Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

20 september, 2017

Skrivet av

Analys Finanskrisen drog proppen ur världsekonomin och fabrikerna tystnade. Återhämtningen har skakat arbetsmarknaden. Även i Sverige, men inte på samma sätt som i resten av Europa, skriver DA:s Harald Gatu.

Europas ekonomi har kvicknat till igen. Det tog sju svåra år att först komma på fötter och sedan snubbla sig fram i något som liknar en högkonjunktur. Mönstret känns igen från tidigare finanskrascher i historien. Precis som förr har återhämtningen kantats av omtumlande förändringar av arbetsmarknaden.

Fler otrygga jobb, lönesänkningar och färre löntagare som täcks av kollektivavtal – det är idag allt vanligare inslag i de EU-länder där finanskrisen förvandlades till en segdragen skuldkris. Men inte i Sverige.

Visst slog finanskrisen hårt även mot Sverige och dess industri. I ett slag försvann 70 000 industrijobb i Sverige. Men på arbetsmarknaden undkom vi ett systemskifte. På kontinenten är det idag allt färre löntagare som täcks av kollektivavtal. Medan kollektivavtalstäckningen i Tyskland rasat ner till 60 procent arbetar 90 procent av löntagarna i Sverige under villkor som är avtalade mellan fack och arbetsgivare. En siffra som legat stabil i närmare tjugo år.

Men hur blev det med de korta, otrygga jobben? Blev de fler efter krisen? Statistiska centralbyrån, SCB, kartlade för tre år sedan utvecklingen av de tidsbegränsade anställningarna i landet. Det visade sig att det inte var några större skillnader mellan åren före och åren efter finanskrisen.

Visserligen är det fler – cirka 700 000 personer – som idag har tidsbegränsade anställningar på hela arbetsmarknaden. Men andelen är ungefär som förut. Fler är i arbete idag. Fler har fasta jobb. Och fler har tidsbegränsade anställningar. Men proportionerna mellan de fasta och tillfälliga jobben är ungefär som innan krisen.

Men jämför man med hur det var för en 25 år sedan är skillnaden mer markant. Då hade 11 procent av alla arbetsföra tidsbegränsade påhugg, mot 16,5 procent idag.

Någonting har hänt med de otrygga jobben. De har ändrat karaktär. Nu är det mindre av objekts- eller provanställningar och mer av timanställningar eller att man blir inkallad vid behov. De som hänvisas till de otrygga jobben är som förr i första hand kvinnor, unga och utrikes födda. Samtidigt har ökade möjligheter att stapla visstidsanställningar på varandra gjort att många kan gå år efter år på tidsbegränsade jobb hos samma arbetsgivare. Enligt SCB har 12 procent av de visstidsanställda varit hos en och samma arbetsgivare i över fyra år.

Att korta anställningar inte har ökat mer än vad de har gjort kan bero på att arbetsgivarna fixar flexibiliteten med inhyrning istället. Sedan finanskrisen har antalet anställda i bemanningsföretagen ökat från 47 000 till 77 000 personer, en drygt 60-procentig ökning. Det låter dramatiskt – men inte om man tittar på de bemanningsanställdas andel av den totala arbetskraften. Enligt SCB finns knappt 1,6 procent av hela arbetskraften idag i just bemanningsföretag mot 1,3 procent före krisen.

Krisen förde alltså inte med sig några dramatiska förändringar när det gäller anställningsformerna. Däremot skakade krisen om svensk arbetsmarknad på ett annat sätt: innehållet i kollektivavtalen.

Förändringarna har gjorts efter erfarenheterna i industrin under den dramatiska hösten och vintern 2008-2009. Från ett läge med fulla orderböcker gick företagen in i ett akut nödläge. Tiotusentals varslades varje månad och till slut tvingades IF Metall och arbetsgivarna teckna ett krisavtal. Ett slags korttidsavtal där de anställda gick ner på deltid. Ersättningen per timme rördes aldrig, på så vis var det aldrig fråga om ett lönesänkningsavtal även om de drabbade fick mindre i plånboken varje månad.

Arbetsgivarna och IF Metall försökte då få med sig den dåvarande borgerliga regeringen på ett upplägg som liknade det tyska: att staten skulle gå in med pengar. Statssekreteraren i näringsdepartementet Jöran Hägglund uppgavs vara positiv och skissade på ett förslag i flyget på väg till bilmässan i Detroit. Men förslaget hamnade i papperskorgen sedan statsminister Reinfeldt och finansminister Borg gjort tummen ner. Akuthjälpen fick parterna själva ombesörja.

På kontinenten ryckte däremot regeringar ut för att säkra jobben under den svåra övergångsperioden. I Tyskland kunde sysslolösa industriarbetare gå kvar på jobbet tack vare Kurzarbeit-systemet. I Belgien kunde de Volvoanställda på fabriken gå kvar med statliga stödpengar medan tusentals fick gå vid systerfabriken på Torslanda.

Ur detta föddes en dialog mellan facket och arbetsgivarna som med tiden gav kollektivavtalen extra hängslen och livremmar i händelse av ett akut ekonomiskt sammanbrott.

Idag finns två överenskommelser om korttidsarbete, en med statligt stöd och en utan. Korttidsarbete med statligt stöd – som fick Reinfeldtregeringens välsignelse – innebär att staten går in och betalar en del av lönen vid en kort, djup och tillfällig kris. Detta i syfte att lätta på företagens lönekostnader.

Men det krävs en mycket djup kris för hela samhällsekonomin innan det statliga stödet kan aktiveras. Problemet är att vissa enskilda branscher kan drabbas av tillfälliga chocker utan att det för den skull märks i hela samhällsekonomin. Därför kom IF Metall och Teknikföretagen överens om ett system som kan användas innan det statliga systemet kan komma ifråga: korttidsarbete utan statligt stöd.

I stället för att säga upp folk ska man i max nio månader kunna gå ner i arbetstid. Inkomsten får aldrig understiga 88 procent av ordinarie lön. Betydligt mer än tyska Kurzarbeit som ger 67 procent av lönen.

Vid sidan av verkstadsindustrin fick stålindustrin också sitt ”trygghets- och flexibilitetsavtal” med samma syfte att undvika varsel. Inte bara vid tillfälliga och korta kriser utan även vid normala lågkonjunkturer. På så vis satte de dramatiska krisåren sitt avtryck på svensk arbetsmarknad. Kollektivavtalen i de mest konkurrensutsatta branscherna fick nya trygghetsregler. Vad de skrivningarna verkligen är värda vet vi tidigast i nästa djupa ekonomiska sammanbrott.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.