Bemanningens pris
12 september, 2017
Skrivet av Elinor Torp
600 företag hyr ut
Det finns cirka 600 bemanningsföretag i Sverige.
Bemanningsbranschens omsättning har ökat från 2 miljarder kronor 1997 till 27 miljarder kronor 2016.
Var tredje privat arbetsgivare hyr in personal. Tillverkningsindustrin är den bransch som använder mest bemanning.
Våren 2017 hade Arbetsmiljöverket i sin tillsynskampanj mot bemanningsbranschen hittat 1 555 brister. 650 arbetsställen inspekterades. Tre av fyra har brister i arbetsmiljöarbetet.
Bemanningsbranschens utveckling
1903
Landets första offentliga arbetsförmedling öppnas i Helsingborg av kommunen. Tidigare fanns bara privata förmedlingar som drevs i vinstsyfte. Fler kommuner hakar på. Att förmedla jobb blir ett sätt att minska kostnaden för fattigvårdens nödhjälp. Staten skjuter till pengar.
1935
Sverige skriver under den internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention. Ingen ska kunna tjäna pengar på att förmedla jobb. Ingen ska behöva betala för att söka jobb.
1936
Förbud införs mot att bedriva privat arbetsförmedling i vinstsyfte, samtidigt införs statligt monopol på förmedling av arbete.
1942
Uthyrning av personal förbjuds.
1962
Ulla Murmans skrivbyrå Stockholms stenografservice döms i Högsta domstolen för olaglig arbetsförmedling. Skrivbyråns anställda hyrs ibland ut till kunder som behöver kontorspersonal. Stockholms stenografservice blir med tiden bemanningsföretaget Teamwork, ett av de första efter avregleringen 1992.
1971
Högsta domstolen preciserar skillnaden mellan uthyrning och entreprenad. Vid uthyrning ställs arbetskraft till beställarens förfogande. Vid entreprenad tar entreprenadföretaget på sig en viss arbetsuppgift med egen personal. Facket pratar om grå arbetsförmedling.
1991
Uthyrning av arbetskraft tillåts, men inte i vinstsyfte och under vissa villkor: kundföretaget får bara hyra in för att säkerställa ett tillfälligt extra behov av personal. Dessutom får man bara hyras ut till ett och samma kundföretag i max fyra sammanhängande månader.
1992
Det blir åter lagligt att hyra ut arbetskraft i vinstsyfte, men man får inte ta betalt av de arbetssökande och inte hindra dem att ta anställning hos kundföretagen. Dörren öppnas för en ny bransch, bemanningsföretagen. Statens monopol över arbetsförmedlingen avskaffas och Sverige säger upp ILO-konventionen om avgiftskrävande arbetsförmedling.
1997
Den nya lagen utvärderas. Det konstateras att antalet tillfälliga anställningar har ökat snabbt. Utredningen anser också att den fackliga vetorätten i medbestämmandelagen räcker för att hävda de anställdas intressen.
artiklar om uthyrning.
Här från nummer 10/1999.
1999
Det första fallet där anställda sägs upp för att ersättas med inhyrda. 19 arbetare vid elektronikföretaget Evox Rifa i Gränna förlorar sina jobb på grund av arbetsbrist. Samtidigt anlitas ett bemanningsföretag som övertar de uppsagdas jobb. En del uppsagda återvänder till sina gamla jobb, nu som tillfälligt inhyrda. Den lokala fackavdelningen gick med på att bemanningsföretaget anlitades. Därmed kunde inte dåvarande Metall stämma arbetsgivarna inför Arbetsdomstolen.
2000
LO tecknar det första bemanningsavtalet för anställda inom bemanningsbranschen. Avtalet förhindrar att inhyrda ska ha lägre löner och sämre villkor än kundföretagets anställda.
2002
18 arbetare sägs upp vid Abu-Garcia (arkivlänk) i Svängsta på grund av arbetsbrist. Under uppsägningstiden ökar orderingången och sex av de uppsagda erbjuds visstidsanställning. Ytterligare tio hyrs in av ett bemanningsföretag. Facket lägger in veto mot inhyrningen och kräver att samtliga visstidsanställs samt att turordningen följs enligt rätten till återanställning i Las. Fallet drivs till Arbetsdomstolen där arbetsgivarna vinner.
2003
Bemanningsbranschen får sin egen arbetsgivarorganisation, Bemanningsföretagen.
2008
EU antar Bemanningsdirektivet. Det innebär att inhyrda ska behandlas lika som kundföretagets anställda.
2010
Ekonomin börjar lyfta igen efter finanskrisen. Men de arbetslösa får inte tillbaka sina gamla jobb. Efter Abu-Garciadomen kan arbetsgivarna välja att hyra in i stället för att återanställa. Men i 2010 års avtalsrörelse får IF Metall igenom en ”förstärkt kollektiv företrädesrätt”. Den innebär att företagen inte kan säga upp ena dagen och hyra in dagen efter. Från den dag man har sagts upp får inte arbetsgivaren hyra in personal tidigare än sex månader.
2017
Det finns över 600 bemanningsföretag som hyr ut personal. Branschen omsätter mer än Systembolaget och ungefär lika mycket som OK-Q8.
Text: Harald Gatu
Antonio var en ”tävlingsapa”, som kämpade med inhyrningsuppdrag i tio år – med dålig arbetsmiljö, ständig värk och utebliven lön. Nu har han slutat:
– Hellre lever jag som fattig än som slav.
Kvällarna ser likadana ut. Han lägger sig på sängen. Mobilen bredvid huvudkudden och hjärtat som en tickande tidsinställd bomb i bröstet. Ett missat samtal betyder en missad arbetsdag – eller inget jobb alls mer.
Vänner ringer och vill hitta på saker. Han säger nej, orkar inte, vill inte. Flickvännen suckar ute i vardagsrummet och när hon kommer in för att fråga hur han mår skriker han åt henne att lämna honom i fred. Ryggen och axlarna värker. Ingen sovställning fungerar. Nätterna tar aldrig slut och när som helst kan bemanningsföretaget ringa.
Berättelsen är Antonios. Under tio år jobbade han som uthyrd för åtta olika bemanningsbolag inom industri, lager och telefonförsäljning. Åren har satt sina spår i kroppen. Det gör ont. I axlar, nacke och rygg. Han är trettio år med en dotter där hemma som har fått honom att omvärdera allt.
– Hellre lever jag som fattig än som slav.
”Arbetslivet så som jag lärt känna det påminner om modernt slaveri.”
Antonio har lämnat bemanningsbranschen för gott. Men han kommer aldrig att glömma hur det var att jobba som uthyrd. Han ville visa framfötterna och plockade varor som få andra på lagret, placerade sig bland de tre snabbaste på tio i topp-listan som bemanningsbolaget satt upp. Föll han ur listan var han rädd att det skulle gå som för Lisa och Ali. De fick lämna arbetsplatsen.
Inhyrda plockade varor åtta, tio timmar om dagen, konstant. Icas egen personal kunde variera med andra arbetsuppgifter, mer skonsamma för kroppen.
– Vi var tävlingsapor! Ska de ta in oss för att slita ut oss? Och varför ska inte vi ha samma rättigheter och möjligheter som alla andra?
Drömmen om att bli fastanställd höll honom kvar. Att få äta med personalen i lunchmatsalen och bli behandlad som en människa igen.
Att de jobbade som i skilda världar märktes också på kläderna. De begagnade jackorna skyddade inte mot kylan i frysen. Flera medarbetare fick köldskador på grund av för tunna arbetsskor. Mustafa förfrös foten så illa att han fick en svårläkt skada.
Antonios kollega Sanna klämdes mellan två truckar och krossade axeln. Och så en dag sa Antonios kropp ifrån. Han kunde inte resa sig ur sängen. Smärtan strålade från ryggen ner i benet. Diskbråck, konstaterade läkaren och sjukskrev honom.
Sanna låg på sjukhus. Antonio medicinerade med det morfinliknande smärtpreparatet Tramadol.
Ingen från bemanningsföretaget ringde.
Sakta läkte ryggen. Antonio gick på sjukgymnastik, vattengympa, till kiropraktor och åt sina starka tabletter. Han frågade om rehabilitering, men något sånt hade de inte, svarade chefen på bemanningsföretaget. Efter ett år kunde han börja på lagret igen, men kroppen krånglade. Han åt mer Tramadol och upptäckte att han inte var ensam. Arbetskamraterna hade skador liknande hans och var så oroliga i själen av det upptrissade tempot att de fastnat i ett missbruk.
– Det pågår mer langning på Icas lager än på gatan, hävdar Antonio.
– Det var enda sättet för våra kroppar att klara av arbetet.
Sanna reagerade på ett annat sätt efter sin olycka. Hon läste in sig på lagar och avtal och stängde av mobilen om kvällarna när hon nattade barnen. Framåt sextiden på morgonen satte hon på den igen. Det hände att chefen rasade i luren, att hon måste vara tillgänglig dygnet runt och gick att ersätta hur lätt som helst.
Nästan ingen av de bemanningsanställda på lagret var med i facket. De hoppade runt så mycket att de inte visste vilket fackförbund de hörde hemma i. Men tillsammans med en talför lagerarbetare startade Sanna en lokal fackklubb för uthyrda och de lyckades få alla att gå med.
Max blev klubbordförande. När han började ställa krav på rotation och bättre arbetsmiljö blev han flyttad till en annan arbetsplats. Ett pallager. Han minns hur ett moln av träflis och damm kom emot honom när han öppnade dörren.
– Det gick inte att andas. Det stack i ögonen. Vi snöt svart och hostade upp klumpar.
Spikpistolens säkring var borta. När de la ner den kom sjutums spik farande i luften. Tigersågen saknade säkring. Handtaget hängde sig hela tiden och när de la den på golvet fortsatte den att fara omkring i rummet.
Antonio flyttades också hit efter sjukskrivningen, och staplade 25 kilo tunga lastpallar för hand.
– Det var så mycket damm i lokalen att brandlarmet löstes ut hela tiden. Då kopplade de bara bort det, så var problemet löst. Fyratusen träpallar och inget brandlarm!
”Det gick inte att andas. Det stack i ögonen. Vi snöt svart och hostade upp klumpar.”
Den nystartade klubben drev även frågan om felaktiga löner. Folk kom till Max på rasterna och berättade att de gått miste om tusenlappar. Han samlade in lönespecifikationer och kontrollerade. I Antonios fall handlade det om nära 125 000 kronor.
Efter förhandlingar fick han ut 65 000 kronor och nöjde sig med det. Men när han kort därpå läste att Icas vd hade kammat hem 10,5 miljoner kronor i bonus och att butikerna plockade ut mångmiljonvinster sköljde ilskan över honom.
– Vi lever i Sverige, men det känns inte så. Arbetslivet så som jag lärt känna det påminner mer om modernt slaveri, som när de förtryckte svarta förr i tiden.
För 25 år sedan var personaluthyrning en olaglig verksamhet. Sedan ändrades lagen. Arbetsgivare och fackförbund kom överens om att vid arbetstoppar är det okej med inhyrning för att hjälpa företagen att överleva.
2017 har lösningen blivit permanent. I flexibilitetens namn hyr industrier och stora matvarukedjor in unga människor år efter år. På sina håll är 80 procent av arbetskraften inhyrd.
Efter att ha talat med ett femtiotal uthyrda killar och tjejer går det att urskilja en linje: De är besvikna på facket. En del har valt att gå ur i protest. Andra har stannat kvar i hopp om att facket centralt ska vakna.
Max är fortfarande med men frågar sig varför inte facket gör mer.
– Varför följer de inte bemanningsavtalet som de själva skrivit under? Varför ser de inte till så att inhyrda har samma villkor som andra anställda som det så tydligt står i avtalet? Är facket rädda för konflikter?
IF Metalls ombudsman Johan Sandberg sveper med handen över högarna med luddiga anställningsintyg som upptar halva hans kontor i Malmö. Här jobbar LO-förbunden ihop för att komma åt bemanningsföretag som inte sköter sig.
Telefonsamtalen från de bemanningsanställda brukar låta: ”Ryggen pajade, sen blev jag uppsagd.”
– De blir satta på de mest monotona och slitiga jobben som de fasta inte vill göra, berättar Johan Sandberg.
Han kan förstå kritiken mot facket. Det blev inte som de hade tänkt sig. Bemanningsjobb har inte visat sig vara vägen till fast anställning. Tio samtal i veckan kommer från uthyrda som har anställts per timme på tvivelaktiga kontrakt. När han frågar om facket ska ta tag i det så vågar de inte.
– Det finns en klar rädsla. Samma sak om en tidning skriver om dem. I nio fall av tio åker de ut.
Flexibel. Johan Sandberg vill knappt ta ordet i sin mun efter att ha sett konsekvenserna bland unga, som sliter ut sina kroppar i en bransch där de har noll kontroll över sin vardag. Och hur de fastnar i anställningsformen.
– Vi trodde att det var en fluga som skulle försvinna. Så vi blundade. Facket blundade alltför länge, erkänner han.
Han reflekterar över förr och nu. Skillnaden är inte så stor, menar han.
– Förr stod arbetarna med mössan i hand. Nu sover de med mobilen bredvid huvudkudden.
Det har gått ett år sedan Antonio lämnade bemanningsbranschen. I dag är han arbetslös. Bemanningsjobb skulle han kunna få i morgon, men han har lovat sig själv och sin familj att sätta hälsan före arbetet.
De lever på existensminimum. Men hellre det, upprepar han gång på gång. Hade det inte varit för rädslan att bli svartlistad och utan jobb skulle han berätta sin historia med sitt riktiga namn. Nu vågar han inte.
Tack vare hustruns fasta jobb klarar de sig. Dessutom är han kallad på intervju. Han visar stolt i telefonen att han gått vidare till nästa steg i rekryteringen.
– Direktanställd, säger han och det lyser i ögonen.
Fotnot: Personerna i texten heter något annat i verkligheten. Antonio fick inte jobbet han sökte, men hade ett semestervikariat under sommaren. Han fortsätter att söka jobb.
Max jobbar i dag i industrin via ett bemanningsföretag ”som sköter sig”.
Sanna erbjöds jobb direkt hos Ica.
En längre version av artikeln finns publicerad i den nyss utgivna antologin Lösa förbindelser (Leopard förlag).
Illustrationer: Gustaf Öhrnell Hjalmars
Ica: ”Det är ingen bild vi känner igen”
Förfärligt och oacceptabelt, men inget som vi känner igen, svarar Ica.
Inte heller bemanningsföretaget Randstad känns vid beskrivningen, men problemen måste givetvis tas på allvar, svarar de.
Trots upprepade försök får vi ingen intervju med Icas vd Per Strömberg. Pressavdelningen svarar i stället via mejl att Ica använder bemanningspersonal för att möta svängningarna som uppstår runt lönehelger och högtider samt vid oplanerad frånvaro.
Att inhyrda behöver använda starka smärtstillande preparat är en beskrivning som ”låter förfärlig och skulle vara helt oacceptabel, men det är ingen bild vi känner igen”.
Ica svarar att de strävar efter att göra så lite skillnad som möjligt i arbetsvillkoren. Men eftersom konsulter anlitas vid hög arbetsbelastning och oplanerad frånvaro finns inte samma möjligheter till schemaläggning och arbetsrotation som för ordinarie personal.
Randstads pressansvariga Maria Uggla svarar:
– Randstads och kundföretagets anställda arbetar sida vid sida och har samma introduktion, coachning och uppföljning.
Tillsammans med kunden tar de ett delat ansvar för arbetsmiljön:
– Vi följer alltid upp hur våra konsulter mår. Vi gör riskbedömningar för ohälsa och skador, bedömer hur allvarliga riskerna är och åtgärdar dem eller upprättar handlingsplaner för hur de ska åtgärdas, säger Maria Uggla.
LO: ”Avtalet är bra men efterlevs inte”
– Jag är ganska långt ifrån deras verklighet.
Jag träffar dem sällan eller aldrig, för vi har 14 förbund att företräda, säger Kent Ackholt som ansvarar för bemanningsavtalet centralt på LO.
LO:s långsiktiga mål är att få bemanningsbranschen till det den en gång avsåg – att kapa toppar, inte vara en permanent lösning.
När Kent Ackholt jobbade som lokalombudsman sköttes inhyrningen av personalavdelningarna på kundföretagen. I dag är det inköpsavdelningarna som hyr in personal.
– Skruv och människor är samma sak. Det är jävligt cyniskt av kundföretagen. Man köper in en vara. Blir något fel eller defekt så skickar man tillbaka den, säger han.
På kritiken om att facket inte har gjort tillräckligt svarar han:
– Det är lätt att titta i kristallkulan, vad man borde ha gjort. Jag tycker att bemanningsavtalet är en hyfsat bra produkt. Sedan handlar det om att avtalet ska efterlevas. Och det görs inte fullt ut. Det är upp till varje fackförbund.