Fabrikens trotjänare kammar noll

Snart har det sista kyl­skåpet tillverkats på Electrolu­x i Mariestad. För dem som jobbat här i över 40 år väntar cv-skrivande och arbetslöshet – inte pension som i Motala. För dyrt, tycker Electrolux.

Vad tänkte de dagen för upp­ropet i småskolan? En sensommardag i början av sextiotalet ute i Leksberg. Två förstaklassare, finklädda, lite blyga men desto mer förväntansfulla.
Christina Karlsing och Pia Pettersson gick sina nio år i samma klass. Och de kom att följas åt vidare i livet.

De var inte mer än tonåringar när de efter nian tog sällskap och steg in genom grindarna till Electrolux i Mariestad. Tjejerna hade fyllt sjutton, Christina just fått en dotter och de gick bara ner och frågade. Varje måndag tog fabriken in nya. Det var ju så då.

De hänvisades till bana fyra i B-verkstan och fick lära sig ”löda, koppla, testa och det var skiiiitkul, vad roligt det var!” minns Christina så här 43 år senare. År som gett dem goda minnen och värkande axlar.

I början på nästa år är det slut. Då tar den ungerska systerfabriken över produktionen av kylar och frysar. Då får Christina och Pia stämpla och gå till Arbetsförmedlingen för första gången i sina 61-åriga liv. Sextioett år – men ändå för unga för att omfattas av Electrolux regler om avgångspension.

Varför inte göra som i Motala där fabriken lades ner för några år sedan? Där fick alla äldre än 59 avgångspension. Men den åldersgränsen gäller inte för Mariestad.

”Motala är Motala, Mariestad är någonting annat” är beskedet som facket har mött när det förhandlat med företaget om villkoren för de som sägs upp. Pia Pettersson säger:

– Jag fick höra att det som de fått i Motala inte skulle vara någon bra lösning för oss. Nähä. Men vad är en bra lösning för oss då?

Kylan lyfte företaget

För snart hundra år sedan möttes tre herrar. En yvig affärsman och två unga ingenjörer. De grunnade på en ny typ av kylmaskin. Ingenjörerna, Baltzar von Platen och Carl Munters, hade utvecklat ett kylskåp utan rörliga delar och som kunde passa i hemmen. Uppfinningen intresserade Axel Wenner-Gren som köpte patentet. Produktionen drog i gång, först i Motala.

Elektrifieringen, bostadsbyggandet, inflyttningen till städerna, de stigande inkomsterna, ökningen av antalet hushåll – de nya moderna hemmen i folkhemssverige utrustades av Electrolux. I Mariestad byggdes en kylskåpsfabrik som öppnade några år innan Christina Karlsing och Pia Pettersson föddes.

”Stopp! Det räcker nu”

Inte många månader återstår nu innan Electrolux tackar för sig i Mariestad. Kvar blir ett lager och vissa servicefunktioner som ger jobb för ett femtiotal. En liten del av fabriken tas över av tre Electrolux­chefer som startar eget och ska tillverka vissa detaljer åt Electrolux under namnet Prodma. Där ska ett 60-tal electroluxare anställas. Men facket kan inte kräva att anställningarna görs efter Las-listans turordning eftersom Prodma är ett nytt företag.

”Uppmuntran finns inte längre. Nu är det bara kör! kör! kör!”

Vi satt och morgonfikade med 201 anställningsår. Christina Karlsing och Pia Pettersson, Mimmi Henriksson, Kjell Klahr och Britta Åhs-Niska. De var noga med att säga att många där ute på golvet hade jobbat här i både trettio och fyrtio år.

Britta Åhs-Niska är den verkliga nestorn. En gång ”hittvingad som 16-åring av mor och far” som just lagt ner sitt jordbruk på den västgötska landsbygden och som gjorde som så många andra i den tidens migrationsström. Efter att mjölkkorna körts till slakt flyttade de in till stan och till fabriken.

Jordbrukarparet tyckte att jobbet på Electrolux också kunde duga åt jäntan. Jodå, det dög åt Britta – i 44 år och hon trodde sig kunna tjäna företaget fram till pension. Hon undrar som de andra: Vi som har jobbat här så länge, vad får vi egentligen för det? Hon svarar själv.

– Inte ett skit.

Christina: Inte säger vi ifrån heller, som om vi inte riktigt tordes. Det är ju egentligen bara att drämma näven i bordet och säga stopp det räcker nu.

Pia: Klart vi vågar. Jag stoppade en av cheferna en gång och frågade vad han tyckte att jag skulle göra. Utbilda dig, svarade han. 61 år och utbilda sig  …

Mimmi: Till hjärnkirurg eller?

Vi morgonfikade med folk som hade bara brosk kvar i tummarna men som väntar med operationen till den dag de står på gatan och det sista kylskåpet lämnat Mariestad. Vi drack vårt kaffe med dem som frestat sina ryggar med att exempelvis varje timme varje dag i tjugo års tid lyfta av 240 två-,tre-,fyra- eller femkilosplåtar från en konvajer och därefter vända sig om och mata in plåten i varianthålningsmaskinen som satte handtagshålen och ljusledarhålen på plats och sedan, när plåten löpt ut ur maskinen, avsynades och ställdes i en container.

240 plåtar i timmen.
Fyra plåtar i minuten.
En ny plåt var femtonde sekund. I tjugo års tid.
De sa: Här har vi trivts.

Tillsammans har de tillverkat hundratusentals av de kylskåp nationen ställt in mjölken i. Som lödare, avsynare, truckförare, eltestare, montörer, materialare, bandassistenter har Mimmis, Pias, Brittas, Christinas och Kjells 201 gemensamma anställningsår varit med att bygga det Electrolux som växte till världens största vitvarukoncern. Som mest hade de över 152 000 arbetskamrater över hela världen.

In kom Werthén

Företaget blev störst i världen. Detta under ledning av en tekniker som redan på 1940-talet varit med och utvecklat tv-apparaten vid Philips i Norrköping, Hans Werthén.
Han shoppade över 200 företag, svenska som utländska. Werthéns framfart sporrade resten av svensk industri att bli mer global. Bara under fem sjuttiotalsår köpte svenska företag upp 500 utländska bolag.

Kylskåpssliparen Aare Gumse kom att hamna i samma bolagsstyrelse som Werthén. Gumse hade invandrat som bonddräng från finska Tornedalen till västgötska landsbygden. Via Rörstrands porslinsfabrik och Volvo Skövdeverken hamnade han på den kylskåpsfabrik i Mariestad där han stannade i 40 år, länge som ordförande för metallarbetarnas verkstadsklubb. När han lämnade hade klubben fortfarande runt 1 300 medlemmar. De sista åren hände något med företaget.

– Vi anade en hotbild när vi fick en annan koncernledning och nya chefer som hämtades från Mariestad.

Att cheferna inte rekryterades utifrån var illavarslande. Lokala chefer respekterades inte alls av koncernledningen, enligt Gumse.

– Den öppna diskussionen mellan facket och företaget dog ut. Det fanns inte samma energi längre.

Grillfesterna som försvann

Vad blev det av grillfesterna? undrar trotjänarna i Mariestad. Fikat och tårtan när vi hade gjort något bra? Eller smörgåsarna när vi hade jobbat övertid?

– Uppmuntran finns inte längre, sa Britta Åhs-Niska. Nu är det bara kör! kör! kör!

Förr, sa Pia, kunde man hjälpa dem som inte klarade ackordet. Som många äldre, de hade svårt att få ihop sina ackord. Då var det bara att hjälpa dem.

Mimmi: Sånt gör man ju inte i dag. Inte har man tid att hjälpa varandra heller. Man orkar inte och alla tänker på sitt.

De berättade om B-verkstan som byggdes om och där det blev så långt mellan folk att de inte längre kunde prata med varandra. De nämnde trafikljusen som sattes upp längs banan, om hur det plötsligt kunde slå om från rött till grönt och skåpet for iväg och den som inte hunnit med sitt moment på de sekunder som var anslagna fick skylla sig själv om händerna dröjde kvar inne i skåpet.

De värsta avarterna togs gudskelov bort, förklarade de. Men jobbet i dag är mer styrt, mer bundet. Ackordshetsen har ersatts av de gröna plupparna, markeringar på resultattavlor som anger hur många skåp man gör i timmen, om man ligger efter, om kvaliteten är tillfredsställande. ”De säger aldrig att i går körde ni skitbra och ni ska ha tack. När det går dåligt, däremot, då får vi höra det.”

– Har du kört dina 247 skåp på en dag så mosar de på och du ska göra ännu fler även om det bara är en kvart tills du ska gå hem. Men vad får vi för det? Vi hinner inte ens städa, sa Pia.

Hon berättade att hon ”satt ner foten ibland och sagt att nu har jag gjort mina 247 skåp och nu gör jag inget mer. Om man ska köra 247 så ska vi göra det. Man behöver inte göra mer.”

”Det goda arbetet räckte inte”

Sven-Åke Andersson började som verktygsmakare i Motalafabriken i mitten på 70-talet. Sedan, i över tio år, satt han som facklig representant i bolagsstyrelsen fram till 1996. Visst hade man på känn att alltmer av produktionen skulle hamna i låglöneländerna.

– Men vi hade inte en tanke på att det skulle drabba oss. Jag trodde att det goda arbetet skulle rädda industrijobben kvar i Sverige. Jag var ju helfrälst på den idén.

Det goda arbetet: en arbetsorganisation där de anställda ges ansvar och inflytande, där de utbildas och utvecklas och ger verksamheten en helt ny typ av flexibilitet. Allt för att göra företagen effektivare – men även utveckla industriarbetet till att bli mer avancerat, varierat och stimulerande. En facklig vision som ledningen för Electrolux först lyssnade till, men som med tiden ansågs ointressant. Vinsten måste upp och det hade ett pris.

För låg vinst – 12 000 jobb bort

Vinsten är för låg och utvecklas i fel riktning. Så enkelt är det”. Electrolux nye vd Michael Treschow intervjuades i Veckans Affärer 1997 efter att ha lagt ”det största enskilda strukturprogram som ett svenskt företag någonsin dragit i gång” enligt tidningen.

12 000 jobb bort på två år. 25 fabriker och ett 50-tal lagerställen stängde runt om i världen. I Sverige offrades Alingsås, fabriken som tillverkade diskmaskiner för storkök.

Aktiekursen tokrusade uppåt och dåvarande Metalls förbundsordförande Göran Johnsson tyckte att Treschow ägnade sig åt ”ren kurshöjarpolitik”.

Electrolux hade stakat ut sin nya färdriktning. Målet var att höja vinsten – rörelsemarginalen – från 4 till 6–7 procent. Jobben skulle flytta till låglöneländerna i Östeuropa och Mexiko.

De hårdhänta strukturprogrammen gav utdelning, åtminstone för aktieägarna. Visserligen steg vinsten bara blygsamt och Electrolux har – tjugo år efter det första strukturprogrammet – ännu inte nått upp till 6–7 procents rörelsemarginal under en konjunkturcykel. Men ägarna har fått utdelning. Under de tjugo år som gått sedan Treschows första strukturprogram har aktieägarna fått dela på sammanlagt 47 189 000 000 kronor.

I vardagligt tal 47 miljarder.

Det motsvarar mer än tre års löner och sociala avgifter för koncernens samtliga 55 000 anställda över hela världen.

– Man saknar ord. Att man ska tjäna så jävla mycket pengar och ändå inte vara nöjd, sa Britta. Att det inte räcker.

Med strukturprogrammet försvann diskmaskinerna i Alingsås, dammsugarna i Västervik och även den stora spisfabriken i Motala, Sven-Åke Anderssons gamla arbetsplats. Hjärtat i koncernen som bara tynade bort.

– Vi underskattade kapitalismen, säger han i dag.

– Vi insåg inte på allvar att de ville maximera vinsterna ännu mer och överge det som de redan hade investerat i.

Tuffare konkurrens, priskrig, lägre vinster – var det egentligen så konstigt att Electrolux började flytta ut produktion?

– Så där har de alltid sagt. Att det varit priskrig, hård konkurrens. Det är inget nytt. Men världen kommer alltid att behöva vitvaror och andra konsumentprodukter. Och det kommer alltid att finnas en marknad för mer avancerade produkter som man kan ta mer betalt för. Och de skulle kunna tillverkas här i Sverige.

Hur realistiskt är det?

– Titta bara på en produkt som Electrolux tidigare gjorde, hushållsapparaten Assistent. Den tillverkas fortfarande i Sverige men av ett annat företag.

När Mariestad lagts ner återstår bara två enheter i Sverige: tvättmaskinfabriken i Ljungby och tillverkningen av dammsugarpåsar i Nygård.

Först flexibilitet, sedan nedläggning

Tillbaka till Mariestad. Britta Åhs-Niska sneglade upp mot den lilla tavlan i fackföreningsrummet som föreställde storkonflikten 1980.

Hon var med då, gick strejkvakt och hon kan än i dag minnas den mäktiga känslan av sammanhållning från konfliktveckorna.

– Vi har varit så snälla och ställt upp med flexavtal när de hotat oss med att om vi inte går med på deras flexibla arbetstider så kommer massor av våra arbetskamrater att förlora sina jobb. De försvann ändå. Vi gick med på flexavtalen och nu läggs fabriken ner.

Så tittar hon upp mot tavlan igen, Britta, bonddottern som steg in här som sextonåring 1972.

– Det är så lätt att glömma varför vi håller på, varför vi har en fackförening. Vi vet vad vår klubb har att stångas emot, det är fasen inte lätt alltså.

Monica Annala från klubben sköt in ”att platschefen saknar empati och förståelse. De anställda här är en kostnadsmassa, inte individer och det enda som är intressant är att skåpen ska ut”.

Är det så illa? Så berättar de att Electrolux har avsatt 250 miljoner kronor till avvecklingen av Mariestadsfabriken, varav 94 miljoner ska gå till personalen. Men inga pengar ska gå till tidigare avgångspension som i Motala.

Så här är det: Enligt företagets policy måste man vara 62 år och en månad för att få avgångspensionen. Då kan man gå hem med 75 procent av lönen.

Undantag kan göras från regeln och beviljas även den som är yngre. Som i Motala där alltså alla över 59 fick avgångspension. Undantagen måste godkännas av en styrelse på koncernnivå, Pension Board.
Facket i Mariestad ville ha samma lösning som i Motala. Därför satte man ihop en skrivelse där man förklarade att en stor del av personalen var i sextioårsåldern och skulle ha svårt att konkurrera om jobben på arbetsmarknaden.

Kruxet är att det bara är platsledningen som formellt kan ansöka om undantag. Det gjordes aldrig.

Monica Annala:
– Vi fick inte reda på det här förrän vi ringde till Stockholm och frågade vad som hade hänt.

Någon ansökan från Mariestad hade aldrig skickats iväg till koncernens Pension Board. Kjell Klahr:
– ­Ett otroligt svek mot alla som jobbar här. Det enda vi vill är att vi i Mariestad ska få ett värdigt slut och att vi får samma möjlighet som i Motala.

Den som vill kan slå upp någon av de senaste av Electrolux årsredovisningar och läsa under Våra värderingar att ”vi behandlar alla individer rättvist”. Monica Annala suckar och säger att hela avvecklingen har skötts väldigt dåligt. Ingen information, ingen öppenhet och nu inga pengar till de anställda trots 94 anslagna miljoner.

– Jag tror man vill göra nedläggningen av Mariestad till den billigaste i historien.

Blickarna vändes mot Kjell Klahr, den äldste runt fikabordet. Du blir ju 62 nästa år, får du verkligen ingen avgångspension då?

Kjell: Men jag fyller först fem månader efter nedläggningen. Därför får jag inga pengar.
Britta: Det ju för jäkligt.
Pia: Hellre skickar de ut dig i arbetslöshet.
Mimmi: Inte klokt alltså.
Kjell: Ja, jag kan ju alltid bli murare.

Men, sa han sedan:
– Då måste jag ha någon som lyfter upp mig från golvet när jag ramlat ihop.

201 gemensamma anställningsår reste sig och gick ner i produktionen igen. Mariestadsfabriken går för fullt, ett litet tag till.