycks det övergripande målet med den nya migrationspolitiken vara att strama åt flyktingmottagandet ännu mer. Skälen för detta anses vara integrationsproblemen i vårt land. Då borde den förändrade migrationspolitiken rimligen underlätta integrationen inte försvåra den. All erfarenhet och forskning visar att tillfälliga uppehållstillstånd verkligen inte främjar integrationen. Och de ständigt upprepade kraven på försörjningsplikt leder alltför ofta till utnyttjanden, fusk med anställningsavtal och till minskad benägenhet att utbilda sig.
Migrationspolitiken måste självklart ta hänsyn till både flyktingsituationen och till ett lands möjligheter att på bästa sätt ta hand om flyktingarna. En totalt fri invandring är bara en dröm för cyniska nyliberaler. Men att som M, KD och SD vilja sätta exakta mål på antalet flyktingar som vi ska ta emot framöver är befängt och strider mot asylrätten.
Möjligen skulle man kunna utforma så kallade riktmärken i procent av EU:s flyktingmottagande för att också sätta press på unionens gemensamma flyktingansvar. Men varför ska det vara två procent och inte som idag 3,5 procent eller varför inte ligga på fem procent eller tio?
Det som stör mig mest är att just nu verkar de politiska diskussionerna mest handla om hur vi ska ta emot färre flyktingar och anhöriga men fler migrantarbetare som kan utnyttjas på svensk arbetsmarknad tills de slängs ut och nya tas in. Människor som förtrycks och utnyttjas i andra länder ska inte få fly till Sverige men de får gärna komma hit och söka jobb och utnyttjas med slavkontrakt på en arbetsmarknad som är rena vilda västern. Är det någonstans regelverket borde stramas upp och volymer införas är det på arbetskraftsinvandringens område.
Tänk om Januaripakten S, Mp, C och L gärna med stöd av V tillsammans kunde ta greppet om både flyktingpolitiken och arbetskraftsinvandringen och utforma ett tydligt alternativ till det blå-bruna blockets inhumana politik utan att för den skull blunda för att det behövs både lättnader och åtstramningar i regelverken.
Migrationspolitiken liksom annan politik bör styras av värderingar och just därför är det mer intressant för Socialdemokratin att bygga rödgröna mittenallianser än att släppa in Ulf Kristerssons moderater i den politiska gemenskap de själva valt att lämna.
Både Coronapandemin och flyktingkrisen har visat att det finns en stark humanistisk folklig opinion som nu börjat kunna andas fritt igen efter åratal av ”batongpolitik”. Medborgarna vill prata välfärdsfrågor och jämlikhet, klimatomställning och globalt ansvar. Denna solidaritetens värdegrund är bästa myllan för en socialdemokrati som vill frodas i framtiden. Och för ett samhälle som vill bevara sin mänskliga värdighet och öppenhet.
15 juni, 2020
Skrivet av Helle Klein
LO har just valt en ny ledning, ett på många sätt unikt val. Susanna Gideonsson från Handels blir ny ordförande. Det är första gången någon från Handels blir LO-ordförande och det hör verkligen till ovanligheterna att LO-ordföranden inte kommer från antingen IF Metall eller Skogs- och träfacket.
Wanja Lundby Wedin kom från Kommunal men det är nog den enda LO-ordföranden som inte kommit från industrisidan i modern tid. Nu har det alltså hänt igen. Jag hör till dem som hela tiden trott att Gideonsson skulle bli nästa LO-ordförande när Karl-Petter Thorwaldsson valde att slut och ser detta val som helt naturligt. Av det jag hittills sett och hört av Susanna Gideonsson kan jag konstatera att LO nu kommer att ledas av en engagerad och klok person. Gideonsson kommer in i en tid då väldigt mycket står på spel, inte minst frågan om en förändrad arbetsrätt men också LO:s kraft och sammanhållning framöver. Kanske är det just ett kvinnligt ledarskap som behövs just i denna tid.
LO-ledningen är unik på flera sätt. För första gången någonsin består den av tre kvinnor och en man. Arbetarrörelsens fackliga gren ter sig således mindre ”gubbig” än den politiska. Faktum är att när mansdominerade IF Metall valde Marie Nilsson till ordförande och kvinnodominerade Kommunal valde Tobias Baudin så visade det att feminismen präglar svensk fackföreningsrörelse i större utsträckning än vad den mediala fördomen brukar påskina.
Men LO-ledningen är unik även på ett tredje sätt. Det är mig veterligt första gången någonsin i historien som det inte finns en enda representant från industrin i LO-ledningen. Kanske säger det något om samhällsförändringen och arbetslivets förändringar. Eller handlar det om att industriförbunden inte ser LO som lika viktigt längre?
En sak är säker: ingenting är längre som förut.
Om det är bra eller dåligt får väl framtiden utvisa men spännande är det.
1 maj, 2020
Skrivet av Helle Klein
Det blev en annorlunda 1a maj i år. Visserligen var vädret som vanligt, kallt och regnigt. Men det var väl det enda som indikerade någon sorts normalitet. Allting annat är just nu väldigt annorlunda. Arbetarrörelsen kunde samlas ändå tack vare den digitala tekniken och faktum är att den 1a maj-sändning som sändes från Sveavägen 68 hör till de bättre 1maj-evenemang jag ”varit på”.
Stefan Löfven valde att tala som statsminister, inte bara som partiordförande. Ett klokt beslut. Det var ett väldigt bra tal ja nog Löfvens bästa hittills. När liberala ledarskribenter som DN:s Erik Helmersson twittrar ”Jäklar vilket starkt tal av Löfven. Måste vara hans bästa någonsin” kan svensk socialdemokrati sträcka på sig.
Löfvens förtroendesiffror har skjutit i höjden under Coronakrisen. Med rätta. Han har än en gång visat sig vara en trygg och klok ledare i kristid.
Förstamaj-talets ”Ensam är inte stark”-tema var också helt rätt. Det finns bara ett sätt att klara av krisen – det är tillsammans. Just samhällssolidariteten har visat sig vara det mest hållbara. Det handlar om alltifrån individers vilja att hjälpa andra och inte bara tänka på sig själva till företagens och fackföreningarnas förmåga att ställa om för det gemensammas bästa. Plötsligt har idén om det starka samhället kommit till heders igen.
Coronakrisen lär oss vikten av långsiktighet framför kortsiktighet, solidaritet framför egoism, gemensam trygghet framför ”satsa på sig själv” samt hållbarhet och beredskap framför största möjliga vinst direkt.
Precis som den svenska coronastrategin bygger på det faktum att uthållighet är nödvändigt då ett virus inte bara försvinner för att man stänger gränser eller skolor ett tag, måste även själva samhällsbygget präglas av det långsiktigt hållbara. ”Just in time”-filosofin har visat sig förödande både för vårt civila försvar och för företagandet. Det finns all anledning att lyssna på industrialister som Carl Bennet som i en intervju i Dagens Arbete pekar vikten av att även produktionskedjorna blir långsiktiga.
”Jag tycker att vi i näringslivet ska vara självkritiska. Vår beredskap har ju inför denna kris, precis som samhällets, varit bristande. På en mängd fronter har vi överraskats. Till exempel när det gäller våra försörjningskedjor”, säger Bennet till DA.
Bennet efterlyser en framtidsgrupp med representanter för staten, näringslivet, facken och vetenskapen.
”Framtidsgruppen skulle kunna föreslå långsiktiga satsningar på strategiskt viktiga områden som utbildning, forskning och infrastruktur. Det gäller att bygga ”attraktiva kunskapsmiljöer” som drar till sig investeringar. Där måste näringslivet vara med och ta ansvar, säger han vidare.
Statsminister Löfven inskärpte allvaret i krisen i sitt 1a-majtal. Det är på intet sätt över och det lär dröja innan det blir ”normalt” igen. Faktum är att det inte kommer bli exakt som förr utan något nytt. Om detta ”nya normala” måste beslutsfattarna börja prata. Det gäller att både hålla kvar vid Coronakrisens allvar så att vi fortsätter den fysiska distanseringen, tvättar händerna och skyddar riskgrupper, samtidigt som vi behöver få känna framtidstro och hopp om att det finns ett liv efter Coronan.
Det är dags att börja formulera en ”post-corona”-strategi, ja en idé om Sverige efter krisen. I det samtalet behövs representanter från både civilsamhället och staten, från företag och fack, från medier och kulturliv, från politik och vetenskap. Löfven bör helt enkelt samla ihop den ”svenska modellen” och ta ledningen i detta samtal om hur vi tillsammans kan skapa det långsiktigt hållbara samhället. Varför inte börja med att tillsätta en framtidsgrupp som Carl Bennet föreslår?
Coronakrisen är inte definitivt inte över. Vi måste försöka stå ut och se till att vi tillsammans klarar denna svåra tid. Men som statsministern också sade i sitt tal: Det kommer en dag när vi kan säga: det är över nu.
Då behövs en idé om hur vi bygger ett långsiktigt hållbart samhälle som klarar nästa kris ännu bättre.
2 april, 2020
Skrivet av Helle Klein
Vi har nu distansarbetat i tre veckor på Dagens Arbetes redaktion. Det lär bli ett tag till. Mycket ställs nu upp och ner i Coronakrisen. Våra läsare, industriarbetarna, permitteras eller få arbeta för högvarv. Det ser mycket olika ut för olika branscher. Vårt journalistiska signum att vara arbetsplatsnära är svårt nu då de flesta arbetsplatser stänger om sig av smittoskäl. Men vi försöker hitta andra vägar med hjälp av läsarna. Det går riktigt bra trots allt.
På vår sajt da.se kan du läsa allt vi skriver om Coronakrisen och industrin.
På ledarplats har jag skrivit dessa veckokommentarer hittills:
Håll huvudet kallt, men hjärtat varmt
Vi isolerar oss men löser krisen tillsammans
Öppna ladorna, Magdalena Andersson
I går kväll gjorde jag ett gästspel i min förra tidning, Aftonbladet. Nyhetschefen kände behov av något ”själavårdande” i denna svåra kris. Coronaviruset utmanar inte bara vår fysiska hälsa utan också vår existentiella:
Coronakrisens paradox kan bli att vi kommer närmre varandra skriver jag i Aftonbladet.
26 januari, 2020
Skrivet av Helle Klein
Aldrig mer, är mantrat vid varje manifestation och högtidlighållande av Förintelsens offer. Upprepningen har varit som ett sätt att upprätthålla anständighetens och civilitetens gräns. Det har känts enklare att andas efter att vi samfällt, oavsett politisk färg, har deklarerat att fascism, nazism och rasism aldrig någonsin får ges makten igen.
På senare år har dock anständighetens gräns flyttats eller rentav suddats ut. Det som var omöjligt för tio år sedan är nu fullt möjligt. Att ett parti som Sverigedemokraterna vars både historia och nutid hämtar sin näring i högerextremism och nazism numera utgör ett av de stora riksdagspartierna är illavarslande. Men att den traditionella högern i form av Moderater och Kristdemokrater nu plötsligt svängt 180 grader och kan tänka sig göra upp med detta parti för att vinna regeringsmakten är djupt illavarslande. Plötsligt känns det svårare att andas.
I boken ”Dödgrävarna – den sista vintern i Weimarrepubliken” av Rüdiger Barth och Hauke Friedrichs skildras kaoset i tysk politik under årsskiftet 1932/33. Dag för dag får läsaren följa det politiska livet i Berlin, på gator och torg liksom i riksdags- och regeringskanslierna. Och i medierna. Det är en kuslig berättelse om när anständighetens gräns totalt luckras upp och allt som tidigare ansetts dåraktigt och omöjligt plötsligt blir det normala.
Historien upprepas såklart aldrig exakt. Vi har ingen von Papen eller Hitler i svensk politik. Men samhällsklimat, stämningar av undergång, misstron mot den parlamentariska demokratin, den ökande polariseringen och den hårda samtalstonen känns igen. Normalisering av det högerextrema pågår. Inte bara i Sverige utan runtom i hela Europa.
När riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen i år bjuder in till minneshögtid 23 januari är en av undertecknarna Sverigedemokraten Björn Söder. Rent formellt är det kanske inte märkligt då han har varit andre vice talman tills nyligen. Principiellt är det däremot uppseendeväckande.
”De överlevande måste nu förbereda sig för att möta representanter avlade av samma ideologier som deras föräldrars mördare”, skrev överlevaren Hédi Fried i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Vi är många som känner samma djupa förtvivlan som Fried. Normaliseringen av det högerextrema partiet har gått kusligt snabbt.
När Björn Söder som 16-åring poserar med en ökänd tysk nazist på samma bild är det inte litet misstag, en ungdomssynd eller så. Det är fullt medvetet och i en kontext av Sverigedemokraternas valmöte i Järfälla 1998 där nazisten var inbjuden. Drygt tio år senare kommer partiet in i riksdagen. Och gång på gång har SD-ledamöter avslöjats för sina antisemitiska, islamofoba och rasistiska hatverksamheter. En del av dem har uteslutits men flera har fått vara kvar. Och mellan SD-svansen och fullblodsnazisterna i Nordiska motståndsrörelsen verkar det vara svängdörrar.
Den man som öst sitt antisemitiska och nazistiska hat över mig, Advokatsamfundets Anne Ramberg och journalisten Maria Ripenberg började som aktiv Sverigedemokrat, satt i Sundbybergs kommun för SD men blev dömd för hets mot folkgrupp och olaga hot mot tjänsteman. Därefter vandrade han vidare till NMR där han i dag är mycket aktiv. Nu står han åtalade igen för ofredande och för hets mot folkgrupp.
Alla som har studerat den svenska högerextremismen ser hur samma personer dyker upp under olika partibeteckningar. Att Sverigedemokraterna är och har varit en mylla för nazism och fascism står utom allt tvivel. Det är ju därför alla demokratiskt sinnade politiker från höger till vänster i åratal deklarerat att de inte ska ha något samröre med SD. Det är därför som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna slöt sitt Januariavtal. De rödgröna partierna ville upprätthålla anständighetens gräns i svensk politik.
Att den traditionella högern med Moderatledaren Ulf Kristersson nu sviker sitt dyrbara löfte till väljarna och till förintelseöverlevaren Hédi Fried om att aldrig någonsin samarbeta med SD är ett politiskt haveri av stora mått. Och en tragedi för svensk demokrati. Att Kristdemokraterna gör samma omsvängning gör inte saken bättre. Plötsligt har det där brunblåa blocket som ansågs omöjligt för några år sedan blivit verklighet i dag.
I boken ”How democrasies die” skriven av Harvard-professorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt beskrivs hur demokratier bär på fröet till sin egen undergång. Nazisterna röstades in i det tyska parlamentet. Hitler valdes till rikskansler. Och resten vet vi.
Förintelsen kunde ske inte på grund av okunskap utan på grund av bristande vilja att hålla på anständighetens gräns och bristande vilja att alltid försvara Människovärdet.
Författarna pekar på vikten av att alltid upprätthålla demokratins institutioner såsom fria medier, fritt rättsväsende, parlamentarisk demokrati, fria fackföreningar etc. Men de pekar också på vikten av att odla en demokratisk kultur där meningsmotståndare inte tar heder och ära av varandra. Det handlar om att inte låta polariseringen och avhumaniseringen gå så långt att våldet till slut blir möjligt. Vi ser oroväckande tendenser i Trumpismens USA och i de illiberala demokratierna Ungern och Polen, där regimernas hatpropaganda mot etniska minoriteter får konsekvenser i våld mot judar, muslimer och romer. Hatbrotten har ökat rejält i USA liksom i Ungern och Polen.
Levitsky/Ziblatt pekar på att när demokratier börjat avskaffa sig själva så har det alltid startat med att etablerade partier börjar kompromissa med extremister – antingen i tron att de ska kunna domptera dem eller i panik över att man förlorar röster till dem. Demokratier i dag dör inte på grund av att generaler tar över via statskupper utan genom att försvaret för demokratins kultur börjar krackelera.
Vi ser det tyvärr i land efter land där de auktoritära strömningarna vinner över demokratins idé.
Svensk demokrati har tack och lov en obruten lång historia och vårt arv av demokratiska folkrörelser som exempelvis arbetarrörelse, frikyrkorörelse, nykterhetsrörelse, bildningsrörelse, fackföreningsrörelse osv är ett starkt kitt som inte krackelerar så lätt.
Minnet av Förintelsens offer blir så en uppmaning att aldrig glömma och att alltid odla den demokratiska kulturen och värna Människovärdet varhelst det står på spel
Domen mot nazisten som öst ut sitt hat mot mig, Ramberg och Ripenberg kommer i morgon, på minnesdagen av Förintelsens offer.
Vi ska alltid minnas, aldrig normalisera.
”Björn Söder. Rent formellt är det kanske inte märkligt då han är andre vice talman.” Fel. Björn Söder var andra vice talman under förra mandatperioden, den här gången blev han utmanövrerad av en vänsterpartist .
Till Thorsen Schütte: Det har du alldeles rätt i. Jag har nu ändrat i texten.
22 januari, 2020
Skrivet av Helle Klein
Strax före jul kom ett dystert besked: Arbetarrörelsens arkiv, ARAB måste skära ned kraftigt på bemanningen. Framförallt kommer tjänsterna på själva biblioteket att skäras ned.
ARAB låg tidigare i anslutning till LO-borgen men har under de senaste tio åren legat ute i Huddinge, nära Södertörns högskola. Tyvärr har arkivet under en längre tid dragits med dålig ekonomi och tidigare har två tjänster varslats. Men nu har ägarna som är SAP och LO meddelat att personalen behöver minskas med ytterligare fem tjänster, varav samtliga tre på biblioteket.
Det är sorgligt. Just i en tid då arbetarrörelsen är hårt trängd av högerextrema och nationalistiska krafter som gärna skriver om historien är det oerhört olyckligt att spara på just det historiska minnet.
Det var inte så länge sedan som Sverigedemokraterna tapetserade annonspelare med det förrädiska budskapet om att socialdemokraterna minsann varit nazivänliga etc tidigare i historien. En historieförvanskning på hög nivå utdömd av historievetenskapen.
Men just detta visar att arbetarrörelsen måste vara rädd om sin historia och bevara den i levande minne så som ett välskött arkiv och aktivt bibliotek dit forskare och allmänhet kan vända sig fungerar.
Rädda arbetarrörelsens arkiv och bibliotek!
Har vi ingen historia eller rättare sagt glöms den bort.
Då dör vi bort.
Skär man av rötterna då dör arbetarrörelsens träd.
Det är i toppen ni kan beskära inte i rötterna.
Det måste finnas ett hjärta, en kunskap i vår historia . ?
20 januari, 2020
Skrivet av Helle Klein
Jag har under många år drivit och debatterat frågan om att samhället måste ta hat och hot mot journalister på större allvar då det i grunden hotar demokratin och den fria journalistikens möjligheter.
Högerextrema rörelser sätter i system att undergräva förtroendet för medierna och att hata/hota journalister och opinionsbildare. Tyvärr har anmälningar mot näthat ofta lagts ned. Så har det varit för mig många gånger tidigare, därför har jag också alltför många gånger struntat i att anmäla hoten.
Men när de förfärliga sms:en började komma till min mobiltelefon i augusti 2018, fyllda med grov antisemitism och nazistisk propaganda, polisanmälde jag. Dagligen kom mängder med sms, mycket punktligt, morgon, middag, kväll och jag fick över 200 avskyvärda sms/mms med hemska bilder och länkar till nazistiska sajter.
Det visade sig att den som sände sms:en var mycket aktiv medlem i NMR vilket gjorde att min tidnings säkerhetsbolag bedömde det hela som en ökad hotbild mot mig.
Det dröjde en månad innan polisen hörde av sig och sms:en fortsatte att komma. Jag blev förhörd i september 2018 och sen hände ingenting och ingenting. Först i somras, mitt under Almedalsveckan, väckte åklagaren åtal. Jag var i Almedalen, vilket även nazisten som sände sms:en var. Rättegången sattes ut till januari 2020.
I över 1,5 år har jag väntat på att rättskipning ska ske. Så i dag när rättegången äntligen hölls var det på ett sätt som en befrielse. Nazisten dök visserligen aldrig upp men rätten ansåg att rättegången kunde genomföras i den tilltalades frånvaro vilket jag är oerhört tacksam för.
När åtalet väcktes i somras visade sig att jag inte heller var ensam om att ha fått dessa nazistiska hat-sms mot mig. Målsäganden var också journalisten Maria Ripenberg och människorättsdebattörren och advokaten Anne Ramberg.
Vi kunde dela erfarenheter av att ha blivit utsatta för denne nazists systematiska och hänsynslösa sms:ande. I dag fick vi berätta våra upplevelser inför rätten. Det var plågsamt att få höra om och se alla bilder igen när åklagaren gick igenom målet. Att ta del av så mycket antisemitism och rasism och avhumanisering på en gång är nästan mer än vad man orkar.
Men att sen få höra åklagarens utmärkta slutplädering där hon satte in nazistens sms-terror mot oss i ett större sammanhang av NMR:s terrorverksamhet. Hon pekade också på allvaret i att han utsett oss tre som är välkända debattörer och opinionsbildare och menade att brottet därför är extra allvarligt. Hon såg brottet som i grunden ett hot mot vår demokrati.
Bara att få höra detta kändes som en upprättelse. Äntligen!
Faktum är att på senare tid har flera åtal väckts och domar fällts mot NMR-aktivister runtom i landet. Det har allvarligt försvagat organisationen som i dag är djupt splittrad och på dekis.
Domen förkunnas om en vecka, måndag 27 januari. På Förintelsens minnesdag.
Här kan du läsa mer:
Dagens Arbete: https://da.se/2020/01/nazist-hotade-helle-klein-i-dag-startar-rattegangen/
Expressen: https://www.expressen.se/nyheter/nmr-nazist-misstanks-ha-ofredat-kvinnliga-debattorer/
Rapport: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nmr-medlem-infor-ratta-misstanks-ha-ofredat-kvinnliga-debattorer-med-nazist-sms
Tidningen Journalisten: https://www.journalisten.se/nyheter/valkomnar-rattegang-mot-nazist-aktivisten
DN: https://www.dn.se/nyheter/sverige/nmr-nazist-misstanks-ha-ofredat-tre-kvinnliga-opinionsbildare/
Expo: https://expo.se/2020/01/nazist-misstanks-ofredande
Starkt av dig att orka fortsätta driva dessa superviktiga frågor!
Ett stort fång blommor från mig.
All heder till Dig Helle.
Dessa Fega små kryp som inte vågar komma till en rättegång visar vilka dom verkligen är. Vi skall aldrig låta oss tystas av Fascismens unkna tankesätt.
8 januari, 2020
Skrivet av Helle Klein
Det nya året börjar oroligt med en amerikansk presidents vettlösa utrikespolitik som kan leda till storkrig i Mellanöstern. Den eskalerande konflikten mellan USA och Iran är mardrömslik. Just som världen borde samlas i krafttag i miljöomställningen verkar storpolitikens fokus snarare vara krig än klimat.
Då får man leta ljuspunkter på annat håll. En sådan är faktiskt svensk industri. Många gånger har industriproduktion ställts mot miljö. Det är ett förlegat synsätt. Tvärtom är industrin en hjärtpunkt i den omställning från fossilt till klimatsmart som vårt samhälle nu måste gå igenom.
Industriföretagen kan förstås med rätta ses som de stora miljöbovarna. Svensk stålindustri står exempelvis för tio procent av utsläppen av växthusgaser i Sverige. Men just därför är omvandlingen av industriproduktionen till fossilfria processer av största vikt. Och det inser både facken och företagsledningarna.
LKAB och SSAB har tillsammans med Vattenfall startat Hybrit – ett gemensamt projekt för att göra svensk stålproduktion klimatsmart. Om 25 år ska allt stål som produceras i Sverige produceras fossilfritt. Radioprogrammet Vetandets värld har intervjuat de ansvariga för den pilotanläggning som byggs i Luleå där en ny metod för att få fram järn ur järnmalm ska testas. Idén är att istället för att använda kol som reduktionsmedel ska vätgas användas och då blir biprodukten vanligt vatten istället för miljöfarlig växthusgas.
Det är ett hoppfullt industriprojekt som kan rädda jorden, jobben och Sverige som industrination.
Klimatfrågan måste gå från alarmism till konstruktiv samhällsomvandling. Målkonflikter kommer att uppstå på vägen och det är politikens uppgift att kunna föra ett vettigt samtal med medborgarna om detta och lösa konflikterna. Visst kan det vara så att vissa industrijobb bör ersättas med andra, då behöver trygghetssystemen och utbildningsmöjligheterna finnas där.
Men det kan också vara så att även om utsläppen ökar på ett ställe kan de minska på ett annat och därför kan det vara vettigt att tillåta en industri trots vissa utsläpp. Ta den besvärliga frågan om Preems utbyggnad i Lysekil.
Preem hör till Sveriges största drivmedelsföretag och är därmed också en av de största utsläppsbovarna. Samtidigt hör Preems raffinaderier i Göteborg och Lysekil till Europas bäst klimatanpassade raffinaderier. De släpper ut betydligt mindre koldioxid än jämförbara raffinaderier i Europa.
När nu Preem vill bygga ut sin verksamhet och skapa ”Sveriges största produktionsanläggning för förnybar diesel och förnybart biojetbränsle” som de skriver på sin hemsida är det ingen liten fråga. Det kommer att öka utsläppen lokalt i Sverige. Men samtidigt är det bättre för klimatet om det är svenska Preem som används för raffinaderiverksamhet än andra anläggningar i Europa. Dessutom är de förnybara drivmedlen som ska tillverkas också en miljövinst.
Alarmisterna skriker stopp och belägg mot en utbyggnad av Preem i Lysekil och Göteborg. Men den konstruktiva politiken borde se att Sverige kan bli en ledande aktör även på drivmedelsmarknaden. Preems mål är att blir världens första klimatneutrala petroleum- och biodrivmedelsföretag. Det vore en stor vinst för klimatet.
Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriella innovationer och teknikutveckling är nyckeln till verklig klimatomställning. Det handlar om att utveckla, inte bara avveckla. Svensk industri går idag hand i hand med Greta. Det är mycket hoppfullt.
Jag vill gå ett steg vidare: Parallellt med en påskyndad övergång till hållbara drivmedel bör Sverige köpa all sin olja från Norge, kanske t o m betala ett välavvägt överpris för att få Norges garantier att oljan levereras även om t ex Trump och ayatollorna får spel.
Thorsten Schütte, Sala
Visst kan man tänka sig att det någon gång i framtiden kan bli ett läge där man kan acceptera inte bara som med ståltillverkningen att man fortsätter att använda kol. Till och med som de gör idag, fortsätter att använda miljoner ton kol årligen och bara kommer med löften om att eventuellt någon gång i framtiden kunna minska förbrukningen. Det är till och ed tänkbart att man kan komma att acceptera sådana ”löften” som Preems att i fall de får öka utsläppen kommer detta eventuellt ändå att innebära en mindre ökning av utsläppen globalt sett än i fall någon annan tog hand om oljeresterna. Det finns dock ingenting som tyder på att sådana förhandlingsresultat skulle ge något som helst resultat i klimatfrågan. Hastigheten i jordens temperaturökning ökar fortfarande. Och eftersom klimatet inte begränsas av Sveriges gränser kan det faktiskt tänkas att det krävs mer än vad som utlovats. Förutom att de hittills gjorda löften hålls, vilket tillhör undantagen. Eller så kan man välja den Australiska politikens väg. Australien är fortsättningsvis världens största exportör av kol. Företagsklimatet är det viktigaste.
7 september, 2019
Skrivet av Helle Klein
Jag går ut från biografen och känner djup melankoli. Filmen om Hasse&Tage är en kärleksfull berättelse om en svunnen tid. Inne i biosalongen blandas skratt och gråt. I folkhemssverige kunde höger och vänster åtminstone skratta ihop. I dag har polariseringen nått oanade höjder och demokratin står på många sätt på spel i hela västvärlden. I London utspelas en tragisk Brexit-fars som verkar kunna sluta i tragedi.
Under fredagen berättar dessutom utrikesminister Margot Wallström att hon avgår. Så går ännu en epok till ända. Ingvar Carlsson intervjuas i filmen om Hasse&Tage. Det var han som rekryterade Mona Sahlin och Margot Wallström till ministrar. Senare kom Anna Lindh att tillhöra trion som på många sätt symboliserade socialdemokratins framtidshopp.
Nu finns ingen av dem längre kvar i politikens centrum. Det är inte utan att hösten känns extra höstig denna fredagkväll när Hase&Tage-filmen bildar fond till nyheten om att en av socialdemokratins starkast lysande stjärnor tackar för sig.
”Var blev ni av ljuva drömmar”, sjöng Monica Zetterlund i en av Tage Danielssons fina låtar. Danielsson dog alldeles för tidigt hösten 1985. Bara några månader därefter mördades Olof Palme. Den gången tänkte jag att nu tar allting slut men så är det ju aldrig. Nya generationer kommer efter. Margot Wallström är en av dem. Hon har för många kunnat formulera hoppet om att en annan värld är möjlig. Hon har varit i politiken under 40 år.
Wallström har alltid haft demokratin, freden och jämställdheten som ledstjärnor. Jag minns när hon som ny civilminister tillsatte en demokratiutredning utifrån ungdomars perspektiv. Jag blev en av de unga ledamöterna i kommittén liksom Ylva Johansson.
Också som utrikesminister har hon drivits av en stark tro på att med demokrati bygga framtiden. Hon har modigt stått upp mot diktaturer och auktoritära regimer. Hon har fört de utsattas och förtrycktas talan i FN och EU. Bland de första beslut Wallström tog som ny utrikesminister i regeringen Löfven var att erkänna Palestina. Så sällade hon sig till den modiga humanismens linje som gällt alltsedan Olof Palmes dagar. Vi var många som gladdes åt valet av henne som utrikesminister.
Den feministiska utrikespolitiken har i borgerliga kretsar ofta hånats men internationellt har den fått stort genomslag. Den tunga säkerhetspolitiska skriften Foreign Policy hyllade Wallström i en stor artikel som utropade ”Sveriges feministiska utrikespolitik, länge må den styra”.
I alla sammanhang, om det så gällt konfliktlösning i Jemen eller diskussioner om flyktingströmmar eller miljöfrågor har Sverige med Wallström i spetsen ställt frågan om kvinnornas situation och kvinnornas roll i problemlösningen. Det är frågor som fortsatt måste ställas.
Wallström har väl i ärlighetens namn inte alltid fått med sig sin egen regering på svaret. Konflikten mellan UD och Försvarsdepartementet om närheten till Nato, kärnvapenavtal och vapenhandel med diktaturer är förvisso en konflikt som alltid funnits i regeringskansliet men som blev extra tydlig under Wallströms tid.
Ibland har den feministiska utrikespolitiken skorrat lite falskt. Men det ska mer skyllas på andra än på utrikesministern. Hon har stridit för sin sak men inte alltid vunnit. New York Times kolumnist Nicholas Kristof har kallat Wallström för en av världens få icke-hycklande ledare. Det är ett välfunnet epitet. I mer patriarkala sammanhang betecknas Wallström som idealisten i motsats till männen som hellre köper vapen än använder diplomati och som förrädiskt kallas realister.
Tomrummet som Margot Wallström nu lämnar efter sig är mycket stort, men hon finns trots allt kvar och kan förhoppningsvis delta i det politiska samtalet framöver i en friare position.
Nu måste nya röster få ta vid och Löfven se till att den feministiska utrikespolitiken aldrig någonsin upphör. Den nya utrikesministern måste drivas av tron på demokratins styrka, inte militarismens. Socialdemokratins hjärta hör till internationalismen, så oändligt viktig i denna vår tid av nymornad etnocentrism och nationalism.
5 juli, 2019
Skrivet av Helle Klein
Det blåser visserligen isvindar i Almedalen men frågan är om det ändå inte är samarbetets tid snarare än den hårda polariseringen vi kan skönja.
Ett nytt politiskt landskap har öppnat upp för ett mer idépolitiskt intressant Almedalen. Den fördummande blockpolitiken har äntligen lösts upp och nya politiska samtal kan ske. Jag började Almedalsveckan med ett spännande frukostsamtal mellan liberalen Bengt Westerberg och IF Metalls ordförande Marie Nilsson om vad liberaler och arbetarrörelse kan lära av varandra. På min fråga till Westerberg om Liberalerna är ett höger- eller vänsterparti svarade han blixtsnabbt: Vänsterparti!
Centerledaren Annie Lööf ådrog sig Almedalens hittills starkaste applåd när hon rakryggat och tydligt markerade mot den polariserade och avhumaniserande samhällsdebatten och den högerkonservativa rädslan för mångfald och olikhet. Att alltfler av Centerns väljare på senare tid ser sig som vänster är också ett tecken på att den politiska kartan ritas om.
Den som verkligen försvarade Januariavtalet var Annie Lööf i sitt partiledartal medan Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni lite mer pliktskyldigt sa att avtalet gäller. Förhoppningsvis slutar Sabuni att drömma sig tillbaka till Alliansåren och styr sitt parti in mot mer av socialliberalism och blir en aktiv part i Januariavtalet.
Historiskt har socialdemokrater och liberaler inte bara genomfört demokratin med allmän och lika rösträtt för män och kvinnor utan även tillsammans byggt välfärdsstaten med en jämlik skola och socialförsäkringar exempelvis. I dag behövs återigen försvaret för demokratin mot en auktoritär höger men också en reformering av välfärdsstaten som i mångt och mycket har krackelerat under åratal av nyliberal agenda.
Sen finns den gröna rörelsen som är på stark frammarsch med all rätt utifrån dagens klimathot och behov av miljöomställning. Där har miljöpartiet liksom centerpartiet sina rötter. Just därför är ett rödgrönt samarbete i mitten så fruktbart för vår tids stora utmaningar. Även om det förstås innebär en hel del svåra konflikter att lösa.
På Tidens och Liberal Debatts seminarium om liberalism och socialdemokrati liknade Daniel Färm (S) Januariavtalet vid ett politikens Saltsjöbadsavtal. Det är en bra liknelse.
I den svenska modellen har parterna på arbetsmarknaden förstått värdet av samarbete utan att maktkonflikten raderas ut. I förhandlingar är det tydligt att man har olika ingångsvärden men poängen är kompromissen. Fack och arbetsgivare har sina perspektiv, olika ideologiska och praktiska utgångspunkter, men delar samtidigt en gemensam världsbild och odlar ett ömsesidigt förtroende.
Framförallt innebär förhandlingskulturen att man lär känna motparten och kan lämna en del dogmatiskt bråte därhän. I de parlamentariska församlingarna är kompromissen visserligen demokratins essens men i den växande polariseringens tid finns risken att politik blir plakat- och utspelspolitik i stället för konstruktivt samarbete.
Socialdemokraternas Stefan Löfven har alltsedan han valdes till S-ledare talat om vikten av samarbete. Det hånades länge från borgerligt håll. Men med Januariavtalet har de gamla allianserna brutits upp och nya bildats. Annie Lööf lät som Stefan Löfven när hon i årets partiledartal gång på gång betonade vikten av samarbete för att ta ansvar för Sverige.
Januariavtalet bör inte ses som en engångskonstruktion i ett akut läge utan som ett svar på att ett nytt politiskt landskap är i vardande. Att Ebba Busch Thor högljutt proklamerar att hon har lunchmöte med SD:s Jimmie Åkesson visar att det högerkonservativa block många av oss har varnat för håller på att skapas. Nyliberalismens tid är förhoppningsvis över. Nu är det däremot konservatismen och nationalismen som är på frammarsch. Det behöver socialdemokrater, liberaler i form av både L och C liksom de gröna förhålla sig till och omformulera sina egna politiska berättelser samt fortsätta bygga ömsesidigt förtroende mellan varandra.
Saltsjöbadsandan behövs i svensk politik.
I realiteten har Sverige i nuläget tre liberala partier. Längst till vänster av dessa står S. Det är allmänt känt att klyftorna mellan olika grupper har ökat de senaste åren. Januariuppgörelsen kommer att vidga klyftorna ytterligare. Inget talar i nuläget heller för en framtida förändring.Tror Helle verkligen att C och framförallt L är intresserade av att minska klyftorna! Jag erinrar
mig Jan Björklunds uttalande om att det spelar inte så stor roll om klyftorna ökar i Sverige så länge alla får det bättre.
30 juni, 2019
Skrivet av Helle Klein
Nu har jag installerat mig i Visby och hunnit smaka på det goda kaffet hos DN och lyssna på den första partiledarutfrågningen. I dag är det Miljöpartiets dag och Per Bolund blev utfrågad av DN.
Han talade väl om vår tids viktiga fråga – klimatomställningen – och blev pressad på frågan huruvida Miljöpartiet är för vanligt folk på landsbygden. Jo, det är det verkligen insisterade Bolund och menade att Sverige ska bli båda fossilfritt och rättvist. Miljöpartiet vill införa reseavdrag för dem som är beroende av bilen i landsorten.
Han prisade samarbetet med Socialdemokraterna och ansåg att Miljöpartiet ligger närmast S, C och L i svensk politik och han såg sig själv som en mittenpolitiker.
I kväll håller han sitt jungfrutal i Almedalen som nytt språkrör. Jag kommenterar talet i Sveriges radios direktsändning cirka 19.30.
28 juni, 2019
Skrivet av Helle Klein
Almedalsveckan börjar på söndag. I år har flera organisationer och företag bestämt sig för att inte delta. Skälen är förstås skiftande, till stor del är det nog en kostnadsfråga för Almedalen har blivit alldeles för dyrt och alldeles för dominerat av PR- och lobbyfirmor. Men för en del handlar det också om att extremhögern och nazisterna på senare år tillåtits kapa arrangemanget. RFSL stannar hemma av just det skälet.
Erfarenheterna från NMR:s hatattacker och härjningar tidigare år är något vi alla som varit med i Almedalen har inristat i våra själar. Obehagskänslan har ökat med åren. Det som tidigare känts som den perfekta illustrationen av svensk idyll, där näringslivstoppar sida vid sida med politiker, journalister, fackföreningsledare och biskopar går sida vid sida i det gemytliga Visby, har förbytts till en bild av hur hat och hot numera är vardagsmat för många av oss i offentligheten. Antalet poliser och livvakter har ökat markant med NMR:s framflyttade positioner.
Är det verkligen i demokratins intresse att låta en nazistisk antidemokratisk terrororganisation kapa ett arrangemang som handlar om den politiska demokratins essens, nämligen mötet och åsiktsbrytningen mellan demokratiskt sinnade personer? NMR:s medverkan innebär de facto en begränsning av RFSL:s, människorättsorganisationers, handikapporganisationers, opinionsbildares, politikers och journalisters möjlighet att verka fritt.
Signalerna från statens sida kan tyvärr inte uppfattats som annat än att NMR får härja fritt utan att det får rättsliga följder. Nazister har slagit ner folk, förstört montrar och spridit sitt antisemitiska hat under Almedalsveckan i flera år nu. Men nästan inga av dessa brott har lett till åtal, än mindre till rättegång. Det är inte klokt.
Statsminister Stefan Löfven och justitieminister Morgan Johansson har vid ett flertal tillfällen betonat vikten av att bekämpa antisemitism och nazism. De har försökt få till en lag som skulle förbjuda NMR. Det är inte en lätt fråga då det handlar om grundlagsskyddade rättigheter såsom rätten att bilda förening, yttrandefrihet etc. Samtidigt finns det redan i dag begränsningar – det är exempelvis inte tillåtet att hetsa mot folkgrupp.
Det finns jurister som menar att det skulle gå att få fram en lag mot nazistiska organisationer som inte skulle stå i strid med grundlagen. I regeringsformen 2 kap. paragraf 24 finns ett utrymme som handlar om att inskränka föreningsfriheten för organisationer vars verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp. Justitieminister Morgan Johansson gör rätt i att försöka utreda vidare denna väg.
Ett förbud skulle kraftigt försvåra NMR:s ekonomiska verksamhet. Nackdelen är möjligen att de går under jorden och blir svårare att hålla koll på. Samtidigt blir det i sig ett hinder för rekrytering av nya nazister. Finland har förbjudit NMR. Och det finns all anledning att utreda frågan även i vårt land.
Nu är det upp till bevis för Januariavtalets parter om de vackra orden om att bekämpa extremism ska få politiska konsekvenser. NMRs härjningar är ett hot mot demokratin och måste stoppas.
Har egentligen svårt för förbud, men NMR går över gränsen:
https://www.sandaren.se/nasister-oroade-under-seminarium
25 juni, 2019
Skrivet av Helle Klein
Så kastade Erik Ullenhag till slut in handduken och gratulerade Nyamko Sabuni till partiledarskapet. Visserligen har hon inte valts än men på fredag lär Liberalernas extra partistämma välja henne som efterträdare till Jan Björklund. Det är en sorglig utveckling för liberalismen och för svensk politik. Samtidigt blir det allt tydligare vad striden kommer att handla om framöver.
Arvet efter Björklund är ett parti i upplösning med djup splittring och oförsonliga falangstrider. Partiledarstriden har inte handlat om person utan om politik. Ullenhag är en uttalad socialliberal och hans anhängare vill för allt i världen inte att Liberalerna ska göra upp med Sverigedemokraterna. Sabuni är däremot en hårdför högerliberal som fortfarande drömmer om Alliansen och inte ser några problem med att samarbetet med Moderaterna och KD också innebär samarbete med SD.
Häri ligger den konflikt som nu skär genom borgerligheten, dvs konflikten mellan de konservativa och de liberala krafterna.
Liberalerna är ett litet och på ett sätt obetydligt parti i svensk politik i dag. I flera mätningar ligger det under fyraprocentspärren. Men liberalismen är en betydande politisk idéströmning som har varit med och format den svenska demokratin i hundra år. Därför bekymrar sig även icke-liberaler om partiledarvalet i Liberalerna.
Utifrån vad Nyamko Sabuni har uttalat hittills i olika politiska frågor är det uppenbart att hon kommer att styra Liberalerna åt höger. Det börjar bli trångt där på högerflanken. Liberalerna kommer att konkurrera om samma väljare som M, KD och SD och det kan förmodligen bara innebära slutet för det liberala partiet. Högerkanibalismen pågår redan.
Frågan är om det också är slutet för Januariavtalet och den rödgröna regeringen. Sabuni har sagt att hon tänker hålla kvar vid Januariavtalet men frågan är hur länge och vad det politiskt innebär framöver. Det blir en fortsatt skakig mandatperiod.
En del högertyckare anklagar oss med hjärtat till vänster som hade velat se Ullenhag som Liberalernas partiledare för att bara tänka S-egoistiskt. Det är en felsyn. Faktum är att i det långa loppet lär valet av Sabuni inte vara någon katastrof för de rödgröna eller Centerpartiet. Tvärtom blir nu Annie Lööfs parti det tydliga liberala alternativet i svensk politik och hon kommer aldrig någonsin att bygga ett Allianssamarbete som tar in SD i den politiska värmen.
Centern och Socialdemokratin har samarbetat många gånger förr i historien och har såsom varandes två folkrörelsepartier mycket gemensamt. Lööf och Löfven har nog också upptäckt att de kan samarbeta bättre än vad många trodde. Om de vårdar detta kan det ur Januariavtalet formas en politisk mitten som har framtiden för sig. Samtidigt kan både Miljöpartiet och Vänsterpartiet agera blåslampor så att jämlikheten och miljön aldrig glöms bort. I denna rödgrönliberala politiska fåra kan Sverige fortsatt utvecklas till ett öppet, solidariskt och framstegsinriktat land.
Med valet av Sabuni på fredag blir det svenska politiska landskapet allt tydligare i sina konturer. Ett rödgrönt/liberalt block står mot ett nationalkonservativt högerblock. Liberalismen kommer att leva vidare. Men till Liberalerna får vi nog säga farväl.
Jag tycker det bästa vore om L slogs ihop med C till ett slagkraftigt socialliberalt mittenparti. Engångstappen av konservativa och högerliberala till M, KD och SD får det nya partiet stå ut med då.
24 juni, 2019
Skrivet av Helle Klein
Jag håller på att planera min Almedalsvecka och kan konstatera att det som vanligt blir hektiska dagar. Förutom lunchmöten, middagar och mingel ska jag medverka i dessa spännande seminarier etc i år.
Söndag 30 juni
17.30 – 19.00 – Sveriges tidskrifters mingel
Plats: Dagens Samhälles tält
19.00 – Talare: Per Bolund, Miljöpartiet
Jag kommenterar i Sveriges radio direkt efter talet cirka 19.30
Måndag 1 juli
08.00-09.00 –Frukostsamtal om liberalismen och arbetarrörelsen
Leder samtal mellan IF Metalls ordförande Marie Nilsson och liberalen Bengt Westerberg på temat ”Vad kan arbetarrörelsen och liberalismen lära av varandra?”
Plats: Café Gula Huset, Tranhusgatan 2
10.00-12.00 –Sveriges tidskrifters seminarium
Plats: Donnerska huset
13.30-14.30 –Samtal om skuld, skam och nåd
Jonas Mosskin, Organisationskonsult
Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
Helle Klein, chefredaktör och präst
Moderator: Eva Staxäng
Plats: Vårdklockans kyrka, Adelsgatan 43
17.00-18.30 –LO:s kvinnomaktsmingel
Plats: Cramérgatan 2
17:30–19:30 –Styrelsemöte med Utgivarna och därefter middag
Tisdag 2 juli
08.00-09.00 –Frukostsamtal om samarbete mellan fack och arbetsgivare
Leder samtal mellan IF Metalls ordförande Marie Nilsson och Volvos VD Martin Lundstedt på temat ”Kan en företagsledare och fackordförande samarbeta?”.
Plats: Café Gula Huset, Tranhusgatan 2
13.30-14.30 – Arbetslös – vem bryr sig?
Leder IF Metalls A-kassa och Akademikernas A-kassas seminarium om synen på arbetet och arbetslöshet.
Paneldeltagare: Per Schlingmann. kommunikatör, Göran Arrius SACO-ordf. Tomas With,vice ordf IF Metall samt Ylva Johansson, arbetsmarknadsminister.
Plats: sal D22 D-huset, Uppsala universitet, Kaserngatan 1.
Onsdag 3 juli
08.00-09.00 – Frukostsamtal om systerskap
Leder samtal mellan IF Metalls ordförande Marie Nilsson och socialdemokraten Veronica Palm som skrivit boken ”Systerskap” – på temat ”Varför behövs systerskap†i facket och politiken?”
Plats: Café Gula Huset, Tranhusgatan 2
09.15 –Intervju hos Jan Scherman om arbetsmarknadsjournalistikens läge
Plats: Nygatan 1, arrangör Ramudden
10.00-11.00 –Tidningen Dagens seminarium ”G som i Gud”¨ – Vilken framtid har folkrörelserna?¨
• Aida Badeli, språkrör för Grön ungdom
• Helle Klein, journalist och präst
• Johan Arenius, pastor i Örebro inom Evangeliska Frikyrkan, och tidigare aktiv inom
kommunpolitik.
• Johan von Essen, forskare kring civilsamhälle och folkhögskolefrågor, Ersta sköndals
högskola, Stockholm.
• Karin Karlsson, verksamhetschef för medlemsutveckling på Riksidrottsförbundet.
Moderator: Joakim Hagenius, tidningen Dagen
Plats: i Krukmakarens hus –Frälsningsarméns lokal, Mellangatan 21.
11.45-12.45 –Tidningsutgivarna (TU) lunchseminarium om hot och hat mot journalister
• Johan Fernquist, Forskare, FOI
• Helle Klein, VD/chefredaktör, Dagens Arbete
• Thomas Mattsson, Chefredaktör, Expressen
• Eva Sund, Kommissarie/verksamhetsutvecklare, NOA UC Stockholm
• Ängla Eklund, Ordförande, Institutet för Juridik och Internet SU
• Linnéa Kihlström, tf ansvarig utgivare, Medievärlden, moderator
Plats: Trädgården, Mellangatan 22
13.00-13.45 –Jonsereds Herrgård håller seminarium på temat ”Chefen som vallhund¨-
– Jonas Hinnfors professor statsvetenskap Göteborgs universitet
– Helle Klein, chefredaktör Dagens arbete, präst
– Marcus Gustavsson, chef inom äldreomsorgen och tidigare ordf West Pride
– Lotta Dellve professor i arbetsvetenskap Göteborgs universitet
Moderator: Lena Ulrika Rudeke
Plats: Bildascenen/Katolska kyrkan Drottensgatan 12
Torsdag 4 juli
9.45-10.45 –Tidens seminarium tillsammans med Friedrich Ebert Stiftung på temat ”Ett tudelat Europa – EU:s och nationalstaternas framtid mellan högerextremism och progressiva vägval”¨-
Panelsamtal 1
Hans Dahlgren, EU-minister
Helle Klein, Dagens Arbete
Anders Lindberg, Aftonbladet
Kalle Sundin, Gröna Folkhemmet
Moderator: Elin Ylvasdotter, Tiden
Plats: Antons på Hamnplan 5
14.15-15.00 –Högskolan i Väst har seminarium ”Massmedias frihet och ansvar i polariseringens tidsålder”.
Fredrik Sjögren, universitetslektor, statsvetare
Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete
Csaba Bene Perlenberg, Expressen
Brit Stakston, sociala medierdebattör
Moderator: Ulf Dalnäs
Plats: Strandvägen, H551 / . https://vastsvenskaarenan.se/hitta-till-oss/ Lokal Havet
Fredag 5 juli
11.30 – 12.30 Svenska Dagbladets seminarium om ”Vart är ordningsmakten på väg?” – Helle Klein i samtal med polisen Nadim Ghazale.
Plats: Svenska Dagbladets scen, Hamnplan H 232
13.00-14.00 – Tidskriften Tidens och Liberal Debatts seminarium om liberalismen och socialdemokratin
Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete
Daniel Färm, chef för Tankesmedjan Tiden
Gabriel Ehrling, Dalarnas Tidning
Evelyn Schreiber, Nerikes Allehanda
Plats: LO:s scen, Antons Hamnplan 5
27 maj, 2019
Skrivet av Helle Klein
EU-valet blev ungefär lika splittrat och svårtolkat som riksdagsvalet i höstas. Å ena sidan kan resultatet läsas i jämförelse med förra EU-valet för fem år sedan. Då ser man en rejäl tillbakagång för de gröna, trots att det blåser en grön vind runtom i Europa och en rejäl framgång för Sverigedemokraterna som ökat i ännu ett val. Socialdemokratin ligger i princip still.
Å andra sidan kan man läsa resultatet i jämförelse med höstens riksdagsval och då kan man se att Miljöpartiet hämtat sig ordentligt och gjorde ett riktigt bra val medan valframgångarna för SD planat ut. Partiet har bänkat sig som tredje största parti och gick inte om Moderaterna som opinionsinstituten hade förutspått.
Moderaterna måste känna sig lättade över att det gick bra i EU-valet. Tomas Tobé har gjort en bra valrörelse men det är nog också så att haveriet med KD:s abortpolitik och även skandalerna i SD gjort att högerväljare valt det säkra före det osäkra. Moderaterna har vunnit på KD:s bekostnad.
Liberalerna är i särklass den största förloraren men samtidigt blev Centern – de nya liberalerna – en tydlig vinnare. Kanske har Björklunds parti straffats av debaclet med toppkandidaten Cecilia Wikström? Centern kan hur som helst sträcka på sig och konstatera att partiets tydliga kamp mot konservativa och auktoritära krafter har lönat sig – både inrikespolitiskt och europapolitiskt. Vad än borgerliga gnällspikar som exempelvis ledarsidan i Dagens Industri säger har Annie Lööfs orientering mot center-vänstern i svensk politik inte på något sätt straffats av väljarna. Tvärtom.
Det blåser otäcka nationalistiska högervindar och därför behövs allianser i mitten mellan rödgröna och liberaler både i Sverige och i Europa.
Europa är splittrat och slaget står mellan nationalkonservativa och progressiva rödgröna/liberaler. Det nya politiska landskap vi har kunnat skönja i Sverige på senare tid är tydligt även på det europeiska planet. Extremhögern gjorde ett sämre val än vad många befarat att de skulle göra men samtidigt är det djupt illavarslande att Le Pens parti blev störst i Frankrike liksom Salvinis i Italien. Victor Orbáns Fidész vann en förkrossande seger liksom det polska auktoritära Lag och rättvisa-partiet. Samtidigt gjorde Gert Wilders högerextrema parti ett uselt val liksom Dansk Folkeparti som i princip halverades.
Tack och lov är nationalisterna än så länge djupt splittrade så det är svårt att se att de ska få något större inflytande i EU. Men det är nödvändigt att skapa allianser som håller de auktoritära utanför. De två stora traditionella maktblocken – Socialdemokraterna och Kristdemokraterna – är klart försvagade även om de fortfarande utgör de största partigrupperna. De gröna och liberalerna har ökat. Förhoppningsvis kan det nu skapas fruktbara samarbeten mellan socialdemokrater, liberaler och gröna som kan säkra Europas framtid som en kontinent av öppenhet, mångfald, jämlikhet och hållbarhet.
Ödesvalet är inte över. Kampen mot nationalkonservatismen måste fortsätta både här hemma och i EU.
Det ser ut som om MP får sitt tredje mandat när Brexit blir av. Och fyra mandat förra mandatperioden hade man tack vare bara 300 röster. Så från att ha varit helt uträknade för några månader sedan till tre mandat är inte så illa pinkat. Jakob Dalunde kan ju under tiden han väntar på sitt Brexitmandat ”skola in” de nya två ledamöterna. Och sedan håller jag med Helle att socialdemokraterna, gröna och liberalerna ska samarbeta!
24 maj, 2019
Skrivet av Helle Klein
I dag är det exakt 100 år sedan som riksdagen beslutade att införa allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Den 24 maj 1919 infördes demokratin på riktigt, kan man säga. Men det skulle dröja till 1921 innan de första kvinnorna kunde rösta i ett riksdagsval. Och faktum är att inte ens då fick alla vuxna medborgare rösträtt för de som inte hade gjort värnplikt eller var socialbidragstagare eller satt i fängelse betraktades som omyndiga. Först 1989 togs begreppet ”omyndig” bort.
”Med allmän och lika rösträtt öppnades dörren för ett bättre Sverige”, skriver historikern Maja Hagerman i DN i dag. Hon pekar på den avgörande kampen mot den graderade rösträtten, den som gjorde att högerns rika kunde blockera varje politisk förändring. Före 1919 hade en röst från en förmögen person räknats som 40 röster medan en lågavlönads röst bara sågs som en. Högermännen hade makten att hindra de politiska reformer som folket ville ha.
En man eller kvinna, en röst var helt enkelt revolutionerande och i sig samhällsomskapande. ”Precis där började vägen mot ett jämlikare samhälle med bättre bostäder, bättre sjukvård och utbildning, bättre livschanser och möjligheter för alla”, konstaterar Hagerman.
Det var folkrörelserna och socialdemokratin som drev fram rösträtten och när liberalerna kom med i kampen kom det demokratiska genombrottet. Länge har vi trott att kampen var slutförd och vunnen en gång för alla. Men i stället för att med glädje fira rösträttens 100 år i dag trängs både socialdemokratin och liberalismen bort från den politiska scenen och in träder de auktoritära, nationalkonservativa högerkrafterna. Återigen handlar kampen om demokratin. Det vi kallar ett nytt politiskt landskap går faktiskt att känna igen från 1900-talets början.
Här på hemmaplan ser vi än en gång hur det auktoritära slåss mot det frihetliga, det nationalistiska mot det öppna, det konservativa mot det progressiva. De senaste dagarnas höga tonläge mellan socialdemokrater/liberaler (där Centern är tydligast) och kristdemokrater/sverigedemokrater visar just detta.
På söndag är det EU-val och är det någon gång som det europeiska projektet behöver sina försvarare är det nu då de nationalistiska och protektionistiska vindarna blåser kusligt hårda över kontinenten. Valet handlar om grundläggande fri- och rättigheter.
Att aborträtten ifrågasätts och att auktoritära ledare som Ungerns Victor Orbán hyllas i samma andetag är logiskt. Högerextremism och kvinnoförakt har alltid gått hand i hand. Och när kvinnors rättigheter står på spel vet vi att även andra fri- och rättigheter ifrågasätts – såsom fria fackföreningar, fria medier samt rättsstatens principer. Det är den liberala demokratin som skadskjuts framför våra ögon i land efter land i Europa.
Demokratins 100 årsdag borde firas med pompa och ståt och med ett högt valdeltagande på söndag. Framförallt borde historien lära oss att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter aldrig någonsin får upphöra.
EU-valet är sannerligen ett värderingsval.
3 maj, 2019
Skrivet av Helle Klein
Förra året dödades nästan 100 journalister världen över. Hoten och censuren tilltar, även i Europa. Vi har ett gemensamt ansvar för att stå upp för det fria ordet, skriver Sveriges Radios vd Cilla Benkö på DN Kultur.
I dag, den tredje maj, firar vi Pressfrihetens dag. Sällan har väl den fria journalistiken varit så utsatt som nu. Diktaturer har såklart aldrig förstått sig på det fria ordet men det som hänt på senare år är att auktoritära rörelser också i västs demokratier hotar journalistiken. Vi ser det i Ungern och Polen där det auktoritära blivit regeringspolitik. Vi ser det i Trumps USA där presidentens själva livsluft verkar vara att undergräva förtroendet för demokratins institutioner som pressfriheten och det fria rättsväsendet.
Vi ser det tyvärr dagligen i sociala medier där hot och hat sköljer över förtroendevalda politiker, författare, forskare och journalister. Internet har å ena sidan befrämjat demokratin och demokratiserat det offentliga samtalet som alltfler får tillgång till. Å andra sidan har sociala medier kommit att bli hatets hantlangare och bidragit till att demokratin eroderar.
I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex framkommer att Sverige tillsammans med Norge och Finland ännu har världens starkaste pressfrihet. Men de höga hotnivåerna i Sverige mot journalister via sociala medier är något som organisationen ser med oro på.
”Internetgiganterna, som Facebook och Twitter, måste ta ett större ansvar för att bekämpa hot mot journalister”, skriver Tidningsutgivarnas VD, Jeanette Gustafsdotter i Medievärlden.
Nätjättarna kan inte längre ducka för kritiken. Deras algoritmer medverkar aktivt till spridande av hot och hat och befrämjar extremism och trakasserier istället för det demokratiska samtalet. Förra våren drev jag, Jan Scherman, Willy Silberstein med flera att Google skulle ta bort den så kallade ”judelistan” som nazister spred via Google. Jag intervjuades bland annat i TV4 om detta. Det tog lång tid innan vi ens fick en reaktion från företagets ledning men till slut togs listan bort.
Kritiken mot nätjättarna har därefter vuxit till stormstyrka då alltfler skandaler avslöjats om hur exempelvis Facebook oetiskt sålt data om sina användare vidare till bolag som hjälpt politiska rörelser att påverka demokratiska val eller hur krig och konflikter börjat genom hets i sociala medier eller frossande i extremistiskt våld spridits som en löpeld på nätet.
”Plattformarnas oförmåga att ta frågan på allvar och oviljan att erkänna att kanalerna dagligen används för kriminella handlingar skadar vår gemensamma demokrati”, fortsätter Gustafsdotter sin utmärkta debattartikel.
I boken ”How democracies die” skriver de båda Harvardprofessorerna Levitsky och Ziblatt illavarslande om hur demokratier kan ta kål på sig själva. De pekar främst på hur farligt undergrävandet av demokratins institutioner såsom den fria journalistiken är, men också hur viktigt det är att upprätthålla en demokratisk kultur i ett samhälle. Det är när polariseringen och avhumaniseringen, när meningsmotståndare tar heder och ära av varandra och inte längre förmår kompromissa med varandra, som demokratin börjar krackelera. Vi ser just detta ske i Trumps USA, i Orbans Ungern och i Brexits Storbritannien.
Precis som Viktor Klemperer, vars bok Språket i tredje riket kom ut 1947, konstaterar:
”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”
I år på pressfrihetens dag finns det nog inget viktigare att påpeka än att det våldsamma språket, avhumaniseringen, spelar roll. Hat och hot är grannar med våldet. Säkerhetskostnaderna för medierna också i Sverige ökar lavinartat. Dagens låga straffvärden för hat och hot mot journalister gör att detta fortfarande är lågt prioriterade ärenden i rättsväsendet. Det är hög tid att se det som brott mot demokratin och därmed se detta som särskilt samhällsfarliga brott som måste leda till stränga straff.
I väntan på att polis och åklagare ska prioritera hat och hot mot journalister i högre utsträckning blir vi hänvisade till privata säkerhetsbolag som ska skydda vår möjlighet att göra vårt jobb när vi granskar, debatterar och avslöjar. Dagens Arbete och Expressen kunde nyligen avslöja hur den växande vaktbolagsbranschen har stora interna problem där skrämmande många väktare kunde kopplas till högerextrema miljöer. De som ska skydda oss mot högerextremismens hat mot journalistiken visade sig själva vara högerextrema näthatare.
Förra året dödades nästan 100 journalister världen över.
Må vi aldrig glömma, må vi aldrig upphöra kämpa för den fria journalistikens rätt att finnas.
30 april, 2019
Skrivet av Helle Klein
”Nu är den väldiga väntans tid”, skrev en gång Karin Boye i sin dikt om vårens ankomst.
Våren är väntan och längtan. Vi ser fram emot sommarens löfte om värme och grönska och vill snabbt bort från vinterns iskalla vindar. Våren är längtan men inte saknad.
Väntan och längtan. Så skulle också politikens uppgift kunna formuleras – ja själva den socialdemokratiska essensen, nämligen att bygga politik på längtan efter det nya, inte på saknaden av det som varit. Längtan blickar framåt mot framtiden – den hoppas. Saknaden blickar däremot bakåt och blir lätt bitter över att allt inte är som det varit. Den är nostalgisk men skapar ingen framtid.
I morgon är det 1a maj och tunga moln hänger över arbetarrörelsens högtidsdag. Januariavtalet är svårsmält och högerextremsimens utbredning i hela Europa är djupt oroväckande. Vi lever i besvikelsens epok och högerpopulismens svar är nostalgin – det var bättre förr. Som om förr innebar stängda gränser, rasism och antidemokrati.
Socialdemokratin är en längtans frihetsrörelse. Den har byggt och måste fortsätta bygga landet i tron att ett annat samhälle faktiskt är möjligt. Det blir dock aldrig färdigt. De färdiga är de trosvissas missionärer som hellre ser till den politiska dogmatismen än till verklighetens möjligheter. De ser varje kompromiss som ett avfall från den rätta tron. Så bärs utopin av elitismen och de trosvissa blir demokratins dödgrävare.
Till socialdemokratins storhet hör däremot att dess drivkraft är den provisoriska utopin, den som anger färdriktning men hela tiden ser till verklighetens möjligheter och omöjligheter. Den som är beredd att kompromissa för demokratins skull och för Människovärdets.
Därför kan Januariavtalet komma till, därför kan Sverige gå sin egen väg utan att som i de nordiska grannländerna och i alltför många länder runtom i Europa öppna upp för samarbeten med extremhögern och därmed legitimera dess existens. Därför är också valet till Europaparlamentet i år så oerhört viktigt, för än en gång väger Europas framtidsväg mellan demokrati och fascism.
Det hänger tunga moln över arbetarrörelsens högtidsdag och väderleksprognosen tyder på att isande polarvindar ska dra ner över landet. Just därför behöver vi vara många som går ut och manifesterar vår vilja att bygga det solidariska, jämlika och öppna Sverige. Just därför behöver vi stå tätt i leden, hålla värmen och deklarera vårt motstånd mot allt som sätter människovärdet på spel i dagens Europa.
Vi vet vad vi vill, vi är stundtals besvikna men vi upphör aldrig att längta. ”Att hoppas är att engagera sig för framtiden och satsningen på framtiden gör nuet beboeligt”, som det står i boken ”Hope in the dark”.
Om detta ska jag tala i Hudiksvall i morgon på 1a maj.
1 april, 2019
Skrivet av Helle Klein
För två veckor sedan avslöjade Dagens Arbete och Expressen i en gemensam granskning att anställda väktare vid de stora vaktbolagen hade kopplingar högerextremism, nazism och våldsbrott. Jag kunde också berätta om min upplevelse av att ha en högerextrem näthatare till livvakt. Granskningens syfte var att bli en väckarklocka och få till en rejäl samhällsdebatt om den pågående privatiseringen av vår säkerhet och våldsmonopolet och branschens uppenbara problem. Det fick vi.
Jag själv skrev detta på ledarplats i DA: Sälj inte ut vår säkerhet
Jag har sällan varit med om ett så stort genomslag i medierna. Själv deltog jag i TV4 Nyhetsmorgon, TV Nyheterna, Medievärlden, Expressen-TV, P4 Extra, Studio 1, Journalisten och Aktuellt kl.21. Så gott som alla landets dagstidningar har följt upp granskningen både på nyhetsplats och ledarplats. Inrikesminister Mikael Damberg var ute direkt och lovade att regeringen skulle tillsätta den där utredningen om vaktbolagen som både polisen och säkerhetsbranschen har efterlyst.
Hoppas innerligt detta leder till förändring.
Här är några axplock av det som skrivits:
Västerbottens-Kuriren: Grundproblemet är att det finns för få poliser
Helle Klein i Journalisten: Det mest absurda och pressande i mitt liv
Helle Klein i Medievärlden: Hoppas politikerna reagerar
Kristianstadbladet: Hellre poliser än ordningsvakter
Svenska Dagbladet: Väktarlagen måste moderniseras
Dagens Arena: Vi måste sluta att vara så naiva
Arbetet: Vi måste kunna lita på väktarna
Värmlands Folkblad: Nazister ska inte vakta
Dagens Industri: Problemet är myndigheterna – inte de privata vaktbolagen
Dagens Nyheter: Nu är frågan vem som vaktar väktarna
Aftonbladet: Nazistiska väktare borde tas ur tjänst
Omni: Kritiken mot vaktbolagen
26 februari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Kommunal drar in sitt pengastöd till Socialdemokraterna. Det är varken oväntat eller så dramatiskt som somliga vill låta påskina. Att man från borgerligt håll vill se det hela som en krigsförklaring från facket mot socialdemokratin är föga förvånande. Borgerliga ledarskribenter drömmer såklart om att både facket och socialdemokratin ska försvagas och längtansfulla blickar riktas mot Danmark. Där bröt danska LO med det socialdemokratiska partiet redan för mer än 15 år sedan.
För svensk arbetarrörelses del borde det danska exemplet förskräcka. Där har vi sett ett alltmer vilset socialdemokratiskt parti som tyvärr har bidragit till en legitimering av högerextrema Dansk Folkeparti. Och regeringspolitiken har knappast varit särskilt arbetarvänlig.
Faktum är att Kommunal inte alls är det första LO-facket som slutar ge ekonomiskt bidrag till Socialdemokraterna. I dag ger bara hälften av LO-facken, dvs sju förbund ekonomiskt stöd. Kommunal ger såklart som största fackförbund mest och därför får det viss ekonomisk betydelse men inte heller det är så betydande. Socialdemokraterna tog 2017 emot cirka 260 miljoner i olika former av bidrag, alltifrån lotterier, gåvor och partibidrag. Kommunals 3 miljoner är således inte avgörande för partiekonomin.
Nej frågan har mer med principer än ekonomi att göra. Eller snarare med Kommunals förändringsarbete att göra. Här får man nog lyssna till vad det är Kommunals ordförande verkligen säger. Tobias Baudin bedyrar att den facklig-politiska samverkan ska fortsätta och att Kommunal ska satsa på att skola sina medlemmar politiskt genom utbildningar och kampanjer. De vill bara använda pengarna för sin egen del inte ge dem till det socialdemokratiska partiet.
Faktum är att Kommunal själva satsade cirka 20 miljoner på eget kampanjarbete i årets valrörelse – en kampanj som gick ut på att se till att Stefan Löfven och socialdemokraterna kom till makten.
Utan fackföreningsrörelsens fotarbete och intensiva kampanjande i årets valrörelse hade knappast Socialdemokraterna gjort en sådan spurt mot slutet som de gjorde. Därför är det inte oproblematiskt att så få med facklig bakgrund kom in i riksdagen och så få med facklig bakgrund har statsrådsposter eller statssekreterarposter. När nu mittenregeringen tillsätter en mängd statliga utredningar är det bra om sakkunniga och utredare hämtas inte bara från akademi och stat utan också från fackföreningsrörelsen.
Tyvärr är det inte bara inom borgerligheten det hörs röster för att fack och parti ska gå skilda vägar. Somliga inom S tror att moderniseringen av partiet måste innebära en försvagning av dess fackliga grund. Och ju färre som röstar S bland fackförbundens medlemmar desto svårare är det förstås att upprätthålla det ekonomiska stödet till Socialdemokraterna.
Den ekonomiska relationen kan behöva förändras och det är till syvende og sidst de fackliga medlemmarna själva som bestämmer vad deras pengar ska användas till. Däremot finns all anledning att fortsätta det fackligt-politiska samarbetet för det gagnar båda parter och har så gjort i 100 år. Det vore förödande om svensk arbetarrörelse gick åt det danska hållet. En socialdemokrati utan den fackliga grunden är ingen socialdemokrati.
Båda har mycket att lära av varandra. Facken behöver bli bättre på att prata samhällsfrågor med sina medlemmar mellan valen och socialdemokratin behöver lära sig det genuina folkrörelsearbete som facken springer ur. Framförallt måste närheten till både arbetare och tjänstemän vara den mylla ur vilken det socialdemokratiska politiska idéarbetet ska växa.
Partiet bör allvarligt fundera på hur den fackligpolitiska samverkan ska fungera framöver och hur den ska få nytt liv mellan valen. Kommunals pengaindragning är snarare en signal om att man vill ha en bättre relation till S än tvärtom. Det är upp till bevis för S nu.
Det är skrämmande att se hur regeringen förstör den trygghet som facken kämpat för i många år. Att se hur illa Försäkringkassan behandlar folk som med hårt arbete byggt Sverige och fått betala med utslitna kroppar men av Försäkringkassan klassas som arbetsföra. Att statsministern och socialministern med den fackliga bakgrunder låter det ske är skrämmande. Skäms!
5 februari, 2019
Skrivet av Helle Klein
I spåren av den långa regeringsbildningsprocessen kan nu skönjas ett ökat politiskt intresse bland medborgarna. Många riksdagspartier vittnar om att fler vill bli medlemmar. Socialdemokraterna kunde redan i valrörelsen märka detta och genom aktivt dörrknackande och folkrörelsearbete kom tusentals nya medlemmar till partiet. Det är oerhört glädjande ur demokratisk synvinkel.
Mittenöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L borde också leda till ökad politisk debatt inom partierna. Ett nytt politiskt landskap måste nu diskuteras och läsas av mot olika värdebakgrunder. Att Reformisterna bildas som en S-förening i Stockholms Arbetarekommun men med möjlighet till medlemskap oavsett var man bor i landet är välkommet. Socialdemokratin behöver utvecklas idépolitiskt. Förhoppningsvis bildas även andra föreningar.
Socialdemokraterna har kunnat vara en betydande kraft i svensk politik i decennier på grund av sin öppenhet för olika politisk tonvikt och tolerans för intern opposition. Faktum är att det parti som i borgerliga medier brukar betecknas som pamp- och maktpartiet nog är det som i själva verket har störst mångfald inom sig. Men det åligger både oppositionella och majoriteten att hålla ihop partiet och värna ett konstruktivt debattklimat.
Reformisterna uppstår på grund av de många högersvängarna som Socialdemokratin tvingats ta på grund av det parlamentariska läget. Här finns möjligen en otydlighet inom den nya S-grupperingen. Somliga som hejar på Reformisterna hade helst sett att Socialdemokraterna struntat i mittensamverkan och gått i opposition, andra menar att överenskommelsen är ett nödvändigt ont.
Den här tidningens ledarsida anser att det inte bara var något nödvändigt ont utan helt rätt att göra upp med Centern och Liberalerna för att hålla borta Sverigedemokraterna från inflytande. Det som har skett i Danmark, där det diskuteras att sätta utvisningshotade flyktingar på en öde ö och de danska socialdemokraterna går till val på att avskaffa asylrätten, visar hur farligt det är att normalisera ett högerextremt parti (i detta fall Dansk Folkeparti) och låta det få politisk makt.
Reformisterna kritiserar med rätta nyliberalismens härjningar som mångt och mycket orsakat högerpopulismens framfarter men tycks inte vilja se att det stora hotet i dag snarare kommer från den auktoritära högern och nationalkonservatismen. Det är i detta landskap som Socialdemokratin på 2020-talet måste orientera sig i. Höger-vänsterdimensionen är på intet sätt överspelad men maktanalysen måste förnyas och fördjupas. Vad är det socialdemokratiska svaret på nationalismen? Hur ser försvaret av den liberala demokratin ut framöver? Hur skapa jämlikhet och frihet i globaliseringens och digitaliseringens tid? Eller i miljö- och klimatomställningens tid?
Det finns djupt oroväckande politiska förslag i mittenöverenskommelsen. Därför är det nödvändigt med ett aktivt opinionsarbete inte minst inom fackföreningsrörelsen. Det är också i denna bas som arbetarrörelsen fortfarande är en verklig folkrörelse. Den fackligt-politiska samverkan behöver utvecklas snarare än avvecklas i denna tid. Samtidigt behöver Socialdemokratin bli mer än en parlamentarisk kraft. Förstatligandet av partiet har pågått alltför länge där partikansliet i princip flyttat in i riksdagen. Nu är tid att bli levande folkrörelse igen.
Reformisterna presenterar ett sammanhållet, färdigt program på framförallt det ekonomiskt-politiska området. Det är på ett sätt bra då det tydliggör den politiska inriktningen men samtidigt finns just risken att föreningen blir alltför dogmatisk. Det vore förödande om den socialdemokratiska idédebatten lamslogs av sekterism och indelning i trogna och otrogna. Därför vore det bra om fler initiativ till politisk debatt togs så att idén om vänster inte blir för endimensionell.
Framförallt undrar man var partiledningens vilja att kicka igång folkrörelsen och den interna debatten mellan valen finns? Partisekreteraren bör genast lämna riksdagen och sätta igång ett rejält rådslagsarbete inom partiet om Socialdemokratin på 2020-talet. Reformisterna visar på en längtan efter att få prata S-politik på riktigt igen. Ta den på allvar.
Sjukförsäkring och LSS, Helle?
18 januari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Stefan Löfven valdes som väntat till statsminister av riksdagen. Nu kan äntligen en regering tillträda och landet börja styras på riktigt. Det har varit en skakig tid i svensk politik och det lär bli skakigt framöver också. Men är det någon som ska kunna klara detta är det en förhandlingsman som Stefan Löfven.
Det som tidigare ansetts ligga Löfven i fatet, att han kommer från fackföreningsrörelsen och den fackliga förhandlingskulturen istället för från politiken visar sig nu vara precis den erfarenhet som en svensk statsminister behöver. Han har visat ett beundransvärt lugn trots det höga tonläget till höger och vänster. Och han har mot alla odds lyckats få till en samförståndslösning i mitten av svensk politik. Det är han värd allt beröm för.
Nu måste han visa att han som statsminister kan vårda samförståndskulturen och bygga förtroende hos Centern och Liberalerna. Samtidigt måste han som partiledare för socialdemokratin se till att den idépolitiska utvecklingen tar fart och arbetarrörelsen återtar sin folkrörelsesjäl. Ett framtidsarbete som svarar på vad S ska vara på 2020-talet måste sättas igång.
Den långa regeringsbildarprocessen har beskrivits som cirkus och politiskt kaos men i själva verket har demokratin visat upp sin bästa sida av just förmågan att hantera ett svårt läge. Dessutom har det politiska intresset bland medborgarna ökat rejält. Sällan har väl så många presskonferenser från riksdagen sänts och haft så höga tittarsiffror. Till och med Liberalernas förtroenderåd beskådades av en intresserad allmänhet. Det pratar politik på caféer och arbetsplatser liksom i medierna.
Det gör gott för demokratin. Däremot måste det höga tonläget som framförallt hörs från besvikna Moderater och Kristdemokrater skruvas ner nu. Besvikelse är en sak men att bittert tala i termer av förräderi, quislingar och kommunistkramare ökar bara den polarisering som göder politikerförakt och ger skjuts åt extremhögerpartier som SD.
Statsministervalet och överenskommelsen mellan liberaler, socialdemokrater och de gröna visar också att ensam är inte stark. Det är inte en hårdnackad Theresa May som vägrat varje förankringsprocess eller för den delen en ensamlirare som Macron som skapar politisk stabilitet och säkrar demokratin. Nej det är genom samarbeten, ibland smärtsamma kompromisser som praktisk reformpolitik kan skapas och demokratin värnas. Den svenska samförståndskulturen är väl värd att vårda.
Sverige kan nu under Löfvens ledning gå sin egen väg och till skillnad från sina nordiska grannländer och många europeiska länder på allvar hålla undan den unkna auktoritära nationalismen och konservatismen. Mittensamverkan kan förhoppningsvis också leda till ett socialliberalt uppvaknande inom borgerligheten så att nästkommande budgetar visar att även nyliberalismens tid är förbi. För den som på allvar vill hålla emot fascism och auktoritär nationalism bör jämlikheten vara ledstjärnan.
Löfven är en smart strateg. Jag tror han lyckas navigera Sverige genom nästa lågkonjunktur bara han får det stöd som behövs.
Han kan, men han kan inte gå längre till höger för då tappar han i trovärdighet hos sina egna väljare, varav många redan gått för långt (både vad gäller riktning och tonläge).
Högerns svans kan inte tillåtas att bli längre, då är Sverige illa ute.
Kanske man kan se på regeringsbildningen i Sverige som ett systemtest?
Som en intervjuad medborgare sade i TV-nyheterna:
Sveriges politiska system har utsatts för ett tryckprov (ungefär som när man testar ångpannor genom att trycksätta med vatten med dubbelt märktryck) – och klarat provet!
Tyvärr tror jag att Löfven med detta ledarskap gjort så att både S och LO nu tappar allt förtroende hos de som tidigare haft sådant.
Det var redan ett stort tapp på båda fronter.
Nu blir det än värre.
Förstår han inte att han kör både S som parti, och LO-fackets förtroende, helt i botten och bäddar för ett mycket litet S i nästa val och kraftigt försvagat LO- fack?
Detta är ett historiskt misstag.
Ett extraval hade varit helt rätt.
Varför är S så otroligt rädda för extraval?
Så rädda att partiets framtid nu istället äventyras.
Nu har S och MP gått i allians med halva ”Alliansen”.
Vänsterinflytande finns bara i form av ”minnesanteckningar” som Löfven säger att bara V har uppskrivna.
Vem ska man tro på inför nästa riksdagsval?
Fackets budskap i valrörelserna brukar vara att det gäller att rösta rött och absolut inte blått.
Nu gäller något helt annat när ”arbetarepartiet” och ”arbetarrörelsen” visar var skåpet ska stå.
16 januari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Den dramatiska regeringsbildningen är över. På fredag blir Stefan Löfven statsminister. En mittenregering där budgetunderlaget vilar på S+Mp+C och L kan nu tillträda. Vänsterpartiet kommer att släppa fram Löfven. Det är bra för Sverige.
Alternativet hade varit att Ulf Kristersson blivit statsminister för en SD-stödd M+KD-regering och det hade varit mycket värre, resonerade Sjöstedt vid onsdagens presskonferens. Samtidigt betonade han att Vänsterpartiet nu går i aktiv opposition och kommer att driva fram ett misstroendevotum mot regeringen om den lägger fram skarpa förslag om arbetsrätten och marknadshyror.
Sjöstedt och Vänsterpartiet agerar klokt. De inser att deras väljare absolut inte vill se ett SD-inflytande över svensk politik och samtidigt kan de nu bli en vänsteropposition som kan ta besvikna S-väljare i nästa val.
Fredagens statsministeromröstning sätter punkt för decennier av traditionell blockpolitik. Den borgerliga alliansen var i uppluckring sedan länge men är nu definitivt död. De hårda ord som Moderaterna och Kristdemokraterna använder i sin kritik mot Centern och Liberalerna kan knappast bygga några allianser på lång tid framöver.
I detta svåra parlamentariska läge blir det att driva politik i besvikelsens epok. Ingen blir riktigt nöjd. I grunden handlar det om att ta ansvar för att landet kan regeras och att ett rasistiskt och högernationalistiskt parti som SD inte ska få inflytande. Det är värt mycket.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet tar nu detta ansvar liksom Centern och Liberalerna Det innebär smärtsamma politiska eftergifter för alla. Överenskommelsen är en kompromiss där partierna fått ge och ta. Allt är inte dåligt. Inte minst på miljöområdet kommer denna regerings budget bli betydligt bättre än den rådande M+KD-budgeten. På regional- och infrastrukturområdena finns också kloka förslag.
Däremot är fördelningspolitiken ur ett jämlikhetsperspektiv djupt problematiskt liksom delarna om arbetsmarknadspolitiken. Här finns all anledning för fackföreningsrörelsen att bilda opinion. Rimligen är det inte bra heller för Centern och Liberalerna att få hela den samlade fackföreningsrörelsen – LO, TCO och SACO – emot sig i frågan om arbetsrätten.
Januaripakten kan å ena sidan tolkas strikt politiskt som en högergir, å andra sidan som ett första steg mot att ett socialliberalt block kan komma att formas i svensk politik. Det vore bra för samförståndskulturen. Samarbeten när de fungerar förtroendefullt leder också till att partikulturer kan förändras. Förhoppningsvis kan den socialliberala själen växa inom C och L. Och inom S kan gamla tiders maktstöddighet slipas av. I en tid av en framväxande auktoritär höger och ökande nationalism behöver både socialdemokrater och liberaler forma en frihetlig politik för öppenhet, jämlikhet och mångfald.
Sverige går nu en annan väg än sina nordiska grannländer och många länder runtom i Europa, där de konservativa gör upp med extremhögern. Det är stort och något att vara stolt över. Dessutom visar Sverige vägen när det gäller att försöka stärka den tillitskultur som trots allt den liberala demokratin springer ur.
Den hårda polariseringen i Brexitkaosets Storbritannien och i Trumps USA förskräcker. Den gagnar bara antidemokratiska strömningar och politikerförakt. Är det någon som skulle tro på samförståndskulturen är det en gammal IF Metallare som Stefan Löfven. Han har nu visat att den kan bestå även i denna oroliga tid.
Det är hoppfullt.
13 januari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Just som Liberalerna beslutade att släppa fram en Löfven-regering ryktades det att Vänsterpartiet kan tänka sig att rösta nej. Det vore verkligen sensationellt och mycket olyckligt.
Ilskan inom Vänsterpartiet är fullt förståelig. Mittenöverenskommelsens formulering om att V inte ska få något inflytande över den politiska inriktningen under den kommande mandatperioden är idiotisk och onödig. Den är enbart en formulering till för att blidka centerpartister och liberaler som fortsätter hävda att V är ett lika extremt parti som SD. Det är i sak felaktigt och bidrar till en relativisering av SD:s fascistiska och kulturrasistiska ideologi.
Det gamla kommunistpartiet hölls länge utanför svensk politiks finrum på goda grunder. Socialdemokratin ägnade stora delar av 1900-talet åt att göra upp med kommunisterna ibland lite väl överdrivet med IB-affärer och annat. Men försvaret för den parlamentariska demokratin var avgörande och sakta men säkert gjorde VPK sig av med sin antidemokratiska vurm. Uppgörelsen med kommunismen tog decennier men till slut slängdes K:et på historiens skräphög.
I dag kan ingen på fullt allvar hävda att Jonas Sjöstedt och hans partikollegor utgör ett hot mot demokratin. Vänsterpartiet har konstruktivt bidragit till bra reformpolitik och gjort upp om regeringsbudgetar tillsammans med S-regeringar i olika konstellationer där även Centerpartiet ingått tidvis.
På den så kallade gal-tan-skalan som statsvetare numera gärna tolkar politiken utifrån ligger Centern i stora delar närmare Mp och V än sina borgerliga forna allianskollegor. C och V drev exempelvis ett gemensamt yttrande i riksdagen förra mandatperioden om familjeåterförening. Om Annie Lööf verkligen anser att V är ett lika extremt och farligt parti som SD borde hon inte ha ägnat en del av valrörelsen åt att hålla en debatturné tillsammans med Jonas Sjöstedt.
Nej det allvarliga hotet mot den liberala demokratin kommer i dag inte från vänster utan från höger. Det är inte Vänsterpartiet som gång på gång avslöjas med att ha nazister och fascister bland sina företrädare utan Sverigedemokraterna. Det är inte Vänsterpartiets medlemmar som hatar och hotar journalister och förtroendevalda. Det är inte Vänsterpartiet som har en människosyn som gör skillnad på riktiga svenskar och judar. Allt detta vet förstås Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna.
Meningen om V i överenskommelsen borde därför strykas. Den gör mer skada än nytta.
Att sen Vänsterpartister är upprörda över det politiska innehållet i överenskommelsen delar de med många inom arbetarrörelsen. Men där måste de betänka att alternativet är en M+KD-regering med Ulf Kristersson som statsminister och stöd av SD.
Nyval, ropar någon yrvaket. Om det alls skulle gå så långt vore det ett enormt risktagande då högervindar blåser. Liberalernas Jan Björklund var dessutom mycket tydlig efter förtroenderådets omröstning på söndagkvällen, att de inte vill ha något nyval. I första hand vill de släppa fram Löfven men faller han får de tänka om, för ”en regering måste vi ju ha”.
Det borde få varenda vänsterpartist att svälja förtreten och inse att Löfven måste bli statsminister. Sen kan V vara en hård vänsterkritiker av mittenpolitiken och samtidigt göra upp med S och Mp i frågor som inte överenskommelsen gäller. Det är egentligen ett guldläge för Sjöstedt som kan bygga en stark vänsterrörelse inför nästa val.
Partiegoistiskt kan det verka lockande att markera och säga nej till Löfven nu på onsdag men V riskerar då att slänga Sverige till de blåbruna vargarna. Det vore direkt idiotiskt.
Vad som helst men ALDRIG SD!
Glöm aldrig att C och L är livrädda för ett extraval och de skulle ta en enorm risk om de röstade nej till Löfvén, SD vill väldigt gärna ha nyval och kan mycket väl komma att fälla även en M-KD-regering, speciellt med den beryktade anti-SD-klasulen. Därför bör V kräva mycket betalt för att tolerera den här *höger*-regeringen. (Absolut inte mitten, sluta kalla markandsfundamentalisterna i C för ”mitten”, de är ett av våra absolut mest ideologiska nyliberala högerpartier)
Börja med strejkrätten, stoppa lagen som nu är ute på remiss redan imorgon! Sen behövs ett helt paket av åtgärder som mildrar de fördelningspolitiska konsekvenserna av en högerregering som gynnar de rikaste och bokstavligt talat pissar på arbetarklassen.
Kan C få igenom halva sitt partiprogram med 8% så kan V åtminstone få igenom 1% av Sossarnas egna partiprogram!
Om inte V och S (+C+L+MP) kommer överens bör V släppa röstandet i fredagens statsministeromröstning släppa fritt, så det får det bli vad det blir.
13 januari, 2019
Skrivet av Helle Klein
Vi som satts att leva i besvikelsens epok, ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk, sjöng Monica Zetterlund en gång Tage Danielssons politiskt melankoliska visa.
Just politisk melankoli är väl det som utmärker även vår tid.
Jag hör sången inom mig när jag tar del av överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centern. Å ena sidan är lättnaden över att det nu formas ett starkt mittenblock som kan hålla högernationalismen på behörigt avstånd stor. Å andra sidan är uppgörelsens skeva fördelningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska kantring åt höger svårsmält.
Någonstans i denna lättnadens besvikelse befinner sig stora delar av arbetarrörelsen i dag. Det är ungefär samma känsla som efter valet då Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val någonsin i modern tid samtidigt som SD:s förväntade stora framgångar lyckligtvis aldrig infriades. Efter valet var förlorarna lättade medan vinnarna var besvikna.
Försöken att bilda regering och få fram en statsminister har nu tagit fyra månader. Somliga kallar detta föraktfullt för politisk cirkus. Vi andra ser med tillförsikt att trots det svåra läge som svensk politik befinner sig i och trots det uppskruvade tonläget i debatten vågar partier staka ut samarbeten och kompromisser som möjliggör en regering.
Sverige går återigen sin egen väg. I de nordiska grannländerna och nästan överallt runtom i Europa har de konservativa högerpartierna inlett samarbeten med den auktoritära nationalismens förespråkare och på så sätt normaliserat högerextremismen. Danmark är ett skrämmande exempel på hur Dansk Folkeparti fått stort inflytande över både invandringspolitik och nu senast på mediepolitiken med stora inskränkningar av public services frihet.
Det är just frågan hur man ska se på ett parti som SD som svensk borgerlighet bråkar med varandra om i ett tonläge man inte trodde var möjligt mellan demokratiskt sinnade. Centern och Liberalerna lovade liksom Socialdemokraterna sina väljare att aldrig någonsin låta Sverigedemokraterna få regeringsinflytande. Nu håller de detta existentiellt viktiga löfte. Priset är förstås för de alla att sakpolitiska löften sviks. Vi lever i de politiska besvikelsernas tid.
I det nya politiska landskap som har växt fram efter att SD kom in i riksdagen 2010 måste alla partier omorientera sig. Det är inte lätt och kommer att ta tid. Det leder till konvulsioner inom partierna. Borgerligheten är värre drabbad än de rödgröna. Den riktigt stora partisplittringen finns inom Moderaterna. Partiledningen har med en papegojas envishet upprepat att SD inte är ett parti moderater ska samarbeta med men i Skåne har samma partis företrädare gjort upp med SD i kommun efter kommun. Och på riksplanet valde partiledningen att lansera en regering av M+KD som skulle ha gett SD rejält inflytande över en överskådlig framtid.
Det var Moderaterna som spräckte Alliansen, inte Centern eller Liberalerna. Ulf Kristerssons misslyckande både i valet och nu som presumtiv regeringsbildare är stort.
Konvulsionerna är förstås också rejäla inom Socialdemokratin när nu mittenuppgörelsen börjar ta politisk konkretion. Viljan att ta ansvar för landet har drivit Stefan Löfvens kompromissvilja långt. För långt i vissa stycken kan man på goda grunder tycka. Men vad hade varit alternativet?
Det är trots allt betydligt bättre att Löfven är statsminister än Kristersson, bättre att det nu formas ett rödgrönt mittenblock som kan hålla emot de starka nationalkonservativa vindarna och framförallt är det bättre att en kultur av kompromiss och samförstånd upprätthålls i en tid så präglad av vulgarisering och polarisering.
För demokratins skull är januariuppgörelsen det bästa som kunde hända.
Men för socialdemokratin måste detta också bli startskottet för en rejäl idépolitisk upprustning. Det nya politiska landskapet kräver nya maktanalyser och folkbildning om nationalism och konservatism och om vad socialdemokratins alternativa framtidsväg är.
Här måste fackföreningsrörelsen bli bättre på att prata samhällsfrågor inte bara vart fjärde år utan i en ständig dialog med medlemmarna för att kunna lyssna in vad socialdemokratins uppdrag på 2000-talet ska vara. Ernst Wigforss idé om de provisoriska utopierna som motvikt till den politiska dogmatismen som skyr varje kompromiss vore en intressant ledstjärna.
Socialdemokratin har styrkan av att ha både en parlamentarisk gren och en utomparlamentarisk. Ansvarstagandet för landet får inte hindra idépolitiskt spännande utvecklingsarbete. Besvikelsen måste hanteras och omvandlas till konstruktivt politiskt engagemang – det om något är en folkrörelses uppgift. Låt Löfven regera och arbetarrörelsen resonera.
”Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
Tro på det vi trodde på – trots allt!”
17 december, 2018
Skrivet av Helle Klein
Samtidigt som den allmänna och lika rösträtten firar 100 år beslutar högermajoriteten i riksdagens arbetsmarknadsutskott att bekräfta M+KD-budgeten. Anslagen till jämställdhetsarbetet dras in. Det innebär att Jämställdhetsmuyndigheten kommer att läggas ned under 2019.
Beslutet är en uppvisning i politisk arrogans. Förutom att jämställdhetsarbetet kraftigt försvåras är det ett slöseri med skattemedel att först bygga upp en myndighet för att året därpå lägga ned den.
Vår tid med metoo-upprop och skrämmande hedersförtryck är inte betjänt av en höger som verkar ha noll koll på vikten av effektiv samordning av jämställdhetsarbetet i landet. Att detta drastiska budgetbeslut tas utan att någon regering finns som kan hantera det är också mycket illa. För de anställda på myndigheten är det en trist besked inför julledigheten. Många har just lämnat sina bostadsorter runtom i Sverige för att i Göteborg etablera sina familjer och börja nytt jobb på Jämställdhetsmyndigheten. Staten uppvisar särdeles dåligt arbetsgivarskap med denna kortsiktighet.
På onsdag ska riksdagen diskutera de olika sakämnena i budgeten. Då lär Liberalen Barbro Westerholm markera sitt motstånd och föreslå att Jämställdhetsmyndigheten räddas kvar. Det har hon i så fall stort stöd för – i dagarna har ett upprop cirkulerat som nu undertecknats av flera än 27.000 personer. Jämställdhetsforskare liksom folkrörelser och kvinnoorganisationer har vädjat.
Riksdagen gör klokt i att ändra sitt ogenomtänkta beslut. Barbro Westerholm och hennes liberala partivänner borde dessutom se till att det kan bildas en S+mittenregering som kan fortsätta driva jämställdhetsarbetet. Bevara Sverige från en brunblå backlash.
Behåll jämställdhetsmyndigheten: den är ett viktigt symbolvärde för stadsdelen Angereds invånare + det är ett fruktansvärt resursslöseri med ingångna avtal som måste fullföljas + anställdas bopålar som nu ska dras upp
16 december, 2018
Skrivet av Helle Klein
Statsminister Stefan Löfven ägnade större delen av sitt jultal i Avesta åt att betona vikten av att alltid stå emot högerextremismen.
”I varje tid och på varje plats när högerextremismen mobiliserar står varje demokrat inför ett beslut: Att släppa fram – eller sätta emot”, sa Löfven och slog fast att för honom och svensk socialdemokrati är det självklart att sätta emot för människovärdet måste alltid försvaras.
Hoten mot demokratin är i dag många runtom i Europa och även i vårt eget land. Den auktoritära nationalismen är på frammarsch. För alla demokrater torde inget vara viktigare än att stå emot denna nynationalistiska högerextrema våg.
Vår demokrati fyller 100 år. 1918 stod det och vägde men liberalernas och socialdemokraternas gemensamma mod ledde till att beslutet om allmän och lika rösträtt kunde klubbas av riksdagens dåvarande två kamrar. Visserligen dröjde det några år innan kvinnorna fick praktisera sitt fullvärdiga medborgarskap. Men det var då för 100 år sedan liberaler och socialdemokrater stod emot de konservativa och den icke-demokratiska högern och tillsammans värnade människovärdet.
Det hör till historiens svartaste ironi att denna 100årsdag firas med att Sverige står utan regering och att liberaler och centerpartister just låtit en högerbudget vinna med SD:s hjälp. Politiskt och strategiskt är det obegripligt med tanke på att just dessa partier har benhårt lovat sina väljare att aldrig någonsin ge SD inflytande.
Dessutom är servettskissen till budget ett hån mot allt av seriös statsförvaltning, där varken myndigheter eller medborgare vet hur budgetramarna kommer att slå mot grundläggande samhällsområden. Att fira 100 årsdagen av rösträtten med att dra in anslagen till jämställdhetsmyndigheten, kraftigt strama åt på miljö- och klimatpolitiken samt försvåra omställningen för de arbetslösa är ett destruktivt högerbeteende.
Varför Centern och Liberalerna inte i slutomröstningen valde den neutrala övergångsbudgeten istället för M+KD-budgeten är sannerligen en gåta. Tyvärr säger det något om de konvulsioner som svensk borgerlighet befinner sig i.
De borgerliga partierna måste nu hantera allt starkare interna spänningar. En tydlig spricka har uppstått mellan dem som håller fast vid liberalismens ideologiska arv att aldrig gå den auktoritära högerns ärenden och dem som hellre vill anamma den nationalistiska konservatismen. Och så finns det de inom borgerligheten som enbart ser till makten och som tror att det går att tämja högerextremismen genom att ge den regeringsinflytande. Historien borde dock ha lärt alla, att högerextremismen låter sig inte tämjas. Den sliter istället sönder partier och i grunden hela demokratier.
I detta spänningsfält fördes regeringsförhandlingar mellan S+Mp och mittenpartierna. Tyvärr bestämde sig Centerpartiet för att säga nej till den kompromiss som trots allt hade gjorts mellan S, L, C och Mp. Det var djupt olyckligt men förhoppningsvis är inte sista ordet sagt.
Det finns ändå en väsentlig skillnad mellan Centerns nej till Ulf Kristersson som statsminister för en M+KD-regering som behöver stöd av SD och partiets nej till Löfven som statsminister för en mittenregering. I det förra fallet finns en avgrundsdjup ideologisk skiljelinje i synen på SD. I det senare fallet handlar det om att förhandlingsresultatet inte var tillräckligt bra, enligt Centerledningen. Det går ju att göra något åt. Bara man förhandlar.
Liberalerna är också djupt splittrade men de borde inse att ett extraval definitivt inte skulle gynna ett parti som ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Jan Björklund har liksom Annie Lööf gång på gång hållit lysande tal om varför Sverigedemokraterna aldrig någonsin bör normaliseras. Om de menar allvar, vilket vi är många som hittills trott att de gör, kan de inte annat än börja förhandla med Socialdemokraterna igen.
Socialdemokratin måste självklart uppvisa största möjliga ödmjukhet men är till skillnad mot vad somliga försöker ge sken av ett parti som alltid kunnat samarbeta för landets bästa. Och är det någon som vet vad förhandlingskultur är är det Stefan Löfven.
Demokratin fyller 100 år. Förutom rösträtten bör vi fira en sekellång politisk kultur av kompromisser och samarbeten. Demokratin kan aldrig tas för given utan måste alltid värnas om och om igen. Måtte liberaler och socialdemokrater än en gång visa prov på den modiga samarbetsviljan. Lär av historien.
En förflugen tanke om regeringsbildningen: Om det (mot min önskan) blir så att C och L kryper till kors och tillsammans med SD släpper fram en M+KD-regering, då vore det ju i alla fall roligare med rivjärnet Ebba Busch Thor än med torrbollen Ulf Kristersson som statsminister. Det gick ju i Norge med kristdemokraten Kjell-Magne Bondevik 2001 – 2005 som statsminister trots att Höyre var större än KRF.
12 december, 2018
Skrivet av Helle Klein
Centerns och Liberalernas agerande är obegripligt. De har envetet hävdat att inte Sverigedemokraterna ska få något politiskt inflytande. Samtidigt har de just låtit SD få det. Först röstar de ned statsminister Löfven tillsammans med M, KD och SD efter valet. Sen låter de M+KD-budgeten som stöds av SD vinna över regeringens övergångsbudget. Hur tänker de?
Frågan måste också ställas till Moderaterna som anses vara ett statsbärande parti. När regeringen Löfven respekterar det faktum att de sitter i en expeditionsministär och därför lägger fram en avskalad ”neutral” statsbudget borde det stora oppositionspartiet låta denna övergångsbudget gälla tills landet har en ny regering.
Men icke. Moderaterna utropade sig redan på valnatten som vinnare trots att de gjorde ett urdåligt val och Alliansen fick färre mandat än de rödgröna. Sen lyckades de ändå inte bilda sin Alliansregering. I stället bildar de block tillsammans med KD, ett block som stöds av SD och driver fram sin högerbudget. Det är milt sagt anmärkningsvärt och liknar mer en kupp än seriöst politiskt agerande av ett parti vars partiledare brukar benämna sig som ”den vuxne i rummet”. Jo jo.
Trots att väljarna sa nej till Allianspolitiken ska nu landet styras med en blåbrun budget. Stora skattesänkningar för dem som tjänar mest samordnat med stora neddragningar på arbetsmarknadspolitiken kommer att drabba vanliga löntagare. För Dagens Arbetes läsare innebär det försämrad välfärd, slopad avdragsrätt för fackföreningsavgiften, sämre arbetsmiljöarbete i och med att Arbetsmiljöverket får betydligt mindre resurser samt sämre arbetsmarknadsåtgärder när Arbetsförmedlingen monteras ned. I ett läge när svensk industri skriker efter arbetskraft med rätt kompetens är det mycket illavarslande. Dessutom innebär denna högerbudget en rejäl backlash för miljö- och klimatpolitiken.
Talmannen tycker att riksdagen på fredag ska rösta om Socialdemokratins Stefan Löfven som statsminister. Det är ologiskt. När nu högerbudgeten är antagen borde högerns kandidat, dvs Ulf Kristersson rimligen prövas.
Det bästa för landet vore om en mitten-S-regering trots allt kunde komma till stånd. Men med Centerns dogmatiska ovilja till kompromisser ser det mörkt ut. De som borde vara mest rädda för ett nyval är Liberalerna och Miljöpartiet men även Moderaterna som tycks befinna sig i fritt fall sedan flera val tillbaka. Centern spelar högt och det är inte säkert att väljarna premierar tjurskallighet.
Tyvärr kan SD utnyttja politikerföraktet som föds ur regeringsdebaclet. Fast frågan är om inte det partiet nått sin peak? Socialdemokratin hade bra skjuts i valrörelsen och arbetarrörelsen borde kunna mobilisera väljarna med tanke på den arroganta högerns maktspel i riksdagen. Vänsterpartiet likaså.
I stället för att pröva omöjliga statsministerkandidater borde talmannen låta väljarna ta ansvar. Formellt måste riksdagen avvisa en statsministerkandidat fyra gånger men det borde kunna lösas snabbt. Utlys extraval och låt riksdagsval hållas i samband med EU-valet till våren. Demokratin är inte betjänt av fler fejkade förhandlingsrundor där viljan till blocköverskridandesamarbete inte finns.
Jag är inte vänsterpartist, men retar mig på att C och L i sin retorik jämställer V och SD. SD sitter grensle på muren mellan anständig och oanständig höger. På motsvarande mur till vänster satt V(PK) vid tidpunkten för Berlinmurens fall. Nu fyller V nischen för ett demokratiskt och anständigt socialistiskt parti vänster om S och jag anser att de flesta vänsterpartister har ett demokratiskt sinnelag. Enstaka konstiga figurer har alla partier sin beskärda del av!
Om C och L tappar sin beröringsskräck mot V borde en mitten/vänsterregering bli möjlig ändå!
10 december, 2018
Skrivet av Helle Klein
Centern har nu meddelat att de inte tänker samarbeta med Socialdemokraterna om regeringsmakten och därför kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Efter flera dygns intensiva förhandlingar nådde de visserligen långt men inte tillräckligt långt, enligt centerledaren Annie Lööf.
Det är ett trist besked. Att Centerns nyliberala ekonomiska politik liksom arbetsmarknadspolitiken står miltals ifrån Socialdemokratin är inget nytt. Men många av oss trodde att viljan att kunna lägga undan de värsta stridsfrågorna för att möjliggöra en regering utan SD-inflytande ändå skulle ta över framför partiegoism. Så var det tydligen inte.
Centerledarens kategoriska hållning till politik har nu lett till att varken Ulf Kristersson eller Stefan Löfven fått möjlighet att bilda regering. Hur Annie Lööf nu tänker sig fortsättningen är en gåta. Hon har målat in sig i alla hörn som går att måla in sig.
Att förhandlingarna stupade på en fråga om arbetsrätten säger också något om Centerns dogmatiska hållning. Kritiken mot att politiken ska lägga sig i parternas förhandlingar i för arbetsmarknaden grundläggande maktfrågor är öronbedövande. Centerledningen behöver inte lyssna på LO – TCO och SACO säger samma sak, liksom ekonomer som Lars Calmfors eller arbetsgivarsidan som knappast kan beskyllas för att gå socialismens ärende eller Expressens ledarsida som alldeles nyligen skrev: Nej tack till Annie Lööfs LAS-revolution!
Centern och Socialdemokraterna hade kunnat enas om att låta parterna komma med förslag på en reformering av LAS. Då hade frågan hamnat där den hör hemma. Likaså vad gäller olika förslag på hur nyanlända ska kunna få jobb. Det finns redan mängder med branschvisa överenskommelser som fungerar olika bra. Men återigen är det arbetsmarknadens parter som ska bestämma, inte politikerna.
Nu har Centern visat att avskyn mot Socialdemokratin trots allt sitter djupare än avskyn mot SD. Det är oerhört sorgligt och på många sätt ett brott mot Centerpartiets historia. Utvecklingen från pragmatiskt folkrörelseparti till plakatpolitikens principryttare gagnar varken Centern eller demokratin på sikt.
Liberalerna har ännu inte bestämt sig för hur de ska göra i regeringsfrågan. Förhoppningsvis är de bättre uppdaterade i sin egen historia och förstår att de kan spela en avgörande roll i att leda Sverige bort från den auktoritära högernationalism som nu intar land efter land i Europa. Är det några som kan försvara den liberala demokratin är det Socialdemokraterna och Liberalerna. Det har de gjort förr.
Men det räcker inte som regeringsunderlag. Centern måste trots allt välja om de tänker stödja en mitten-S-regering eller det blåbruna blocken med M+KD+SD. Om de nu tänker rösta på sin egen budget och sen lägga ner sina röster innebär det en stor risk att en framtida regering måste regera på ett budgetunderlag som stöds av Sverigedemokraterna. Var det verkligen det Annie Lööf ville uppnå med sin tjuraktighet?
Vad tycker jag? Ska försöka utan att använda svordomar. Besviken, less, irriterad och heligt arg. Falska Annie, kallar jag henne. Härska och söndra. Lika svag är Björklund, men han leder ett parti runt 4% så det måste man ha översende med. Hur vi ska vidare nu vet i tusan? Nyval?
Jag hoppas att i slutänden ska Sverige få bli det land som går i bräschen för att stå emot rasismen och nazismen. Jag tycker att AL har bevisat att hon inte är någon lämplig partiledare.
Thatcher som under 1980-talet knäckte den brittiska välfärdsstaten och gjorde sitt bästa för att förinta fackföreningsrörelsen är enl. egen tidigare utsago Annie Lööfs främsta förebild.
Ayn Rand, den rysk-amerikanska filosofen och författaren som agerade angivare i Hollywood till den ökända McCarthy-kommitten är också, enl. egen utsago, någon som Annie Lööf beundrar. Rand hävdade att ingen ska hjälpa någon medmänniska om man inte själv tjänar på det.
Robert Nozick, som ansåg att staten inte har några andra uppgifter än försvar och rättsväsende gillas också av Lööf. Nozick betraktade statens skatteuttaxering som stöld.
Dags att höja riksdagsspärren till 10%. Så att det blir någon ordning på torpet.
Så här kan det inte fortgå!
28 november, 2018
Skrivet av Helle Klein
Jag befinner mig i Sollefteå, där Skogsarbetareförbundet bildades för 100 år sedan. I dag finns skogsarbetarna organiserade i GS-facket som håller förbundsmöte och jubileumstillställning på Hallstaberget i dag och i morgon.
Skogsarbetarkampen var lång och hård för rätten att sluta kollektivavtal och få värdiga villkor. På 70-talet strejkade man till sig rätten till månadslön. På många sätt har arbetet i skogen förändrats dramatiskt under de 100 åren. Yxa och häst blev motorsåg och lastbil som i dag är stora skogsmaskiner som både fäller, röjer och kvistar.
– Maskinerna har å ena sidan skapat betydligt bättre arbetsvillkor men samtidigt har det inneburit mer ensamarbete, berättar Alf Hallén från GS-facket. Han började arbeta i skogen på 1970-talet och har sett hur det som tidigare var ett arbetslag på ett antal personer nu blivit ensamjobb.
– Just ensamarbetet kan vara tufft, inte minst för unga människor som precis börjat jobba i skogen, säger Johan Mikaelsson som varit medlem i GS-facket i åtta år. Han kom med redan som student när han gick på Naturbruksgymnasiet.
I dag är en skogsarbetare både en sorts miljövårdsarbetare och tekniker som ska kunna både köra och serva stora maskiner. Skogsarbetet har blivit alltmer komplext också till sin struktur där mängder med små entreprenörer i dag driver företag.
– De stora bolagen, den tydliga arbetsgivaren, syns liksom inte för våra medlemmar på skogssidan, säger Peo Sjöö, GS-fackets ordförande. Han pekar på problemet med oseriösa företagare som dumpar priserna och även utnyttjar utländsk arbetskraft på ett inhumant sätt. Att arbetsgivarorganisationen inte ser behovet av att bekämpa osund konkurrens är en gåta.
– Det kan vara tufft i skogsarbetet men samtidigt är det världens bästa jobb med stor frihet. Vi behöver fler unga skogsarbetare och vi som facklig organisation måste bli bättre på att berätta för de unga varför facket är viktigt. Bara genom organisering kan vi säkra våra villkor på arbetsmarknaden, säger Johan Mikaelsson.
Skogen är det gärna guldet brukar det heta och faktum är att uppsvinget för träbyggande och det ökande miljö- och klimatansvaret gör att skogsarbetet är en framtidsbransch. Nu gäller det att precis som för 100 år sedan se till att arbetarna får sin del av guldet.
I Sollefteå är kampandan på topp. Det bådar gott för framtiden.
25 oktober, 2018
Skrivet av Helle Klein
Talmansrundorna i riksdagen går just nu mest i cirkel. Trots att valrörelsen för längesedan är över gäller fortfarande de retoriska utspelen som bara låser fast positionerna. Stefan Löfven upprepar med en dåres envishet att blockpolitikens tid är förbi medan de borgerliga partierna ropar: Alliansen, Alliansen, Alliansen. Papegojepolitiken förstärker intrycket av att ingenting händer.
Men skenet bedrar. De senaste utspelen om att Moderaterna kan tänka sig att lägga fram en egen budget i riksdagen som de förväntas få stöd av från SD och KD öppnar upp det sår inom Alliansen som Annie Lööf och Jan Björklund alltför länge försökt att skyla över.
Skånemoderaternas öppna konfrontation med Moderatledningen i SD-samarbetetsfrågan liksom bråket mellan ledande borgerliga opinionsbildare på Dagens Industri och Dagens Nyheter visar också att det råder allt annat än frid inom Alliansen. Ett nytt politiskt landskap växer nu allt tydligare fram. Den blåbruna högernationalismen håller på att spränga Moderaterna såväl som Alliansen.
Kristerssons Skåne-turné är en förlorares sista desperata försök att hålla ihop partiet. Det är en sorglig uppvisning i svagt ledarskap inför en stöddig konservativ höger som använder alltmer vulgära debattknep. Centerpartister och Liberaler har nu fått känna på det som många med hjärtat till vänster fått utstå i åratal från denna frustande grabbiga hö-hö-höger.
För varje gång Centerledaren nu utropar ”Alliansen” ser hennes blick allt tommare ut. Annie Lööf kan omöjligen trivas i gänget med moderater som kallar henne smygsocialist för att hon håller på anständighetens gräns gentemot SD. Det borde vara dags för både Centern och Liberalerna att förstå att i det nya politiska landskap, som inte bara brer ut sig i Sverige utani hela Europa, hör dessa båda partier inte längre ihop med högern.
Precis som Socialdemokratin måste inse att dess storhetstidinte är just nu, måste den liberala delen av borgerligheten inse att det krävs helt andra politiska allianser i dag än för 15 år sedan. Liberaler och Socialdemokrater har ett historiskt uppdrag att värna den liberala demokratin som nu återigen står på spel. Det är om detta sonderingssamtalen borde handla.
I en tid när de auktoritära högernationalistiska rörelserna går fram i land efter land och ett nytt blåbrunt block kan skönjas i kommun efter kommun i Sverige är det dags att lämna papegojepolitiken och valrörelseretoriken. Till den parlamentariska demokratins essens hör kompromissen. Ingen kan påstå att det vore att svika sina väljare. Plakatpolitik kan hålla de ideologiska renhetsivrarna på gott humör men leder inte till förändringar i verkligheten. Att låta det nya blåbruna blocket ta över vore däremot att svika hela värdegrunden för socialdemokratin och liberalismen.
Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr.
Håller med.
Och S bör svälja prestigen och låta Annie Lööf bli statsminister så hon slipper äta upp sin sko.
Ser följande möjlighet: Minoritetsegering med S och C, med parlamentariskt stöd av L, MP och V. Annie Lööf som statsminister, Margot
Wallström som vice statsminister och fortsatt utrikesminister. Fokus på klimat, human flyktingpolitik, mänskliga rättigheter inkl. anti-rasism och fortsatt feministisk utrikespolitik. Hoppas Annie Lööf får uppdrag att sondera om Löfven misslyckas.
18 oktober, 2018
Skrivet av Helle Klein
Diskussionen om självständiga fackförbundstidningar tog fart när Lärarförbundet påbörjade sitt förändringsarbete för ett år sedan. Tidningen Journalisten har i sitt senaste nummer en djuplodande granskning av det som hittills hänt. Det är en skrämmande läsning. Att just ett lärarfack har så ytlig inställning till värdet av den fria journalistiken och demokratin är djupt beklämmande.
Nedmonteringen av Lärarnas tidnings självständighet är oerhört sorglig. Lärarförbundet har haft ett gott rykte i vår tidskriftsbransch för att de under många år satsat på sina tidningar, startat nya och verkligen värnat det fria ordet. Lärarnas tidning är nyhetstidningen, en omvittnat bra medlemstidning som håller hög journalistisk klass, har vunnit åtskilliga priset och varit ledande i den digitala utvecklingen. Risken är påtaglig att allt detta nu raseras på grund av en förbundsledning som uppenbart inte förstår skillnaden mellan journalistik och kommunikation. Duktiga reportrar söker sig därifrån.
”De gav sig på Lärarförbundets mest omtyckta medlemsförmån och försökte strypa det fria ordet på grund av att ordförande är kränkt över en artikel. Det var vad som hände”, säger Annica Grimlund, tidigare chef för tidningsavdelningen inom Lärarförbundet. Grimlund avgick i protest mot förbundets inskränkningar av den fria journalistiken.
Allt har gått med ett par små steg i taget – med start i en konsultrapport om hur förbundet ska utveckla sin medlemskommunikation till förändringar av tidningspolicyn där förbundet tog bort detta med att tidningen har ett granskande uppdrag till att man nu är i färd med att rent fysiskt slå samman redaktion och kommunikationsavdelning. Visserligen behåller Lärarnas tidnings chefredaktör rollen som ansvarig utgivare – det är för väl det – men tidningen kommer att lyda under kommunikationsavdelningen. Idén om det ”aktivitetsbaserade kontoret” där ingen har någon fast arbetsplats tar heller inte hänsyn till redaktionellt arbete där journalister jobbar med källskyddat material.
Glädjande nog gillar Lärarförbundets medlemmar sin tidning och 18 kommunavdelningar har motionerat till kongressen om att ompröva förbundsledningens beslut att ta bort tidningens granskande uppdrag. Förbundsstyrelsens svar på dessa motioner är direkt pinsamt där man hävdar att inga grundläggande förändringar har skett utan att allt syftar till att få ökad effekt av förbundets fackliga påverkansarbete. Återigen förmår man inte se skillnaden på kommunikation och journalistik, illavarslande just för ett förbund av lärare som ska lära nya generationer vikten av pressfrihet som demokratins grund.
På tisdag nästa vecka börjar Lärarförbundets kongress under temat ”Rätt kurs för framtiden”.
Måtte lärarna inse att i vår tid av många hot mot demokratin,med fake news och hat och misstro mot medier behövs den självständiga journalistiken mer än någonsin. Värna Lärarnas tidning och dess granskande uppgift.
25 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
Riksmötet öppnades till jazz och icke-politik. Statsministern hade avsatts och ingen regeringsförklaring kunde därför hållas. Kungen var ende talare men han lyfte åtminstone fram 1918 och rösträttsreformen. Monarkin hyllar demokratin. Vad annat är att vänta i en tid när ingenting är sig likt?
Det är ett dramatiskt skede i svensk politik. Talmansvalet i måndags tydliggjorde att det trots allt finns en anständighetens gräns. SD:s Björn Söder röstades bort som andre vice talman tack vare Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets röster på Lotta Fornarve (V). De borgerliga partierna röstade blankt, en strategi som vid förra veckans presskonferens betecknades av de själva som ett stöd för att SD skulle ha andre vice talmansposten. (För proportionalitetsprincipen var sååå viktig.) Att i efterhand försöka få det att framstå som att man röstat nej till Björn Söder är bara pinsamt.
Allianspartierna började sen demokratins högtidsdag med att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta bort statsminister Löfven och den rödgröna regeringen. Därmed synliggjordes ett blåbrunt block som kan komma att bli regeringsunderlag framöver. Om det vill sig riktigt illa.
Det beror helt på Centerns och Liberalernas politiska vägval. En regelrätt Alliansregering är ett icke-alternativ. Det förstår alla som kan räkna mandat och som lyssnar på vad som sägs från olika partiledare. En Alliansregering måste söka stöd från SD om den ska kunna regera. Och det har Centern och Liberalerna sagt är uteslutet.
Så vad händer nu?
I en normal värld skulle talmannen ha gett Stefan Löfven, som leder riksdagens i särklass största parti och största regeringsunderlag, i uppdrag att bilda regering. Men just nu råder varken matematikens eller förnuftets lagar.
Talmanscirkusen och statsministeromröstningen kan ses som de borgerliga partiernas behov av att brösta upp sig inför sina egna och få det att se ut som att de ändå gjorde det de sagt i valrörelsen att de skulle: byta ut Löfven-regeringen.
Första talmansrundan kan tyvärr bli en fortsättning på detta valrörelseskådespel. Men när Moderaten Ulf Kristerssons försök att bilda en Alliansregering utan stöd från SD har misslyckats inträder förhoppningsvis en mer sansad och konstruktiv anda i Sveriges riksdag.
Då måste rimligen Centern och Liberalerna sätta sig med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och diskutera ett mittenalternativ, en center-vänsterregering som kan stävja Sverigedemokraternas inflytande.
Det finns såklart stora problem med en sådan regeringskonstellation, inte minst Centern står miltals ifrån Socialdemokratin i flera avgörande frågor. Ändå har just de två partierna lyckats komma överens tidigare i historien. Liberalerna har en inneboende socialliberal själ som borde må bra av ett närmande till Socialdemokratin. Alliansbygget må ha gett partiet statsrådsposter men själen har gått förlorad och väjarna har svikit. Det faktum att KD är större än L borde vara ett bevis om något att det är dags för Björklund att befria Liberalerna från det moderata Alliansbygget.
Självklart måste en mittenregering innebära uppoffringar också från Socialdemokratins sida. Här behövs en stor portion ödmjukhet och vilja till konstruktivt handlande istället för plakatpolitik. Det faktum att regeringen Löfven under sina fyra år har fått till stånd 26 blocköverskridande överenskommelser säger ändå att viljan och förmågan finns.
En del S-märkta opinionsbildare drömmer om att Socialdemokraterna bör gå i opposition och strunta i att bilda regering över blockgränsen. Det är såklart lockande och rent partiegoistiskt förmodligen en god tanke. Men för landet vore det katastrofalt om en blåbrun regering tog över. På fyra år kan alltför mycket förändras som får konsekvenser för jobb, välfärd och jämlikhet, ja konsekvenser för demokratin som vi känner den. Dessutom vore det en djupt olycklig normalisering av ett fascistiskt och rasistiskt parti som SD.
Stefan Löfven bör därför göra sitt yttersta för att få till en mittenregering, när han väl får chansen av talmannen.
Nu är det upp till bevis för Liberalerna och Centern. Vill de vara med och bygga Sverige starkt och bevara öppenheten och mångfalden eller låter de det blåbruna blocket bildas som kan förändra Sverige i grunden?
Kungens historiska exposé vid Riksmötets öppnande var välfunnet. Den liberala demokratin står på spel. Måtte svensk liberalism stå pall för trycket från höger även 2018.
Kungen kunde ha tagit i mera:
https://www.salaallehanda.com/artikel/opinion/insandare/kungen-las-lusen-av-politikerna
10 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
Valet blev inte den jordbävning som hade befarats men det mullrar betänkligt i den svenska parlamentarismen. Moderatledarens uppträdande på valnatten efter en milt sagt katastrofal valrörelse får en att undra hur det egentligen står till inom det stora borgerliga partiet. Att valets största förlorare utropar sig till vinnare och har mage att kräva statsministerns avgång innan alla röster är färdigräknade är milt sagt uppseendeväckande.
Hela dagen efter valet har M-ledningen dessutom försökt hävda att deras oseriösa beteende på valnatten handlar om att de värnar grundlagen. Stefan Löfven måste avgå direkt för så kräver grundlagen, hävdar partisekreterare Gunnar Strömmer.
Det är förstås nonsens. Grundlagen föreskriver inte någon skyldighet för regeringen eller statsministern att avgå efter ett val. Både alliansregeringen och den parlamentariska grundlagsutredningen avfärdade en sådan ordning. I stället infördes en obligatorisk omröstning om statsministern har tillräckligt stöd i den nyvalda riksdagen. Både utredningen och den tidigare alliansregeringen underströk behovet av att ge tillräckligt med utrymme för diskussioner mellan partierna innan en sådan statsministeromröstning hålls.
Det är mot bakgrund av detta som grundlagsutredningens uttalande (de berömda förarbetena som nu åberopas) att regeringen förutsätts avgå vid oklarhet om dess stöd i riksdagen ska ses. Innan diskussioner har förts mellan partierna vid ett oklart läge som nu går det inte att dra några bestämda slutsatser om regeringens stöd.
Stefan Löfvens besked på valnatten att han sitter kvar tills läget klarnat är således helt rimligt. Han betonade också att regeringen inte kommer att genomföra några nya stora reformer under denna tid – utan den är att betrakta som en expeditionsministär. Landet måste trots allt fortsätta att styras. Det är att visa statsmannaskap i en svår parlamentarisk situation. Allt annat vore ansvarslöst.
Moderaternas uppträdande kan inte annat än tolkas som att man bröstar upp sig inför sina egna. Moderatledaren har att hantera många besvikna valarbetare runtom i Sverige där partiet har backat rejält och mandat har förlorats. Dessutom är spänningarna mellan den liberala falangen (de Reinfeldtska modernisterna) och de konservativa (högertraditionalisterna) ökat. De sistnämnda har flyttat fram sina positioner rejält alltsedan valet 2014 och i deras värld är det viktigare att ta makten från Socialdemokratin än att sätta en anständighetens gräns mot Sverigedemokraterna.
Ulf Kristerssons höga tonläge mot Löfven på valnatten kan bara ses som att han positionerar sig inför en svår intern partistrid om vilken väg Moderaterna ska ta framöver. Att han inte heller har tydligt markerat mot riksdagsmannen Hanif Balis tveksamma sociala medierkampanjer hör också till bilden.
Om det bara stannar vid retorik och internt spel behöver vi andra inte bry oss men om det handlar om att det maktbärande högerpartiet faktiskt tänker lämna sin liberala ådra och gå den mer konservativa nationalistiska vägen och släppa in SD till maktens centrum är det djupt illavarslande.
Moderaternas vägval är den verkliga valrysaren.
10 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
Just därför är det magstarkt av Alliansledarna att påstå att de är valets segrare och att de kräver Löfvens avgång redan på valnatten. Moderaterna gör ett katastrofalt dåligt val och går sämst av alla partier. I storstäderna förlorar man stort. I huvudstaden går de rödgröna med Socialdemokraterna fram medan Moderaterna backar rejält. Ändå framställer sig Ulf Kristersson som en vinnare och en självklar statsminister på valnatten. Det är inte seriöst.
Centern och Kristdemokraterna är de borgerliga partier som med rätta kan ses som valvinnare, särskilt Centern. Medan Liberalerna i princip gör om samma dåliga val som förra gången. Alliansen är alltså definitivt inte någon tydlig vinnare och när detta skrivs har de färre mandat än de rödgröna.
Socialdemokraterna gör ett bättre val än vad opinionsinstitut och Valu påstod att de skulle göra. Arbetarrörelsen lyckades med genuint folkrörelsearbete mobilisera sina väljare under valrörelsen – genom dörrknackningar, telefonsamtal och valstugesamtal har man pratat politik med 1,5 miljon medborgare. Det är om något ett styrkebesked.
Ändå måste det sägas: valresultatet hör till det sämsta i historien. Socialdemokratin liksom liberalismen är hårt trängd i en tid när de auktoritära idéerna frodas. Folkrörelsearbetet måste ske också mellan valen och inte bara vart fjärde år.
Miljöpartiet lyckades tack och lov klamra sig kvar i riksdagen. De behövs i svensk politik. Det är paradoxalt att i en tid då klimatfrågan verkligen är akut går de gröna som sämst. Valresultatet torde föranleda en rejäl självkritik hos detta parti. Men det är också så att regeringsansvar tyvärr inte premieras i populistiska tider som vår.
Till valets stora segrare hör Vänsterpartiet som tagit röster från både S och Mp. V har skickligt kunnat spela både regering och opposition – både peka på vad man uppnått som regeringsstöd och peka på att regeringen inte gör tillräckligt. Sjöstedt har haft en guldsits. Paradoxalt nog kan Vänsterpartiets valframgång nu leda till minskat politiskt inflytande, allt beroende på hur regeringskonstellationen kan komma att se ut. Men V:s framgångar är en tydlig vink åt Socialdemokratin att högersvängen med den auktoritära retoriken under mandatperioden inte varit så lyckad.
Sverigedemokraterna borde däremot vara rejält besvikna. Visserligen går SD framåt men inte alls så mycket som opinionsmätningar och de själva förväntat sig. De blev inte största parti, inte ens näst största parti. Tack och lov. Faktum är att över 80 procent av valmanskåren har sagt nej till detta auktoritära och rasistiska parti. Det är trots allt hoppfullt.
Nu gäller det att fortsatt hålla SD utanför den politiska makten. Det blir upp till bevis för de borgerliga partierna, främst Centern och Liberalerna. Valnattens utspel i regeringsfrågan lämnar mycket i övrigt att önska. Förhoppningsvis sänks nu tonläget när valrörelsen är över och de konstruktiva krafterna i svensk politik kan ta ansvar för Sverige. Behåll anständighetens gräns. Begrav blockpolitiken. Bevara den liberala demokratin.
9 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
Solen skiner och Mälaren där jag bor ligger spegelblank. Valrörelsen växlar nu över till ett fridfullt skede. I dag är det inte längre partiledarnas, de politiska kampanjmakarnas eller de mediala valdebatternas dag utan väljarnas. Nu är det upp till dig och mig.
Valdagen är demokratins högtidsdag. Den är vacker för som historikern Henrik Arnstad (nyligen utkommen med boken ”Hatade demokrati”) konstaterar, demokratins bultande hjärta är inkludering. På valdagen manifesteras alla människors lika värde.
Jag hör till dem som älskar att gå till röstlokalen just på själva valdagen. Demokratins rit är en viktig påminnelse om att vi alla har möjlighet att påverka framtiden. Och en påminnelse om att i medborgarskapet hör vi i ihop och har ansvar för varandra, för att samhället ska bli så bra som möjligt för alla.
I år står självaste demokratin på spel. Liksom i många länder runtom i Europa i dag hotas den liberala demokratin med mänskliga rättigheter, kvinnors rätt, HBTQ-rättigheter, fackliga rättigheter, pressfrihet etc också i vårt land. Ett auktoritärt högernationalistiskt och rasistiskt parti har växt sig skrämmande starkt i opinionen och riskerar att efter valet få stort politiskt inflytande. Om inte de borgerliga partierna håller emot.
Inom Moderaterna är konflikten uppenbar mellan de liberala krafterna som aldrig vill ge SD inflytande och de konservativa som hellre samarbetar med SD än med Socialdemokraterna. Kristdemokraterna har gjort en sån högersväng under Ebba Busch Thor att frågan om SD inte verkar vara en konflikt alls. KD verkar mycket väl kunna tänka sig gå sammans i ett blåbrunt block med Sverigedemokraterna. En obegriplig hållning ur ett kristet perspektiv.
Centern och Liberalerna har däremot tydligt sagt att de inte på något sätt kan tänka sig att samarbeta eller förhandla med SD. Centernledaren Annie Lööf har varit en av de bästa debattörerna mot Jimmie Åkesson i denna valrörelse. Tyvärr har både L och C vägrat berätta hur de gör om Alliansen blir mindre än de rödgröna. Kan de tänka sig att släppa fram en M+KD-minoritetsregering eller bara en M-regering som i så fall måste ha SD:s stöd?
I SVT:s slutdebatt i fredagskväll stod det klart att Alliansen inte tänker släppa fram Stefan Löfven som statsminister även om de rödgröna skulle bli större än Alliansen. Därmed har man sagt att man räknar in SD i det borgerliga regeringsunderlaget. Om så skulle bli fallet har Centern och Liberalerna medverkat till att ett auktoritärt, högernationalistiskt och rasistiskt parti släpps in i den politiska värmen. Det sveket vore enormt. Ett historiskt misstag som i grunden hotar den liberala demokratin.
Jag hoppas innerligt att Annie Lööf och Jan Björklund tar sitt förnuft till fånga och löser upp Alliansen om den blir förlorare och i stället bildar ett starkt mittenblock tillsammans med de rödgröna. Men just nu råder stor ovisshet om vad de vill och vågar.
Enda garanten för att inte SD ska få makten är att rösta kvar regeringen Löfven. Värna ett Sverige som står för öppenhet, mångfald, humanism, frihet och jämlikhet.
Valfrid råder i dag – se till att vi slipper kaos i morgon.
7 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
Förutom välfärden är frågor som rör arbetslivet något som påverkar de allra flesta medborgare. Ändå står de inte i centrum för valdebatten. När man diskuterar trygghet är det bara brott och straff, gängkriminalitet och terrorbrott som lyfts fram medan det faktum att otryggheten i arbetslivet är betydligt mer utbredd. Fler dör av jobbrelaterade skäl än av gängskjutningar.
Pressen och stressen har ökat i arbetslivet, både för tjänstemän och arbetare. Inom industrin har de slimmade arbetsorganisationerna lett till både fysiska och psykiska skador för dem som arbetar. Var fjärde medlem i IF Metall har varit rädd för att skada sig på jobbet under det senaste året, visare en undersökning som Novus gjort.
Det är framförallt de unga som utnyttjas av osäkra anställningar och tvingas att jobba i dåliga arbetsmiljöer. Att industrin går som tåget är såklart i grunden positivt men priset är ökade stressjukdomar och ökad risk för arbetsplatsolyckor.
Arbetsmiljön handlar om arbetsgivares ansvar men också om politik. När Alliansregeringen styrde monterade de ned arbetsmiljöarbetet. Man lade ner Arbetslivsinstitutet som hade gjort att Sverige hörde till de ledande nationerna i världen inom arbetsmiljöforskningen. Samtidigt skar regeringen Reinfeldt ned drastiskt på Arbetsmiljöverket vilket fick till följd att antalet arbetsmiljöinspektörer minskade påtagligt.
Arbetsmarknadspolitiken lades om när den rödgröna regeringen kom till makten. Regeringen Löfven har haft fokus på arbetsmiljöfrågorna och har höjt anslagen till Arbetsmiljöverket, antalet inspektörer har ökat. Dessutom har man inrättat Myndigheten för arbetsmiljökunskap som är ett sätt att ge skjuts åt den livsviktiga forskningen igen.
Men om det blir en ny borgerlig Alliansregering med SD:s hjälp efter valet på söndag kommer denna myndighet att läggas ned. Dessutom vill flera Allianspartier kraftigt skära ned på budgeten till Arbetsmiljöverket. Både Alliansen och SD vill luckra upp anställningstryggheten, ha fler osäkra anställningsformer och dessutom lagstadga om sänkta löner. Otryggheten och arbetsmiljöproblemen kommer att öka.
Socialdemokraterna gick i slutet av augusti ut med att de vill satsa ännu mer på arbetsmiljön och ta itu med stressen i arbetslivet genom fler inspektioner och sanktionsavgifter mot arbetsgivare som inte sköter det psykosociala arbetsmiljöarbetet. Det är utmärkt och mer behöver göras. Kampen mot otryggheten i arbetslivet är en partiskiljande fråga.
Valet på söndag handlar på många sätt om människovärdet som hotas både av auktoritära, rasistiska politiska strömningar men också av konkret arbetsmarknadspolitik. Valet blir avgörande för arbetsmiljöarbetet framöver.
4 september, 2018
Skrivet av Helle Klein
I våras skrev vi om Skuggsamhället – det laglösa arbetsliv som växer fram i spåren av politiska beslut som skapat Vilda Västern på arbetsmarknaden. Vi fortsätter att granska arbetslivskriminaliteten och i nya numret av DA berättar arbetaren Wilder som är från Bolivia om hur han behandlats av cyniska arbetsgivare. Det är en skakande berättelse om när människovärdet förtrampas och arbetare utnyttjas till bristningsgränsen.
De finns där i industriområden, inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. De har kommit hit i tron att Sverige är ett framtidsland där de kan arbeta och få pengar som de kan skicka hem till sina fattiga familjer. Men de möter rena Vilda Västern där oseriösa företag, ja kriminella nätverk, tagit över på de seriösa företagens bekostnad och där livsfarliga arbeten sker utan skydd för arbetarna.
Arbetslivskriminalitetens ökade rejält när EU utvidgades 2004 och 2007. När Öst mötte Väst blev skillnaderna i löner och arbetsvillkor uppenbara och många såg möjligheten att söka jobb i andra länder. Tyvärr såg också företag möjligheten att utnyttja arbetare från fattiga länder.
Alliansen införde nya regler för arbetskraftsinvandring 2008 och arbetsförmedlingen slutade att kontrollera. I stället fick företagen själva bestämma behoven av utländsk arbetskraft. Året därpå luckras reglerna upp ytterligare och det räcker att man avser att driva verksamhet för att få F-skattsedel.
I Migrationsuppgörelsen mellan den borgerliga Alliansregeringen och Miljöpartiet 2011 underlättade man ytterligare för människor att komma till Sverige och försörja sig som anställd eller företagare. Samtidigt ska regeringen Reinfeldt ner på Arbetsmiljöverket och antalet inspektörer minskade rejält. Det får till följd att oseriösa företag kunde utnyttja de generösa reglerna och anlita arbetskraft utan någon som helst hänsyn till rådande arbetsmiljölagar. Och de få arbetsmiljöinspektörer som var kvar hann inte med att kontrollera.
Wilders berättelse om hur han i fyra och ett halvt å fick sova i sin chefs garage är skrämmande. De bodde fyra vuxna män på 17 kvadratmeter utan rinnande vatten, det var smutsigt och direkt människoovärdigt. De blev behandlade som skit av sin arbetsgivare. Flera av Wilders arbetskamrater har skadats i jobbet men får bekosta läkarvården själva. De har trasiga arbetskläder och definitivt inte tillräckligt med skyddsutrustning.
De som kommer hit gör det så klart frivilligt, de vill arbeta och tjäna pengar. Men de utnyttjas av kriminella som driver företag. Fusket är utbrett.
”Skuggsamhället har ätit sig in i alla områden, i alla sektorer, inom bygg, verkstadsindustrin, livsmedelsindustrin, inom assistentvården, HVB-hem”, beskriver arbetsmiljöinspektören Thomas Österberg läget. Och problemet kan sammanfattas i : Lägsta anbud vinner.
När kommuner upphandlar asbestsaneringar, byggentreprenader osv är det priset som styr, inte kvaliteten. Så växer Skuggsamhället fram och ur det kriminalitet, droger och människohandel.
Den rödgröna regeringen har stramat upp regelverken runt utländsk arbetskraft och offentliga upphandlingar och har satsat rejält på Arbetsmiljöverket. Det är bra för så kan både de seriösa företagen främjas och människovärdet värnas. Men det återstår mycket mer att göra. Våra nordiska grannar har kommit längre i bekämpandet av arbetslivskriminaliteten.
Detta borde vara en fråga i årets valrörelse. Den sociala dumpningen måste upphöra.
30 augusti, 2018
Skrivet av Helle Klein
Jag brukar älska valrörelser då det ökade politiska engagemanget bland medborgare och medier oftast har visat på demokratins storhet och styrka. I år känner jag mest olust. Det är hårdare än någonsin och sällan har jag upplevt en så polariserad och hatisk valkampanj. Visst, valaffischer har rivits ned förr, negativa kampanjer har ökat genom åren och visst har det förekommit fulspel från alla etablerade partier. Men i år är det något annat, något mycket värre.
Skadegörelsen mot valaffischerna handlar inte om ungdomsförbunds idiotiska bus utan om hatiska attacker där skotthål målas dit mot politiker eller träpinnar sticks in i ögonen eller hakkors ritas. Det är ett våldsamt och extremt språk. Det mesta av hatet sker på nätet. Och många gånger är det iscensatta kampanjer för att försöka tysta förtroendevalda, journalister och opinionsbildare.
I dagarna har Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, kommit med en rapport om att antalet ”bottar”, dvs automatiserade konton i sociala medier dramatiskt ökat nu i valrörelsens slutskede. Dessa konton spyr ut kritik mot Socialdemokraterna medan de hyllar Sverigedemokraterna. Bottarna som twittrar om svensk politik har ofta ett nationalistiskt eller invandringskritiskt budskap, slår FOI fast.
Icke-demokratiska krafter försöker alltså öka polariseringen och hatet och undergräver så tilltron till demokratin. Det är mycket illvarslande.
Men lika illa är det när folkvalda politiker inte håller rent mot extremismen. Att moderaterna låter riksdagsmannen Hanif Bali hållas med sitt omdömeslösa agerande i sociala medier är sannerligen oroväckande.
I onsdags kväll berättade Uppdrag Granskning om den svenska altright-rörelsen. Balis osmakliga satirer är en direkt flört med denna rörelse. Han använder samma koder och bildspråk. Och om man hamnar i skottgluggen för hans hån får man så gott som alla ledande inom altright-rörelsen efter sig.
Jag har själv utsatts flera gånger för Balis blåbruna svans i sociala medier. Senast i förra veckan då jag skrev att jag tyckte att professor Jerzy Sarnecki kom med dräpande kritik mot Uppdrag Gransknings program om våldtäkter. Denna tweet plockade Bali upp och hånade. Det var startsignalen. Sen hade jag hela alright-rörelsen i inlägg på inlägg som tog heder och ära av både mig och Sarnecki. Självklart kom de antisemitiska anspelningarna om judarna Klein och Sarnecki.
I reaktioner som också kom Bali till del både bildsattes och skrevs djupt antisemitiska kommentarer. Efter ett tag togs någon kommentar bort, om det var Twitter eller Bali som agerade är svårt att säga men flera olustiga personpåhopp finns kvar. Och ännu en vecka efter twitterhånet överöses jag med hatiska och antisemitiska budskap i sociala medier, mejlen och på mobilen. Bland dem som gladeligen retweetar och berömmer Bali finns företrädare för Granskning Sverige, Alternativ för Sverige, Motgift, NMR och den svenska altright-rörelsen. Det är ingen oskyldig hejarklack.
Bali som har tiotusentals följare kan självklart inte ansvara för varje följares beteende men han kan markera mot rasister, nazister och sexister som hyllar honom och fortsätter hans hån in absurdum. Bali har aldrig sagt stopp och belägg. Tvärtom blir hans hånfulla tweets just startsignaler till dessa hatare. Vi är nu många som fått uppleva detta och offentligt gett uttryck för vår oro.
Men Bali får hållas och får företräda ett stort parti vars partiledare är statsministerkandidat. När mediebranschens företrädare ansåg att Moderaternas partiledare Ulf Kristersson skulle markera mot Balis ”krig mot DN”-bild där han bär vapen ville Kristersson inte ”recensera” sin riksdagsman.
Det är milt sagt oroväckande.
Moderaternas nestor och chefsideolog Olof Ehrenkrona har i en intervju med Expressens politiska reporter Torbjörn Nilsson myntat uttrycket ”högerns 1968”. Det är hög tid att bestämma sig för om man vill underblåsa extremhögern eller hålla en gräns mot den.
Socialdemokratin har i alla tider hållit rent mot vänsterextremism, stundtals lite väl hårt i jakten mot kommunister på arbetsplatserna. Men för arbetarrörelsen har värnandet av demokratin varit a och o.
Att Moderaterna nu inte kan bestämma sig för om de ska hålla emot SD och heller inte tycks vilja hålla gränsen mot den utomparlamentariska högerextremismen är djupt beklämmande. Bali är förstås inte ensam utan ett fenomen och tecken på att någonting håller på att hända med det stora högerpartiet. Vi ser en liknande auktoritär utveckling bland de konservativa partierna runtom i Europa.
”Varje generation hamnar i ett läge där man behöver ta en viktig strid för de demokratiska värdena i sitt samhälle. Det här är högerns 1968. Man måste bekänna färg”, säger Ehrenkrona i Expressenintervjun.
Var står egentligen Moderaterna i högerns 68-kris? När får vi höra Ulf Kristersson bekänna färg och säga nej tack till Balis fiskande i grumliga vatten?
Om inte Moderaterna håller rent höger ut ser det mörkt ut för vår demokrati.
Högern har väl alltid varit i grumligt vatten sedan tidens början.
M har redan tagit ställning och följer KD. Gränskontrollerna högerut finns inte.
28 augusti, 2018
Skrivet av Helle Klein
I utfrågningen av Centerledaren Annie Lööf härom kvällen i SVT blev det tydligt att hon inte greppade detta med LAS och turordningsreglerna. Centern vill kraftigt försvaga anställningstryggheten men Annie Lööf deklarerade samtidigt att det inte skulle innebära så mycket i praktiken för fack och arbetsgivare gör ju ändå upp.
Jaha, vad är då problemet? Det är ju precis så svensk arbetsmarknad fungerar – den bygger på förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Men för att det ska finnas någon som helst maktbalans finns grundförutsättningar som Lagen om anställningsskydd. När det gäller turordningslistorna kan man sen lokalt göra upp om undantag. Det fungerar ofta väldigt bra. Utan LAS-reglerna skulle arbetsgivarna kunna schackra hur som helst med de anställdas anställningstrygghet.
Faktum är att det är just inom arbetsmarknadspolitiken som de stora skiljelinjerna finns i svensk politik.Tyvärr rör inte valdebatterna så ofta dessa frågor. Det är egentligen konstigt då i princip alla väljare på ett eller annat sätt berörs av hur maktfrågorna på arbetsmarknaden gestaltas.
Tankesmedjan Arena Idé har i dagarna kommit ut med angelägen rapport som synar Allianspartiernas och SD:s arbetsmarknadspolitik. Om en Alliansregering skulle komma till makten med SD-stöd kan vi räkna med en genomgripande förändring av svensk arbetsmarknad.
”Den ideologiska klyftan mellan blocken är tydlig”, skriver rapportförfattarna German Bender och Mats Wingborg i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet.
Här kan du ta del av hela studien som är klart läsvärd för den som bryr sig om hur arbetslivet ska fungera framöver med fackliga rättigheter och anställningstrygghet.
På ledarplats i Dagens Arbete skriver jag om att Sverigedemokraterna är ett regelrätt arbetarfientligt parti som vill försvaga arbetarnas ställning och de fackliga rättigheterna – En röst på SD är en röst för kaos.
Sverigedemokraterna vill luckra upp anställningstryggheten, lagstifta om låga ingångslöner, främja tillfälliga anställningar och privatisera Arbetsförmedlingen. Dessutom är SD emot det som facken drivit hårt – nollvisionen mot dödsolyckor på jobbet.
Tänk på det när du röstar 9 september.
5 juli, 2018
Skrivet av Helle Klein
Vänner, vi har en kort stund på jorden. Det är upp till var och en av oss att besluta vad vi vill göra av den, inledde Stefan Löfven sitt tal i Almedalen. Solen strålade och Lasse Winnerbäck hade värmt upp med sina underbara låtar. Ändå stod vi där med en klump i magen och nära till tårar: det är allvar nu.
Nazister marscherar i gränderna, hatar och hotar och begår våldsbrott under årets Almedalsvecka. Sverigedemokraterna ligger runt 20 procent i opinionsmätningarna och i land efter land i Europa går de auktoritära fram. Unken nationalism och förfärande rasism hör till den politiska dagordningen 2018.
Därför var det så starkt och så befriande skönt att höra statsministerns stenhårda motstånd mot allt vad extremism och nazism är.
Löfven tog sin utgångspunkt i historien om den svenska demokratins genombrott – 1918 när liberaler och socialdemokrater tillsammans genomförde rösträtten. Europa låg i ruiner och i Sverige rådde hungersnöd, inflation och tiotusentals dog i spanska sjukan.
Liberalen Nils Edén är statsminister och han ska försöka genomföra rösträtten. Han är orolig för att förslaget ska fall och att extremistiska grupper ska ta till våld, berättar Löfven.
Edén vänder sig till en av sina socialdemokratiska ministrar, Värner Rydén och säger: Om allt går sönder så kastas landet bara ut i större äventyr.
Socialdemokraten Rydén svarar: Det går inte sönder, om vi hålla ihop.
Löfven påminner oss om vår politiska historia och det kan inte tolkas annat än som en vädjan till de socialliberala politiska krafterna idag att än en gång stå upp tillsammans med socialdemokratin för demokratin – mot extremism och fascism. Den före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg framförde en liknande vädjan i SVT härom kvällen. Må Liberalerna och Centern förstå allvaret efter höstens val.
Vi måste hålla ihop, löd temat som gick som en röd tråd genom Löfvens tal. Det är klassisk socialdemokrati: bildning och kunskap för alla, välfärd för alla i hela landet, trygghet för alla och höjda pensioner. Allt inbäddat i det allvar som präglar vår samtid.
”Vänner det har kokat inom mig, när jag sett nazister härja här i Visby, störa, skrämma, trakassera och nu i går kväll: attackera kvinnor som bär regnbågsflaggor”, säger Löfven och fortsätter med att citera ur Hédi Frieds ”Handbok för demokrater” om att aldrig ignorera det som händer omkring oss nu. Aldrig vänja oss vid hatet och avhumaniseringen av människor.
”Och jag vill svara dig, som statsminister, som socialdemokrat, som medmänniska: Jag kommer ta striden för en svensk demokrati, präglad av respekt och humanitet. Jag kommer göra allt i vår makt i EU, för att Europa aldrig igen ska falla ned i hatets mörker. Jag kommer att använda vår röst i FN och alla internationella arenor där Sverige har makt, till att försvara människans okränkbara värde”, sa Löfven och fick enorma applåder som nästan aldrig ville sluta.
Och jag såg flera borgerliga politiker som också applåderade och många opinionsbildare har efteråt konstaterat att detta tal i Almedalen hör till Löfvens absolut bästa någonsin.
Temat om att stå emot mörkermakterna tillsammans och att hålla ihop samhället är så rätt. Socialdemokratins svar på fascismens falska gemenskapslockelse har historiskt varit och kommer alltid att vara: det jämlika samhället, där alla får vara med och känna sig delaktiga i framtiden.
”Vi gjorde det tillsammans. Vi höll ihop”, slutade Löfven.
Och mitt i vår mörka tid tändes hoppets gnista.
Socialdemokraterna utförsäkrar 116 personer varje dag och 80% får avslag på LSS detta 2015-2018. Människors livs slås i spillror av socialdemokraterna.
3 juli, 2018
Skrivet av Helle Klein
Vädret i Visby har hittills varit sisådär. Kanske vill vädergudarna varna för de politiska iskalla vindar som blåser och som tenderar att nå stormstyrka i valet i höst?
Hur som helst tittade solen fram igen i dag lagom till att IF Metalls frukostsamtal drog igång. Jag samtalade med två av industrins mäktiga kvinnor – IF Metalls ordförande Marie Nilsson och Industrivärdens VD Helena Stjernholm.
De bjöd på sig själva och berättade om hur det är att vara kvinna och ledare i manligt dominerade miljöer. Båda kommer från småorter, Helena från Kristinehamn och Marie från Stenungsund. Och båda valde att ägna sig åt naturvetenskap-teknik och industri.
Samtalet handlade om hur man kan försöka bryta patriarkala strukturer, bygga inkluderande och lyssnande arbetsplatskulturer och om olika strategier för att skapa mer jämställdhet och mångfald i industrin.
Helena Stjernholm leder en liten organisation på ca 25 medarbetare men har ett ägarinnehav i svensk storindustri till ett värde på ca 80 miljarder. Marie Nilsson leder en facklig organisation med ca 300.000 medlemmar. På min fråga om vem av dem som har mest makt blev svaret lite fnissigt men båda ansåg sig ha stor makt.
Och båda beskrev hur viktigt det är att stötta kvinnor att våga vilja ta makten. Helena Stjernholm försöker öka mångfalden genom valberedningsarbete och mentorskap. Marie Nilsson ser facket som en mylla för modet, där tjejnätverk och utbildningar kan öka jämställdheten inom IF Metall.
En sak är säker, båda dessa kvinnor med ganska lika bakgrund men helt olika yrkeskarriärer är två starka förebilder för kvinnor som kan tänka sig bli ledare i fack och näringsliv.
2 juli, 2018
Skrivet av Helle Klein
Först ut i Almedalen att hålla partiledartal var Moderaternas Ulf Kristersson. Det var dessutom hans premiär som Almedalstalare. Talet var på många sätt lite udda för att vara ett partiledartal mitt i brinnande valrörelse. Kristersson vill ju framställa sig som ”den vuxne i rummet” och talet var just lågmält, resonerande utan några politiska utspel som stack ut. Han lockade inte ett enda skratt och den längsta applåden gavs till svensk polis, inte för Kristerssons politik.
Frågan är om talet entusiasmerade väljarna tillräckligt för att Moderaterna ska stoppa det väljartapp som opinionsmätningarna visat på senare tid? Ulf Kristerssons självsäkra talarstil må vara till för att ge sken av att han är redo att ta över som statsminister men den politiska verkligheten säger att det är allt annat än säkert.
Kristersson basunerade ut att han tänker få bort Stefan Löfven som statsminister och bilda en Alliansregering. Men de senaste dagarnas Allians-cirkus vittnar om att man är djupt oense om regeringsfrågan liksom i andra frågor som exempelvis migrationspolitiken. Frågan är om det alls finns en Allians att tala om?
Kristersson hävdade att han inte tänker regeringsförhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Men samtidigt kan Moderaterna tänka sig att ge SD ordförandeplatsen i flera av riksdagens utskott. Hur kan Kristersson tro att han inte ska förhandla med SD om flera utskott leds av SD:are?
Kristersson talade tydligt kritiskt om Sverigedemokraterna som ett parti man inte kan lita på, ett parti som är rasistiskt och gör skillnad på människor, ja ett parti som står nära Putins Ryssland. En analys av SD som är fullt rimlig. Samtidigt tänker Moderaterna uppenbart bilda regering med SD:s stöd. Och är som sagt dessutom villiga att ge detta förhatliga parti tunga maktposter i riksdagen.
Det går helt enkelt inte ihop.
”Jag har svarat på regeringsfrågan. Det här är mitt svar på regeringsfrågan”, upprepade Kristersson gång på gång i sitt tal i Almedalen.
Men sanningen är att hans svar är lika otydligt som tidigare. Han har lagt ut dimridåer snarare än visat varför det är viktigt att rösta M istället för på SD. Moderaterna tänker uppenbart å ena sidan ideologiskt bekämpa SD men å andra sidan maktpolitiskt hålla sig vän med dem. Det är tecken på politisk dubbelmoral och allt annat än ett vuxet politiskt ledarskap.
Hittills har väljarna sagt nej till Moderaternas hållning – de liberala M-väljarna flyr till Centern medan de mer högerkonservativa går till SD. Kristersson har ju ändå sagt till de sistnämnda att ni kan lugnt rösta på SD, jag blir ändå statsminister.
Kristersson har som partiledare för Moderaterna i själva verket inte lyckats ett dugg bättre än sin företrädare, Anna Kinberg Batra. Opinionsmässigt är det snarare sämre. Han talar om sig själv som ledare för Alliansen men håller istället på att bädda för framväxten av ett nytt blåbrunt block i Sveriges riksdag. Ett block som knappast Centern och Liberalerna kan vilja tillhöra.
Att Moderaterna inte tydligt stänger dörren till SD är djupt tragiskt för svensk politik. Nu vet dock väljarna att vill man förhindra SD från ökat politiskt inflytande ska man inte rösta på M.
Inte ett ord om infrastruktur eller hur m skall göra sverige mer integrerat eller hur man skall bygga mer eller……..ja ni fattar. Han kan inte tala om hur man skall få sverige att rulla igen. Men börjar man bygga hus, vägar och annan infrastruktur kommer jobben och därmed bättre villkor för människorna.
Moderaterna har inga visioner för sverige.
Lantbruket fungerar inte, självförsörjningen för sverige och dess invånare finns inte (jo, kanske i 5 dagar och sedan är livsmedelsaffärerna tömda).
Bara gammal skåpmat som har möglat. Ingen framåtskådande politik med andra ord.
26 juni, 2018
Skrivet av Helle Klein
Årets Almedalsvecka blir som vanligt intensiv för min del då jag ska leda seminarier, delta i paneler, lyssna på partiledartal och skriva artiklar. Här är mitt schema – varmt välkommen till dessa seminarier om du råkar befinna dig i Visby nästa vecka. Sen blir det såklart mingel och andra möten mellan alla seminarier.
SÖNDAG 1 juli
15.00-16.30 – Om gigekonomin, fakenews och journalistiken – Donnerska huset, Donners plats 1 takterrassen
Medverkande: Patrik Hadenius, VD Utgivarna, John Severinsson, Facebook, Ola Wong, journalist, Lovett Jallow, influencer, Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete.
Moderator: Brit Stakston
17.30-18.30 – Sveriges Tidskrifters mingel i Dagens Samhälles monter på Cramérgatan utanför ingången till Campus Gotland.
19.00 – Moderatledaren Ulf Kristersson talar och jag ska kommentera i Sveriges radio direkt efteråt (P1) tillsammans med Dagens Industris PM Nilsson.
MÅNDAG 2 juli
10.00-10.45 – Sveriges Tidskrifters seminarium om journalistik och kommunikation, om fackförbundspressen och demokratin – Donnerska huset, Donners plats 1 takterrassen.
Medverkande: Martin Ahlqvist och Peter Malmsten från Kantar/Sifo
Panel: Laila Naraghi, riksdagsledamot (S), Morgan Olofsson, riksdagskandidat (L) och Susanna Lundell, chefredaktör Kommunalarbetaren.
Moderator: Helle Klein, ordförande för Sveriges tidskrifter och chefredaktör Dagens Arbete
13.15 – 14.15 – Hur mycket fusk tål vi? Ett seminarium om tillitens vikt för välfärdssystemen, arrangör IF Metalls A-kassa och Akademikernas A-kass, plats: Campus Gotland, Cramérgatan sal E30.
Panel: Laura Hartman, Tillitsdelegationen, Britta Lejon, ordf ST, Andreas Bergh, välfärdsforskare och Rebecca Filis, Skatteverket.
Moderator: Helle Klein, Dagens Arbet
TISDAG 3 juli
08.00-09.00 (frukost från 07.30) – Frukostsamtal med IF Metalls ordförande Marie Nilsson, plats Café Gula Huset, Tranhusgatan 2 .
Tema: Hur bryter vi uråldriga maktstrukturer i industrin?
Gäst: Helena Stjernholm, VD Industrivärden
Samtalsledare: Helle Klein, Dagens Arbete
15.15 – 16.15 – Vad vill partierna med arbetsmarknadspolitiken och A-kassan? Arrangörer IF Metalls A-kassa och Akademikernas A-kassa, plats: Campus Gotland, Cramérgatan sal E30.
Panel: Ali Esbati, riksdagsledamot (V), Irene Wennemo, statssekr (S), Said Abdu, riksdagsled. (L), Jan Ericson, riksdagsled. (M), Erik Slottner, riksdagsled. (KD)
Moderator: Helle Klein, Dagens Arbete
20.30-21.15 – Om att stå i skärningspunkten mellan det existentiella och det samhälleliga, plats: Domkyrkan Västrakyrkogatan 2
Gäst: Helle Klein, präst och chefredaktör
Utfrågare: prästen Lisa Tegby
ONSDAG 4 juli
08.00-09.00 (frukost från 07.30) – Frukostsamtal med IF Metalls ordförande Marie Nilsson, plats: Café Gula Huset, Tranhusgatan 2
Tema: Jämställdhet i praktiken – hur funkar det?
Gäst: Seher Yilmaz, Rättviseförmedlingen
Samtalsledare: Helle Klein, Dagens Arbete
14.00-14.45 – Var går gränsen för medmänskligheten? Arrangör är Bilda/Jonsereds herrgård, plats: Newman/Bildascenen, katolska kyrkans trädgård S:t Hansgatan 60/ St Drottensgatan 12
Panel: Lars Lilled, ordf. Jonseredsstiftelsen, Emil Mattsson, Räddningsmissionen, Helle Klein, Dagens Arbete
Moderator: Eva Staxäng, Jonsereds Herrgård
15.30-16.15 – Hur skapar vi det goda samhället? Arrangör: Tro o Solidaritet, plats: Vårdklockans kyrka, Adelsgatan 43
Panel: Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete
Moderator: Anna-Klara Bratt, chefred. Feministiskt perspektiv
20.00 – ”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” – Teaterföreställning av Stina Oscarson som jag medverkar i, plats: Länsteatern i Visby
TORSDAG 5 juli
08.00 – 09.00 (frukost från 07.30) – Frukostsamtal med IF Metalls ordförande Marie Nilsson, plats: Café Gula Huset, Tranhusgata 2
Tema: Hur ska arbetarrörelsen vinna över högerpopulismen i valet 2018?
Gäst: Anders Lindberg, pol.chefredaktör Aftonbladet
Samtalsledare: Helle Klein, Dagens Arbete
10.00-11.00 – ”Tjälskott, skrytobjekt och klyftorna mellan stad och land”, arr. InFram, plats: Campus Gotland, Cramérgatan 3, Bhuset, sal B25
Panel: PO Tidholm, journalist, Helle Klein, chefredaktör, Per Gudmundson, ledarskribent SVD, Lars Ströman, pol.redaktör NA, Anders Ceder, regionråd Örebro, Ronny Beyer, byggnadsnämnden Borlänge.
Moderator: Lotta Gröning
11.00-12.00 – Om högerextremismen i Europa och socialdemokratins svar, arr. Tankesmedjan Tiden, plats LO:s hus Cramérgatan 2
Panel: Katrine Marcal, journalist, Helle Klein, chefredaktör, Halvor Trottvold, författare och chefred.Agenda Magasin, Henri Möllers, Friedrich Ebert Stiftung
12.15 – 13.00 – Akademins öppenhet – ett demokratiskt vapen i samhällsutvecklingen, arr. Högskolan i Väst, plats: Västsvenska arenan vid Kruttornet
Panel: Gunilla Herdenberg, riksbibliotekarie KB, Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet, Martin Hellström, rektor Högskolan i Väst, Jacob Adamovicz, ordf. SFS, Helle Klein, chefred.Dagens Arbete
Moderator: Cissi Askwall
25 maj, 2018
Skrivet av Helle Klein
Till tonerna av det medryckande bandet Panetoz öppnade Pappers sin kongress i Gävle. Det är fullt ös i pappersbranschen kan man säga. Framtidstron är det inte fel på – fackförbundet satsar nu på att få de unga att bli fackligt aktiva och till 100 årsjubileet år 2020 tänker man ordna fest och seminarier för alla ungdomsmedlemmar, 2000 ungdomar hoppas man på.
Årets kongress är dessutom helt digital – alla kongresshandlingar är i de 142 ombudens läsplattor, inte på papper. Det kan tyckas paradoxalt men faktum är att i framtiden kan även dataskärmar tillverkas av pappersmassa eller nanocellulosa, som vi skrivit om tidigare i Dagens Arbete.
Pappers ordförande Matts Jutterström öppnade kongressen med att påminna om att det var just i Gävle som Pappers en gång för 98 år sedan bildades.
Arbetsmarkandsminister Ylva Johansson höll ett ideologiskt tal om vad som står på spel i höstens val.
– Striden står om den svenska modellen, sa Johansson och pekade på de hot mot fackliga rättigheter och arbetsmarknadspolitiska framgångar som föreslås från högerhåll. Om de borgerliga och SD får makten blir det arbetarna som förlorar genom försämringar i anställningstrygghet, lönepress genom lagstiftning om låglönejobb, slopad avdragsrätt för fackföreningsavgiften med mera.
Johansson lyfte också fram vikten av att hålla ihop ett samhälle. Det är skillnad på att vara medborgare i ett samhälle eller kund på en marknad, sa arbetsmarknadsministern och varnade för ökade klyftor som sliter isär ett samhälle. Där gav kongressen henne en lång applåd.
Pappers har prickat in årets varmaste helg för sin kongress. Det är redan kvavt i kongressalen och hetare lär det bli.
5 maj, 2018
Skrivet av Helle Klein
Valrörelsen börjar lika kallt som våren. De invandringspolitiska utspelen haglar från politikerna. Tävlan i hårdare tag pågår. Socialdemokraternas nya migrationsförslag var föga förvånande utan följer logiken alltsedan migrationspolitiken svängde 180 grader 2015. Det som skulle vara en tillfällig åtstramning ser tyvärr ut att permanentas. Vi är många med hjärtat till vänster som vantrivs i nuet.
Allt är förstås inte fel. Utgångspunkten att det måste vara ordning och reda i både flyktingpolitiken och arbetskraftsinvandringen kan de flesta av oss ställa upp på. Det måste också gå att föra ett sansat samtal om de målkonflikter som uppstår mellan öppenhet och jämlikhet, mellan generositet och generell välfärd. Men tyvärr hör de migrationspolitiska utspelen mer till signalpolitikens domäner än till de praktiska reformernas.
Om socialdemokratin kunde sluta att använda den auktoritära retoriken och istället ta sin utgångspunkt i humanismen skulle den mycket väl kunna diskutera det ohållbara i totalt öppna gränser. De allra flesta väljare vill värna asylrätten men också undvika att skapa a- och b-lag på arbetsmarknaden eller att skuggsamhällen med papperslösa uppstår.
Just utifrån idén om alla människors lika värde måste den reglerade invandringen se till att inte cyniska arbetsgivare skapar ett låglöneproletariat eller att vi får ett skiktat välfärdssamhälle där somliga har rätt till omsorg medan andra inte.
Häri ligger dessutom en intressant politisk konflikt med ett mer nyliberalt flyktingvänligt alternativ som Centern numera står för. Annie Lööf framstår i debatten som svensk politisk Florence Nightingale men synar man hennes partis ekonomiska motioner i riksdagen visar det sig att Centern vill skära ned minst lika mycket som Moderaterna på migration och integration.
”Vi vill se en stramhet i välfärdssystemen som i dagsläget håller vissa människor ifrån jobb, och nya och bättre vägar in i arbete”, säger Emil Källström, ekonomisk-politisk talesperson för C till Svenska Dagbladet.
Centerpartiet har föreslagit nedskärningar i migration och integration på sammanlagt 2,4 miljarder kronor åren 2018-2020. Moderaternas nedskärningar för samma period är totalt 2,3 miljarder kronor.
Centerpartiet vill alltså värna rätten att söka skydd i Sverige men inte rätten till välfärdsstaten. Häri ligger en uppenbar höger-vänsterdimension i migrationspolitiken som Socialdemokratin borde kunna utnyttja bättre. Men då får man inte svamla om att barn till asylsökande inte ska få rätt att gå i skola.
Sverige har tagit emot nästan 350.000 flyktingar på fyra år. Samhället har på intet sätt kollapsat och vi ska vara stolta över att vi håller humanismens fana högt. Men politik är till för att lösa målkonflikter och att ett så stort mottagande också skapar påfrestningar på samhällssystemen är självklart. Det behövs rejäla satsningar på välfärd, bostadsbyggande, arbetsmarknadsåtgärder etc. Och handläggningstider för asylsökande måste kortas, EBO-lagen göras om och satsningar på SFI göras. Språkplikt heter det i den nya hårda retoriken men skulle lika gärna kunna sägas handla om att ge alla rätten till god svenskutbildning redan då de kommer till landet. Få torde inte vilja ha det.
Flyktingmottagandet har minskat rejält och är nu på en nivå som vi absolut kan klara. Den fåniga idén att Sverige plötsligt ska vara sämst i EU-klassen känns väldigt osvensk. Låt oss istället fokusera på integrationen. Då är det klassiska frågor som skattepolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, bostadspolitik och välfärdspolitik som gäller. Det är hemmaplan för socialdemokratin.
Om man verkligen vill klara integrationen måste man också inse att tillfälliga uppehållstillstånd är den sämsta utgångspunkten för det. Om detta har både forskning och politik tidigare varit helt eniga. Skärp gärna arbetskraftsinvandringen och se till att handläggningstiderna kortas för de asylsökande och var noga med att de som får avslag också ska lämna landet. Men inför permanenta uppehållstillstånd och underlätta möjligheten för familjeåterförening – det underlättar integrationen och avlastar Migrationsverket.
Det är som de kristna socialdemokraterna med flera sidoorganisationer skriver i en debattartikel i Aftonbladet: Sverige har inte ett invandringsproblem utan ett segregationsproblem.
Här måste den politiska retoriken och reformviljan ta sin utgångspunkt. Socialdemokratin är och ska vara en solidaritetsrörelse och som sådan alltid ta sin utgångspunkt i det djupast mänskliga. Strategin att försöka locka väljare från SD med nya hårda tag är livsfarlig. Den bara befäster ett inhumant samhällsklimat som gynnar högerpopulismen samtidigt som den får kärntrupperna i arbetarrörelsen att tappa gnistan i valrörelsen.
Löfven gör klokt i att fortsätta Tage Erlanders och Olof Palmes idé om det starka samhället i kombination med förmågan att fånga upp engagemanget i människorättsorganisationer och internationalism. Socialdemokratin måste alliera sig med humanismen inte högerpopulismen.
Vad har det här med facket att göra, Klein?
En hel del, Johansson.
Jag delar din hållning för både odelad solidaritet med de som behövt fly, och för en rättsäker prövning, och din tilltro till både deras och vi andras förmåga att forma och utveckla samhälle och ekonomi.
Om studier och arbetsliv över gränser önskar jag att vi med EU strävade till en i princip gemensam marknad lver världen, och det tror jag är och har varit möjligt med både god arbetsrätt och främjande av företagande. Här har både socialister och liberaler att lära av varandra.
Vad S vill göra är att skilja på de som är innanför och de som är utanför på ett sätt som känns väldigt inhumant. S har haft ett motto att alla har rätt till en andra chans Det är den man tar bort när man dels vill förlänga tiden tills man kan söka asyl på nytt, dels tar bort möjligheten att byta spår.
Om något kommer förslaget att leda till en uppdelning av Sverige då många kommer att stödja asylsökande som fått avslag.
Självklart helt rätt om man har det minsta av klasstänkande och ser klass-samhället som ett problem. Vilket man rimligtvis gör om man är ett fackförbund och vilket man rimligtvis gör om man är en arbetare och del av arbetarklassen eller vanligt folk eller vad vi nu kallar oss. Sen att det finns självhatare – SD-högerextremister eller vanliga liberaler – som är arbetare och att dessa har blivit allt fler är naturligtvis något facken, Arbetarrörelsen och Vänstern får ta på sig skulden för. Men eftersom det var ungefär 30 år sen arbetarrörelsen och vänstern slutade ta ordet klass i sin mun så är det ju inte så konstigt att vi idag står med ett parti som SD på uppåt 20 % och att någon som Johnny här ovan uppenbarligen inte förstår. Svaret måste i korthet vara att zooma ut och synliggöra att överklassen sen länge lämnat ankdammen Sverige och liksom all överklass numera är global. Då kan vi synliggöra att de använder nationalismen för att så splittring mellan vanligt folk, den breda arbetarklassen, världen över och angripa högerextremister som SD världen över(oavsett nationalitet, religion, parti osv ) som den globala överklassens allra duktigaste idioter. De som tvärtom hjälper just eliten/den globala överklassen med den äldsta av härskartekniker – att härska genom att söndra. På så sätt kan arbetarrörelsen och vänstern slå hål på SD:s myt om sig själva som ”folkets röst mot eliten”. På så sätt blir det också tydligt varför vanligt folk måste hålla ihop över nationsgränser och kontinenter då sammanhållning precis som det alltid varit är vanligt folks och den breda arbetarklassens viktigaste vapen mot denna globala överklass och dess liberala eller högerextrema försvarare. Bara att kartbilden nu måste skalas upp till global nivå. Att rita om kartan och skaffa sig en ny Grundläggande problemformulering som adresserar och angriper denna globala överklass som deras försvarare i form av både liberaler och högerextremister(SD) bör vara vad en ny offensiv arbetarrörelse och vänster nu måste ta itu med! Om(?) man vill göra något åt dagens bisarra klass-samhälle och det blåbruna problemformuleringsprivilegium som nu råder!?
Sossarna har ökat klyftorna i sverige enormt. Man nekar barn som inte kan andas eller äta själva LSS hjälp. Man nekar nu 116 personer som är sjuka sjukpenning. Människor kastas ut på gatan utan inkomst, familjers hela liv slås i spillror utan LSS hjälp.
Min familj är hårt drabbad och kommer aldrig att glömma. Min familj, släkt, vänner, grannar och kollegor vet nu att sossarna tagit bort kärnan i välfärden, villket har ökat klass samhället. Resultatet av detta kommer att visa sig 9 september.
30 april, 2018
Skrivet av Helle Klein
Om demokratin inte ska tvina bort så krävs en engagerad debatt om hur den ska utvecklas, skriver Jan Scherman på debattplats i Dagens Arbete. Hans serie ”Länge Leve Demokratin” har nyligen visats i SVT. Där framkommer att våra folkvalda politiker är djupt oroade över tillståndet i vår demokrati. Mer än hälften, 62 procent av riksdagspolitikerna, utsätts för hot och hat och flera uppger att de censurerar sig själva för att inte provocera fram mer hot.
Det är uppriktigt sagt inte klokt. Och på 1a maj marscherar nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen i Ludvika och Boden. Nazister försöker ta över arbetarrörelsens dag – vi har sett det i Jönköping, Borlänge och Falun tidigare år. Att demonstrationstillstånd ges trots att det uppenbara syftet är att skapa kaos och oordning kan på goda grunder ifrågasättas.
Den militanta nazismens framflyttade positioner är djupt oroväckande men också politiskt sker nu en snabb förskjutning åt högerpopulismen. Det som tidigare betraktades som en omöjlighet är i dag en normalitet. Rasistiska och nationalkonservativa Sverigedemokraterna har växt sig allt starkare i opinionen. Den politiska dagordningen har förskjutits rejält i högerpopulistisk riktning.
När moderatledaren Ulf Kristersson mötte SD-ledaren Jimmie Åkesson i Agenda i söndags kväll var det nog många väljare som inte förstod vari skillnaden låg mellan de båda partiernas uppfattning i flykting- och integrationspolitiken. Likadant har Socialdemokratin blivit den stora förespråkaren för lag och ordning, starkare försvar och en mer restriktiv flyktingpolitik. Självklart måste politiken hantera det som medborgarna upplever problematiskt men retoriken har tippat åt det auktoritära på ett obehagligt sätt.
För att undvika att ge ytterligare vind i seglen åt SD-konservatismen måste Socialdemokratin nu ladda begreppet trygghet med idéer som solidaritet och jämlikhet. I stället för att snegla på Per Albins nationalistiska folkhemsidé bör Socialdemokratin utveckla Tage Erlanders och senare Olof Palmes idé om det starka samhället där välfärden är inkluderande och utvecklingsoptimismen och internationalismen förhärskande. Det är blott i det öppna vi har vår möjlighet, för att travestera en underbar psalm av Britt G Hallqvist. Låser vi om oss kvävs och förtvinar vi.
Är det något som årets 1a maj och egentligen hela valrörelsen borde handla om är hur vi ska rädda demokratin, för det är allvar nu. Mörkermakterna marscherar, hotar och hatar och normaliseringen av fascismens idéer pågår.
I boken ”How democracies dies” av de två Harvard-statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, beskrivs hur demokratierna i väst stegvis dör, oftast under helt lagliga former. Demokratin som vi känner den bär på fröet till sin egen undergång. De tyska nationalsocialisterna under Adolf Hitlers ledning kom till makten genom demokratiska val. President Donald Trump är också demokratiskt vald liksom Viktor Orbán med flera auktoritära ledare.
Gradvis monteras nu demokratiska fri- och rättigheter ned i Ungern, Polen, Tjeckien liksom i USA. Inte sedan 1930-talet har föraktet för demokratins grundläggande institutioner såsom parlamentarismen, rättsväsendet och den fria journalistiken varit så ifrågasatta.
Socialdemokraterna och liberalerna drev fram kravet på allmän och lika rösträtt. De såg till att Sverige blev demokratiskt. I år är det 100 år sedan demokratin vann i vårt land, något som borde uppmärksammas mer. Historien kan ge kraft att förändra nuet.
Arbetarrörelsen drev en gång i tiden kampen mot fascismen på arbetsplatser, på gator, torg och i parlamenten. Svaret på oron som sprang ur stigande arbetslöshet och samhällsomvandling hette jämlikhet. Längtan efter tillhörighet omvandlades till idén om det demokratiska medborgarskapet. Tryggheten låg i det starka samhället med folkrörelser och samhällsnyttigheter som bra skola, omsorg och sjukvård. Framtiden skapades gemensamt.
Måtte årets 1a maj bli startskottet för en social demokrati att återigen växa sig stark.
12 mars, 2018
Skrivet av Helle Klein
Expressen och Dagens Nyheter har de senaste dagarna intensivt granskat nätjättar som Google och spridningen av antisemitism och nazism. Jag skrev om detta här i bloggen i lördags. Jag har valt att träda fram offentligt även om jag vet att varje gång man figurerar i dessa sammanhang tenderar det att öka hat och hot-bilden men jag ser att det äntligen börjar bli ett starkt ifrågasättande av nätjättarnas ansvarslösa agerande.
Under helgen har det hänt saker – trycket ökade då både annonsörer och politiska makthavare kritiserade Google oetiska hållning till sin publicistiska makt. I natt meddelade Google att de äntligen tar bort den antisemitiska listan, åtminstone för den svenska delen av Google.
Det är en viktig delseger, men precis som DN och Expressen visar i sina granskningar återstår oerhört mycket mer att göra. Google har tydligt visat att de bara agerar när det börjar bli ekonomiskt kännbart och deras varumärke kan drabbas. Trycket måste öka så att dessa nätjättar börjar ta publicistiskt ansvar och agera etiskt. Det handlar om moral, inte så mycket om juridik.
Precis som Tidningsutgivarnas VD skriver i ett debattinlägg: Google fungerar som hatets hovleverantör
Kampen går vidare.
UPPDATERING: Expressen har nu intervjuat mig angående delsegern att Google plockat bort hatlistan.
10 mars, 2018
Skrivet av Helle Klein
Under 30-och 40-talen kartlade svenska nazister medborgare i Sverige med judisk bakgrund. Jag blev kontaktad i höstas av en man som forskar på dessa ”juderegister”. Min farfar och hans syskon förekommer i dessa vidriga register.
Tyvärr är detta en metod för mörkerkrafter även i dag. Jag själv förekommer på en sådan antisemitisk lista, kunde mannen upplysa mig om (jag väljer att låta honom vara anonym av säkerhetsskäl). Han hjälpte mig att kontakta Juridikfronten, en förening av ideellt arbetande jurister och juridikstudenter som försöker få bort hat och hot på nätet. Vi bestämde oss för att förmå Google att agera. Jag var beredd att ställa upp med mitt namn liksom fd TV4-VD:N Jan Scherman och journalisten Willy Silberstein med flera.
När sen Dagens Nyheter och Expressen började uppmärksamma Googles milt sagt ansvarslösa hållning vad gäller spridandet av nazipropaganda på nätet blev plötslig den antisemitiska listan över ”kända judar i Sverige” offentligt diskuterad. Googles chefer undvek att svara på frågor. Mitt juridiska ombud fick veta att Google inte tänkte ta bort listan eller avindexera våra namn i samband med den.
Svaret från Google är häpnadsväckande. Google anser att listan relaterar till mitt yrkesliv ”och därför är av allmänhetens intresse”. Dessutom påstår Google att det kunde vara bra för mig att stå på listan för att information om mitt liv kunde vara av ”möjligt intresse för nuvarande och potentiella framtida kunder, användare och konsumenter av era tjänster”.
En uppenbart antisemitisk lista som ligger till grund för nazisters hot och hat mot kända publicister och andra offentliga personer anses alltså av Google vara ett yrkesregister av allmänintresse. Att vi blir kartlagda av nazister anses till och med vara till gagn för oss i våra yrkesroller. Sanslöst är väl ett alltför milt ord. Det visar att Google inte har någon som helst koll på sin egen verksamhet och tar inget som helst publicistiskt ansvar.
När Expressen avslöjade detta började Google-cheferna dock få kalla fötter. Det visade sig också att Google inte bara spridit listan utan även sålt annonser som hamnade på denna sajt. När annonsörerna blev upprörda insåg väl Google att deras oetiska hållning kunde få ekonomiska konsekvenser.
I går kväll fick mitt juridiska ombud ett nytt svar av Google. Nu påbörjar de arbetet med att avindexera mitt och flera andras namn i samband med listan. Däremot vägrar Google att göra en generell avindexering. Det innebär att själva listan finns kvar och kan spridas via Google. Om man söker på mitt namn ska listan inte komma upp men om man söker på listan eller använder liknande sökord så kommer hela listan med allas namn och bild och texterna upp. Expressen skriver om detta.
Den antisemitiska listan som Google uppenbart tjänat pengar på vill de alltså inte förhindra spridning av.
När DN och Expressen jagade Googles Sverige-chef Anna Wikland och till slut fick till en intervju med henne sa hon att de ”tar oerhört seriöst på det som händer”.
Det verkar inte så, Wikland. Om Google verkligen skulle leva upp till sin egen värdegrund är det dags att ta ansvar och sluta sprida nazistisk dynga i era kanaler. Ta bort alla sökvägar till listan NU!
Att politiker tiger av rädsla för att nagga yttrandefriheten i kanten kan i ngn mån förstås, men att Media som folkets fria oppositionskanal tiger, är lamt och dåligt! Media har en stor, för att säga avgörande roll här och kan dessutom medverka till att bilda förnyad praxis om lagens tillämpning. Media har en viktig roll och behöver gå i bräschen för en modern anpassning av lagstiftningen! Lag måste vara levande och i tiden, vårt hopp står till er, våra opinionsbildare!
Är listan olaglig? Nej…
Till stevO: Det är inte prövat rättsligt men grundfrågan gäller etik, inte juridik. Google och nätjättarna måste börja inse att de bör drivas av publicistisk etik precis som vi andra i medievärlden.
@Helle Klei: Fast skit i vad andra gör och sköt er själva? Så länge som man inte gör något olagligt så ska ni inte trycka på andra att självcensureras för att ni inte gillar vad dom gör. Gillar du inte Google, använd dom inte? Det finns flera andra sökmotorer att välja mellan.
Till stevO: Handlar såklart in om vad jag tycker eller inte tycker om Google utan om att Google ska börja leva upp till sina egna grundvärderingar och agera etiskt. De har för övrigt tagit bort den antisemitiska listan nu så även de håller visst med om att det inte är bra att sprida nazism och antisemitism.
8 mars, 2018
Skrivet av Helle Klein
”Det är på arbetsplatserna det händer”, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson som bjudit in till frukostsamtal om jämställdhet i dag på Internationella Kvinnodagen. IF Metall har i år ett nationellt tema för sitt fackliga arbete: Kvinnors situation i industrin.
#metoo-rörelsen blev en väckarklocka för i princip alla samhällssektorer. Locket kunde lyftas och decennier av tystnadskultur kunde brytas. Plötsligt vågade kvinnor berätta om trakasserier, förnedring, diskriminering och ojämställdhet.
”Vi gjorde en medlemsundersökning som visade att sex av tio unga kvinnor inom industrin har känt sig utsatta på jobbet”, berättar Nilsson.
Men efter #metoo behöver samtalet fördjupas. Arbetslivet är helt centralt för att komma tillrätta med skeva patriarkala attityder och faktiska orättvisor som att kvinnor fortfarande har de sämsta arbetsmiljöerna och lägsta lönerna.
Svend-Erik Mathiassen, professor i arbetshälsovetenskap vid Högskolan i Gävle, påpekar att forskningen tydligt visar att det är kvinnor som i högre utsträckning drabbas av belastningsskador än män. Detta även om kvinnorna har samma yrke och jobbar i samma bransch som männen. På en och samma arbetsplats får kvinnorna de monotona, repetitiva jobben medan männen får mer variation.
”Dessutom är ofta de tekniska hjälpmedlen utformade efter en genomsnittlig man. Det innebär att verktygen ofta kan försvåra för kvinnor än underlätta”, säger Mathiassen och efterlyser en mer jämställd ergonomi.
Han får medhåll av Marianne Sund, klubbordförande på Berendsen i Ockelbo. Hon arbetar inom tvätteribranschen som hör till de mest kvinnodominerade arbetsplatserna i industrin. Där är belastningsskadorna ett stort problem.
”Det är våra handleder som tar stryk för alla jobb vi hänvisas till innebär monotona rörelser för just händer och armar”, berättar Sund.
Hon är dock en stridbar fackkämpe som övertygat sin arbetsgivare om att kvinnor minsann också kan sköta de där maskinerna som männen ofta får sköta och göra de där jobben som alltid männen får ta hand om.
”Marianne, du kan väl inte tro att alla kvinnor är som du”, sa hennes chef till henne. Men hon gav sig inte. Dessutom var hon med i förhandlingsdelegationen i avtalsrörelsen och drev fram det strejkvarsel som gjorde att arbetsgivaren IKEM fick gå med på bättre villkor.
”Vi ökade organisationsgraden rejält i samband med det”, säger Marianne och får applåder av publiken.
En som också driver jämställdhetsfrågorna är Thomas Karlsson, klubbordförande på SSAB i Luleå. Till skillnad från Marianne Sund arbetar han på en klart mansdominerad arbetsplats.
”Men för industrin är det en överlevnadsfråga att få in fler kvinnor och då måste man bryta ojämställda attityder och komma tillrätta med arbetsmiljöproblem och trakasserier som drabbar kvinnorna”, resonerar Karlsson.
På SSAB i Luleå har de nu börjat anställa alltfler kvinnor och dessutom har de fått sin första kvinnliga driftledare, berättar Karlsson.
”Vi har kört jämställdhetsutbildningar för kvinnor som ett led i att stötta dem i arbetet men nu är det nog dags att utbilda männen också. Det handlar om att bryta attityder”, säger Karlsson.
Stefan Wiberg som tidigare arbetade med arbetslivsfrågor för IF Metall men numera är chef för arbetsplatsutveckling inom Prevent påpekar vikten av att fack och arbetsgivare arbetar ihop för bättre arbetsorganisation och arbetsmiljö.
Intressant nog berättar Wiberg att just jämställdhetsutbildningar har de knappt ägnat sig åt inom Prevent för arbetsmarknadens parter har inte efterfrågat sådana. Förhoppningsvis har detta nu förändrats genom #metoo. Det feministiska fackförbundet IF Metall har en läxa att göra liksom arbetsgivarna. Jämställdheten är en av de viktigaste delarna i skapandet av ett hållbart arbete.
Frukostseminariet visar att det just nu händer mycket inom IF Metall som handlar om att förbättra kvinnors arbetssituation. Jämställdhet måste bli en del i arbetsmiljöarbetet och i grunden är det en utbildningsfråga. Ambitionerna är höga och det finns mycket kvar att göra, men med lokala fackliga förtroendevalda som tvätteriarbetaren Marianne Sund och stålverksarbetaren Thomas Karlsson kan verklig förändring ske.
Det känns hoppfullt.
6 mars, 2018
Skrivet av Helle Klein
När USA:s president Donald Trump i förra veckan deklarerade att han ville införa tullar på stål och aluminium var det som en isvind som drabbade ett redan vintrigt Europa och Sverige. Ståltullar kan komma att allvarligt skada svensk stålindustri.
Den trumpska protektionismen är dock bara en kortsiktig, om ens det, vinst för amerikansk ekonomi och jobb. Som Harald Gatu skriver i sin analys har det vid tidigare införanden av strafftullar mot omvärlden visat sig förödande för amerikanska företag som i högsta grad är beroende av en fungerande globala marknad med import och export.
I dag träffar statsminister Stefan Löfven och näringsminister Mikael Damberg president Trump tillsammans med tunga företrädare för svensk industri. Förhoppningsvis kan de få Trump att förstå att hans tullutspel ska kastas i papperskorgen.
Löfven har hela EU:s mandat att försöka förmå Trump att inte starta handelskrig eller låta frihandeln haverera under devisen ”America first”. Det är ingen lätt uppgift. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström var pessimistisk i söndagens Agenda men välgörande tydlig i sin kritik mot Trump.
Hoppet är att tillräckligt många inom det republikanska partiet i USA ska revoltera och högljutt protestera mot tullpolitiken. Det tycks just nu som att Trump har missbedömt sitt eget partis inställning. Minnet från då när George W Bush införde ståltullar och nästan 200.000 amerikanska industrijobb försvann hänger sig kanske trots allt kvar.
Det amerikanska beslutet är ännu inte taget och ingen vet detaljerna i hur en tullpolitik skulle se ut. Därför kommer Stefan Löfvens sedan länge inplanerade möte med president Trump väldigt lägligt. Delegationen med svenska VD:ar är också en viktig markering. Svenska företag skapar en hel del jobb i USA. Volvo-VD:n hörde till det gäng företagsledare som Trump träffade särskilt under sitt besök i Davos. Volvos investeringar i USA är mycket betydelsefullt för amerikanska bilarbetarjobb. Den svenska vitvarujätten Electrolux har nu beslutat att frysa en planerad investering på drygt två miljarder kronor i USA. Företaget avvaktar beslutet om ståltullarna.
Förhoppningsvis kan en svetsare från Sverige, tillika vår statsminister, tala Trump till rätta.
5 februari, 2018
Skrivet av Helle Klein
En av svensk fackföreningsrörelses stora kämpar, Bert Lundin, har gått bort. Han skulle i vår ha blivit 97 år. Dagens Arbetes Harald Gatu skrev en fin minnestext i söndags när vi nåddes av det tråkiga beskedet. Jag skulle också vilja rekommendera Bert Lundins självbiografiska bok, som skrivits av Rolf Jansson, ”Ett liv i Metall” för den som vill bilda sig i ett stycke angelägen arbetarrörelsehistoria.
Många har delat och kommenterat vår artikel. Bert Lundin har betytt enormt mycket för generationer av Metallare både i Sverige och utomlands. Han var en kämpande antinazist och internationalist, en folkrörelsedemokrat ut i fingerspetsarna. I denna tid då demokratin på så många sätt hotas igen av allehanda auktoritära strömningar är det angeläget att låta minnet av Lundins gärning bevaras till nya generationer.
”Jag tycker att IF Metall borde hedra Bert Lundin med antingen en ”Bert Lundin Fond” eller ett ”Bert Lundin Pris”. Bert är troligen en av Metalls absolut främsta företrädare och i en tid då fackföreningsrörelsen tog stora kliv framåt”, skriver Kjell Nordström, fd ordförande för Metalls av 28 i Skara-Varabygden och tidigare ordförande i Folkets Hus Riksorganisation i ett mejl till mig.
Jag håller med. IF Metall har inget kulturpris vilket flera andra fackförbund har. Varför inte inrätta ett Bert Lundin-pris som ges årligen i Berts anda till en som kämpar för demokratin och alla människors lika värde i dag? Så kan IF Metall lyfta demokratikampen och låta Bert Lundins minne leva vidare.
1 februari, 2018
Skrivet av Helle Klein
När Kronprinsessan Victoria besökte Drottninggatan dagen efter att terroristen Akilov hade kört ihjäl och skadat flera människor fick hon frågan från en reporter om hur vi alls ska kunna gå vidare efter det som skett.
”Tillsammans”, var Victorias korta men starka svar.
Det var både träffsäkert formulerat och bar på en känsla av vad vår tid efter decennier av ultraindividualism behövde höra. Jag kom att tänka på det när jag lyssnar till IF Metalls ordförande Marie Nilsson som inleder IF Metalls valupptakt. Temat är just ”Tillsammans stärker vi Sverige”. Det lilla ordet Tillsammans rymmer både existentiella och politiska dimensioner. Det är också själva essensen av vad en fackföreningsidé är.
”Det är viktigt att vi pratar framtid. Om vad vi vill ha för sorts arbetsliv, om vilket samhälle vi vill ha”, säger Nilsson inför en fullsatt konferenssal med IF Metallare från hela landet.
Nilsson lyfter fram tre utgångspunkter för valrörelsen:
”Det behövs en aktiv industripolitik och en aktiv välfärdspolitik. Det hör ihop. Löfvens regering har lyssnat på oss i IF Metall och bland annat återinfört högskolebehörigheten på gymnasiernas yrkeslinjer, gjort fackföreningsavgiften avdragsgill och satsat på nyindustrialisering”, säger Marie Nilsson.
Alternativt förskräcker då det innebär en Moderatledd regering med stöd av Sverigedemokraterna.
”Då blir det ingen fortsatt satsning på industrin. Då sänks skatten för de rika och välfärden urholkas. Då återinförs stupstocken i sjukförsäkringen”, konstaterar Nilsson.
I går hade LO sin valupptakt och samtidigt skickade Svenskt Näringsliv ut ett pressmeddelande där de uppmanar företagen att se till att det inte pratas politik på arbetsplatserna. På betald arbetstid ska man arbeta och inte ägna sig åt politik, menar företagarnas organisation. Jovisst men vad som sker i fackklubbar, i fikarummen och på rasterna bestämmer inte Svenskt Näringsliv. Om de trodde att det utspelet skulle tysta fackföreningsrörelsen tror de fel.
”Jo vi ska banne mig prata politik på arbetsplatserna#, säger Marie Nilsson och får rungande applåder.
Det är på arbetsplatserna som de viktiga politiska diskussionerna kan föras. Efter förra valrörelsen 2014 konstaterade IF Metall att bara 22 procent av medlemmarna hade fått ta del av information om valet på sin arbetsplats.
”Där har vi ett jobb att göra”, säger Marie Nilsson och manar medlemmarna att våga ställa frågor på fikarasten och föra ett seriöst samtal om vilket samhälle vi vill ha.
För IF Metallarna är det självklart att deras medlem svetsaren Stefan Löfven ska få fortsätta att regera landet. Nu gäller det att kavla upp ärmarna och börja prata om vilket samhälle industriarbetarna vill ha. Valrörelsen har börjat.
Lättare sagt än gjort därför att man som facklig aktiv blir motarbetad från alla håll t.om. medarbetare.
26 januari, 2018
Skrivet av Helle Klein
Lärarförbundets tidningschef, Annica Grimlund, avgick häromdagen i protest mot förbundets inskränkningar i tidningarnas fria och oberoende journalistik. I går kväll hörde jag henne och Lärarnas tidnings chefredaktör Örjan Björklund berätta om situationen. Föreningen Fackförbundspressen, som samlar fackförbundstidningar inom LO, TCO och SACO, bjöd in till After Work med tema om hotet mot den fria fackförbundspressen och exemplet Lärarnas tidning.
Jag har aldrig sett en sådan uppslutning. Restaurang Cirkeln på ABF blev knökfull av journalister, chefredaktörer, redaktionschefer med flera från mängder av olika fackliga tidningar.
Det är både absurt och sorgligt att ta del av utvecklingen inom Lärarförbundet, ett förbund som många av oss i den oberoende fackförbundspressen sett som ett föredöme. Medan det andra lärarfacket för några år sedan lade ner sin självständiga tidning och istället valde att upphandla tidningstjänsten hos ett contentbolag som gör kundtidningar utvecklade Lärarförbundet sina självständiga tidningar och startade ideligen nya.
Lärarnas Tidning exempelvis har vunnit många journalistpriser på senare år inte minst för sin spännande digitala utveckling. Andra nyhetsmedier som vill ha koll på skolans värld läser med intresse denna tidning.
Att just Lärarförbundet nu väljer att lägga om riktningen och blanda samman journalistik och marknadsföring/kommunikation är chockerande. Det förbund som samlar lärare som har i uppdrag att utbilda nya generationer i demokratins värderingar borde väl rimligen ha koll på att den fria journalistiken är en grundbult i vår demokrati?
Tyvärr är det ett utslag av tidsandan. Kommunikatörerna flyttar fram sina positioner i både politik, näringsliv och folkrörelsesverige. (Bra kommunikatörer värnar dock rågången mellan journalistik och kommunikation.)
Medlemsorganisationer som upplever att de tappar medlemmar blir mer benägna att tro på konsulter som inbillar dem att problemet är att förbundet inte ”talar med en röst”. Medlemstidningens självständighet blir då besvärande. Trots att läsarundersökningar visar att förbundets medlemmar gillar och har stort förtroende för tidningen.
Att Lärarförbundet av ekonomiska skäl behöver se över sin tidningsorganisation hade jag sett som ett rationellt argument men som man nu agerar har det inte ett dugg med ekonomi att göra utan faktiskt med brist på ideologi, dvs brist på tänkande runt vad en demokratisk fackförening är.
Inbillar sig Lärarförbundets ledning att dess kloka medlemmar inte kan skilja på propaganda och journalistik? Tror Lärarförbundet att genomslaget för deras frågor i samhällsdebatten ökar om de hindrar en trovärdig nyhetstidning som Lärarnas tidning att avslöja och berätta om skolans verklighet utifrån medlemmarnas perspektiv?
Egentligen handlar det om medlemssyn och tilltal. Om medlemmen ses som konsument av organisationens erbjudanden behövs bara snygga broschyrer och säljande envägskommunikation. Om medlemmen istället ses som en medskapare som är delaktig i fackförbundets kamp för bättre villkor på arbetsmarknaden etc. behövs arenor för en mångfald av röster, för bildning och debatt. Då behövs förstås modernt kommunikationsarbete men också en självständig journalistik som kan ge rum för medlemmarnas berättelser, som kan avslöja brister både på arbetsplatserna och i det egna fackförbundet.
Jag skulle vilja påstå att det var tack vare den självständiga medlemstidningen Kommunalarbetaren som fackförbundet Kommunal trots allt inte förlorade alla de medlemmar som blev upprörda när skandalen briserade. Genom att de arga och besvikna medlemmarna fick komma till tals och blev lyssnade på i deras egen medlemstidning upprätthölls en relation till facket. Dessutom lärde sig fackförbundet av dessa berättelser vad de måste förändra för att återupprätta ett förtroende hos sina medlemmar.
Fackföreningsrörelsen bär i sig på folkbildningsidén där åsiktsbrytning och kunskap är ledstjärnor och där demokrati är samtal lika mycket som beslutsfattande, en livshållning helt enkelt.
Idén att tala med en röst hör inte hemma här utan är en i grunden totalitär hållning. Tyvärr ser vi dessa auktoritära strömningar runtom i västvärlden i dag. Den fria journalistiken är hotad av Trump, Putin, Erdogan, Oban med flera.
Att lärarnas eget fackförbund i denna tid inte värnar den fria och självständiga journalistiken är djupt oroväckande och oändligt sorgligt.
17 januari, 2018
Skrivet av Helle Klein
Årets första partiledardebatt i riksdagen blev som väntat en strid om tryggheten. Oron för gängkriminaliteten, den bristande integrationen och problemen i välfärden var huvudtemat för både regering och opposition. Statsminister Löfven pekade ut den stora valkonflikten genom frågan huruvida problemen löses med nya resurser till polis och skola eller med stora skattesänkningar för de rika.
Häri ligger en ideologisk konflikt om skattepolitiken och den bör såklart hållas vid liv. Men om riksdagens partiledardebatt var en försmak av årets valrörelsedebatt är det bekymmersamt. Politik som odlar rädslans kultur kan bara leda till antingen konservativt tillbakablickande eller till olustiga auktoritära idéer som vi ser på framväxt i många delar av Europa i dag.
Trygghetsbegreppet är numera så avsmalnat att det snarare blir ett verktyg för de krafter som vill odla den grumliga idén om att det bestående hotas av allehanda utifrån kommande hot (invandrare, ryssen, kriminella). Hårdare tag, fler batonger och högre murar blir då det självklara politiska samtalet snarare än det om ökad rättvisa, minskade klasskillnader och öppenhet.
Till socialdemokratins styrka hörde en gång att man vidgade begreppet trygghet till att bli en bärare av jämlikhet och solidaritet. I själva verket var det tilliten och tron på framtiden man odlade hos väljarna. Samhället behövde förändras men alla skulle få del av förändringens frukter. Arbetarrörelsen ställde sig i opposition till den konservativa saknaden av det som varit och fick med sig människor i längtan efter det nya.
Självklart måste människors oro tas på allvar men till trygghetsvurmen måste framtidstron läggas. Borgerligheten med Moderaterna i spetsen verkar nu gå tillbaka till en mer konservativ dagordning där de har mycket gemensamt med SD. De rödgröna borde ha allt att vinna på att vara samhällsbyggarna där tryggheten blir en språngbräda in i det nya, där det röda jämlikhetspatoset går hand i hand med det gröna visionära om att en annan värld är möjlig.
Avsaknaden av både miljöpolitisk och näringspolitisk debatt är just ett tecken på att trygghetsbegreppet blivit alltför smalt. Här har de rödgröna en verklig chans att formulera ett valprogram för de nya gröna jobben, för att Sverige ska bli ledande industrination där omställningen till det fossilfria och energisnåla är den stora tillväxtmotorn och där hela landet ska leva där jobb och utbildning finns för alla oavsett bakgrund. Miljö, jobb, utbildning och integration hör ihop. Oppositionen kan skrika högt om fler poliser men på närings- och miljöpolitikens område har de just nu inget som helst att komma med.
Löfven och de rödgröna måste vidga idén om trygghet.
Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.
4 januari, 2018
Skrivet av Helle Klein
Kära läsare,
Ett nytt år har börjat – valåret 2018. Vädermässigt börjar det mörkt, grått och ganska dimmigt. På ett sätt en träffande scenografi också utifrån en politisk horisont. Riktningen framåt är ganska svår att se just nu. En sak är dock tämligen säker, vi lära ingenting veta förrän på valnatten om ens då. Det parlamentariska läget är mer ovisst än någonsin. Regeringsfrågan kommer att ältas många gånger om under detta år.
Förhoppningsvis ägnar sig partierna mer åt sakfrågor och idéer än åt spelteorier. Det angelägna för varje demokratiskt sinnat parti måste vara att engagera medborgarna för ett samhällsprojekt, för en idé om framtiden. Den stora utmaningen i Sverige liksom i stora delar av Europa är i grunden att upprätthålla tron på demokratin, tron att det är med politik man förändrar och bygger nytt.
I den läsvärda boken Folkstyret i rädslans tid (Fri tanke förlag) resonerar författarna Olle Wästberg och Daniel Lindvall just om att demokratin just nu är en styrelseform med ganska dåligt självförtroende. Den utmanas av extremism och totalitarism både till höger och vänster. I misstron mot den politiska demokratin gror de auktoritära strömningarna som kan personifieras av en Donald Trump i USA och en Vladimir Putin i Ryssland men också i Sverigedemokraternas och andra rasistiska partiers nationalchauvinism.
Den auktoritära populismen föraktar de demokratiska institutionerna som parlamentarismen, den fria journalistiken, rättsväsendet etc. Föreställningen om en elit som skor sig på folket hamras in och den auktoritära populismens bärande vision är inte framtiden utan dåtiden – drömmen om att återta det som gått förlorat.
Politiskt engagemang som bygger på saknaden av det som varit blir gärna totalitärt och revolutionärt – det vill riva ner det nuvarande onda för att återta svunna tiders ideal. I detta förflutenhetens landskap rör sig konservativa, nationalistiska och auktoritära rörelser. Den liberala demokratins vurm för mänskliga rättigheter, kvinnors rätt, homosexuellas rätt, det kosmopolitiska, internationalism och mångfald får helt enkelt inte plats.
För hundra år sedan, 1918, levde demokratins idéer. I Sverige beslutade man om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor (fast den kvinnliga rösträtten infördes först 1921) och en ny tid randades.
Tyvärr vet vi att demokratin är en skör planta som måste vårdas ömt annars kan den lätt förtrampas och vissna bort. 1900-talets demokratiska glädje har flera gånger om förbytts i sorg över totalitarismens framfarter.
”Demokratin blev, och har förblivit, ett undantagstillstånd. Och Sverige blev, och har länge förblivit, ett privilegierat reservat. Här har demokratin uppfattats som självklar”, konstaterade de nya politiska redaktörerna Per Svensson och Amanda Sokolnicki på Dagens Nyheter i sin proklamation på nyårsdagen.
Deras premiärledare handlade just om hoten mot demokratin i vår tid och de fortsätter:
”Så här är läget inför återstoden av 2018: Ryssland är en tsaristisk kleptokrati. USA:s president är ett tyranniskt barn i en sjuttioårig twittrares kropp. Ett främlingsfientligt parti har tagit plats i den tyska förbundsdagen. Polen och Ungern regeras av demokratiföraktande nationalister. Österrikes vicekansler representerar ett parti med rötter i den nazistiska dyn. Storbritannien, ett av demokratins urhem, är på väg att lämna EU.”
I Sverige är det inte mycket bättre, konstaterar DN:s redaktörer och hänvisar till kommande val och Sverigedemokraternas framfarter. I den nya ledarduon har Dagens Nyheter fått en stark socialliberal röst som klarsynt tar död på alla borgerliga förhoppningar om att SD skulle kunna bli ett normalt parti att samverka med.
”…borgerliga opinionsbildare som inbillar sig att Jimmie Åkesson är ett får i vargakläder, villig att låta sig vallas in i den rätta fållan, riskerar att bli brutalt besvikna.”, skriver DN-redaktörerna med en underförstådd passning till ledarsidor som Dagens Industris och Göteborgs-Postens.
Så här i början av året när det mesta ligger som i ett töcken känns det trots allt skönt att den stora liberala tidningen tänker vara en fyrbåk och ta upp kampen mot mörkermakterna.
För Socialdemokratins och arbetarrörelsens del krävs nu ett alternativ till det konservativa förflutenhetens landskap. Budskapet måste bli att framtiden är lockande, inte farlig, att samhället ska bli bättre för alla inte bara några och att de politiska ledstjärnorna heter frihet, jämlikhet och solidaritet.
Måtte 2018 bli demokratins år, inte den auktoritära populismens.
Om vi ska få ordning på europa igen så ska EU snabbt ta och förbjuda Bilderbergsgruppen. Det är nämligen dessa ljusskygga individer som är roten till det mesta eländet på vår kontinent.
19 december, 2017
Skrivet av Helle Klein
Vår granskning av Samhall pågår för fullt. Jag efterlyste i min ledare i förra veckan att även politiska beslutsfattare skulle bry sig om den kritik som framförs mot ”Nya Samhall”. Det är ett bolag ägt till 100 procent av staten. Så staten borde agera.
Näringsminister Mikael Damberg meddelade i torsdags att han tänker kalla LO-facken till möte om Samhall, ett möte som kommer att ske i januari. Det är ett utmärkt initiativ av ministern. Han borde även kalla arbetsgivarna (Almega). Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson bör väl också ha något att säga då den största delen av kritiken mot Samhall handlar om usel arbetsmiljö. Johansson besökte Samhall i november och uttryckte då hur viktigt hon anser att detta företag är. Hon borde därför oroas över att samhällsuppdraget håller på att gå om intet i idén om nya vinstdrivande Samhall.
Berättelserna från samhallarbetare, skyddsombud och fackligt förtroendevalda fortsätter att strömma in. Alltmedan Samhall-ledningen gör allt för att basunera ut bilden av att det inte finns några problem utan alla är nöjda inom Samhall.
”Jag vet att 95 procent av det vi gör är bra”, säger VD Monica Lingegård till medarbetarna på Samhall. Ingen känner igen sig i kritiken, menar VD:n.
I företagets egen propagandakanal ”Radio Samhall” (två minuter in i programmet) låter sig VD:n Monica Lingegård intervjuas. Intervju är en felaktig benämning. Det är snarare en monolog där Lingegård får tycka synd om sig själv. Inte en kritisk fråga ställs. I stället pratar VD:n på om att hon har haft en tuff vecka på grund av ”en hel del media”. Det är framförallt ”kollektivets tidningar” som hon kallar Dagens Arbete och Fastighetsfolket som är jobbiga för stackars VD.
VD Lingegård blir ledsen för allt som skrivs om Samhall för kritiken är ”onyanserad och i det här fallet dessutom inte korrekt faktamässigt”. Det sistnämnda är något som Samhall-ledningen också hävdat i sitt pressmeddelande, ett pressmeddelande de själva ändrade utan att berätta att de skickade ut en ny version. (Samhall har för övrigt kommit med flera olika versioner i sina kommentarer till vår granskning, något som Aftonbladets Daniel Swedin uppmärksammade i sin ledare i söndags.)
Hur som helst har ledningen inte kommit med en enda dementi till vår granskning, inte ett enda sakfel har påtalats. Dagens Arbete är en tidning känd för sin seriösa grävande journalistik. Vi publicerar inget som vi inte har täckning för. Ändå kan det förstås ske misstag och då rättar vi genast till det. Men i fallet med Samhall har ledningen inte kunnat framföra ett enda konkret exempel på vad som skulle vara ”faktamässigt felaktigt”. Det enda de hänvisar till är deras medarbetarundersökning som visar att allt är bra men vi får inte ut materialet för att kunna granska hur undersökningen har gjorts.
Samhall-ledningens hållning till medierna påminner om president Trumps. Det är inte seriöst att slänga ur sig påståenden om felaktigheter (fake news) utan att belägga detta med fakta. Med tanke på det allvarliga som kommit fram om Samhall vore det på sin plats om ledningen visade lite ödmjukhet.
Lingegård säger sig vilja ha ”högt i tak” men vill samtidigt inte att kritik mot Samhall ska framföras i offentligheten utan allt ska tas internt. Problemet är att ledningen hittills uppvisat en total ovilja till att lyssna på medarbetares, fackliga förtroendevaldas och skyddsombuds larm om den ökande pressen och usla arbetsmiljön. Dagens Arbetes granskning och andra mediers uppföljningar liksom debatten som nu pågår är uppenbart nödvändig för att få fram problemen i ljuset.
I stället för självömkan och klagan borde VD Monica Lingegård ta chansen och meddela Samhalls alla medarbetare att hon tar kritiken på allvar och tänker genomföra en rejäl genomlysning av företagets verksamheter.
Samhallarbetarna hör till de mest utsatta i samhället. Det är hög tid att börja lyssna på dem.
Jag har träffat många människor som jobbar på samhall, och sämre arbetsgivare har jag sällan mött , vare sig i kommun eller privat. Eftersom det inte finns enklare elller mera npassade arbeten än de på samhall, så blir rehabiliteringen omöjlig om arbetsgivaren inte går att nå/chefen har slutat/chefen har inga mandat till förändring. Dessutom så är det faktiskt inte någon trevlig arbetsmiljö, mycket skvaller och baktaleri, förmodligen för att chefen inte är närvarande, eller inte bryr sig om det. Givetvis är det svårare att få det trevligt på arbetsplatserna, då samhallsmedarbetaren inte frivillgt har valt arbetet, utan det har varit den sista utvägen.
/Primärvårdsläkare
Grymt bra skrivet, kunde inte ha gjort det bättre själv. Att monika inte erkänner att det är dålig arbetsmiljö, visar hur sekt styrt företaget är. Monika säger att Samhall är transparenta, monika visar att så inte är fallet. Och medarbetarundersökningen, är ett skämt, det går knappt att skriva något negativt, eftersom frågorna är ledande.
Ta av dig skygglapparna Monica ! Börja med att redovisa medarbetarundersökning. Dessvärre tror jag inte att du kommer göra det ,för dina påståenden om vad den visar överensstämmer nog inte med verkligheten.
Detta stämmer helt vad som händer med Samhall för jag är fortfarande anställd på detta företaget i södra Stockholm men sjukskriven pga att min chef inte bryr dej om sina anställda som får göra saker som har gjort att jag har förstört min rygg.
Monica lever i en drömvärld, den saken är klar! Jag har jobbat på Samhall i elva år och det du inte känner igen i medias tolkning av klimatet på Samhall har jag upplevt varje dag, mer eller mindre! Men det är inte mina medarbetare som var roten! Att vara VD ska vara jobbigt, allra helst om man knappt vet vad som händer på sina baser vilket det kanske är dags att börja ta reda på. Då från personalen som INTE är chefer och med fritt tal istället för den sk medarbetarutfrågningen som inget ger vid handen! När det kommer till lögner och förbannad dikt är vi en hel bas som kan vittna om dessa granater och om det vore någon stake i dig, borde både du och DC be om ursäkt för att nedvärdera den grupp människor du säger dig stå upp för, och till yttermera visso, hade du lagt märke till de rop på hjälp jag sände både dig och din marknadsdirektör för åratal sedan, hade kanske situationen varit annorlunda! Det kan löna sig att lyssna på den lilla människan då och då.
Det som egentligen är värst är att vi har många många objekt med knapp tid att utföra arbetet, många objekt och mycket ensamarbete. Dem plockar in fler och fler objekt medans det är anställningsstopp vilket innebär att vissa utav oss får köra väldigt många objekt varje dag, men ingen som helst löneskillnad blir det, dem gör allt för att inte betala ut övertid genom att försöka övertala oss till ledighet istället. Till råga på detta så har vi en tragiskt låg OB men vi ska likt förbannat upp, jobba 1-3 timmar och sen hem, så i princip hela helgen är förstörd för småpengar, och att vägra helguppdrag är i det närmaste omöjligt. Då ska det avskedas hit och dit. Även om legitima skäl finns såsom att man är ensamstående och har ungar. Jag har jobbat inom ett par brancher innan en utbränning och ingenstans har jag sett så tragiskt dåliga löner för ett arbete som är så pass pissigt organiserat, stressigt och tungt, mer än ofta tar det månader för städmaskiner att bli klara om dem går sönder vilket innebär att man får handmoppa stora ytor. Folk med knäledsproblem på trappstäd, folk med ryggproblem på att skotta och köra kundvagnar. Men överstebossen skakar på huvudet och regeringen köper det utan diskussion så dem får fortsätta med ett ganska grovt missbruka av redan skadad personal.
Som fd områdeschef kan jag tyvärr bara bekräfta ovannämnda upplevelse. Situationen för cheferna är inte mycket bättre, dålig upplysning om vad tjänsten innebär vid rekryteringen, utbildningar är otillräckliga och absolut inte givande. Prestationen är allt, man måste nå målen! Antalet sjukskrivningar och uppsägningar bland områdescheferna är högt. Der finns varken kompetenshöjning aller utveckling.
Detta gäller även medarbetarna…
Ett företag, statlig eller ej, är bara så bra som sin ledning. Det går hela vägen…uppifrån och ner!
Som områdeschef på Samhall så kan jag bara hålla med…
Man brukar säga att ”skit rinner neråt”
Jag och många kollegor med mig sliter och försöker få scheman att fungera och arbetet ”lönsamt”, vi är ständigt underbemannade och hanterar både två och tre områden. Vissa av oss ansvarar för uppemot 100 medarbetare (man säger att det skall vara ett 30-tal). Ingen vågar kritisera ledningen för då får man bara höra att man kanske ska se sig om efter ett nytt jobb. Vi är skrämda till tystnad. Damberg borde kalla in första linjens chefer för att få höra hur det går till.
Jag jobbade som driftledare men slutade efter en kraftig stressreaktion. Samhall tar in nya uppdrag hela tiden och många av objekten jag hade har tidspassning vilket innebär att de ska städas på mornarna. Men anställningsstopp och personal som inte riktigt klarar varken städning eller stress innebär att de omplaceras till städjobb. Personalen är så tunnt utsmetad att jag inte stod ut med att arbeta på Samhall längre. Tre områdeschefer och förutom jag en driftledare till (två av tre) slutade inom loppet av ett par månader. Jag försökte tillsammans med min chef få till det så bra vi kunde för mina arbetskamrater men jag klarade inte frustrationen och stressen. Jag var anställd pga min stresskänslighet. ”Utveckling genom arbete” Bullshit! Det är snarare avveckling.
Samhall börja gå ur fogarna med vad dom ska göra, dessutom är alla medel tilllåtna som mobbing , hot och mera.
Tycker Samhall tar inte sitt ansvar längre och tänker på enbart på ” lönsamhet ” än arbetsmiljö . Facket vågar inte protestera sorgligt nog eller/ och är maktlösa ………..
Har vikarierat på Samhall, såg då mycket saker som kunde förbättras, då det inte var ergonomiskt. Städpersonalen var sönderstressade. Slut och less fick bära tunga lådor med material. Något borde förbättras. Annars okey.
Fick nyligen reda på som tvättansvarig på samhall kan du aldrig komma upp i löne nivå,detta anser jag vara nedvärderande och lönemobbing.
11 december, 2017
Skrivet av Helle Klein
Vår granskning av Samhall i nya numret av Dagens Arbete har hittills fått ett stort genomslag. I går, söndag, började vi publicera en del av granskningen – dels vår nyhet om samhallarbetarna som plockar isär militära granater, dels om samhallarbetarna som tvingas stå utomhus i usel arbetsmiljö och sortera elskrot.
Rapport gjorde ett stort inslag på vår granskning.
Och därefter följde Expressen: Samhallanställda fick plocka isär granater
Dagens Nyheter: Militära granater demonterades vid Samhall
Sörmlands Nyheter: Samhalls anställda monterade isär granater
Dessutom toppade vår nyhet Text-tv i går kväll och Omni skrev och #nysamhall trendade på twitter trots Nobelfest och annat.
Här är min ledarkommentar om Samhall: Djupt ovärdigt, Nya Samhall
Vi kommer att fortsätta med vår granskning denna vecka. Håll koll på da.se
26 november, 2017
Skrivet av Helle Klein
Sverigedemokraterna har återigen visat sitt rätta ansikte. Under partiets landsdagar i Norrköping i helgen gick ett ombud upp och höll ett brandtal mot muslimer, ja han till och med påstod att muslimer inte är riktiga människor. Eftersom SVT forum sänder från SD-kongressen så har klippet med detta genuint rasistiska uttalande fått stor spridning i andra medier och på sociala medier.
Då, men först då, har SD-ledningen reagerat. Det är utslag av samma gamla SD-hyckleri som av Åkesson & Co. brukar kallas ”nolltolerans mot rasism”. Ingen avbröt ombudet när han från talarstolen spydde ut sitt rasistiska dravel, presidieordförande stoppade honom inte, SD-ledningen rusade inte upp, inga ombud i salen verkar ha reagerat med bestörtning. Inga burop hördes.
Detta är föga förvånande. Ombudet speglar bara den rasistiska kultur som har frodats och fortsätter att frodas inom Sverigedemokraterna. Den antimuslimska retoriken har i åratal basunerats ut från partiledning och gräsrötter. Ingen kan på allvar anse att SD är ett parti som alla andra.
Sverigedemokraterna är och förblir ett rasistiskt och fascistiskt parti. Må de fortsätta att förlora väljarstöd och trängas ut i den politiska periferin.
22 november, 2017
Skrivet av Helle Klein
Svenskt Näringslivs Leif Östling deklarerar nu att han avgår som organisationens ordförande. Hans medverkan i Paradisläckan har skapat en förtroendekris. Kritiken mot hans syn på skatter och välfärd har kritiserats både inom näringslivet och i samhället i stort.
Jag konstaterade här i bloggen att hans uttalande ”vad fan får man för skatten” och hans bristande skattemoral var klart besvärande för Svenskt Näringslivs trovärdighet.
Östlings beslut är mycket rimligt. Förhoppningsvis utser Svenskt Näringsliv på sitt årsmöte i maj en ny ordförande som kan diskutera näringslivs- och samhällsfrågor med större trovärdighet – gärna en industrialist med hög moral och förståelse för hur välfärdsstat och företagsklimat hör ihop.
16 november, 2017
Skrivet av Helle Klein
Den här hösten har vi sett hur nazisterna flyttat fram sina positioner i offentligheten. Nordiska Motståndsrörelsens beryktade demonstration i Göteborg i samband med bokmässorna blev visserligen ett fiasko för rörelsen men samtidigt ett vittnesbörd om att de vill hata och hota allt det som vår liberala demokrati står för.
I veckan släppte Försvarets Forskningsinstitut, FOI, en rapport – ”Det vita hatet: radikal nationalism i digitala miljöer”. För oss som länge följt utvecklingen i bloggar och sociala medier är rapportens budskap inget nytt. Likväl är det skrämmande tydligt att antalet aktiva användare på nazistiska sajter som Nordfront har ökat. Det håller på att ske en förflyttning från ”invandringskritiska” och högerpopulistiska sajter till nazistiska sajter som förespråkar våld och spyr ut djupt antisemitisk och islamofobisk propaganda. Mellan SD och NMR frodas nu allsköns grumliga antidemokratiska idéer. Och många vandrar med lätthet mellan dessa sammanhang. ETC kunde nyligen avslöja hur Sverigedemokrater även är med i NMR och stöttar deras verksamhet.
På arbetsplatserna hårdnar också klimatet. Dagens Arbete har skrivit om hur fikarasten kan bli en jobbig stund när arbetskamrater som röstar SD häver ur sig sin rasistiska världsbild. Inför det stundande valet nästa år har fackföreningsrörelsen en avgörande betydelse i att stötta och lära sina medlemmar att bekämpa rasismen och avslöja SD:s både arbetarfientliga, antifackliga hållning och dess nazistiska och fascistiska idévärld.
Tyvärr kan det också bli en kamp mot den våldsamma nazismen. IF Metall har denna vecka fått agera då fackliga medlemmar på en arbetsplats i Mellansverige visade sig vara aktiva i NMR. Arbetsgivaren reagerade senfärdigt men facket markerade tydligt. Två av de tre NMR-aktivisterna har gjort avbön, den tredje som var mest aktiv blir nu utesluten ur IF Metall.
Det är nödvändigt och bra att fackföreningsrörelsen sätter en tydlig gräns mot mörkerkrafterna. Facket är en organisation som bygger på värderingar som alla människors lika värde. Det blir då helt omöjligt att förena ett fackligt medlemskap med att hata och hota andra människor och göra allt för att rasera den liberala demokratin.
Helt rätt av IF Metall att utesluta NMR-aktivister.
Samhällsklimatet har förändrats så oerhört mycket på väldigt kort tid. I dag väljer folk umgänge efter politiska åsikter. Facket är sprunget ur arbetarklassen och många i just den gruppen tycker att dagens samhällsutveckling går åt fel håll. Då ska dessa stävjas med argument som ”värdegrund” och ”allas lika värde” mm, begrepp som i mångas öron är rena floskler när man ser hur dessa nysvenskar får förtur i bostadsköer, bidragssystem, vård osv.
Facket är ju till för att hålla ordning på arbetsgivare som inte sköter sig gentemot arbetstagare. Att försöka mota in alla fackanslutna i nån värdegrundsfålla funkar inte.
12 november, 2017
Skrivet av Helle Klein
Serien Arne Ankas skapare, Charlie Christensen, har tilldelats EWK-priset som han mottog på Arbetets museum i Norrköping. Vid ceremonin höll jag detta tal:
När islamistiska terrorister tog sin in på franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i januari 2015 och mördade tolv personer, var fem av dessa satirtecknare. Dådet väckte avsky i hela världen. Men det fanns de som ansåg att attentatet kunde förstås, ja till och med försvaras. I Moskva vandrade aktivister från rörelsen Guds vilja – en djupt konservativ kristen rörelse – till den franska ambassaden och demonstrerade mot Charlie Hebdo. Demonstranterna menade att satirtecknarna hade förolämpat religionen, även den kristna. Ledaren för Guds vilja skrev en kommentar att ”karikatyrtecknare är de sanna terroristerna”. (Läs mer i Gabriel Byströms bok ”Med Guds hjälp”)
Vi lever i en mörk tid där yttrandefrihet, fri journalistik och opinionsbildning liksom satiren är satt under prövning. I land efter land i Europa stängs gränser, byggs mentala murar och inskränks de grundläggande demokratiska rättigheterna. Vi ser det i Polen, Ungern, Tjeckien. Men vi ser det också i de högerextrema rörelsernas framgångar i Tyskland, Frankrike, Österrike och tyvärr också i vårt eget land.
Är det någon gång satirteckningen behövs är det i vår tid när den liberala demokratin hotas från extremism, fundamentalism och fascism. Äkta satir är öppenhetens salt, aldrig propagandans unkenhet. Satiren vänder upp och ned på maktordningar, utmanar vår världsbild och får makthavare att se sig själva i en skrattspegel.
Den politiska teckningen är en solidaritetshandling med de mest utsatta. Det om något visste mästaren EWK, vars minne vi upprätthåller genom att dela ut satirpris i hans anda. Satiren sparkar inte nedåt utan uppåt mot maktstrukturer, inskränkthet och uppblåsthet. Och med humorns kraft blir tillvaron på nåt sätt enklare att uthärda. Skrattet kan skapa förändring.
EWK-priset går i år till serietecknaren Charlie Christensen vars serie Arne Anka i år fyller 30 år. Som chefredaktör för Dagens Arbete är jag omåttligt stolt eftersom Ankan varit ledande seriefigur i vår tidning alltsedan den hette Metallarbetaren en gång. Arne Anka, från början en missförstådd bohem och hopplös romantiker som med åren blivit en kämpande humanist. Där vid bardisken efter några öl levererar Ankan de mest svidande politiska kommentarerna om vår samtid.
Som i albumet ”Mentala selfies” där Ankan konstaterar ”Arbetarklassen har inget arbete, medelklassen har inga medel och överklassen har ingen klass”. I samma album kommenterade Charlie Christensen Charlie Hebdo-händelsen genom att publicera en hel sida som bara är svart med texten: Teckning godkänd av extremister ur alla läger och helt i överensstämmelse med deras syn på framtiden.
Frågan är om det alls går att teckna satir i vår tid när verkligheten överträffar dikten? När varje tweet från den amerikanska presidenten Trump är så skruvad att man får nypa sig i armen för att förstå att det verkligen är på riktigt. Faktum är att Charlie Christensen kommenterade just Trump genom Arne Anka redan sommaren innan Trump blev vald.
– Jag gjorde en serie förra sommaren om att han skulle vinna. Jag brukar tänka så när jag jobbar: vad är det värsta som kan hända? Så på så sätt var jag väl förberedd, säger han i en intervju i Dagens Arbete och fortsätter:
– Men det är svårt att göra satir på honom eftersom det inte går att överträffa honom. Samtidigt är han ledare för världens mäktigaste land, så det är viktigt att försöka. Han är ju skitfarlig.
Ja Trump är farlig liksom Putin i Ryssland liksom Erdogan i Turkiet och Viktor Orban i Ungern med flera auktoritära mäktiga män. Men farligast är om vi inte längre bryr oss – om extremism, nazism och fascism blir det nya normala. Satiren får oss att inte blunda eller slå oss till ro. Och så länge vi har fria självständiga tidningar som publicerar teckningarna och serierna lever demokratin.
Som juryn skriver i prismotiveringen:
”Arne Anka, är ett ständigt störande inslag i den allmänna ordningen. Han ger röst åt underdogen i både den stora och lilla världen.”
Stort grattis Charlie Christensen – länge leve satirtecknaren, som inte är vår tids terrorist utan vår tids livsnödvändiga kämpande humanist.
Håller med föregående talare.
Och vill bara säga GRATTIS till Charlie?
Älskar Arne Anka och har det mesta som publicerats om honom.
5 november, 2017
Skrivet av Helle Klein
I Uppdrag gransknings avslöjande om Paradisläckan framkommer att tusentals rika svenskar skatteplanerar genom att använda sig av så kallade brevlådeföretag på Malta. En av de utpekade är Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling. Han satte upp ett bolag på Malta tillsammans med sin fru när han var VD för Scania. Skatteupplägget är inte olagligt och Östling själv menar att det handlar om pengar som han tjänade under sin tid i Holland på 1980-talet, alltså inte pengar som han varit skattskyldig för i Sverige.
Juridiskt oklanderligt men moraliskt anmärkningsvärt. De rika eliternas skattesmitande undandrar 43 miljarder kronor från det svenska samhället, enligt Uppdrags Granskning. Det är enorma summor pengar som hade kunnat gå till att stärka skolan, sjukvården eller äldreomsorgen.
På frågan om det inte är viktigt med samhällsansvar och att betala skatt svarar Östling att han minsann betalat så mycket skatt i alla år. Och lägger till: Man frågar sig också, betalar man in 20–30 miljoner om året, vad fan får jag för pengarna?
Det är ett sanslöst uttalande från en direktör som borde veta att det svenska samhället har bidragit oerhört mycket till att ett bolag som Scanias hör till de ledande i världen Just Östling tillhör de industrialister som brukar tala bra om vikten av att satsa på svensk industri. Han om någon borde veta sambandet mellan skatter-välfärd-företagande. Utan bra skola, god infrastruktur, forskning etc skulle industrin inte klara sig en dag.
Östling är dessutom den högsta företrädaren för det samlade näringslivet i Sverige. Hans stötande uttalande undergräver förtroendet för Svenskt Näringsliv. Varje gång organisationen gör utspel i skattefrågan kommer svenska folket direkt att tänka på ordförandens skattesmitande och nonchalanta uttalanden om att man inte får något för sina skattepengar.
Är Östlings skattemoral också Svenskt Näringslivs?
UPPDATERING: I dag skriver Leif Östling i ett pressmeddelande som publiceras på Svenskt Näringslivs hemsida att han bara uttalat sig som privatperson och inte som ordförande i Svenskt Näringsliv. Det håller inte. Han fick uttryckligen frågor av typen ”Du som ordförande för Svenskt Näringsliv… vad anser du om samhällsansvar och skatter…?”. Han medger nu att hans kommentar om att han inte fått så mycket ut av skattepengarna var ”slarvig”.
Det är väl ändå ett understatement. Bra att Östling korrigerat sin syn på välfärden men hans nonchalans och uppenbara oförmåga att se sambandet mellan skatter-välfärd-företagande är beklämmande och definitivt besvärande för Svenskt Näringsliv.
24 oktober, 2017
Skrivet av Helle Klein
Jag hör till de journalister och opinionsbildare som under många år drivit frågan om att hot och hat mot medier, journalister och kulturutövare är ett hot mot demokratin. Länge kändes det som att tala inför döva öron men faktum är att på senare tid har både politiska beslutsfattare och polisen börjat att ta frågan på mycket stort allvar.
I dag var jag tillsammans med kollegor i mediebranschen inbjuden till Rosenbad. Det var representanter från de stora Mediekoncernerna, Public Service, TU och Journalistförbundet men också representanter för frilansjournalisterna, lokaltidningarna och jag själv från tidskriftsbranschen/fackförbundspressen. Demokratiminister Alice Bah Kunke och justitieminister Morgan Johansson bjöd in till rundabordssamtal med oss och företrädare för Polisen.
Regeringen satte igång ett arbete för ett år sedan som resulterade i en handlingsplan som kom i juni i år – ”Till det fria ordets försvar”. Fokus i denna handlingsplan är framförallt tre områden:
Faktum är att om det är något den annars så kritiserade polischefen Dan Eliasson ska ha heder av är det hans prioritering av hatbrott och hot och hat mot journalister. 2015 inrättade Polisen särskilda hat- och demokratibrottsenheter i storstadsregionerna. Jag har själv erfarenhet av denna verksamhet inom Stockholmspolisen och det är ett stort lyft jämfört med tidigare erfarenheter av polisarbetet.
Likväl kvarstår de regionala skillnaderna, något som lokaltidningarna kan vittna om. Här lovar nu Polisen att förstärka sina regioner i detta arbete. Men det är också en skriande ojämlikhet mellan de stora Mediehusen och oss som är på mindre tidningar utan säkerhetsansvariga eller HR-personal etc. Polisen har upparbetade kontakter med de större Mediehusen men vi andra blir hänvisade till privata säkerhetsbolag som kostar skjortan.
Det behövs också ett bättre samarbete mellan Säpo och mediebranschen och den vanliga polisen. Framförallt i dessa tider då de högerextrema rörelserna flyttar fram sina positioner. Dessa krafter hatar allt vad det demokratiska samhället står för – politik likaväl som journalistik. Skillnaden är att skyddet för beslutsfattarna är betydligt bättre än det är för oss som är satta att granska och bilda opinion.
Jag uppskattar att både justitieministern och demokratiministern särskilt ser det växande hotet från nazismen. Här behövs en särskild analys och ett särskilt uppdrag till polis och säkerhetspolis som kanske lite väl enögt har ägnat åratal åt det islamistiska terrorhotet och blundat för den våldsamma högerextremismen.
Mötet i Rosenbad var hoppfullt i det att två ministrar tog sig tid att lyssna och det finns uppenbart en vilja att lägga konstruktiva förslag framöver. Regeringen har redan lagt en proposition om näthat och förslag om att se det som ett brott att hindra människor i deras yrkesutövning, som exempelvis blåljuspersonal och vårdpersonal men också journalister, är på väg, enligt justitieministern. Det är bra men det räcker inte.
I grunden måste polisen satsa utredningsresurser och få till fällande domar som kan statuera avskräckande exempel och få oss att inte tappa hoppet. Samtidigt måste politikerna skärpa straffvärdet. Om man på allvar anser att hot mot medier och journalister är ett hot mot demokratin bör man formulera ett demokratibrott i lagen med högt straffvärde. Bara så kommer polis och säkerhetspolis att prioritera frågan framöver.
5 oktober, 2017
Skrivet av Helle Klein
I årets avtalsrörelse enades LO-förbunden om en låglönesatsning. Anställda med lön under 24 000 kr/månaden skulle få ett särskilt lyft. Detta slöt sen industrins parter avtal om – ett avtal som betraktas som normerande för alla i den svenska lönerörelsen.
Almega tycker dock inte att Samhalls anställda ska få del av denna låglönesatsning. Till skillnad från andra arbetsgivarförbund vill inte Almega gå med på de löneökningar som blev normerande när industrins fack och arbetsgivare slöt avtal i våras.
I lördags gick avtalet ut för de Samhallsanställda och i måndags varslade LO-förbunden om konflikt – ett varsel som berör alla Samhallsanställda. Det kan i nästa steg bli strejk.
Hur tänker Almega egentligen?
Samhalls uppdrag är att skapa utvecklande arbeten för personer med funktionsnedsättning. Det är Samhall-anställda som städar trappuppgångar, sorterar varor i matbutiker, jobbar som vaktmästare etc. De finns hos underleverantörer till våra stora företag som Volvo, IKEA och ICA och i så gott som varenda offentlig förvaltning runtom i kommunerna. En sak är säker, utan Samhalls lågavlönade arbetare skulle stora delar av Sverige stanna av.
Almega inte bara slår mot dem som redan har det svårt och förvägrar dem samma låglönesatsning som andra har fått utan i grunden hotar man också industrinormeringen. Antingen anser Almega att det är angeläget med fortsatt ordning och reda på arbetsmarknaden där industrinormeringen är en grundpelare eller så är det beredda att luckra upp tjugo års stabilitet på svensk arbetsmarknad.
Almegas Anna Karin Hatt spelar milt sagt ett högt spel. Förhoppningsvis kan andra i Svenskt Näringsliv förklara för henne att Almega är helt fel ute. Det är mänskligt ovärdigt och näringslivspolitiskt idiotiskt.
Bra att LO-förbunden, däribland IF Metall och GS-facket, tar strid i denna principiellt viktiga fråga.
14 september, 2017
Skrivet av Helle Klein
IT-skandalen på Transportstyrelsen utvecklades till en politisk cirkus där hot om misstroendevotum har haglat mot olika ministrar. Statsministern svarade med en ommöblering i regeringen i somras där både inrikesminister Anders Ygeman och infrastrukturminister Anna Johansson fick lämna regeringen. Däremot förklarade Löfven att i hans regering är Peter Hultqvist försvarsminister.
Det var mycket klokt då försvarsministern inte har haft ett dugg med denna IT-skandal att göra utan tvärtom agerat för att minimera dess skada. Försvarsmakten, Säpo och MUST har bedyrat att just försvarsministern gjort det han skulle och att ingen säkerhetsmässig skada för landet har skett.
Dessutom pågår en KU-utredning.
I detta läge hade man kunnat tro att förnuftiga politiska ledare drog tillbaka sitt misstroendehot mot Hultqvist, men icke. Visserligen var Alliansen tydligt splittrad och man krävde inte längre att riksdagen skulle snabbinkallas under sommaren. Ändå kvarstod hotet om misstroendevotum – visserligen med brasklappen att om ny information i ärendet kommer fram kan det komma att omprövas.
Sen har nästintill en samfälld borgerlig press på sina ledarsidor uppmanat Alliansen att lägga ner idén om att kräva försvarsministerns avgång. Försvarsbedömare har också vädjat och pekat på att det synnerligen besvärliga säkerhetspolitiska läget plus de stora försvarsövningarna som pågår i vårt närområde kräver politisk samling. Det vore högst anmärkningsvärt om de borgerliga partiledarna tillsammans med Sverigedemokraterna avsätter försvarsministern på så lös grund och i ett så känsligt säkerhetspolitiskt läge.
I dag drog så äntligen Liberalerna och Centern den rätta slutsatsen att inte stödja en misstroendeomröstning mot Peter Hultqvist. Därmed fick förnuftet och inte det politiska maktspelet råda. Det kan alla medborgare vara tacksamma för.
Kristdemokraternas Ebba Busch Thor var dock inte sen med att twittra att KD kommer att fullfölja misstroendeomröstningen tillsammans med SD. Det är häpnadsväckande och inte så lite sorgligt. Under ledning av Ebba Busch Thor har svensk kristdemokrati gjort en remarkabel högersväng och spelar numera i högsta divisionen av otäck högerpopulism.
Moderaterna är sist på bollen och när detta skrivs sitter de ännu i möte om hur de ska göra. Hur som helst är två saker klara: Peter Hultqvist sitter kvar som försvarsminister. Alliansen är djupt splittrad i ännu en fråga.
UPPDATERING: Moderaterna bestämde sig slutligen för att rikta misstroende mot försvarsministern tillsammans med KD och SD. Däremot är sprickan total i Alliansen och ett nytt brunblått block har uppstått i svensk politik. Både sorgligt och skrämmande.
8 september, 2017
Skrivet av Helle Klein
Allt medan alliansen ägnar sig åt destruktiva interna och externa bråk så regerar den rödgröna regeringen på. I veckan kom tre glädjande arbetsmarknadsnyheter. Regeringen utvecklar yrkesprogrammen på gymnasieskolan så att eleverna kan få högskolebehörighet. En ny myndighet för Arbetsmiljöforskning inrättas i Gävle. Och avdragsrätt för fackförbundsavgiften införs igen.
Den första reformen är mycket efterlängtad. Industrin skriker efter folk men hittar inte rätt utbildad arbetskraft. Alliansregeringen försämrade yrkesprogrammen och gjorde att de inte längre ledde till högskolebehörighet. Söktrycket till gymnasieskolans yrkesprogram har därefter sjunkit markant, något som Dagens Arbete uppmärksammat vid ett flertal tillfällen.
– Nu vill vi att yrkesprogrammen på gymnasiet ska bli högskoleförberedande. Och vi vill att de ska bli det utan att man tummar på yrkesmännens, sa gymnasieminister AnnakElström till Ekot.
Helt rätt tänkt. Yrkesprogrammens status måste höjas och dessutom måste detta med utbildning- och kompetensutveckling bli centralt då det nya moderna industriarbetslivet ställer allt högre kompetenskrav. En industriarbetare i dag och i morgon behöver vara en teoretisk praktiker och en praktisk teoretiker.
När det gäller arbetsmiljöarbetet så lade den borgerliga Allianseregeringen ned Arbetslivinstitutet som var själva navet för svensk arbetsmiljöforskning. Sedan dess har behovet av att samla ihop den forskning som nu görs på lite olika håll växt sig allt starkare. Därför är det utmärkt att regeringen bygger upp en ny myndighet för arbetsmiljökunskap. Möjligen är det lite märkligt att den inte ska kunna ta initiativ till egen forskning i ämnet. Dess roll som kunskapsspridare blir enormt viktig. Dagens Arbete har drivit frågan om att återupprätta Arbetslivsinstitutet och det här får väl anses vara en god början.
Den tredje glädjande nyheten är att regeringen nu återinför avdragsrätten för fackföreningsavgiften. Alliansregeringen tog bort denna rätt för tio år sedan. Det är en solklar rättvisefråga. Arbetsgivarna får göra avdrag på sina medlemsavgifter i arbetsgivarorganisationerna så varför i all världen ska inte löntagarna kunna få dra av för det fackliga medlemskapet?
I dessa omvälvande meddela tider kan avdragsrätten för fackavgiften också ses som ett slags presstöd till fackförbundspressen.
Också detta är alldeles utmärkt förstås.
23 augusti, 2017
Skrivet av Helle Klein
Tidskriftssveriges viktigaste event är den årligen återkommande Tidskriftsdagen/Tidskriftsgalan. I år har jag och Veckorevyns chefredaktör Irena Pozar fått äran att leda Tidskriftsdagen. Kvällens gala ska ledas av herrar Mattsson och Helin som återuppstår som duo.
Branschpress som Medievärlden, Resumé och Journalisten skriver och det mediala pådraget gör mig ju inte alls nervös 🙂
Ser trots allt fram emot 8 november på Cirkus.
20 augusti, 2017
Skrivet av Helle Klein
Stefan Löfvens sommartal i Eskilstuna hör till ett av hans bästa tal hittills som statsminister. Han ägnade sig åt politiska väsentligheter snarare än åt det tjatiga maktspel som präglat sommarens bataljer med Anna Kinberg Batra (M) och Alliansen som härförare.
Löfven kan som få göra ideologi av den svenska modellen och talade engagerat om att kommande val handlar om värderingar, om vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Det starkaste avsnittet i talet handlade om kampen för demokratin mot antisemitism, rasism och nazism.
Statsministern lovade att regeringen skulle satsa på att alla skolor återigen ska kunna genomföra hågkomstresor till Förintelsens platser för att vi aldrig någonsin ska glömma nazismens brott mot mänskligheten. Han lovade också att tjugo år efter Göran Perssons förintelsekonferens i Stockholm bjuda in till en ny sådan år 2020.
Det är angelägna och bra markeringar, men ännu bättre är att regeringen förstått att satsa på att bekämpa grunden för extremismen och hatet, nämligen ojämlikheten och otryggheten. Gängledarna ska inte glorifieras utan arresteras, som Löfven uttryckte det. Han lanserade en rejäl satsning på polisen i kommande höstbudget och utlovade dessutom satsningar på välfärden.
”Vi ser fortsatt stora utmaningar, men också stora möjligheter för vårt land. Vi ska bekämpa otryggheten och orättvisorna. Vi ska framtidssäkra välfärden. Vi ska se till att alla jobbar som kan jobba. Det är tid för framtidsbygge”, sa Löfven och fick applåder.
Svensk ekonomi går just nu som tåget. Enligt SCB så har BNP ökat med 1,7 procent andra kvartalet i år jämfört med första kvartalet. Alla kurvor pekar uppåt – hushållens konsumtion, exporten och importen, produktionen inom näringslivet liksom antalet sysselsatta.
Det finns således reformutrymme. Precis som Ernst Wigforss och Per Albin Hansson förstod att rejäla jämlikhetsreformer är bästa sättet att bekämpa nazisternas stöveltramp gör regeringen klokt i att komma med en höstbudget fylld av satsningar på omsorg, vård, skola och infrastruktur.
”Kampen för jämlikhet är en kamp för trygghet”, sa Löfven.
Just det.
26 juli, 2017
Skrivet av Helle Klein
Haveriet på Transportstyrelsen är i sig en oerhört angelägen fråga för politiken. Frågorna är ännu många. Hur kunde en erfaren myndighetschef medvetet fatta beslut om att bryta mot lagen? Varför reagerade inte styrelsen? Var kom tanken på att outsourca IT-system utan att säkerhetsklassa konsulterna ifrån?
Den som läser Säpoutredningen inser att idén om att outsourca IT-systemet i sig var tokigt. Det var den förre generaldirektören som inledde upphandlingen. Han har i efterhand konstaterat att ”vi var naiva”. Den borgerliga regeringen på den tiden hade inga som helst synpunkter på att för landet avgörande IT-system skulle läggas ut på entreprenad.
De med ansvar för rikets säkerhet, exempelvis Säpo var dock ytterst skeptiska och har under flera år varnat för detta. Något som borgerliga partiledare som Annie Lööf (själv ansvarigt statsråd när outsourcingen på Transportstyrelsen inleddes) och Anna Kinberg Batra nu helt verkar ha glömt bort.
Säpoutredningen visar också på en ämbetsmannakultur i upplösning. Lagar bryts, inte av nöd, utan på grund av ekonomistisk jakt på besparingar och nyliberal övertro på privatisering. Statsvetaren Marie Demker har påpekat vikten av att återupprätta förvaltningskulturen och skapa ett starkare tjänstemannaethos.
Haveriet på Transportstyrelsen hade kunnat leda till en angelägen debatt om just detta och om behovet av långsiktighet där sånt som säkerhet inte skuffas undan för kortsiktigt vinsttänk.
I stället utvecklas frågan till ett osmakligt politiskt spel. Visserligen är det fullt begripligt att de borgerliga partierna gör allt för att försöka skaka liv i sitt Alliansbygge. Efter Almedalen stod det tämligen klart för de flesta politiska bedömare att Alliansen inte hade särskilt mycket gemensamt längre. Framförallt var de oense i själva regeringsfrågan och synen på SD. Visserligen försökte de på försommaren hota med misstroendeförklaringar på grund flygskatten men det ville sig inte riktigt.
Och så kom Transportstyrelsehaveriet. Versalerna har haglat från Alliansföreträdarna om att Löfven försatt Sverige i säkerhetskris och att detta var den största skandalen någonsin. Ändå vet vi ännu inte om någon säkerhetsläcka verkligen skett. Det vi vet är att Transportstyrelsen agerat aningslöst och att detta kunde ha lett till allvarlig skada för svensk säkerhet. Men både Försvarsmakten och Säpo bedyrar att Sverige inte tagit skada.
Har då regeringen underlåtit att agera? Det är högst anmärkningsvärt att transportministern först i januari i år fick reda på haveriet, men efter det agerade hon direkt. Generaldirektören fick sparken liksom styrelseordförande. Den statssekreterare som underlåtit att informera henne har också fått sparken.
Försvarsminister Hultqvist och inrikesminister Ygeman har för ett år sedan av Säpo fått veta att utredning pågick. Att de inte informerade statsministern är märkligt men kanske finns rimliga förklaringar. Just detta bör självklart vara föremål för en grundlig KU-granskning. Som ministrar har de däremot säkrat att försvarsmakt och säkerhetspolis kunnat agera för att minska eventuell skada av Transportstyrelsens outsourcing-haveri.
När Alliansen nu ställer misstroende mot alla tre ministrarna kan det inte annat än betraktas som ett politiskt spel för att skada statsminister Löfven. Borgerliga debattörer som Dagens Industris PM Nilsson och Hudiksvalls tidnings Patrik Oksanen har starkt ifrågasatt att Alliansen drar in försvarsministern och inrikesministern i sin misstroendeförklaring.
Statsvetaren Olof Petersson konstaterade i Studio 1 att det är för tidigt att använda misstroendevotum då frågan ännu inte är utredd av KU. Att Allianspartierna bara dygnet efter att statsministern samlat dem till information dundrar på med misstroendeförklaring visar att de inte vill utreda själva sakfrågan utan bara drivs av eget maktbegär.
Tyvärr innebär denna borgerliga krigsförklaring mot statsminister Löfven att allt tal om eventuella blocköverskridande koalitioner efter nästa val försvåras rejält. Liberalen Björklund bedyrade på presskonferensen att det inte rör sig om en misstroendeförklaring mot Löfven utan mot enskilda ministrar. Men han spelar med i ett spel som riskerar att omöjliggöra regeringsbildande efter nästa val.
Statsminister Stefan Löfven kan definitivt inte acceptera att bli av med tre ministrar varav en är försvarsministern som också långt in i borgerligheten betraktas som en av de bästa försvarspolitikerna på länge. Löfven bör därför avgå och regeringskrisen blir ett faktum. Därefter blir det en talmansrunda och Liberalerna och Centern får visa vad deras vackra ord om att aldrig bilda regering med hjälp av SD egentligen betyder.
Alliansen tror att den skadskjuter Socialdemokratin och Löfven inför valet 2018 men det kan visa sig att den skjutit sig själv i foten.
Sen kvarstår den angelägna debatten om ämbetsmannakultur, myndighetsutövning och privatiseringar.
Så bra skrivet, allt är så glädjande bra! Hoppas det leder till en seriös allmän debatt om outsourcing öht! Tänk också på skolorna! På hur fattiga vi blivit när så omfattande medel försvinner till skatteparadisen! Alliansen villeavhända sig så mkt ansvar som möjligt o vete 17 om inte några feta bonusar även försvann ner i privat fickor! När penninggalenskapen väl får fäste finner den inga gränser!
Håller verkligen med dig, Helle Klein! Som alltid, bra skrivet, bra reflektioner!!
Nu håller vi andan…kan det inte bli slut på all egennytta för Sveriges bästa!!!!!!!
Bra kommentarer av föregående också!
Hur bidrar medborgarna till att kräva att ansvarsprövningen blir kommande valrörelses huvudtema?
Utan seriösa möjligheter och seriös vilja till ansvarsutkrävande, saknar Sverige möjlighet att kalla sig för en demokrati.
Men hur väcker vi det sovande folket ur sina drömmar om det perfekta livet för individen? Nu krävs det sammanhållning om en gemensam värdegrund, helt oberoende av VEM som sitter vid makten.
Du verkar glömma att alla förutom SD och V röstade ja i frågan.
”Självförvållad Trovärdighetskris” Debattör har följt inrikes-och utrikespolitik under motsvarande år som antal tunga ( s) debattörer där den allmänna trenden alltmer saknar självkritik och övergripande samhällsanalytisk förmåga ex. Göran Greider än mer framstår som en dåres försvarstal. Ger heller inte mycket för LO där majoritet vita män återfinns inom ( sd). IT skandalen är (s)ymptomatiskt på statsbärande parti som styrt landet under decennier och stora delar misslyckats transformering modernt parti än mer paradox att arbetstagare som larmade och gjorde sitt jobb trycktes ned och s.k. arbetarparti snubblade på eget grepp. För oss vanligt folk med livsdrömmar som aldrig tillhört alltmer mer begränsad samhällselit men haft blicken riktad utanför ankdammen och förmågan implementera kunskap och argumentation hemmavid har mycket att hämta. Ex. insåg aldrig regeringen sprängkraft förstärkt meddelarskydd där lagstiftning självklar utveckling envar modern demokrati där sociala medier idag har lika stor sprängkraft som traditionella medier som dominerat fria ordet sedan 1700 tal då Sverige införde tryckfrihetslagstiftning. (S) EU ledamöter har dessutom drivit frågan EU lagstiftning men sopade inte ens dörren hemmavid utan rusar ständigt mot nya mål byggande luftslott av nya lagar men där det sällan får någon praktisk betydelse för stora delar av folket om inte höjda skatter eller andra pålagor. Förstärkt lagstiftning meddelarskydd skulle kompletterats med statliga ekonomiska, juridiska garantier för arbetstagare som larmar. Det hade varit en naturlig följd på hemmaplan om regeringen förstått sprängkraft. Jag vet vad det innebär när politiker är slapphänta och överlämnar ansvar för tunga säkerhetsfrågor till arbetsmarknadens parter inte alltid en framgångsmodell inte minst där arbetsmarknadens parter inte är befriad från korruption. Ytterligare paradox att IT skandalen gav EU skrämselhicka och nu öppnat dörren på vid gavel kommande visselblåsarlagstiftning. Alla människors lika värde är grundmurat och Sverige har gedigen FN historia värd att värna men när regeringen skjuter högt över FN mål ja då kan antal ministrar återgå till gå. Ps. Det påstås från oberoende källa attacken mot Ygeman sannolikt av politiska skäl eftersom stark framtida statsministerkandidat.
Hultqvist bör absolut sitta kvar.
Tack för fina texter. Jag ser två anledningar till att alliansen vill bli av med tre ministrar och vidhåller att även försvarsministern måste gå. Dels är det SD politik som alliansen inte är sena att kopiera. Dels skyndade sig KD att rycka åt sig ledartröjan, tillsammans med SD, och då har övriga allianspartier inte något val om de skall tala med enad röst. Jag är förvånad att detta har kommenterats så lite (i stort sett inte alls).
Vad gör riksåklagaren? Sitter hen och rullar tummarna?
Sandlåde mentalitet från borgerligt håll!
6 juli, 2017
Skrivet av Helle Klein
Jag har i dag talat vid kulturmanifestationen ”Fascismen står i farstun, men nu gör vi motstånd.” i en fullsatt Länsteatern i Visby. Här är mitt tal:
Vänner, det är allvar nu. Det är dags att vakna. Fascismen och nazismen marscherar åter gatorna runtom i Europa och i vårt eget land. Här i denna stad. Deras politiska grenar intar parlamenten – det är inte små udda sekter utan stora partier ibland regeringsunderlag för att den traditionella högern inte håller emot.
Likheterna med 30-talet är så många att det inte längre går att blunda eller slå dövörat till. Historiska paralleller är alltid problematiska – historien upprepar sig sällan exakt. Däremot hör det till alla intellektuellt tänkande att lära av historien. Likt filosofer, ekonomer, politiker och författare efter andra världskriget måste vi i dag deklarera: Aldrig mer! Aldrig mer nazism och fascism. Aldrig mer förödande krig och Förintelse.
Världenvänner, de kallar sig Sverigevänner och vill krossa allt det av demokrati, öppenhet och mångfald som Sverige står för och som folkrörelser, fackföreningar, politiska partier och demokratiska institutioner under århundraden byggt upp.
Världenvänner, det är allvar nu. Det är dags att vakna. När Nordiska Motståndsrörelsen skanderar ”Ut med packet” och kallar oss som försvarar den liberala demokratin och det mångkulturella samhället för ”landsförrädare” menar de allvar. Deras ord är våldsamma och deras praktik är våldsam. De vill bokstavligen ta död på demokratin och dess försvarare.
Yttrandefrihet har inte ett dugg med hat och hot och våld att göra. Vår generösa tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning syftar till att skydda det öppna och demokratiska samhället och de rättigheter som alla medborgare har. Att påstå att uppvigling och våldsbejakande extremism har med yttrandefrihet att göra är att missbruka dess namn.
Men visst, demokratin har i sig fröet till sin egen undergång. Vi tolererar också de intoleranta. Vår demokrati tillåter de odemokratiska. Allt detta vet vi men det gör inte att vi ska normalisera de auktoritära krafterna. Det innebär inte att de destruktiva krafterna måste bjudas in till varje möte, till varje arrangemang.
Att nazisttidningen Nya Tider uppbär presstöd (det i sig absurt) innebär inte att de måste vara utställare på Bokmässan i Göteborg. Att Nordiska Motståndsrörelsen registrerat sig som politiskt parti innebär inte att de måste delta i Almedalen.
Eller som Advokatsamfundets generaldirektör Anne Ramberg har uttryckt det: ”Det kan inte vara någon självklarhet att nazister och annat odemokratiskt slödder ska få inbjudningar till privata sammankomster. Nazister och rasister förtjänar inte att bemötas med respekt bara för att man har registrerat sig som parti eller för att man bedriver en nyhetssajt.”
Sluta använd yttrandefriheten som feghetens beslutsform – formulera i stället den demokratiska värdegrund som alla organisationer, företag, stat och kommuner bör vila på – den som säger att människovärdet är okränkbart, att rasismen inte hör hemma i mötesrummen, på arbetsplatserna, i politiken eller på kulturevenemangen. Arrangörerna av Almedalen och Bokmässan måste tänka om – antingen blir ni arenor för demokratins mångfald eller för nazismens och fascismens inskränkthet.
Det är allvar nu. Vi måste bilda motstånd, måste stå emot. Kampen om det offentliga rummet rör inte alls bara stora arenor som Almedalen eller Bokmässan utan är en realitet för människor i småorter där nazisterna etablerar sig och försöker ta över orten – så sker i Skåne, i Värmland och i Dalarna exempelvis. I lilla Ludvika pumpar Nordiska Motståndsrörelsen in folk i ett försök att ta över politiskt i det kommande valet. Härom kvällen fick jag ett mejl från en förtvivlad man som bor i en by i Dalarna:
”NMR försöker kidnappa den här bygden. Deras stormtrupper visar sig allt oftare. De marscherar i skymningen genom bostadskvarteren. Det här är på riktigt och jag har nog aldrig känt mig så olustig inför ett politiskt skeende. Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om något liknande.”
I små samhällen tvingas folketshus- och folkparksföreståndare att sätta stopp för SD:s och Nordiska Motståndsrörelsens försök att ta över vår folkrörelsedemokrati. Runtom på arbetsplatserna hårdnar klimatet och det är tufft att bekämpa rasismen i fikarummen. Men det är alla dessa människor – alla ni i bruksorter, i småstäder och storstäder på torgen och gatorna, på arbetsplatser och i föreningar runtom i Sverige – det är ni som är de verkliga demokratikämparna – de som vågar stå emot.
När Danmark ockuperades av nazisterna gick prästen Kaj Munk upp i sin trenchcoat till kyrkan en söndag och sa till församlingen:
”Jag kommer inte längre att använda min prästdräkt och jag skall inte predika för er längre. Det finns människor här i kyrkan som samarbetar med ockupationsmakten medan andra ser sina barn bli misshandlade och dödade.”
Och så gick han hem. Han fick många varningar – han kunde bli skjuten för det han sagt. Vänner arrangerade en flykt för honom till Sverige, där han skulle kunna leva i säkerhet. Men han ville inte resa till det säkra Sverige. Han ville stanna och kämpa där han var. En dag kom nazisterna och hämtade honom och sköt honom i ett skogsbryn på Jylland. Det var 1944.
Efter Kaj Munks död anslöt sig tusentals danskar till motståndsrörelsen.
Det ska inte behövas någons död för att vi ska vakna. Det är allvar nu.
Vi måste grannar emellan, medlemmar i fackföreningar, kulturföreningar, bostadsrättsföreningar och människorättsföreningar stötta varandra för det är allvar nu – vår folkrörelsedemokrati måste precis som då den växte fram, blir en mylla för modet. Tillsammans får vi modet att aldrig stå neutrala och tillsammans ser vi till att nazismen och fascismen aldrig någonsin blir en normalitet i vårt samhälle.
Vi måste också se upp så att vår kamp mot de uttalade nazisterna inte blir ett sätt att legitimera slipsfascismen dvs Sverigedemokraterna som är det riktigt allvarliga hotet då de samlar snart 20 procent av väljarkåren. Det är deras fans och svans som hatar och hotar. Det är deras intåg i politiken som gett luft under vingarna för rasismens våldsverkare. Spyorna i kommentarsfälten skapar just det inhumana samhälle som gör våldet möjligt, som sätter flyktingboenden i brand och som dödshotar oss journalister, författare och beslutsfattare.
Jag har nog aldrig tidigare varit med i så många seminarier här under Almedalsveckan som handlar om hot och hat mot journalister. Äntligen börjar lagstiftaren förstå att det hat som hittills fått pågå på nätet i yttrandefrihetens namn håller på att undergräva just yttrandefriheten och tryckfriheten. Om ingen längre vågar granska högerextremismen eller bilda opinion för en generös flyktingpolitik då har de bruna krafterna segrat.
Hatet och hoten träffar inte bara journalister utan det träffar många idag som engagerar sig för mångfaldens samhälle, för feminism och HBTQ-rättigheter. Lagstiftningen måste skärpas.
Ord är inte oskyldiga – de kan piska upp våldsamheter och avhumanisera människor tills de inte längre betraktas som människor. Den tyske språkvetaren Victor Klemperer studerade nazitysklands språk – hans bok kom ut efter kriget 1947 – han jämför det högerextrema språket vid en sorts förgiftning:
”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser, de sväljs helt obemärkt, det tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”
Vår liberala demokrati håller på att förgiftas.
Det är allvar nu. Det är dags att vakna. Bilda motstånd! Det handlar om ett val och valet är ditt och mitt, precis som Mikael Wiehe sjunger:
”Dom flesta går med strömmen om det går
Dom flesta vill ju helst ha lugn och ro
Men om fascismen kommer smygande tillbaks
så är det du och jag som måste stå emot
Vakna upp
Fatta mod
Börja se dej omkring
Bli inte en av dom
som bara står där sen
och säger att jag visste ingenting”
Håller med Helle till alla delar. Demokratin måste skyddas. Redan Churchill sa att demokrati är inte den helt felfria formen för ett land men mycket bättre än alla andra former.
Helle och alla andra som står upp för demokratin har mitt stora stöd.
Rätt. Det är inte längre läge att stå bredvid och blunda. Om jag inte törs stå för demokratin och allas lika värde, hur kan jag då kräva att nån annan ska göra det?
Människor är inte kritiskt ifrågasättande till nationalistiska, individualistiska, populistiska (Nazistiska) uttalanden, agerande. Människorna stöder dessa nationalister, individualister, populister. Trump, Putin, Erdogan m.m. Dagens strömningar påminner om 1930 talets och som utlöste andra Världskriget. Är världen på väg in i en tredje världsbrand? Dom olika religionerna står inte för människors lika värde, rättvisa och jämlikhet utan för en blodig kamp för den enda ”rätta” religionen.
5 juli, 2017
Skrivet av Helle Klein
På Socialdemokratins dag i Almedalen skiner solen, men det går inte att blunda för de många orosmolnen som trots allt tornar upp sig på den politiska himlen runtom i Europa. Om detta samtalade jag med journalisten och författaren Katrine Marcal och IF Metalls ordförande Marie Nilsson i ett frukostsamtal i morse i Almedalen.
Marcal pekade på den hon kallar en ”pasokifiering” av Socialdemokratin – från det grekiska S-partiet som i det närmaste har utraderats från kartan – i exempelvis Skottland och Polen och även nu senast i en mening i valet i Frankrike. Svensk socialdemokrati hör till de starkaste i världen men det betyder inte att framtiden är säkrad.
Om man tidigare kunnat hävda att vänstern vann kulturkriget och högern kriget om den ekonomiska politiken och politiken dragit sig mot mitten så har mitten i dag imploderat. Det vi snarare kan se är hur auktoritära rörelser vinner insteg i kulturdebatten – dvs ifrågasätter HBTQ-rättigheter, feminism etc – medan det samtidigt pågår en ny ekonomisk debatt där sånt som ojämlikhet plötsligt ses som ett problem.
Marie Nilsson pekade också på problemet att socialdemokratins idéer har en stark position men inte dess partier – snarare ser vi starka individer som driver sina egna rörelser inom eller utom ett parti (exempelvis Corbyn och Macron). Detta fenomen kallar Katrine Marcal för ”startup-politiker” – även Trump är ett utslag av detta fenomen.
Här kanske svensk fackföreningsrörelse kan lära Socialdemokratin det basala folkrörelsearbetet där man möter väljare i deras vardag.
Intressant är att både Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) lyfter fram klassperspektivet i sina Almedalstal och varnar för en framväxande underklass. Alltmedan Socialdemokratin talar lag och ordning och trygghet.
Är det månne ett sätt att bädda för ett blocköverskridande samarbete efter nästa val?
Efter decennier av växande ojämlikhet är det hög tid att Socialdemokratin börjar bekämpa de klassklyftor som borgerligheten börjat pekat ut men vars politik snarare skulle förstärka än bekämpa dem.
Hur som helst ska det bli spännande att höra Magdalena Andersson (S) som håller sitt Almedalstal i kväll. Måtte det bli ett brinnande tal mot ojämlikheten och nyfascismen.
3 juli, 2017
Skrivet av Helle Klein
Almedalsveckan är i gång för fullt. Själv har jag hunnit med att moderera eller delta i 5 seminarier sen i går – om alltifrån kyrkopolitik till arbetsmarknadspolitik och däremellan spännande möte med riskkapitalister. Det finns absolut många problem med Almedalen – i år heter det största problemet Nazister – men till dess fördelar är just möten mellan olika världar. Över 4000 seminarier blir en gigantisk samtalsarena som faktiskt kan stärka demokratin.
I går kväll talade Jonas Sjöstedt som var först ut bland partiledarna i Almedalen. Hans tal handlade nästan uteslutande om sjukvården och han avslöjade bluffen hos SD som försöker bli ”sjukvårdspartiet”. Det var ett lågmält resonerande tal men ett fint försvar för den generella välfärden och jämlikhetens samhälle. Möjligen kan jag sakna den gamla vänsterns internationella patos. Sjöstedt hade bara Sverige som fokus.
I kväll talar Liberalernas Jan Björklund och jag har förstått att han nu ska försöka sno klassfrågan från Socialdemokraterna. Intressant. I morgon bitti för jag samtal mellan hans utmanare Birgitta Ohlsson och IF Metalls ordförande Marie Nilsson. I Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch” finns knappast något klassperspektiv men desto mer individperspektiv. Ska bli intressant att samtala om feminism med dessa båda smarta kvinnor.
Fullt ös i Almedalen med andra ord.
26 juni, 2017
Skrivet av Helle Klein
Efter en skön midsommarhelg börjar nu förberedelserna inför Almedalen nästa vecka. Jag ska som vanligt moderera och delta i panelsamtal och seminarier.
Så här blir mitt Almedalen 2017 (förutom en del medieframträdanden, ledarkommentarer, avtalade möten med prominenta personer, mingel och kulturevenemang):
SÖNDAG 2/7
15.30-16.30 – Kyrkan, Kärleken och Demokratin
Samtal mellan kyrkopolitikern Lena Dahlström (S) och Helle Klein, präst och chefredaktör under ledning av journalisten Brit Stakston.
Plats: Tunnbindargatan 16
MÅNDAG 3/7
11.00-12.00 – Kommunikation vs Journalistik – en utmaning för organisationspressen
Sveriges Tidskrifters seminarium med Helle Klein, DA, Jonas Nordling, Journalistförbundet, Susanna Lundell, KA och Caroline Thunved, Scouternas kommunikationschef under ledning av Örjan Björklund, Lärarnas Tidning.
Plats: Donners Plats 1 – på takterrassen
15.00-16.00 – Hur enar man en tudelad arbetsmarknad?
Arr. Akademikernas A-kassa och IF Metalls A-kassa
Moderator: Helle Klein, DA
Medverkande: Anna Ekström, gymnasie- och kunskapslyftsminister, Christina Rogestam, ordf SPF, Jonas Niklasson, lärare och eldsjäl på Gotland, Jenny Sander, HR-chef Cementa.
Plats: Campus Gotland, sal D22
TISDAG 4/7
08.00-08.45 (frukost från 07.30) – Är den duktiga flickan fri eller ofri?
Frukostsamtal mellan IF Metalls ordf. Marie Nilsson och Liberalernas Birgitta Ohlsson under ledning av Helle Klein, Dagens Arbete
Plats: Café Gula Huset, Tranhusgatan 2
10.30-11.30 – Hur påverkar bristerna i infrastrukturen våra exportmöjligheter?
Arr. Falun-Borlänge-Regionen AB
Moderator: Lotta Gröning
Medverkande: Caroline af Ugglas, vice VD Svenskt Näringsliv, Per Bondemark, inköpsdirektör SSAB, Anna-Karin Larsdotter, Transformers, Helena Nylén, Varuförsörjningsdir. Spendrups, Helle Klein, Dagens Arbete, Einar Schuch, Regional direktör, Trafikverket Region Öst och Magnus Kårestedt, VD Göteborgs hamn
Plats: Mellangatan 7
14.00-14.45 – Hot mot journalister
Arr. Svenska Journalistförbundet och Juridikinstitutet
Moderator: Helle Klein
Medverkande: Jonas Nordkling, SJF, Irena Pozar, chefred. Veckorevyn, Amanda Redin, Institutet för Juridik och Internet och Anders Hall, chef för nationella operativa avdelning hos Polismyndigheten
Plats: TCO-landet, Strandgatan 19
20.30-21.30 – Samtalsklimatet i vår tid – hur talar vi med varandra live och i sociala medier?
Arr. Equmeniakyrkan och Bilda studieförbund
Pastor Britta Hermansson samtalar med Helle Klein, präst och journalist och Alma Hedlund-Emilsson, musiker.
Plats: Vårdklockans kyrka, Adelsgatan 43
ONSDAG 5/7
08.00-08.45 (frukost från 07.30) – Är socialdemokratin i Europa i kris?
Frukostsamtal mellan IF Metalls ordf. Marie Nilsson och DN-skribenten och författaren Katrine Marcal under ledning av Helle Klein, Dagens Arbete.
Plats: Café Gula Huset
14.00-14.45 – Behöver vi verkligen demokrati?
Arr. UniontoUnion och Sveriges Journalistförbund
Moderator: Helle Klein
Medverkande: Kristina Henschen, chef för UniontoUnion, Jonas Nordling, SJF, Göran Arrius, SACO och Cecilia Uddén, utrikeskorre på Sveriges radio
Plats: TCO-landet, Strandgatan 19
TORSDAG 6/7
08.00-08.45 (frukost från 07.30) – Sverige för välfärd och tillväxt – men fungerar de ihop?
Frukostsamtal mellan IF Metalls ordf. Marie Nilsson och Kommunals ordf. Tobias Baudin under ledning av Helle Klein, Dagens Arbete
Plats: Café Gula Huset
11.00-11.45 – Satir, en kamp mot makten eller om makten?
Arr. Sensus
Moderator: Helle Klein
Medverkande: Niklas Cserhalmi, Arbetets Museum, Ewa Thorslund, Statens medieråd och Kent Wisti, tecknare och präst i Svenska kyrkan
Plats: Ideella trädgården
12.30-13.45 – Hatat och hotad vardag för journalister
Arr. Journalisten
Moderator: Helena Giertta, chefred.Journalisten
Medverkande: Helle Klein, chefredaktör på Dagens Arbete, Lilian Sjölund, ledarskribent på Hälsinglands tidningar, Erik Fransson, ledarskribent på Gotlands tidningar
Plats: TCO-landet, Strandgatan 19
16.00 – 17.00 – Fascismen står för dörren men nu gör vi motstånd
Kulturmanifestation på Länsteatern. Jag är en av huvudtalarna.
20 maj, 2017
Skrivet av Helle Klein
En av de hetaste frågorna på årets IF Metall-kongress är den om inhyrning/bemanningsjobben. Många ombud gick upp i talarstolen och debatten varade i flera timmar. Striden är klassisk: ska vi förbjuda eller ska vi förhandla?
Förbundsledningen gjorde sitt bästa att förklara för förbudsivrarna att det är betydligt mer hållbart med avtal där man får med sig arbetsgivaren i reglering av inhyrning än politiska beslut om förbud – i synnerhet med tanke på det skakiga politiska läget i Sveriges riksdag.
Ombudet Caroline Holmeberg, själv bemanningsanställd på IDC Europe, menade att det inte går att förbjuda inhyrning utan det är organisering som gäller – och att använda kollektivavtalet och arbetsmiljölagen.
Samtidigt pekade flera ombud på utvecklingen mot daglönarjobb och alltmer otrygga anställningar och efterlyste en skarpare hållning från IF Metall. Ombudet Tomas Nordmark hänvisade till Dagens Arbetes granskningar om de unga inhyrda som får belastningsskador.
Förbundsledningens Veli-Pekka Säikkälä förklarade att de interna strategiträffarna i förbundet kommer att användas till fortsatt debatt om anställningstrygghet och inhyrning. Och som Dagens Arbete redan har skrivit tänker förbundsledningen förhandla vidare med arbetsgivarna inom industrin om alla sorters anställningar.
Efter flera timmars debatt gick kongressen till beslut. Förbundsstyrelsens förhandlingslinje vann solklart. Det var nog väntat men som gammal kongressräv kan jag tycka att beslutsordningen var lite märklig. Presidieordföranden borde ha använt sig av den sk kontrapropositionsvoteringen för att utkristallisera ett huvudförslag mot förbundsstyrelsens förslag då det fanns många motioner som ville ungefär samma sak, dvs förbjuda och begränsa inhyrningen. Nu togs motion för motion och ställdes mot förbundsstyrelsen. Det blev så klart aldrig några majoriteter mot förbundsstyrelsens avslagsyrkanden. Och det kändes lönlöst att begära votering.
Hur som helst visade kongressdebatten att bemanningsfrågan kommer att vara en fortsatt het potatis och IF Metalls ledning har nu ett starkt mandat att driva ytterligare regleringar så att de otrygga jobben i industrin blir färre. Förhandling är fackets väg.
19 maj, 2017
Skrivet av Helle Klein
IF Metall har börjat sin kongress. Förbundsordförande Anders Ferbe inledde med ett starkt tal om bildningens idé och facket som antifascistiska och alltid måste kämpa för öppenhet och människovärde.
Kongressöppningen hör nog till det mest absurda och galna jag sett. Komikern Maria Lundqvist iscensatte en balett med förbundsombudsmän, delegater och självaste ordförande Ferbe. Därefter fick härliga bandet Panethos hela IF Metall-kongressen att gunga rejält.
Det är onekligen drag i industriarbetarfacket.
Om en stund ska det historiska valet av Marie Nilsson som förbundsordförande ske.
Nya tider men som Ferbe sa i sitt tal: IF Metall är både historia och framtid.
7 maj, 2017
Skrivet av Helle Klein
Alla progressiva krafter i Europa drog en lättnadens suck när valresultatet från Frankrike kom på söndagkvällen. Mittenpolitikern och socialliberalen Macron vann en tydlig seger över högerextremisten Le Pen.
Trumps seger och Brexit tycks snarare ha lett till tillnyktring i europeisk politik än till ett uppsving för högerextremismen. Nu har de högerextrema förlorat i Österrike, Nederländerna och Frankrike. Fascismen bär förlorarstämpel.
I kväll är det glädjerus, men det finns ändå mörka moln på himlen. Nationella Fronten har gjort sitt bästa val någonsin och Le Pen samlar 35 procent av rösterna. Det är inget litet fascistiskt parti. Dessutom är det valen till Nationalförsamlingen som blir helt avgörande för vilken politik som Macron kommer att kunna föra framöver. Han måste nu kunna infria alla de förhoppningar han har skapat, inte minst hos de unga i de större städerna som Paris. Samtidigt måste han kunna hålla ihop ett milt sagt splittrat land.
Macron måste satsa på jämlikhet och utveckling annars kommmer polariseringen att öka och Le Pen lurar i vassen inför nästa val om fem år.
Glädjeruset går inte att ta miste på hos alla progressiva krafter i kväll, men risken är att skrattet fastnar i halsen. Än är segern över fascismen inte vunnen.
Förhoppningsvis blir Macron seger en injektion till en bred vänster som samlar socialliberaler och socialdemokrater som vill reformera och bygga ett Europa som är ekonomiskt och socialt hållbart.
30 april, 2017
Skrivet av Helle Klein
Oavsett väder är det en Socialdemokrati i snålblåst som marscherar på 1a maj i år. Trots att ekonomins kurvor pekar åt rätt håll, tillväxten ökar och arbetslösheten minskar, lyfter inte opinionens kurvor. Det kan tyckas orättvist men det är inte självömkan som är svaret utan djupare samhällsanalys.
Ärligt talat har det gått knackigt för europeisk socialdemokrati en längre tid nu. I de senaste valen – i Nederländerna och Frankrike – har S-partierna i det närmaste raderats ut från spelplanen. I Storbritannien håller Labour på att gräva sin egen död genom fraktionsstrider och alltmer revolutionära tongångar. Sveriges och Norges S-partier hör än så länge till undantagen då de trots allt samlar över 25 procent av valmanskåren.
Det finns mycket som påminner om både 1917 och 1930-talet i dag. Reformism står mot revolution. Socialdemokratin trängs mellan högerextremism och vänsterextremism. De enkla svarens tid är här. Från både höger och vänster sås en djup misstro mot demokratin.
Att delar av vänstern inte kan ta ställning för socialliberalen Macron i motstånd mot Le Pen säger en del om hur illa det är ställt. Lika illa är det att liberala partier i sin iver att stoppa Socialdemokratins möjligheter bildar allianser med konservativa partier som inte har några som helst problem med att normalisera extremhögern.
Ett nytt politiskt landskap växer fram som svar på hyperglobaliseringens och kvartalskapitalismens resultat av skriande orättvisor och bristande framtidstro.
Men historien lär oss att modet att våga utmana ekonomiska och politiska sanningar och samtidigt bygga delaktighetens folkrörelser kan skapa en social, ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling. Socialdemokratin klarade det då och borde klara det nu.
Bortom plakaten och 1a maj-talen för de redan frälsta är det hög tid att utmejsla de provisoriska utopier, för att tala med Wigforss, som kan samla alltifrån socialliberaler till vänster. Socialdemokratin måste vara en bred kyrka, aldrig en trosviss sekt.
Kampen i dag handlar i grunden om att återupprätta tron på reformismen och pragmatismen mot de auktoritära strömningar som gror både till höger och vänster.
Svaret på hyperglobaliseringens felsteg är inte mer nationalism och protektionism utan internationalism, gemensam säkerhet och öppenhet – ett värnande av nationalstater i samverkan med andra, inte en tävlan om högsta murar. EU måste reformeras inte raseras.
För Socialdemokratin är svaret varken konservativ introspektion eller revolution. Nej dess livsluft heter samhällsförändring. Dess verktyg heter demokrati. Låt jämlikhetens fana vaja högt men ta ner visionen på jorden och börja bygg det nya samhället steg för steg.
Upp till kamp för reformismen.
Det är rätt vi har räddhågen och orolig socialdemokrati
Det är pinsamt att alternativen utmålas som ”global marknadsekonomi” och ”nationalism och protektionism”. Speciellt som det enda land som det går bra för – Kina – inte har fastnat i någon av dom dikena utan snarare kan beskrivas som ”offentliga jätteinvesteringar i framtidsbranscher”. Varför kan vi inte tillämpa detta på oss själva?
Det är ju så vi själva har gjort förr – på 1600-talet då vi plockade hit experter från Liège för att bygga upp vår stålindustri, på 1800-talet då staten finansierade järnvägsnätet, runt 1900 då staten såg till att vi fick en telekomindustri genom att bygga ut ett telenät, eller i mitten av 1900-talet då staten såg till att vi fick en läkemedelsindustri genom att bygga upp en statligt finansierad sjukvård.
Vad vi behöver är konkreta exempel, bortom floskler om ”samhällsförändring” och ”öppenhet”. Exempelvis behöver vi
– få bort fossilerna, genom att ställa om till sol och minska energiförbrukningen per producerad nytta.
– få tillbaka varuproduktionen, genom att utnyttja datoriseringens möjlighet till korta serier.
– ställa om jordbruket från bulk till individualiserade produkter.
Bara för att nämna några självklara förslag. Nog skulle S kunna bli ett 40%-parti om man lanserade lite sådana provisoriska utopier – plus förstås lika många till, jag kan inte komma på allt själv – istället för allmänna feel-good-fraser.
Plus förstås genomföra det en överväldigande majoritet av svenska folket dokumenterat vill: få bort spekulanterna från välfärden. Klarar man inte ens det så vad finns man för?
Ja, fram för provisoriska utopier! Bara inte EU lägger hinder i vägen för dem.
25 april, 2017
Skrivet av Helle Klein
Hur tänker det svenska stålindustriföretaget SSAB när det sponsrar president Donald Trumps installationsfest? Självklart handlar varje företagssponsring om att försöka säkra företagets framgångar. Men ett globalt stålföretag som SSAB har väl inte mycket att hämta i den Trumpska politiska agendan?
Donald Trump är mot den globalisering som exportindustrin är beroende av. Han vill reglera handeln och införa tullmurar. Trump står för en protektionism som i grunden är ett hot mot SSAB och andra globala industriföretag.
Men det är klart han vill ju bygga en mur mot Mexiko och satsa på vapentillverkning. Är det därför SSAB så gärna ställer upp som Trumpstödjare?
Obegripligt är ett alltför milt ord.
9 april, 2017
Skrivet av Helle Klein
Fredag 7 april blev den långfredag vi sent ska glömma. Det som skulle ha varit början på en skön helg, ja för många kanske en lång påskhelg, förbyttes i kaos, skräck, sorg och förtvivlan. Terrorns urskiljningslösa dödande hade på nytt slagit till i en stad i Europa, denna gång i Stockholm, vår huvudstad.
Långfredagsmörkret kändes stundtals kompakt när vi i nyhetssändningarna fick höra om de dödade och skadade. Men mitt i all sorg, vrede och förtvivlan växte en våg av medmänsklighet och solidaritet. Människor öppnade sina hem för varandra, tog hand om främlingen som var skadad eller ensam, skjutsade barn som inte kunde komma hem från skolan, gav varandra mat och stöd.
Helgen har manifesterat att kärleken är starkare än hatet. I dag samlades tiotusentals människor på Sergels torg i en kärleksmanifestation som hedrade offren för terrorn men också tydligt sa: Vi vägrar ge upp idén om staden som öppenhetens, mångfaldens och solidaritetens rum. Hatet får aldrig segra. Vi lever våra liv och vägrar låta extremismen begränsa vår frihet. Vi vill älska tillbaka vår stad.
Den polske poeten Adam Zagajewski skriver:
”Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att poesi inte var möjligt efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst.
Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid”.
Långfredagsmörkret förvandlas till Påskdagens ljus för livet är trots allt starkare än döden.
Vi låter vardagen bli bärare av den omtanke vi sett så oerhört många bevis på dessa dygn.
Ja, vi ställer oss på Livets sida och kämpar på i sorg och tillit.
En sak vet vi nu: vår säkerhet stavas TILLSAMMANS.
7 april, 2017
Skrivet av Helle Klein
Det som många befarat men som inte fick hända hände. I dag mitt på dagen kör en okänd man in med lastbil på Drottninggatan och in i Åhléns och mejar ner människor.
Tre har hittills bekräftats döda. Det kan bli fler dödsoffer. Flera är allvarligt skadade.
Dagens Arbete ligger precis där dådet skedde. Tack och lov är alla medarbetare ok och i säkerhet. Våra tankar går till drabbade och deras familjer.
Ännu vet vi inte vem som utförde detta fruktansvärda dåd men sak vet vi: ännu en gång har oskyldiga liv slagits i spillror av terrorismens vansinne.
Det är en fruktansvärd tid vi lever i men vi måste våga tro att kärleken trots allt är starkare än hatet. Rädslan ska inte få oss att upphöra tro på demokratin och öppenheten. Terrorn får aldrig segra.
Stockholm är en stad i sorg i kväll. Men livet måste trots allt gå vidare. De som hatar och vill få oss att hata ska inte få lyckas.
Ta hand om varandra.
7 april, 2017
Skrivet av Helle Klein
Socialdemokratin samlas till kongress i Göteborg. Det våras ute men politiken ter sig fortsatt vintrig. Det är frostigt och isigt. Det gnälls och skälls mellan blocken i en icke-konstruktiv anda alltmedan det stora missnöjespartiet rasistiska SD förnöjt ser på.
Oppositionspartierna tycks anse att det där med att vara i opposition år obstruktion och destruktion. Det går ut på att sabba budgetprocesser, KU-anmäla och ställa misstroende i stället för att hitta de gemensamma lösningarna.
Kanske är det mer ett utslag av intern kris i borgerligheten än av genomtänkt politisk strategi? Oppositionspartierna bråkar trots allt mer mellan varandra än med regeringen. Det politiska landskapet håller i grunden på att förändras. Alliansen är död. Moderaterna befinner sig i djup kris medan Centern håller på att ta dess ledarplats inom borgerligheten. Liberalerna står och stampar i sin kluvenhet och Kristdemokraterna lär inte finnas kvar i riksdagen efter nästa val.
För de rödgröna borde det därför våras. Dessutom pekar alla basala kurvor åt rätt håll – arbetslösheten sjunker, ekonomin går på fullt varv och statens finanser är starka. Ändå lyfter det inte för Löfven och socialdemokratin. Trots att de allra flesta har fått det bättre upplever man det inte så. I mätningar är det oro, otrygghet och bristande framtidstro som dominerar hos svenska folket.
Kongressen i Göteborg försöker svara upp mot detta genom temat ”Trygghet i en ny tid”. Det är bra att ta oron på allvar och att lyssna in vari ”otryggheten” ligger men tron att svaret är fler poliser, starkare försvar, skärpta straff och en mer repressiv invandringspolitik är att lura sig själv. Socialdemokratin blir inte starkare av att spela med i de reaktionära vindar som blåser skrämmande starka i vår tid. Tvärtom.
Trygghet är ett svårfångat begrepp då det innehåller både materiella och existentiella dimensioner. Det kan användas för att konservera, odla rädsla för det nya och blicka bakåt mot det gamla. Vi lever i ett nostalgiskt kulturklimat, något som Sverigedemokraterna odlar maximalt. Men varken socialdemokratin eller för den delen liberalismen kan vara nostalgiker utan dess livsluft heter framtiden. Det handlar om viljan att reformera, inte konservera.
Arbetarrörelsens styrka var en gång förmågan att vända saknaden till längtan, att vända misstro till framtidstro. Genom stora jämlikhetsreformer som visade att alla har lika värde skapades känslan av att samhället är vårt gemensamma där vi har både rättigheter och plikter. Tryggheten var inte murar mot andra utan vingar som bar in i det nya.
Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, om det vi kallar samhället. När jag känner tillit och vet att samhället finns där som stöd och möjlighet då kan jag också lära mig hantera osäkerheten som hör utvecklingen till. Måtte S-kongressen utmejsla en tydlig samhällskritik med jämlikheten som ledstjärna och framtidsoptimismen som bräckjärn mot nationalismen och konservatismen.
Socialdemokratin bör vara tillitsbyggare inte trygghetsnostalgiker.
16 mars, 2017
Skrivet av Helle Klein
Många känner på goda grunder en stor lättnad över det Nederländska valresultatet. Röstdeltagandet blev det största på trettio år och holländarna satte på ett sätt stop för högerextrema Geert Wilders framfarter.
Ändå går det inte att ropa faran över. Wilders parti ökade även om det inte alls gick fram så stort som många hade befarat. Valets vinnare, högerliberala VVD, är i själva verket en förlorare. Det är fortsatt landets största parti men förlorade flera mandat. För Socialdemokraterna blev valet en katastrof – regeringssamverkan med VVD har i princip lett till att Socialdemokratin är utplånad i Nederländerna.
Svensk politik har en del att lära av detta val. De borgerliga kan lära av VVD:s partiledare Rutte som var oerhört tydlig på att valet handlade om att stoppa högerpopulismen. I stället för att som de svenska Moderaterna börja svassa för extremisterna höll VVD en klar och tydlig gräns mot Wilders. Det mobiliserade både folk till vänster och de egna väljarna.
Sveriges Socialdemokrater kan lära att ekonomisk och social politik är helt avgörande. Blocköverskridande uppgörelser kan behövas i svåra parlamentariska lägen men att helt lägga sig platt för en nyliberal åtstramningspolitik är en återvändsgränd. De stora nedskärningarna i välfärden i Nederländerna har lett till ökade klyftor och en stor förtroendekris för Socialdemokraterna.
Vi kan i dag andas ut att Wilders inte blev den stora valvinnaren som befarats, men än är faran definitivt inte över. Förhoppningsvis drar nu andra länders etablerade politiker till höger och vänster rätt slutsatser: upprätthåll en tydlig gräns mot de högerextrema partierna, satsa på jämlikhet och social välfärd för alla.
Vad och var finns mycket grundläggande i samhället att göra?
27 februari, 2017
Skrivet av Helle Klein
Vi har skrivit mycket om trähusbyggande genom åren i Dagens Arbete. När jag i helgen besökte vänner i min gamla hemstad Örebro kunde jag konstatera att staden växer rejält med många nya bostadsområden. Och många bostäder byggs glädjande nog i trä.
I dag skriver Dagens Nyheter om höghuset i Sundbyberg som hör till Sveriges högsta moderna trähus. Flera lägenheter i Stockholmstrakten byggs på Lindbäcks trähusfabrik i Piteå exempelvis, som DA tidigare har berättat om.
Växjö var den kommun i Sverige som tidigt förstod att det där med trähusbyggande både är miljö – och klimatsmart. Det blev en viktig del av kommunens klimatstrategi. Andra kommuner har följt efter och GS-facket som organiserar skogs- och träarbetarna driver på beslutsfattarna i politik och näringsliv för mer av trähusbyggande. Byggnormerna måste också få miljömål som gäller själva byggprocessen för då ser man att satsningar på industriellt trähusbyggande är bästa sättet att komma tillrätta med de skadliga koldioxidutsläppen, anser GS-facket. De har gott stöd från forskningen i dag.
Svenska miljöinstitutet, IVL, och Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, har i två studier undersökt klimatpåverkan för byggandet av ett åttavåningshus i trä respektive ett lågenergihus i betong, berättar DN. Studierna visar att byggandet av betonghuset orsakade betydligt mer utsläpp än trähuset, ja faktist dubbelt så mycket.
Nu behövs både betong och trä – de allra flesta trähus vilar på betongplattor exempelvis. Så kanske kan trähusindustrin påverka att betongindustrin blir alltmer miljömedveten?
Det är också hög tid att politiken använder de styrmedel som finns att tillgå. Det finns hårda krav på energismarta lösningar när husen väl är på plats och klara för användning. Men byggprocessen saknar normer. Och byggindustrin är tyvärr ofta fast i sina gamla hjulspår.
– Jag tycker att det ska införas klimatmål i våra byggregler. Det behövs ett styrmedel för att styra mot mindre klimatpåverkan i byggandet, säger Susanne Rudenstam på Sverige Träbyggnadskansli till DN.
Det håller jag med om. Har tidigare på ledarplats i Dagens Arbete drivit frågan:
Bygg i trä för klimatets skull!
22 februari, 2017
Skrivet av Helle Klein
Vår granskning om hur arbetslösa jagas för minsta lilla fel i aktivitetsrapporteringen medan företag som fuskar med bidrag kommer undan har rört om i riksdagen. Vänsterpartiets Ali Esbati tog initiativ till en interpellationsdebatt med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.
Där framkom att ministern är beredd att dels ändra bidragsbrottslagen så att kontrollen av företagen blir hårdare, dels att se över detta med aktivitetsrapporterna.
”Jag tror vi behöver göra förändringar när det gäller individer som har svårigheter att rapportera. Det kan bero på dyslexi eller kognitiva funktionsnedsättningar”, sa Ylva Johansson i debatten med Ali Esbati.
Det är utmärkt att arbetsmarknadsministern inser problemet. Samtidigt verkar hon vilja behålla systemet med aktivitetsrapporteringen – ett system som snarare verkar ha lett till ökad byråkratisering än till fler jobb för arbetslösa.
Förhoppningsvis kan regeringen fortsätta att reformera arbetsmarknadspolitiken och hitta en ”bättre balans”, som Esbati uttryckte det, mellan kontroll av arbetslöa och jobbskapande.
Dagens Arbete kommer fortsätta att följa frågan.
Här är min ledare i ämnet då vi publicerade granskningen: Ändra lagen, Ylva Johansson
17 februari, 2017
Skrivet av Helle Klein
I dag föreslår en enig valberedning att nästa ordförande för IF Metall blir Marie Nilsson. Kongressen i maj som ska välja ordförande blir därmed historisk. För första gången någonsin ska IF Metall ledas av en kvinna.
– Vi har tagit fasta på Maries breda erfarenhet och kompetens. Hon har jobbat fackligt länge och på olika nivåer, säger valberedningens ordförande Ulf Jonsson till Dagens Arbete.
Dagens Arbete kunde redan före jul avslöja att Marie Nilsson fått absolut flest nomineringar. Då fanns det tre kandidater. Sen meddelade nuvarande ordförande Anders Ferbe att han inte ämnar ställa upp för omval. Däremot kvarstod både Marie Nilsson och Veli- Pekka Säikkälä som ordförandekandidater.
Valberedningen har nu vägt samman nomineringar och de olika kandidaternas styrkor och svagheter och kommit fram till att föreslå Marie Nilsson. Veli-Pekka Säikkälä har dragit tillbaka sin kandidatur. I stället föreslår valberedningen att han fortsätter som avtalssekreterare.
Anders Ferbe kan avgå med flaggan i topp. Han efterlämnar ett starkt förbund och har medverkat till att en ny generation ledare kan ta vid. Inte minst har IF Metall under hans tid aktivt verkat för att få flera kvinnor på framträdande positioner på både lokal och central nivå. Att IF Metall nu får en kvinna som ordförande är ett tecken på att man tagit jämställdhetsarbetet på allvar.
Det är dessutom lite roligt att det mest kvinnodominerade fackförbundet Kommunal leds av en man medan det mansdominerade IF Metall snart leds av en kvinna. Faktum är att det historiskt fanns ett förbund som hette Kvinnornas fackförbund 1902-09 och som faktiskt är en av IF Metalls föregångare.
Kvinnornas fackförbund bildades därför att Skrädderiarbetarförbundet inte ville ha kvinnliga medlemmar. Anna Sterky var ordförande liksom Signe Vessman. 1909 ändrades gubbstadgarna hos skräddarna och kvinnorna släpptes in i Skrädderiarbetareförbundet som senare gick in i Beklädnads som sedan blev en del av Industrifacket och senare IF Metall.
Marie Nilsson har således en stolt kvinnohistoria att ta stöd av. För industrins framtid är det avgörande att fler kvinnor lockas att bli industriarbetare. Då gäller fortsatt kamp för jämställda löner, bra arbetsmiljö och stopp på allehanda diskriminering inom facket och på arbetsplatserna.
10 februari, 2017
Skrivet av Helle Klein
SVT:s reporter Fredrik Önnevall och hans kollegor dömdes i går för människosmuggling för att de hjälpt en flyktingpojke att komma till Sverige från Grekland under sin reportageresa.
Rent juridiskt är det nog inte så mycket att invända. Tingsrätten pekar på att flyktingpojken som de hjälpte borde ha sökt asyl i något av de EU-länder de passerade på resan och absolut direkt vid ankomst till Sverige. Det humanitära undantag som skulle kunna användas gäller bara om man smugglar ut en flyende från en krigszon, alltså undan en akut fara.
Med tanke på att SVT öppet skildrade allt är bevisningen tämligen enkel. Jag har svårt att tro att högre rättsliga instanser skulle fria dem.
Däremot handlade Önnevall och hans kollegor moraliskt rätt. Ur ett medmänskligt perspektiv gjorde de det enda rätta. Här står som ofta lag mot moral och den som bestämmer sig för att idka civil olydnad av samvetsskäl får också vara beredd på att ta sitt straff.
Samtidigt finns det något djupt olustigt med nuvarande lagstiftning. Att ett ideellt medmänskligt ingripande jämförs med cyniska människosmugglare som av egen snöd vinning tjänar pengar på att utsätta människor för livsfara när de smugglas i skrangliga båtar över Medelhavet är i sig stötande. Att av humanitära skäl hjälpa en medmänniska i nöd kan rimligen inte likställas med den typen av organiserad brottslighet.
Enligt EU-rätten kan medlemsstaterna införa en humanitär klausul som skulle ha friat Önnevall. När den förra S-regeringen lade fram sitt lagförslag 2003 skrev de att det är ”väsentligt att det inte uppstår någon tveksamhet om att det inte är straffbart att som ett led i en ideell verksamhet hjälpa någon att komma till Sverige för att här söka om asyl”.
– Justitieminister Morgan Johansson borde damma av den skrivningen och se till att den omsätts i lag, skriver Petter Larsson på Aftonbladet Kultur.
Det blir väldigt svårt att ha ett rättssamhälle om en åsikt om ”moraliskt rätt” skall tas med i bedömningen av skuldfrågan. Om så vore fallet skulle väl alla och envar kunna hävda moralisk korrekthet som skäl? Det brukar jag iaf kalla hedersmord… Det ankommer ju på vad ”man” anser är det moraliskt rätta. Nä Helle, tänk om, tänk rätt..
Smuggla från Grekland,borde finnas några miljoner flyktingar som verkligen behöver hjälp.
Kan väl inte va moraliskt riktigt att hjälpa flyktingar från Grekland,de borde få ett rejält straff som känns,kanske samhällstjänst i ett flyktingläger i när området en längre tid
Till Björn: Handlar inte om att ta med åsikter om moralisk rätt utan om att införa en humanitär klausul – något som redan finns i lagstiftningen men kan göras mer uppdaterad. Också juridik är tolkning om vad som är rätt och fel, inte alltid glasklart.
Till Ulf: Nu var inte SVT:s team ute efter att börja smuggla flyktingar utan hamnade i en prekär situation när den flyktingpojke de gjorde reportage om bad om hjälp. Något helt annat än organiserad flyktingsmuggling för egen vinnings skull.
Fängelse skulle det varit, flera andra Svenskar fick fängelse! Men i Sverige är man tyvärr inte lika för lagen.
30 januari, 2017
Skrivet av Helle Klein
I dag delas Olof Palmepriset ut till de två borgmästarna Spyridon Galinos på Lesbos och Giusi Nocolini på Lampedusa. De får priset för att de i en av vår tids svåraste flyktingsituationer lyckats rädda tusentals människoliv. Tillsammans med sina medborgare stod de upp för humanism och öppenhet gentemot flyktingar som flydde undan krig, terror och misär.
För dessa två borgmästare är det viktigare att skydda människor än gränser. De är i högsta grad värdiga pristagare.
President Trump i USA borde lära av deras ledarskap.
27 januari, 2017
Skrivet av Helle Klein
Aldrig aldrig någonsin glömma. Alltid alltid kämpa för människovärdet och bilda motstånd till nazism, fascism och rasism.
24 januari, 2017
Skrivet av Helle Klein
I Ken Loach starka film ”I, Daniel Blake” som just nu går på biograferna får vi följa byggnadsarbetaren Daniel som inte kan jobba på grund av hjärtproblem. Läkaren anser att han är för sjuk för att jobba medan myndigheterna anser att han är för frisk för att få sjukbidrag. Han måste därför anmäla sig som arbetslös och tvingas in i en sorts Kafka-artad process där han måste söka jobb som han ändå inte kan ta. Daniels tillvaro förvandlas till en absurd pjäs där han försöker fylla i aktivitetsrapporter på rätt sätt, sitter i telefonkö hela dagarna och tvingas till kurs i hur man skriver sitt CV.
Den omtänksamme arbetaren Daniel Blake bryts ner i ett hårdnande regelstyrt samhälle där de mest utsatta jagas tills de inte har något människovärde kvar.
På Dagens Arbete känner vi igen situationen. Precis som vår arbetsmiljöreporter Elinor Torp konstaterade när hon träffade Ken Loach i samband med Stockholms filmfestival i höstas:
”Till Dagens Arbete ringer varje vecka människor som precis som huvudkaraktären, snickaren Daniel, slagits ut från arbetslivet och kämpar sig fram i den snåriga djungeln av regler. Precis som Dagens Arbetes reportrar fick Ken Loach och hans manusförfattaren Paul Laverty vittnesrapporter från en mängd människor som alla vittnade om samma sak.”
– De förnedras och blir ännu sjukare av den byråkratiska dumheten, säger Loach till DA.
Just den byråkratiska dumheten har vi nu granskat. Vår reporter Marcus Derland kan i sina reportage visa att kontrollen av arbetslösa ökat medan kontrollen av de bidragsberoende företagen i det närmaste är obefintlig. Många arbetslösa hör av sig med egna berättelser. Maktlösheten och känslan av enorm orättvisa är påtaglig.
Arbetsförmedlingen som mot sin vilja har förvandlats till kontrollorgan i stället för att vara hjälpinstans för arbetslösa ville redan 2015 att regeringen skulle undanta vissa grupper från aktivitetsrapportskrivandet.
Socialdemokraterna med Ylva Johansson i spetsen var tydliga i valrörelsen med att regeringen Reinfeldts fokus på kontroll istället för hjälp åt arbetslösa var fel. Som nybliven arbetsmarknadsminister uttalade sig Ylva Johansson i tidningen Arbetet:
”Jag är väldigt tveksam till om vi ska ha så mycket kontroll av de arbetslösa. Jag tror att det är att använda resurserna fel.”
Tyvärr har den rödgröna regeringen ännu inte gjort något åt saken. Johansson säger nu till Dagens Arbete att hon är beredd att se över reglerna och eventuellt införa undantag för vissa grupper när det gäller aktivitetsrapporteringen.
När det gäller kontrollen av företag som använder sig av bidragsanställda så är den nästan obefintlig. Alliansregeringen införde bidragsbrottslagen som gör det möjligt att straffa enskilda som fuskar med exempelvis a-kassa eller aktivitetsstöd. Lagen gäller dock inte företag.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson hänvisar nu till att bidragsbrottslagen ska utredas. Trots att två statliga utredningar redan kommit fram till att bidragsbrottslagen även bör gälla företag. Något som Riksrevisionen och Brå också anser.
Det är inte bara Arbetsförmedlingen som förvandlats till kontrollmyndighet som ska jaga och straffa arbetslösa utan även A-kassorna. Det är djupt olyckligt. Dessutom innebär det en byråkratisering där resurserna används fel – fokus blir att granska aktivitetsrapporter i stället för att hjälpa människor till nya jobb.
Från mars 2015 till december 2016 har Arbetsförmedlingen fattat 207 957 beslut om indragen ersättning. Varav 51 662 har varit beslut om indragen ersättning i 45 dagar, det hårdaste straffet.
– Skurkarna ser till att fylla i sina blanketter rätt. De som drabbas är de som har läs- och
skrivsvårigheter eller som har svenska som andraspråk. Aktivitetsrapporterna är bara skit. Långtidsarbetslösa behöver inte det här, de behöver stöd och hjälp, säger Olle Åkerlund, chef för IF Metalls A-kassa.
Det är hög tid att regeringen avskaffar det orättfärdiga jagandet av enskilda arbetslösa och i stället ändrar bidragsbrottslagen till att gälla även företag.
Ändra lagen, Ylva Johansson, skriver jag i Dagens Arbete.
Aftonbladets Ingvar Persson skriver om vår granskning på ledarplats: Arbetslösa jagas, arbetsgivare går fria.
Även Arbetet och Dagens Arena har följt upp vår granskning.
19 januari, 2017
Skrivet av Helle Klein
I förra veckan meddelade Moderatledaren Anna Kinberg Batra att det inte skulle bli någon gemensam Alliansbudget före valet. I dag meddelar hon att hon vill se en gemensam Alliansbudget så snart som möjligt för att regeringen måste bytas ut.
I augusti kallade Anna Kinberg Batra Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti och hon nekade till alla Jimmie Åkessons inviter. I dag bjuder hon in detta rasistiska parti till att bli stödparti åt en borgerlig alliansregering.
Det är milt sagt svajigt i Moderaterna. Paniken har uppenbart ökat internt i takt med att opinionssiffrorna blivit allt sämre. Anna Kinberg Batras utspel kan inte tolkas annat som symbolpolitik för att blidka en växande intern opinion som inte drar sig för SD-samarbete.
Det är ett tragiskt maktspel som pågår och det leder inte till annat än att Sverigedemokraterna legitimeras ännu mer som ett borgerligt alternativ. Samtidigt som Alliansen slås i spillror. Centern och Liberalerna har tydligt sagt att de inte tänker sätta sig i en regering som kräver stöd av SD. Centerledaren Annie Lööf var snabbt ute och markerade mot Anna Kinberg Batras utspel i dag. Dessutom avslöjade hon att hon fått veta om Moderatledarens utspel i ett sent SMS i går kväll.
KD-ledaren Ebba Busch Thor ser däremot inga som helst problem i att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Hon stödjer Anna Kinberg Batras idé om att fälla regeringen nu före valet. Därmed blir det nya tredje blocket i svensk politik tydligt – ett brunblått block bestående av SD+M+KD.
Möjligen är detta det positiva med Moderatledarens 180 graders svängning. Den förödande cementeringen av blockpolitiken håller på att luckras upp. Förhoppningsvis kan det bli startskottet till en förnuftets allians mellan röda-gröna och liberaler.
I en tid när världen står inför stora utmaningar med kriget i Syrien, klimatkrisen, Putinismens framfarter i vårt närområde, ett EU i upplösning och en Donald Trump som president i USA är det osedvanligt dålig tajming att plädera för regeringskris. Anna Kinberg Batras alarmism om en handlingsförlamad rödgrön regering kommer dessutom i en tid då de flesta kurvor pekar år rätt håll – svensk ekonomi går som tåget och arbetslösheten sjunker.
Moderatledaren positionerar sig möjligen internt men gör bort sig inför väljarna.
Dags för Centern och Liberalerna att säga farväl till alliansen och bilda motstånd mot det brunblåa blocket i svensk politik.
Håller med tillfullo.
Läge för kohandeln 2.0
Det är dags att stänga in partiledningarna från S, MP, C och L i konklave och först släppa ut dem när de tråcklat ihop en majoritetsregering:
http://www.sandaren.se/debatt/dags-ny-fyrpartiregering
4 januari, 2017
Skrivet av Helle Klein
Det nya året började lika dramatiskt som det gamla slutade. Terrorattentatet mot julmarknaden i Berlin strax före julafton avlöstes av terrorattentatet mot nattklubben i Istanbul på nyårsafton. Terrorvåldet slår blint mot oskyldiga civila och syftar till att skapa just den rädslans kultur som extremismen frodas i. Demokratierna i Europa är hårt prövade, inte bara av terrorvåldet utan också inhemskt politiskt av högerextrema och auktoritära krafter som i grunden vill rasera det öppna generösa och mångkulturella samhället.
I år går Frankrike, Nederländerna och Tyskland till val och risken är att de nationalistiska och högerextrema krafterna blir de stora vinnarna. EU-projektet skakar i sina grundvalar. Storbritannien lämnar unionen och om Marine Le Pen får som hon vill står Frankrike sen på tur att lämna.
Den unkna nationalismen har blivit svaret på de mångas oro för en globalisering som skapat välstånd men också skriande ojämlikhet. Utvecklingen mot avgrunden är dock inte ödesbunden eller förutbestämd. Det handlar om politik. Ännu är demokratins försvarare i majoritet och ännu finns möjlighet att styra samhällsutvecklingen mot ökad rättvisa, solidaritet och jämlikhet.
I Sverige går just nu ekonomin för högtryck. Inköpschefsindex visar att svensk industri står sig stark i konkurrensen, trots att arbetsgivarna inför årets avtalsrörelse vill påskina något annat. Arbetslösheten minskar. 120.000 fler personer har i dag ett jobb att gå till än när regeringen Reinfeldt avgick. Sysselsättningsgraden är högst inom EU. Arbetslösheten har sjunkit, dock bara med en procent. Det är långt till regeringens vallöfte om Europas lägsta arbetslöshet. Likväl är det mycket som pekar i rätt riktning just nu.
Ändå upplever många medborgare att framtiden är mörk. Klyftorna har ökat rejält i vårt land – ekonomiskt, socialt och geografiskt. Alltför många känner sig frånåkta och lämnade åt sitt eget öde där varken stat eller arbetsgivare ger någon trygghet.
Därför är det utmärkt att finansminister Magdalena Andersson slår fast i en debattartikel i Dagens Industri (1/1) att regeringen tänker prioritera arbetet med att minska inkomstklyftorna och öka jämlikheten. Andersson fick dessutom direkt stöd av ekonomen Lars Calmfors som till och med ansåg att det är dags att återinföra arvs- och gåvoskatten.
Likheterna med 1930-talet är oroväckande många när det gäller de högernationalistiska vindarna. Den tidens socialdemokrati insåg att bästa medicinen mot nazism och fascism är att ta krafttag mot ojämlikheten. Regeringen Löfven har alltför länge låtit en borgerlig ekonomisk hegemoni vila över budgetarbetet. Nu är hög tid för kraftfulla reformer som kan göra att Sverige håller ihop och att medborgarna börjar känna framtidstro varhelst de bor i landet.
Förhoppningsvis rycker socialdemokrater och liberaler upp sig runtom i Europa och erbjuder medborgarna en annan framtidsvision än fascismens falska gemenskapslockelse av inskränkt nationalism och etnocentrism.
Gott Nytt År!
Det som skrämmer mig som kristen att nu även kristna debattörer stödjer asylstopp.
20 december, 2016
Skrivet av Helle Klein
Just på den där platsen, just på den där julmarknaden har jag och tusentals andra svenskar varit. Där har vi umgåtts i glada vänners lag och glatt oss åt livet och kärleken utan en tanke på döden och hatet. Plötsligt får platsens glada minne sorgkant.
Det förfärliga lastbilsdådet i Berlin gör så ont. Mördaren är gripen men ännu är mycket höljt i dunkel. Det vi vet är att 12 människor har dödats och mängder har skadats. Tysklands förbundskansler Angela Merkel säger att dådet antas vara en terrorattack.
Mycket tyder på att attacken är utförd av en yngling som kom till Tyskland som flykting i början av året. Om det är så riskerar det att spä på de redan starka flyktingsnegativa strömningarna som Merkel hittills stått emot på ett hoppingivande sätt. Julmarknadstragedin kan få förödande politiska följder i det kommande valet i Tyskland. Redan har det starkt auktoritära och högerpopulistiska Alternativ för Tyskland, AfD, vind i seglen.
Merkel har vid tidigare prövningar, såsom efter Kölnhändelserna då invandrarpojkar sextrakasserade unga flickor, stått rakryggad i sitt försvar för demokratin och det öppna generösa samhället. Men den interna opinionen inom hennes parti CDU har vuxit sig allt starkare och frågan är hur hon ska agera denna gång. Måtte omvärldens stöd få Merkel att inte börja vackla.
Tragedin i Berlin liksom det urskiljningslösa dödandet i Paris och Nice vill få oss att bli rädda, slutna och missunnsamma. Extremism föder alltför lätt extremism. Men en sak är säker – terrorism kan inte bekämpas genom rädsla och hat där grupper ställs mot grupper utan bara med ett ännu starkare försvar för demokratins värderingar. Berlin är mångfaldens och öppenhetens stad och vi är miljoner och åter miljoner människor som vill att den ska förbli det.
De många människornas kärlek är starkare än några få vettvillingars hat. Det är utifrån den övertygelsen politiken måste snickra vidare på den liberala demokratins fundament och aldrig någonsin låta fascimens och rasismens inskränkthet ta över.
I år firar jag nyår i Berlin och tänker aldrig sluta hoppas och tro att världen kan bli bättre.
UPPDATERING: På en pressträff på tisdag eftermiddag uppgav polischefen Klaus Kandt i Berlin att det är oklart om den gripna mannen var föraren av lastbilen, skriver Reuters. Polisen uppmanar allmänheten att iaktta försiktighet då gärningsmannen kan vara på fri fot och vara beväpnad.
19 december, 2016
Skrivet av Helle Klein
Dagens Arbete har i flera artiklar berättat om att isocyanatforskningen i Hässleholm är hotad. Den här veckan tar regeringen beslut i frågan.
”Det blir beslut på tisdag eller torsdag. Och då kommer det att framgå hur regeringen ser på detta, säger Lars Olof Mikaelsson, handläggare på utbildningsdepartementet.
Isocyanater finns i färg och lim bland annat och vid svetsning, skärning och slipning kan partiklar frigöras som kan orsaka livshotande skador på lungorna. Sverige är ledande inom denna forskning och det vore rent slöseri att inte låta forskarna få fortsätta.
Isocyanatforskningen har varit hotad många gånger förr men räddats kvar av politiska beslut och uppgörelser mellan de rödgröna partierna.Tyvärr verkar frågan denna gång ha hamnat mellan stolarna – å ena sidan ligger den på utbildningsdepartementet för det rör forskning, å andra sidan hör den hemma inom arbetsmarknadsministerns områden då den rör arbetsmiljö. Ingen verkar ta ansvar för att budgetanslaget behålls och forskningen drivs vidare.
Fackförbund som IF Metall liksom arbetsmarknadspolitiker i riksdagen som socialdemokraterna Raimo Pärssinen och Magnus Mannhammar driver frågan. De cirka sju miljoner kronor som det årliga forskningsbidraget handlar om är i själva verket felräkningspengar i det stora statliga budgetspelet. Med tanke på att regeringen i ett slag kan anslå 120 miljoner kronor (40 miljoner/år i tre år) till byggandet av ett Nobelcenter går det uppenbart att hitta pengar.
Det vore både sorgligt och dumt om inte regeringen räddar kvar den livsviktiga isocyanatfroskningen i Hässleholm. Kom igen forskningsminister Hellmark Knutsson!
Läs mer:
Pengar till isocyanatforskning skal vara kvar så klart.
15 december, 2016
Skrivet av Helle Klein
LO-ledningen har skrivit på DN debatt och milt sagt rört till det. Själva ansatsen i de fackliga representanternas artikel är dock rätt. Arbetarrörelsens både fackliga och politiska gren måste ägna sig åt att skapa jämlikhet och framtidstro. På det området andas artikeln välbehövlig självkritik. De växande klyftorna kan inte bara skyllas på åtta år av borgerligt regeringsstyre. Klyftorna har ökat rejält i Sverige under de senaste decennierna.
LO-ledningen har bra reformförslag om att satsa på en jämlik och väl fungerande skola för alla. ”Vi måste få ett totalstopp för vinstuttag liksom för religiösa friskolor”, skriver man. Huruvida LO-ledningen vill ha vinststopp för resterande del av välfärdssektorn är oklart.
Det finns dock värre formuleringsproblem i artikeln och det är avsnittet som handlar om invandringspolitiken. Här blandas äpplen och päron. Sverige tog emot över 160.000 asylsökande förra året och LO-ledningen anser att det inte på lång sikt är hållbart att fortsätta så. ”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitiken som Socialdemokraterna historiskt har stått för”, slår man fast.
Goddag yxskaft. För det första är och har flyktingpolitiken hela tiden varit reglerad. Att Sverige tog emot många flyktingar förra året berodde på att behovet var enormt och på att Sverige värnade asylrätten. Det var på intet sätt någon oreglerad invandring. Utifrån rådande regelverk tog man emot de skyddsbehövande som flydde krig och katastrofer. Tyvärr var det bara Tyskland och Sverige som höll på den solidariska flyktingpolitiken som EU tidigare har värnat.
Därefter stramades denna reglerade flyktingpolitik åt ännu mer. Regeringen gjorde upp med de borgerliga partierna och införde tillfälliga uppehållstillstånd och försvårade anhöriginvandringen. Något som alla som kan något om human asylpolitik hårt har kritiserat. Regeringen har dock varit tydlig på att dessa regler bör betraktas som tillfälliga för att klara ett prekärt läge.
Om LO-ledningen menar att en ”återgång till en mer reglerad och solidarisk invandringspolitik” är att inte låta det som hittills betraktats som en tillfällig åtstramning ska bli permanent så skriv det i så fall. I så motto kan inlägget ses som ett förspel till S-kongressen nästa vår där flyktingpolitiken kommer att bli en av de hetare debattfrågorna. Väldigt många socialdemokrater i både fackföreningsrörelsen och politiken anser att nuvarande politik är oanständig ur ett människorättsligt och humanistiskt perspektiv.
Debattartikeln kan tolkas som att LO-ledningen vill stänga gränserna tills de nyanlända som redan befinner sig här har kommit i arbete? I så fall är det ett enormt avsteg från en human och solidarisk flyktingpolitik. Syrienkriget pågår för fullt och flyktingströmmarna lär inte avta framöver. Jag har svårt att tro att LO-ledningen verkligen menar det de verkar skriva. Det hade varit bättre om de tydligt värnade asylrätten och en generös flyktingpolitik och i stället riktade in sig på den i dag alltför oreglerade arbetskraftsinvandringen. I artikeln görs inte skillnad på flyktingpolitik och invandringspolitik.
Den uppluckring i regelverket som regeringen Reinfeldt tillsammans med Miljöpartiet genomförde har visat sig få förödande konsekvenser i form av slavliknande förhållande för utländsk arbetskraft på svensk arbetsmarknaden liksom lönedumping och livsfarliga arbetsmiljöer. På den här punkten gör fackföreningsrörelsen helt rätt i att kräva ordning och reda och att svenska kollektivavtal ska gälla alla. Vi ska inte ha ett a- och b-lag på arbetsmarknaden. Cyniska arbetsgivare ska inte kunna spela ut grupper mot varandra – något som sker dagligen numera och så bildar grogrund till den växande fascismen och rasismen.
Det är också bra att LO betonar att vägen för nyanlända in i arbete inte ska handla om att pressa ned löner för alla löntagare eller skapa andra klassens jobb med betydligt sämre villkor. Alla ska kunna försörja sig på ett heltidsjobb. Annars får vi en amerikansk segregerad arbetsmarknad och i spåren av den trumpska valrörelsen borde även förnuftiga borgerliga politiker förstå att det inte är en framtidsväg för Sverige.
LO-ledningen har gjort ett försök att formulera ett alternativ till högerpopulismen men formulerar sig i frågan om invandring farligt nära just de högerpopulistiska alternativen. Därmed lyckades man få fel debatt. Det vore bra med lite ordning och reda i LO-formuleringarna framöver.
Det vore illa om man inte återgår till permanenta uppehållstillstånd:
https://gront.mp.se/debatt/inhumant-med-tillfalliga-uppehallstillstand/
Håller helt med dig. Dessutom visar all forskning o beprövad erfarenhet att tillfälliga uppehållstillstånd försvårar integrationen.
2 december, 2016
Skrivet av Helle Klein
Svensk tryckfrihetslagstiftning fyller 250 år. Det är verkligen värt att fira. Tyvärr har många hot mot tryck- och yttrandefriheten tornat upp sig på senare tid. Runtom i Europa snävar högernationalistiska och populistiska politiska partier in den fria journalistikens svängrum exempelvis.
Vi var många som satte morgonkaffet i halsen när vi hörde Sverigedemokraternas riksdagsledamot Björn Söder, tillika vice talman, tala i radion om att Europa nu går in i en ny era och att ”det socialliberala etablissemangets” tid är slut. Han såg inga problem i att Ungern och Polen nu inför medielagar som innebär en kraftig politisk styrning av public service.
Sverigedemokraternas ledargestalter har då och då talat i termer om att att journalisterna minsann ska veta sin plats. De har aktivt portat exempelvis Expressen från sin valvaka och pekat ut somliga journalister som ovälkomna att bevaka deras partiarrangemang. Det liknar mycket den trumpska anti-journalist-kampanjen där presidentkandidaten avslutade alla sina valmöten med att peka på pressläktaren och piska upp hat mot journalisterna, inte minst mot New York Times reportrar.
Mot bakgrund av att hat och hot ökat markant mot oss journalister i spåren av de högerextrema rörelsernas framfarter är det ett mycket otäckt scenario att Sverigedemokraterna skulle kunna få ökad politisk makt efter nästa val.
Tryckfriheten är dock inte bara hotad av högernationalismen utan också av andra fenomen som staters (även svenska statens) klåfingrighet gentemot redaktioners journalistiska arbete. Det blir allt svårare att få ut offentliga handlingar och ofta är de maskade av sekretesskäl. Med privatiseringen och bolagiseringen har det också blivit svårare att få insyn i välfärdssektorns tjänster, även om de är skattefinansierade.
Vi som rör oss ute i det privata näringslivet har också kunnat notera en ”kommunikatörssjuka” där företagsledningar försöker styra och försvåra vår granskande journalistik. Det blir allt svårare att komma in på arbetsplatser och göra regelrätta intervjuer med de anställda. Risken är att en tystnadens kultur sänker sig över arbetsmarknaden i både offentlig och privat sektor.
Slutligen finns de ekonomiska hoten mot press- och tryckfriheten i dag där inte minst lokaljournalistiken är hotad. Här hade medieutredningen ett bra perspektiv när den talade om journalistikens roll för demo0kratin och myntade uttrycket ”medieborgare”. Tyvärr missade medieutredaren en stor del av medievärlden då fokus enbart blev dagspressen, inte tidskrifterna och organisationspressen.
Nu finns dock möjlighet för politiken att inrätta en infrastruktur som värnar det fria ordet, om det så uttrycks digitalt eller på papper, och se till att pressens etiska självreglering blir en modell för alla sorters medier. Det är inte staten som ska vara smakdomare utan ansvarig utgivare som ska ta publicistiskt ansvar.
Kulturminister Alice Bah Kunke bör se till hela mediesektorns betydelse för demokratin. Tidningar som Dagens Arbete med en upplaga på nästan 400.000 och Kommunalarbetaren med en upplaga på nästan 500.000 ex är snart de enda tidningar som kommer hem till arbetarna runtom i hela landet. Det är vi som bevakar ”de vita fläckarna” – vi är på orter och arbetsplatser som ingen annan skriver om. Inrätta ett distributionsstöd som värnar alla medier i landsorten och ett utvecklingsstöd som gagnar kvalitativ journalistik i hela landet oavsett tidningsform och plattform.
Må tryckfriheten leve länge länge än och må vi alla bekämpa de allt större hoten mot denna frihet.
28 november, 2016
Skrivet av Helle Klein
Dagens Arbetes granskande journalistik har många gånger lett till förändring. Vi avslöjar och skriver om orättvisor och usla arbetsmiljöer och ibland lyssnar beslutsfattare om det så är politiker, fackförbund eller företag. I våras granskade vi och Kommunalarbetaren gemensamt Afa försäkring. Det blev en mycket uppmärksammad granskning som uppenbart ledde till självrannsakan hos försäkringsbolaget som nu tycks ha blivit bättre på att ge försäkringstagarna snabbare service och rättvisa beslut.
En pensionerad industriarbetare har hört av sig. Han hade läst våra reportage om olika fall där försäkringsbolaget inte räknat upp livräntan på rätt sätt. Sagt och gjort, han blev sporrad av DA och drev sitt fall och har nu fått 2,6 miljoner kronor tillbaka av Afa.
– Afa var jättebra mot mig. De behövde bara ha löneintygen och kopior på deklarationerna, som ju fanns tillgängliga på Skatteverkets huvudkontor. Det gick sedan på noll tid och de erkände för mig att de hade gjort fel, säger mannen till Dagens Arbete.
Det lönar sig att läsa DA.
22 november, 2016
Skrivet av Helle Klein
IF Metallarna på SSAB i Luleå har fått nog. Den alltför slimmade bemanningen och ökade pressen har allvarligt försämrat säkerhetsarbetet.
”Om vi ska kunna leva upp till SSAB s policy om att vara världens säkraste stålföretag måste stora förändringar göras både i organisationen och bland fackligt aktiva skyddsombud på företaget! Med den bemanning vi har idag kommer det att bli näst intill omöjligt att leva upp till denna policy!” skriver verkstadsklubben i ett pressmeddelande.
”Vi har medlemmar som inte får gå med på skyddsronder och annat på grund av att vi är för tajt bemannade”, säger Tomas Karlsson, ordförande i IF Metalls verkstadsklubb på SSAB till Norrbottens-Kuriren.
Dagens Arbete har tidigare skrivit om den dåliga olycksfallsstatistiken vid SSAB i Luleå. I morgon håller fackklubben medlemsmöte och ska diskutera just arbetsmiljöfrågorna.
Det är utmärkt att de fackligt aktiva ryter till. Just SSAB har haft svåra arbetsplatsolyckor, inte minst kalkugnsolyckan vid Nordkalk som Dagens Arbete skrivit mycket om. Företaget måste sätta arbetarnas säkerhet före kortsiktiga vinstintressen som leder till anorektiska arbetsorganisationer och farliga arbetsmiljöer.
Heja IF Metallarna i Luleå!
UPPDATERING: En kommunikatör på SSAB vid namn Viktoria Karstedt har hört av sig och påpekat att kalkugnsolyckan hände vid Nordkalk (vilket jag också skriver) och försöker ge sken av att det inte hade med SSAB att göra. Fakta är att kalkugnen ligger innanför grindarna på SSAB i Luleå. Fram till 2001 var det SSAB:s anläggning men därefter lades verksamheten ut på entreprenad. När den svåra kalkugnsolyckan skedde drevs ugnen av Nordkalk. Kalkugnen smälter ner kalksten från Gotland som SSAB sen använder för att rena sitt stål.
Helt rätt, antalet anställda på SSAB behöver öka
Som ständigt återkommande semestervikarie har jag sett hur läget för ordinarie personal blir sämre och sämre.
Snackades bara ergonomi och säkerhet på introduktionen.
Maskinerna är uråldriga och fruktansvärt dåliga ergonomiskt, ekonomiskt, funktionsmässigt och säkerhetsmässigt
Flera anställda hade över 300 timmar övertid och var helt slut för att fanns så dåligt med folk när någon vart sjuk/ skadad..
Högtid att SSAB börjar anställa folk som vill dit medans alla som varit där 30+ år är kvar och kan dela med sig av erfarenhet
Samt att dom få gå ner i tid så dom inte är död vid 64års ålder.
16 november, 2016
Skrivet av Helle Klein
Twitter stänger nu av högerextrema hatkonton, bland annat sådana som har kopplingar till alternativ medier som Breitbart. Det är på tiden. Och kanske för sent. För det är uppenbart att hatpredikanterna fick uppsving i den amerikanska valrörelsen och var det något som gav skjuts åt Trump var det sociala medier. Nu har den nyvalde presidenten utsett Breitbarts chefredaktör till sin chefsstrateg i Vita huset. Värre kan det nog inte bli.
Kulturskribenten Maciej Zaremba skrev tidigare i höstas i DN om populismens framfarter i dagens Polen, ja i hela Europa. Det har nog aldrig förr luftats så mycket demokratiförakt och hat alltsedan 1930-talet. I länder som Ungern och Polen monteras pressfriheten och de mänskliga rättigheterna ned i rask takt nu.
Zaremba skrev om Internets janusansikte – dels ett ansikte av jämlikhet, öppenhet och frihetlighet, dels ett ansikte av kloaken, hatet, hoten och lögnerna. Det pågår två processer samtidigt i vår tid – å ena sidan en demokratisering av kunskapen, å andra sidan en normalisering av barbariet.
Historiker brukar peka på radions betydelse för Hitler och Mussolinis förmåga att piska upp hatstämningar och människoförakt. I dag fyller internet samma funktion för extremister. Den liberala demokratin och människovärdet står på spel.
Demokratin vilar på ett slags civilitetens samhällskontrakt om hur vi tilltalar varandra och om att det som sägs är sant och riktigt även om man kan ha olika åsikter om det är rätt eller fel, bra eller dåligt.
”Du din äckliga journalistböghora är en av dom första vi ska hänga på torget tillsammans med politiker och annat vänsterdrägg”, skriver hatarna till Aftonbladets Patrik Lundberg. Lundberg delade häromdagen på twitter med sig av de hundratals hatmejl han får varje vecka.
Vi är tyvärr många journalister som känner igen oss. Hatet och hoten mot förtroendevalda politiker liksom mot oss journalister har ökat på senare tid. I går meddelade den före detta S-politikern Veronica Palm att hon raderar sin Twitterapp på grund av allt hat som riktas mot henne.
Hatet mot Lundberg och Palm är två exempel på hur långt detta har gått. Och själv har jag denna höst fått känna att den trumpska valrörelsen givit luft under vingarna också för de svenska högerextrema hatarna.
”Ord kan vara mycket små arsenikdoser; de sväljs helt obemärkt, det tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”, skrev den tyske språkvetaren Viktor Klemperer i sin studie av nazitysklands språk 1947.
Maciej Zaremba varnade i sin DN-artikel för att klimatförändringen i samhället är ett lika stort hot som den i atmosfären. Jag delar helt denna uppfattning. Det är hög tid att förstå att ett uppskruvat oseriöst politiskt kampanjande kanske kan leda till kortsiktiga vinster men på sikt leder till alltid till avgrunden.
Hatet är ett gift som dödar demokratin.
Jag undrar om hatets psykologiska grund. Tänker att för att döda sin egen medkänsla med andra måste hatarna ta till hatets språk. Att det delvis börjar där för det verkar vara närmast obligatoriskt i dessa kretsar.
En enkel regel bör vara att det man inte vågar säga till personen man ogillar ansikte till ansikte – det ska man inte heller säga eller skriva eljest på (a)sociala medier eller i kommentarsspalter. Annars har man verbal inkontinens.
Vi ska inte behöva stå med skammen när frågan om 20 år kommer.
Varför gjorde ni ingenting? Vi har ingen rätt att klandra våra förfäders brist på mod under andra och första världskriget. Vi försökte.
8 november, 2016
Skrivet av Helle Klein
Det påstås att Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden med flit skulle presenteras samtidigt som det amerikanska valet sker. Allt för att socialdemokratin vill få den heta frågan placerad i medieskugga.
Det är förstås nonsens. Den som följer politiken vet att Socialdemokraterna tydligt trissat upp debattnivån i frågan om välfärdens organisering på senare tid. För övrigt har bevakningen av USA-valet pågått i månader och något valresultat kommer ändå inte i dag.
På den inrikespolitiska arenan står välfärdsfrågan högt på både politikernas och medborgarnas dagordningar. Svenska folket har fått nog av vilda västern i välfärden. Det som var tänkt som en valfrihetsreform en gång visade sig leda till att skattemedel går till riskkapitalister och aktieägare i stället för att utveckla skola, vård och omsorg. För att inte tala om den brottslighet som uppstått i kölvattnen av marknadiseringen av det offentliga.
Välfärden är inte och ska inte vara en marknad. Det är något som till och med Moderaterna har börjat inse. Kritiken från borgerliga väljare är hård mot avarterna i den vinstdrivna välfärdssektorn.
Reepalu-utredningen föreslår nu ett så kallat vinsttak. Det har av näringslivshögern beskrivits som socialismens införande och ett avgörande ingrepp i det fria företagandet. Högt tonläge brukar indikera svaga argument.
Högerdebattörerna borde betänka att det är marknadsliberalismens förkämpar i USA och England som har de mest strikta reglerna för hur skolor ska bedrivas. Precis som i Danmark där mer än en femtedel av grundskolorna är fristående trots att vinstuttag är helt förbjudet. Ja faktum är att i hela övriga Europa är välfärden strikt reglerad.
Sverige är extremt liberalt med sitt nuvarande system för friskolor och privata aktörer inom vården och omsorgen. Om näringslivshögern med Centerledaren Annie Lööf i spetsen vill uppbåda en ny sorts löntagarfondsstrid får de bekämpa hela västvärlden i denna fråga.
Skola, vård och omsorg ska vara till för medborgarens bästa, inte företagens eller för den delen kommunernas. När offentliga sektorn luckrades upp med privata alternativ såg många av oss en möjlighet för den sociala ekonomin att växa – kooperativ, olika pedagogiska skolor, idéburna rörelser etc skulle kunna vara med och komplettera det offentliga systemet. Av detta blev intet. I stället fick vi några stora utlandsägda välfärdskoncerner som köpte upp det mesta. Dessutom har vi sett en växande maffialiknande brottslighet inom välfärdssektorn, där skumraskföretag passar på att kapa åt sig skattepengar. Inte minst den omdebatterade assistansersättningen präglas av dessa avarter. När nu regeringen försöker komma till rätta med detta är risken att människor med verkliga assistansbehov kommer i kläm. Det visar på privatiseringens avigsida.
Det är faktiskt ingen rättighet för företagare att använda välfärdssektorn som bankomat, som Expressens ledarsida har påpekat. Därför behöver systemet göras om i grunden. Mångfald och valfrihet är i sig inget fel men det är allas rätt till god utbildning, bra vård och tillförlitlig omsorg som bör vara drivkraften inte kapitalisters vilja till vinst. Skattefinansierade övervinster är stöld av medborgarnas pengar.
Vänsterpartiet vill helst avskaffa alla privata inslag i välfärden medan Allianspartierna vill öka privatiseringen men reglera genom mer byråkrati och kontroll. Socialdemokraterna gör klokt i att inta en god mittenposition som i detta fall innebär att gå Reepalu-utredningen till mötes. Ett vinsttak löser inte allt men är en bra början på en nödvändig reformering av välfärdssektorn där fler justeringar måste till såsom ändring av lagen om valfrihet och etableringsfriheten etc.
Om regeringen inte får majoritet för en vinstreglering i nuvarande parlament på grund av att SD bytt sida bör den ha modet att driva frågan in i nästa valförelse. Det skulle bli en klar valvinnare för de rödgröna. Majoriteten av medborgarna vill värna idén om den skattefinansierade välfärden som en jämlikhetens motor för medborgarnas bästa, inte som ett slagfält för allsköns mer eller mindre penningkåta egenintressen.
Gör om, gör rätt!
Det vore klädsamt om regeringen använder samma vinsttak för avkastningskravet på SJ…
Det håller jag med om!
Jag har ju svårt att förstå att bolag kan göra övervinster när beställaren bestämmer priset och ställer krav på leveransen.
Jag har inte heller sett en definition av vad som räknas som välfärdssektorn, bygga skolor och sjukhus, städa skolor och sjukhus, leverera mat, utveckla medicin? Allt betalas ju av skattemedel.
Skatter ska gå till välfärden!
Vi tycker att det är oacceptabelt att våra gemensamma investeringar via skattemedlen hamnar i händerna i riskkapitalbolag.
Förbjud därför vinster i välfärden.
GS förbundet, Avdelning 4 Östra Småland
Peter Harrysson, Nybro
Joachim Mörck, Kalmar
Jan Bengtsson, Vetlanda
Tommy Rälg, Hultsfred
Patrik Andersson, Vimmerby
Håkan Koran Vimmerby
Om man vill stoppa att investeringar hamnar i händerna på riskkapitalbolag så räcker det med att enbart handla från bolag med långsiktiga intressen.
Även GS förbundet upprepar en tom fras utan argument med att förbjuda vinster i välfärden utan att förklara vad som omfattar välfärden. Ingen välfärd utan el – så förbjud vinster för elbolag. Ingen skola får byggas med vinst – det är ju våra skattepengar.
Jag skulle uppskatta en mera begriplig diskussion om vad som ingår i ”välfärdsbolagen” och hur man kan få kontroll över avarterna.
I början av november presenterades regeringens utredning kring vinster i välfärden, en utredning som föreslår ett vinsttak på sju procent. Ett bra första steg mot hur vi kan stoppa detta välfärdsläckage. I dag stoppar du, jag och alla andra som betalar skatt pengar i kapitalets plånbok. Riskkapitalister som tar av dina och mina skattepengar för att driva ett vinstdrivande företag där avkastningen står i fokus och inte kvalitén. Våra skattepengar är tänkta att gå till välfärden som byggt vårt land till det starka land vi är.
Dessa riskkapitalister kan i dag alltså få ta del av dina och mina skattepengar för att leverera exempelvis skola för våra barn, men för dig och mig så är det viktigt att våra barn är i fokus och inte avkastningen till ägarna. Det är viktigt för dig och mig att våra äldre får den vård de behöver och inte att ägarna får stoppa skattepengarna i egen ficka. Riskkapitalisterna kan i dag ta ut en vinst utan att investera eget medel och helt driva sin verksamhet på skattefinansierad inkomst. Sverige är idag det ända land i väst som tillåter vinstdrivande skolor som finansieras med skattepengar.
Vi ska aldrig tillåta att våra välfärdspengar läcker ut i fickorna till dem som redan har, vi ska aldrig tillåta att frågan om avkastning kan värderas högre än en extra lärare hos dina barn och vi kan aldrig tillåta att din mor eller far ska få mindre kontakt och vård till förmån för att företaget ska ha en högre avkastning.
Vi måste stoppa detta välfärdsläckage!
Styrelsen
Pappers Avd 15
Skattepengar skall inte användas till att driva privata företag: Punkt.
8 november, 2016
Skrivet av Helle Klein
Alldeles på upploppet till det amerikanska presidentvalet presenteras den svenska Medieutredningen. Det har förstås egentligen inget samband men kan symboliskt ändå ses som ett tecken i tiden. Den amerikanska valrörelsen har sannerligen visat på problemet med ett djupt segregerat mediesamhälle där medborgarna inte längre delar en sorts gemensam världsbild som utgångspunkt för det demokratiska samtalet. Och där rena lögnaktigheter kan spridas sekundsnabbt i digitala kanaler utan några som helst journalistiska granskningar.
Också i Sverige har vi på senare år kunnat se tendenserna till ett segregerat mediesamhälle, där så kallade ”alternativmedier” uppfattas som legitima nyhetskällor. Medieforskare som Jesper Strömbäck brukar dela upp befolkningen i ”nyhetssökare” och ”nyhetsundvikare”. Att SD:s väljare i förra valet uppenbart hade Avpixlat och den typen av hatsajter som huvudsakliga källor för inhämtande av samhällsinformation är i sig ett illavarslande tecken.
Till detta kommer den pågående omställningen i mediebranschen, där dagspressen och framförallt lokaltidningarna, är satta under starkt omvandlingstryck. Tusentals journalistjobb har försvunnit på senare tid och lokaljournalistiken håller på att bli en allvarlig bristvara, något som i grunden hotar demokratin.
Därför är det utmärkt att medieutredaren Anette Novak använder medborgarperspektivet eller medieborgarperspektivet som hon väljer att kalla det. Medieutredningens uppgift är inte att rädda en bransch utan att värna demokratin i vilken medborgarnas tillgång till välgrundad samhällsinformation liksom oberoende granskningar av makten samt en fri och mångfaldig opinionsbildning utgör hörnpelare.
Tyvärr är Medieutredningen enbart en dagspressutredning. I analysavsnitten finns bra och intressanta resonemang om medieutvecklingen men varken public service eller en stor del av tidningsbranschen nämligen tidskrifterna ingår. Novaks demokratiperspektiv borde ha lett henne till att också förstå att andra medier än bara dagspress har en stor och samhällsnyttig roll. Kulturtidskrifter som Bang, Arena eller Axess eller nyhetstidskrifter som Fokus och Expo är omistliga delar av en samhällsviktig journalistik som bidrar till att vidga det demokratiska samtalet mellan medborgarna. Det är för övrigt en tidskrift som Veckorevyn som peppar dagens unga tjejer till självförtroende och självklar feministisk kamp – också det en tillgång för demokratin.
En stor del av våra liv går åt till arbete. Ändå handlar nyhetsjournalistiken förvånansvärt lite om just arbetslivet. Arbetslivet täcks i dag istället av en vital fackförbundspress. Medan dagstidningarna har nedmonterat arbetsmarknadsjournalistiken på grund av besparingar och kommersiella krav på mer säljande ekonomijournalistik levererar självständiga fackförbundstidningar djuplodande arbetslivsjournalistik, ofta prisbelönad sådan.
Det är Kommunalarbetaren som avslöjar rena maffiabolagsverksamheten inom Hemtjänsten – en granskning som belönades med det prestigefulla Gräv-priset Guldspaden. Det är Dagens Arbete som berättar den upprörande berättelsen om den unga industriarbetaren Gustaf som skadades svårt i kalkugnsolyckan vid SSAB i Luleå. Tidningen har i återkommande reportage avslöjat hur usla arbetsmiljöer är direkt livsfarliga i industrin. Det är Byggnadsarbetaren som avslöjar byggfusk och machokulturer i byggindustrin liksom nyheten att anställda på ett byggföretag tvingades gå på kurs hos Scientologisekten. Och så vidare.
När jag samtalade med en av våra vikarier på DA konstaterade han att när han jobbar på Expressen eller Aftonbladet, träffar han ofta andra journalister när han är ute på jobb. Stockholmsmedierna springer på samma jobb. Men när han jobbar på Dagens Arbete träffar han aldrig några journalistkollegor. Det är nämligen inga nyhetsredaktioner som har tid och lust att sända reportrar till industrier ute i ”obygden”. Tala om vita fläckar i mediebevakningen.
Det är utmärkt att presstödsreglerna görs om och ett plattformsoberoende mediestöd är säkert en bra idé. (Mindre lyckat är nog att låta branschen själv fördela detta stöd). Bra också om distributionsfrågan som är en oerhört stor utgift för den samlade tidningsbranschen får en lösning. Ett smart stöd för att främja den fria fackförbundspressens bidrag till demokratin vore att återinföra avdragsrätten för medlemskap i en fackförening.
Fackförbundstidningarna är snart de enda prenumererade tidningarna som finns i hela landet. Dagens Arbete har en upplaga på omkring 400.000 ex. per utgåva och Kommunalarbetaren omkring 500.000 ex. Vi är helt beroende av PostNords distribution vilket gör att det har skapats en monopolsituation som inte är hälsosam. Det borde inrättas ett distributionsstöd som främjar en mångfald aktörer på detta område.
Medieutredaren Anette Novak vill skärpa straffen för hot mot journalister. Det är utmärkt. Vi är många som länge tyckt att rättsväsendet tar för lätt på denna fråga. Hat och hot mot journalister är i grunden ett hot mot demokratin.
Nu ska S-riksdagsledamoten Berit Högman samla riksdagens partier och göra politik av Medieutredningens förslag. Högman är en utmärkt person för detta. Jag hoppas att hon kan bredda utredningens anslag och skapa en mediepolitik som gagnar den för demokratin så nödvändiga samhällsjournalistiken om den så bedrivs i dagspress eller tidskriftsform.
19 oktober, 2016
Skrivet av Helle Klein
Det blir en LO-samordning i den kommande avtalsrörelsen. Olyckskorparna som kraxat om att det alldeles för splittrade LO inte skulle nå en samordning denna gång heller har fått fel. På LO:s representantskap i dag har förbunden enats om dels en låglönesatsning, dels om att industrinormen ska bestå.
I god konstruktiv anda har man hittat fram en nygammal modell för lönesättningen där alla som tjänar under 24.000 kronor får sin lönehöjning i kronor. De som ligger över brytpunkten får den i procent. Läs mer om konstruktionen här.
Det är ett smart sätt att komma till rätta med den kontroversiella frågan om låglönesatsning. Ungefär hälften av LO-arbetarna berörs av låglönesatsningen denna gång. För IF Metalls del skulle denna satsning träffa ungefär 30.000 medlemmar och bli en jämställdhetsmotor då den främst gäller lågavlönade kvinnor i exempelvis tvätteribranschen. Det är utmärkt och hög tid för ett lyft för dessa kvinnor.
– Om man i stället för att utgå från individer hade utgått från snittlönen i branscherna hade exempelvis GS medlemmar inte omfattats, men eftersom det här är en modell som ska utgå från varje individ så kommer även våra lågavlönade medlemmar att omfattas, förklarar GS:s avtalssekreterare Madelene Engman.
Det är ett styrkebesked att LO-förbunden står enade. Nu väntar hårda förhandlingar med arbetsgivarna. De borde dock glädjas åt att industrinormen fortfarande gäller.
Avtalsrörelsen har börjat.
4 oktober, 2016
Skrivet av Helle Klein
Det blev en svart tisdag för svensk industri. Ericssons besked om massuppsägningar och stora neddragningar av produktionen i Sverige är djupt bekymmersam.
På ledarplats i dag skriver jag om att det är dags för Ericsson att byta medicin. De senaste 20 årens strategi att lägga ner fabriker har inte utvecklat företaget eller stärkt det för framtiden. Tvärtom tycks Ericssons problem bara ha förvärrats.
” Ericsson måste skaffa sig en hållbar affärsstrategi. Det är rent ut sagt bedrövligt att Ericsson alltsedan IT-kraschen bara dragit ner och sparat… och nu väljer man att möta framtiden med ytterligare besparingar”, säger IF Metalls ordförande Anders Ferbe upprört till Dagens Arbete.
Ferbe varnar också för risken att rucka på de tre hörnpelarna – produktion, utveckling och huvudkontor. Tar man bort produktionen är risken att de andra faller också.
Ericssons problem är också ett ledningsproblem. VD:n fick nyligen sparken och belönades med en fallskärm på 16 miljoner. Det är hög tid att styrelse och ledning samlar sig till en offensiv och framtidsinriktad strategi som kan utveckla, inte avveckla företaget.
Samtidigt måste regering och riksdag nu göra allt för att hjälpa orter som Borås och Kumla som ser ut att drabbas värst i Ericssons neddragningar. Medan Ericsson meddelade omvärlden sina nya besparingsprogram röstade EU-parlamentet för stöd till tidigare Ericsson-anställda som blivit uppsagda, ett stöd på 40 miljoner kronor. Det ska gå till anställda i Sverige och Finland och pengarna hämtas från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.
Intressant nog, som Arbetet uppmärksammar, röstade inte alla svenska EU-parlamentariker för detta stöd till Ericsson. Centern, KD och SD valde att rösta emot. De andra partiernas ledamöter röstade för.
Hur tänker Federley (C) och Adaktusson (KD) när de sällar sig till brunhögern och går emot stöd till svenska ingenjörer och arbetare som drabbas av Ericsson-krisen?
Bra om du också frågar dem direkt, eftersom de troligen inte svarar på din blogg. Förtroendevalda borde vara allmänt mer noga på att svara, inte bara media utan också vanliga medborgare. För att minska föraktet för politiker.
28 september, 2016
Skrivet av Helle Klein
Affären ”Egor Putilov” visar om något att Sverigedemokraterna inte är ett ”normalt parti”. Hur gärna somliga inom näringslivet och borgerligheten än skulle vilja att de var det. Om inte SD:s djupa rötter i nazism och fascism är tillräckligt för att ta avstånd från detta parti så bör högersympatisörer bli djupt bekymrade över SD-vurmandet för Putin och kopplingarna till rysk extremhöger.
Den borgerliga ledarskribenten Patrik Oksanen på Hela Hälsingland har förtjänstfullt skrivit om Putilov-affären utifrån just detta perspektiv. Oksanen kan visa att det alls inte bara är desinformatören ”Egor Putilov” som är en säkerhetsrisk. Han rekryterades av SD:s Kent Ekeroth. Ekeroths politiske sekreterare Dick Abrahamsson har kopplingar till förre partiledaren för nazistiska Svenskarnas parti (numera nedlagt) Stefan Jacobsson som öppet tagit ställning för Putin och Ryssland.
Dick Abrahamsson har delat en hel del rysk propaganda på sin facebook där huvudkällan är Russia Today och Abrahamsson hyllar ogenerat Putin i flera inlägg. Oksanen visar också i sin granskning på tydliga kopplingar mellan Ekeroths engagemang i högerextrema europeiska rörelser och Putin.
Dessutom finns de ständiga avslöjandena om SD-politiker som hetsar mot muslimer, feminister och journalister, ja som hatar, hotar och mordhotar – nu senast SD-politikern Michael Andrén i Hudiksvall som vill skjuta personer med utländska namn och spränga alla moskéer i luften. Så sent som i måndags blev han ersättare för SD i en kommunal nämnd. Efter avslöjandet om hans rasistiska hetsande mot muslimer har han nu fått lämna sina uppdrag.
Så där har det hållit på år efter år. Och ändå kan Svenskt Näringslivs lobbyister ägna sig åt fina lunchbjudningar och middagssamkväm med företrädare för detta parti. Och fortfarande kan inte Moderatledaren Anna Kinberg Batra sätta ned foten och tydligt säga att Moderaterna kommer under inga omständigheter att bilda regering med hjälp av SD efter nästa val. Det är djupt bekymmersamt för demokratin.
Centerns Annie Lööf är välgörande tydlig i denna fråga och även hon undrar nu vad Moderatledaren egentligen tycker. Liberalerna har också markerat att de aldrig tänker samarbeta med SD. Kristdemokraternas högersväng under Ebba Busch Thor är tyvärr ett faktum och för det kristna partiet är det tydligen inga problem att samarbeta med SD. KD ligger dock stadigt under 4 procentspärren i mätning efter mätning.
För de rödgröna är det såklart otänkbart och statsminister Stefan Löfven har gång på gång markerat att SD är ett nyfascistiskt parti som han aldrig kommer att låta ingå i något regeringsunderlag. I stället har han alltsedan valnatten 2014 vädjat om blocköverskridande samarbeten.
Frågan är som sagt vad Moderaterna tycker. Hittills har Anna Kinberg Batra stått emot det interna trycket på att samarbeta med SD, men den senaste tidens svajiga uttalanden inger oro. Om Anna Kinberg Batra tror att hon kan hindra väljartapp till SD genom att närma sig partiet gör hon ett strategiskt stort misstag. Det stärker bara SD. Väljare röstar som bekant inte på kopian utan på originalet.
Ju mer Moderatledaren mumlar i SD-frågan och borgerliga opinionsbildare och näringslivslobbyister drömmer om ett maktövertagande med hjälp av SD desto svårare blir det att hålla ihop Alliansen. Det vore i och för sig bra om den cementerade blockpolitiken övergavs men om det samtidigt innebär att Moderaterna lämnar den rumsrena delen av högern vore det djupt tragiskt för svensk demokrati.
Moderatledaren måste nu välja sida.
Det är fascinerande att följa spelet mellan putinister och karoliner inom SD. I längden blir denna spagat svårt att klara och SD måste välja.
23 september, 2016
Skrivet av Helle Klein
Det är ruggiga tider vi lever i. I går kväll kunde vi bevittna ett journalistiskt haveri i Aktuellt där man gav stort utrymme åt Nya tider som har starka kopplingar till den våldsamma naziströrelsen Nordiska Motståndsrörelsen som om det är en tidningsröst bland andra. Vi var många redaktörer som reagerade, däribland Dagens Nyheters Peter Wolodarski som ska debattera händelsen med SVT:s ansvarige i kvällens Aktuellt.
Kristina Lindquist skriver bra om hur ”SVT sviker både tittarna och sändningstillståndet” i DN i dag.
Samtidigt pågår en upphetsad diskussion i sociala medier om det faktum att det återigen ska hållas en så kallad ”Folkets demonstration” nu i helgen i Stockholm. Dessa demonstrationer har ingen tydlig organisation bakom sig men samlar alltifrån SD:are, uteslutna SD:are, allmänna missnöjespolitiker, nazister och våldsverkare. Invandringsfrågan står i centrum och det antimuslimska budskapet är tydligt. Folkets demonstration skulle kunna liknas vid Pegidarörelsen i Tyskland. Alla som deltar är förstås inte nazister. De försöker ge sken av en folklig manifestation men stöttas uppenbart av högerextremister.
Arrangörerna har aldrig tagit avstånd från den rasideologiska miljö dessa demonstrationer ger plattform åt. Talare som anlitas är kända för sitt antimuslimska engagemang. På demonstranternas plakat kallas Stefan Löfven, Angela Merkel och Jean-Claude Juncker för folkförrädare – ett vanligt extremistuttryck.
Dagstidningar har skrivit om deras demonstrationer och Expo har granskat vilka de medverkande är.
Bland huvudtalarna finns också Centerpartisten och före detta läraren Annelie Sjöberg. Sjöberg kandiderade till kommunfullmäktige i Söderköping vid senaste valet. När hon medverkade första gången i vintras blev hon tillrättavisad av Centerledningen men däremot fann den lokala centerkretsen i Söderköping att hon fortsatt hade deras förtroende. De såg det som en engångshändelse och enstaka dumhet.
Det visade sig dock att Sjöberg gärna vill vara en i gänget på Folkets demonstration. När hon än en gång skulle tala i detta högerextrema sammanhang så avsade hon sig sina politiska uppdrag i Söderköping. Däremot kvarstår hon som medlem i Centerpartiet och kan tänka sig att var förtroendevald även i framtiden, enligt en intervju med henne i Folkbladet. (Hon skriver också på sin facebook att hon är medlem i Centerpartiet)
Att denna centerpartist gladeligen kan ställa upp och tala bredvid exempelvis ex.politikern från Sjöbo Hans Erling Jensen som uteslutits från SD för att han grovt hetsat mot muslimer och skrivit på Facebook att de bör fördrivas och slås ihjäl är milt sagt upprörande.
Hon tycks inte heller ha något emot att dela talartid med SD-politikern Nina Drakfors från Skara som medverkar och stödjer det djupt rasistiska ”Granskning Sverige” som KIT skrivit om.
I våras vid demonstrationen delade dessutom Annelie Sjöberg obekymrat ut tidningen Nya Tider och blev så ett fint alibi för chefredaktören Vavra Suk. Titta vilken ofarlig tidning, den delas ut av centerpartister!
Det är inga oskyldiga sammanhang som Sjöberg och Folkets demonstration kallar till. Vad säger Centerledaren Annie Lööf? Här agerar en lokal partimedlem som nyttig idiot för nazister och legitimerar den rasideologiska miljön. Därmed måste väl gränsen vara nådd för Centerledningen?
22 september, 2016
Skrivet av Helle Klein
I samband med finanskrisen 2008 utbröt en rejäl debatt om bonusar. Dåvarande finansminister Anders Borg argumenterade för att bonusar kan vara skadligt för företag när de kopplas till kortsiktiga mål. Det påbörjades en välgörande självkritik i näringslivet.
Tyvärr verkar detta vara bortglömt i dag. SVT:s Uppdrag granskning visar att bonusarna till svenska VD:ar växer. Förra året regnade miljonerna över ledningarna i svenska företag – ja tre VD:ar belönades med jättebonusar strax innan de sedan avskedades.
Till de sistnämnda hörde Ericssons dåvarande VD Hans Vestberg. Han fick nyligen sparken och belönas med en bonus på över 16 miljoner kronor. Det är milt sagt magstarkt med tanke på hur Ericsson nu förbereder ännu större besparingsprogram för sina anställda och talar i termer av att lägga ner all produktion i Sverige.
Girighetskulturen har länge varit en sjuka men också den kortsiktiga kvartalskapitalismens logik. Bristen på långsiktighet och uthållighet och investeringar i personal och ny teknik är direkt skadlig för Sverige som industrination.
Ericssons kräftgång idag är en konsekvens av tveksamma val tidigare och av att företaget på senare tid inte haft ordentlig styrning och strategi.
Det är som Dagens Arbetes reporter Harald Gatu konstaterar:
”Ericsson inledde sitt farväl till produktionen för jämnt 20 år sedan. Då var det ett strategiskt val av en koncern på uppgång. Den gången handlade det om en konsekvent outsourcing, avknoppning av verksamhet som företaget visserligen hade behov av men som man överlät på andra att sköta.”
Amerikanska ägare, så kallade kontraktstillverkare, tog över fabrikerna i Norrköping, Karlskrona, Visby, Hudiksvall, Söderhamn och delar av Katrineholm. Efter bara några år var de svenska enheterna stängda.
Ericssons kris handlar förstås om teknikskifte men det har företaget klarat i tidigare skeden av historien. Tyvärr har vinstmaximeringens ryckiga kortsiktighet fått ta över på senare tid och då går det som det går.
Svenska Dagbladets avslöjande om Ericssons planer på att lägga ner all produktion i Sverige är djupt illavarslande och inte så lite upprörande. En 140-årig svensk industriepok riskerar att gå i graven. Det är tacken för att arbetare och tjänstemän liksom samhället i stort ställt upp i alla år. Bedrövligt är ett milt ord.
Tänk om och gör rätt, Ericsson.
5 september, 2016
Skrivet av Helle Klein
Nästan dagligen får vi exempel på mediekrisen som pågår – Stampen står inför en konkurs och rekonstruktionsarbete pågår och stora nedskärningar väntar inom Mitt Media-koncernen. Ja, det är några av de senaste dystra nyheterna på medieområdet.
Det handlar egentligen inte om någon kris för journalistiken utan det är en kris för mediebolagen. Omvandlingen från print till digitalt har gjort att gamla affärsmodeller inte riktigt håller och nya hållbara sådana har inte riktigt formats än. Sen måste det nog också tilläggas att koncernbyggen som mer byggt på girighet än ett värnande av det publicistiska nu visar sig inte så hållbart i längden.
Dagspressen har det just nu svårast men även tidskriftsbranschen står inför samma omvandlingstryck om än i något mindre skala. Tyvärr glöms nästan alltid tidskrifter och organisa
Tack Helle Klein, alla socialdemokrater har inte tappat bort solidariteten. Men när t.o.m ssu:s ledare vill ha samarbete med moderaterna och sämre asylrätt, då längtar jag tillbaka till tiden då jag blev politiskt medveten, under Olof Palmes ledning. Ta tillbaka solidariteten och medmänskligheten.
Jag tycker att Socialdemokraterna säljer och har sålt sin politiska själ. S skall stå för rättvisa, solidaritet, kunskap och trygghet. Inget av dessa finns INTE längre i partiets agenda. Så tyvärr S, du får inte min röst vid nästa val. Den går till ett parti som värnar om tryggheten för oss ALLA.
.
.
Instämmer med dig Ingegerd!
Till Jocke Pettersson: Jag förstår din besvikelse men tycker väl möjligen att du överdriver lite. Det finns trots allt mycket bra som Socialdemokraterna gör och står för, inte minst på arbetsmarknadspolitikens område. Och förhoppningsvis är opinionen inom S som värnar öppenhet och asylrätt tillräckligt stark för att hålla emot ev.högergir. Och du, det är långt till nästa val 😉