Industriarbetarnas tidning

Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.

”Lärlings­systemet måste anpassas till små företag”

17 oktober, 2017

Erik Sjölander är näringspolitiskt ansvarig styrelseledamot för
Småföretagarnas Riksförbund.

Debatt Att ta in en lärling medför ökad administrativ börda, ett komplext regelverk och dålig handledarersättning. Vid sidan av det avtal som IF Metall och Teknikföretagen tecknat behövs ett system som fungerar för de mindre företagen, skriver Erik Sjölander på Småföretagarnas Riksförbund.

Det råder en global högkonjunktur och på hemmaplan hålls ekonomin igång artificiellt av minusräntor och obligationsköp. Vi lever i en tid som borde vara bekymmerslös innan nästa lågkonjunktur slår till.

Ändå finns uppenbara bekymmer på arbetsmarknaden: många företag lyckas inte hitta den personal som de söker, samtidigt som många med utländsk bakgrund och ungdomar går utan arbeten. En viktig anledning till detta är, som också industriledaren Carl Bennet har skrivit om i Dagens Arbete (31/8), avsaknaden av lärlingsutbildningar i Sverige. Dessa utbildningar är inte bara som Bennet skriver relevanta för de större företagen i industrin, utan också för landets små och växande företag.

I dag saknas ett lärlingssystem som täcker in de behov som efterfrågas bland mikroföretagare. Att ta in en lärling medför idag en rejält ökad administrativ börda, ett komplext regelverk att förhålla sig till och dålig handledarersättning. Ett första steg vore att sänka blicken från svenska storföretag och anpassa lärlingstanken till små firmor.

Genom att säkerställa att en extern part sköter administrationen via exempelvis ett lokalt lärlingsråd, att handledarna erbjuds utbildning och att rimlig ersättning ges för den tid som läggs ner på handledning, skapas ett system som är lätt att applicera på ett mindre företag men som också kan konverteras till stora koncerner.

En liten bakgrund: Svensk utbildning har rört sig bort från tanken på att eleverna ska ha kontakt med arbetslivet, och istället blivit alltmer teoretisk. Det har inte varit en framgångsrik väg. Många unga studerar tills de är runt 30 år gamla, kommer ut på arbetsmarknaden och inser att deras utbildningar inte är särskilt eftertraktade.

I andra delar av Europa funkar det annorlunda. I länder som Tyskland och Österrike läser en stor del av de unga lärlingsutbildningar – där teori och praktik på arbetsplatser kombineras. Dessa elever får kontinuerlig kontakt med arbetslivet, och kan ofta direkt gå från utbildning till arbete.

Det är en framgångsrik modell för små och växande företag, liksom för de som söker jobb. Lärlingsutbildningar är en bra lösning för unga samt för utrikesfödda som vill bygga på sina kompetenser.

Småföretagarnas Riksförbund har i en tidigare rapport visat att arbetslösheten bland framförallt utlandsfödda och unga tenderar att vara lägre i de västeuropeiska länder där störst andel av de unga läser lärlingsutbildningar.

Ny forskning stödjer den tesen. Forskarna Glenda Quintini och Sébastien Martin har i en studie funnit att elever som arbetar vid sidan av studier har lägre risk för att hoppa av skolan. Sambandet kan enligt forskarna bero på att arbete fostrar viktiga livsläxor såsom plikttrogenhet och motivation, samt eftersom det kan styra de unga mot en karriärväg.

Tidigare rörde sig ett flertal europeiska länder bort från arbetsplatsförlagt lärande mot ett ensidigt fokus på akademisk inlärning. Trenden har vänt. Länder som Italien och Spanien verkar i nära samverkan med Tyskland för att stärka inslagen av lärlingsutbildningar. Sverige ligger dock långt efter. En försvinnande låg andel av de unga i Sverige läser lärlingsutbildningar. Kanske är det dags för en förändring? Det är något som efterfrågas i Sverige av landets mikroföretagare.

I två opinionsundersökningar har Småföretagarnas Riksförbund frågat sina medlemsföretag om vad de anser om lärlingsutbildningar. Det visar sig att tre fjärdedelar av företagen har ett intresse av att ta emot lärlingar. Med mycket försiktiga antaganden visar vi att nära 36 000 lärlingsplatser skulle kunna skapas bland de mindre företagen i Sverige.

Det vore ett sätt för små och växande företag att lyckas få tag på den kompetens som de behöver för att växa, och en bra lösning för unga och utrikesfödda på arbetsmarknaden.

Små företag har särskilt behov av lärlingsjobb: de unika kompetenser som krävs för att jonglera de många sysslor som anställda behöver hantera i små företag är ofta svåra att lära sig innan man börjar arbeta på plats.

Dessutom finns ett problem i Sverige med att många lönsamma små företag går i pension med sina företagare. Det saknas unga krafter som kan ta över och driva vidare företagen. Lärlingar skulle kunna växa in i den rollen och stå för generationsskifte i ägandet.

Frågan om lärlingsjobb i Sverige drivs framförallt av företagen och fackföreningarna i industrin. Tidigare i år tecknade som exempel IF Metall och Teknikföretagen ett lärlingsavtal. Vid sidan av detta behöver systemet vara öppet för de mindre företagens behov.

Företag som i dag har inga eller få anställda, och vill växa med lärlingar, behöver kunna göra det med eller utan kollektivavtal. Arbetsplatsförlagt lärande är en viktig lösning för också de mindre företagens villkor, och lösningen bör kunna anpassas även till dem.

Erik Sjölander
Näringspolitiskt ansvarig styrelseledamot
Småföretagarnas Riksförbund

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 2 av 19 på temat Återväxten i industrin

Sveriges industriskolor i kris

15 juni, 2016

Skrivet av Erik Ignerus

Lyssna eller ladda ner reportaget här:

(Uppdaterad)

Hälften av industriutbildningarna har fem eller färre elever, många hotas av nedläggning, visar DA:s granskning. Kanske är ett energibolag, en lastbilstillverkare och ett läkemedelsföretag botemedlet på spåren.

Förändrad behörighet utreds – igen

När gymnasieskolan reformerades till läsåret 2011/2012 gjordes en tydligare uppdelning av yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Behörighetskraven för att få gå ett yrkesprogram blev lägre än för ett högskole­förberedande. Elever på yrkesprogram var i vissa fall tvungna att lägga till kurser för att få en grundläggande behörighet för vidare studier. I en pågående utredning ses effekterna av dessa förändringar över.

Utredningen tittar även på hur yrkesprogrammen i framtiden ska kunna ge grundläggande behörighet till högskolestudier.

Tannbergsskolan

Tannbergsskolan i Lyck­sele är den enda gymnasieskolan i Lycksele kommun. Det är en kommunal skola med omkring 700 elever. På industritekniska programmet finns ett femtontal elever. Få elever väljer att läsa in grundläggande högskolebehörighet. Det är i nuläget oklart vad som kommer hända med utbildningarna till hösten.

Mälardalens tekniska gymnasium

Mälardalens Tekniska Gymnasium ligger inne på Scanias område i Södertälje. Bakom skolan står företagen Scania, Astra Zeneca och Telge Energi. Skolan ger det industritekniska programmet som en grund och eleverna kan längre in i utbildningen välja att lägga till teknikprogrammet. Alla elever läser minst in grundläggande högskolebehörighet. Ungefär 20 procent av eleverna på skolan är tjejer.

Hur är det ställt med skolan i din kommun?

Läs eller ladda ner hel listan på landets samtliga industritekniska program här:

Industritekniska Programmet kommun för kommun

En fredag i juni springer ett sjuttiotal uppklädda studenter i obekväma skor ut i Södertäljes försommar. Med blomsterkvastar, visselpipor och bubbelfyllda småflaskor hängande runt nacken kommer de att klättra upp på lastbilsflaket. Sedan lämnar de sin gamla skola bakom sig till ett dån av dansmusik.

För vissa nyutexaminerade ungdomar följs studentens glädje möjligen av en osäkerhet. Frågor som snurrar runt i huvudet: Vad händer nu? Vad vill jag bli? Plugga vidare eller söka jobb? Finns något jobb för mig?

För det sjuttiotalet elever från Mälardalens tekniska gymnasium som precis dånade i väg väntar en helgs återhämtning innan de blir ett välkommet tillskott på arbetsmarknaden.

En bit längre upp i landet, i Lycksele, undrar lärare och elever på Tannbergsskolan hur många gånger det egentligen går att vända på en bit plåt. Ganska många har det visat sig. För att plåt ska finnas terminen ut gäller det att vrida och vända på varenda liten bit. Det är inte alltid det räcker.

Efter många års arbete inom industrin är Anders Åström tillbaka på Tannbergsskolan. Som svetslärare på det industritekniska programmet den här gången. Han gick gymnasiet här på åttiotalet. Då hade verkstadsdelen, som är byggd på gammal sjöbotten, börjat sjunka. Det pratades om att göra något åt det. Färgen på väggarna flagnade, det behövde målas om.

Mycket har hänt med Anders, men på skolan är det mesta sig likt. Verkstadsdelen kämpar fortfarande mot sjöbotten och väggarna har samma färg. Det enda som har hänt är att skolan har sjunkit ännu mer, säger han.

Ibland blir det riktigt kallt i lokalerna, ner mot tolv grader när det är som värst. Och Anders Åström kan inte minnas när underhåll av maskiner utfördes ordentligt senast. När lärarna hinner får de själva reparera maskinerna som behövs i utbildningen, ibland på kvällstid.

Det stora problemet i Lycksele är eleverna. De är för få. Att det behövs elever för att bedriva skola går lätt att förstå. Minskar elevantalen för mycket blir det svårare för utbildningarna att gå runt.

siffraskollistaTannbergsskolan är det enda gymnasiet i Lycksele kommun. Runt femton av skolans cirka 700 elever går industritekniska programmet. Det är strax under kommunens krav för att utbildningen ska få finnas kvar, minst sex elever per årskurs. På kommunnivå förs diskussioner om framtiden för inriktningen produkt- och maskinteknik. Antingen blir den kvar, men som lärlingsutbildning med mer praktik, eller så läggs den ned helt. Och trots att ekonomin inte går ihop i nuläget finns sparkrav på ungefär 90 000 per elev och år. Lite förenklat måste programmet nästan halvera kostnaderna för varje elev.

– Det är helt omöjligt. Vi har sparat och sparat och sparat i flera år, säger Anders Åström.

Tillsammans med andra lärare gör han sitt bästa för att hålla fräscht. De försöker se till att maskiner fungerar. Och där väggarna ser som värst ut målar de om. När föräldrar eller andra utifrån kommer på besök skäms han.

”Det är helt omöjligt. Vi har sparat och sparat och sparat i flera år”, säger Anders Åström, svetslärare på Tannbergsskolan i Lycksele, om det senaste sparbetinget på 90 000 kronor per elev. Foto: Sara Kroon.
”Det är helt omöjligt. Vi har sparat och sparat och sparat i flera år”, sägerAnders Åström, svetslärare på Tannbergsskolan i Lycksele, om det senaste sparbetinget på 90 000 kronor per elev. Foto: Sara Kroon.

I hela Sverige går det ungefär 4 500 elever på det industritekniska gymnasieprogrammet. Siffran kan jämföras med de runt 1 000 elever som går på riksidrottsgymnasium. Där är tanken att eleverna ska bli internationella elitidrottare. På varje framtida elitidrottare går det teoretiskt fyra industriarbetare.

Programmet utbildar elever i industriell teknik och produktion. På bara fem år har antalet förstaårselever sjunkit från 2 051 elever till 1 422. Håller takten i sig står programmet tomt om mindre än tjugo år.

Det är med andra ord inte enbart i Lycksele som industritekniska programmet har svårt att locka elever. Dagens Arbetes genomgång av landets alla gymnasieskolor visar att över hälften av de totalt 169 industritekniska utbildningarna har fem eller färre elever i den första årskursen. Ett trettiotal av utbildningarna saknar helt förstaårselever.

För den som är sugen på jobb i Lycksele framstår det industritekniska programmet som ett klokt gymnasieval. Ortens företag behöver arbetskraft.

Texor, som tillverkar produktionsutrustning i rostfritt stål, har fått allt svårare att hitta kompetenta medarbetare. Vd:n Josef Alenius berättar om att han tvingas ta personal från andra företag i eller omkring Lycksele.

– Annonsering är i princip lönlöst och bemanningsföretagen hittar inga. Vi letar upp det vi behöver hos kolleger i branschen. Det blir att vi slår undan fötterna på varandra här, säger han.

GRAFIK-DUBBEL

Många industriföretag runt om i landet uppger att det är svårt att hitta nyutexaminerade med relevant utbildning. Och Statistiska Centralbyrån, SCB, räknade förra året med att det kommer att saknas 60 000 med industriteknisk utbildning till år 2035.

Det saknas både elever och arbetskraft. Hur blev det såhär? Gymnasieskolans yrkesprogram tappar mark överlag. I höstas valde mindre än en fjärdedel av de nya eleverna någon praktiskt inriktad utbildning. 2011 valde var tredje elev ett yrkesprogram.

Många pekar ut högskolebehörigheten som ett problem. När gymnasieskolan förändrades 2011 var ett mål att skillnaden mellan yrkesprogram och teoretiska program skulle bli tydligare.

Teoretiska skulle leda till vidareutbildning och yrkesprogrammen till jobb. Därför togs den grundläggande behörigheten till högskolan bort från yrkesprogrammen. Vill yrkeseleverna plugga vidare får de läsa extra kurser. Rädsla över stängda dörrar kan vara en förklaring till att eleverna blivit färre.

En annan förklaring är att ”bilden av industrin” är avskräckande och dåligt uppdaterad. Det handlar om att både ungdomar och föräldrar har en bild av industriarbete som något monotont, smutsigt och bullrigt. Hot om nedläggningar av programmet kan också ha påverkat siffrorna negativt.

Industriprogrammet kräver dyr utrustning och med få elever blir det svårt att få utbildningarna att gå runt. Foto: Sara Kroon.
Industriprogrammet kräver dyr utrustning och med få elever blir det svårt att få utbildningarna att gå runt. Foto: Sara Kroon.

I Södertälje finns däremot en skola som inte har några problem med att locka elever.
Den där härliga studentdagen med blommor, bubbel och firande är inte långt borta.

Christian Scheid från Tyresö kommer att vara en av alla med svartvita skärmmössor och springa ut genom skolans dörrar i juni. I tre år har han pendlat fram och tillbaka mellan hemmet i Tyresö och Mälardalens tekniska gymnasium i Södertälje. Kollektivt tar resan en timme och fyrtio minuter. Sedan han tog körkort går det lite snabbare. I vilket fall tyckte kompisarna hemma på Tyresö att han var lite konstig som valde en skola som låg flera mil bort.

– Men de inser ju också att det är en bra utbildning när jag berättar om vad man får lära sig, säger Christian.

Han fick först upp ögonen för skolan på en gymnasiemässa. Den verkade bra, men resvägen avskräckte honom lite. Christian kom ändå iväg när skolan hade öppet hus, och därefter på en hobbykväll. Där fick han testa på maskiner. Det var roligt, så han sökte och kom in.

Under sina tre år har han trivts bra. Han kommer att sakna skolan, men studenten är efterlängtad.

– Det blir skönt att komma ut i arbetslivet, jag tycker att det ska bli kul att börja jobba, säger han.

För några år sedan upplevde lastbilstillverkaren Scania att det började bli svårt att hitta medarbetare med rätt kompetens.

– Eleverna från företagets gamla industrigymnasium räckte inte längre till och andra skolor i närheten hade antingen lagt ner eller hade få elever, berättar rektorn Susann Jungåker, som fanns med på ett tidigt stadium i planeringen av den nya utbildningen.

Scania tog kontakt med ett annat Södertäljeföretag, läkemedelstillverkaren Astra Zeneca. Där fanns samma problem. Kort därefter anslöt också energibolaget Telge till samarbetet. Lösningen på frågan om kompetensförsörjningen blev en gemensam gymnasieskola. Skolan öppnade portarna för fyra år sedan. Ungefär 70 elever började direkt och sedan dess har det fortsatt strömma in ungdomar i samma takt. Skolan har totalt mer än dubbelt så många elever som alla industritekniska program i hela Västerbotten tillsammans.

Mälardalens Tekniska Gymnasium har gott om resurser och har tillgång till den senaste tekniken i form av 3D-skrivare och CNC-maskiner. Foto: Sara Kroon.
Mälardalens Tekniska Gymnasium har gott om resurser och har tillgång till den senaste tekniken i form av 3D-skrivare och CNC-maskiner. Foto: Sara Kroon.

Mälardalens tekniska gymnasium är en av flera fristående gymnasieskolor med stora företag i ryggen. Volvo, SKF, Perstorp och Sandvik finns bakom andra skolor med snarlika upplägg. Tillsammans har skolorna ungefär 950 av de totalt 4 500 eleverna på industritekniska programmet. Och samtidigt som andra utbildningar kämpar för överlevnaden har Mälardalens tekniska gymnasium över två förstahandssökande per plats.

I verkstadslokalen vinglar två små robotar sakta framåt. De två plastfigurerna rullar över betonggolvet och passerar en lång rad av 3D-skrivare, svarvar, fräsar och CNC-maskiner. Plötsligt ramlar robotarna ihop.

Rebecca Sjöblom och klasskompisen Felicia Vestin tittar upp från mobilerna de använder för att styra robotarna. De går precis som Christian Scheid tredje året och tar snart studenten. Därefter börjar de tre visstidsanställningar på antingen Scania eller Astra Zeneca.

Skolans ligger inne på Scanias fabriksområde och lunchen äter eleverna i företagets personalmatsal. Annars är det framför allt i samband med praktik och jobb som eleverna stöter på företagen. Praktiken sker på företagen bakom skolan. Under somrarna erbjuds eleverna jobb, och efter avslutad utbildning väntar en sex månader lång visstidsanställning för eleverna.

”Om man inte är totalkass och sitter och slöar hela dagarna ska det nog gå bra”, säger Rebecca Sjöström som hoppas på en tillsvidareanställning. Snart börjar hon och Felicia Vestin visstidsanställningar på Scania respektive Astra Zeneca.Foto: Sara Kroon.
”Om man inte är totalkass och sitter och slöar hela dagarna ska det nog gå bra”, säger Rebecca Sjöström som hoppas på en tillsvidareanställning. Snart börjar hon och Felicia Vestin visstidsanställningar på Scania respektive Astra Zeneca. Foto: Sara Kroon.

Samverkan med företag är enligt rektorn Susann Jungåker viktigt för att få till en bra industriteknisk utbildning. Och för att locka elever.

– Jag tror att det ger bättre skjuts och attraktionskraft om skola och företag kan marknadsföra utbildningen tillsammans. Och visa på vad den leder till, ett jobb, säger hon.

Synen på programmet behöver också förändras tycker Susann Jungåker. På Mälardalens tekniska gymnasium är det höga förväntningar och krav på eleverna. Alla läser in den grundläggande högskolebehörigheten. Möjlighet att läsa in en teknikutbildning som ger behörighet till exempelvis civilingenjörsutbildning finns också. Många tar chansen.

”Det är vanligt att man ser på yrkes­programmen som något för skoltrötta elever. Har man den synen på ett industri­tekniskt program är det svårt att lyckas.”

 

Under lektionerna är disciplinen hög. Eleverna ska stå upp vid bänkarna innan lektionen börjar. Först när läraren ger klartecken får de sätta sig ner. På rasten får eleverna gärna ha på sig en, eller till och med två kepsar, men när lektionen börjar ska de inte synas till.

– Det är rätt vanligt att man ser på yrkesprogrammen som något för omotiverade och skoltrötta elever. Har man den synen på ett industritekniskt program är det svårt att lyckas tror jag. Det ska ju inte vara ett slaskprogram för den som inte vill plugga, säger rektorn Susann Jungåker (bild ovan t.v).

De två små robotarna som vinglade omkring på verkstadsgolvet i Södertälje köptes inför en av skolans många kvällar för högstadieelever. Det är också en del i receptet på framgång. Att eleverna får komma till skolan och bilda sig en egen uppfattning om industrin är väldigt viktigt tror Susann Jungåker.

För Christian Scheid var det så. Rebecca Sjöblom, som också går tredje året, var till en början lite förvånad över att industrin inte var smutsigare.
– Ungdomar vet inte alltid vad en CNC-maskin är. De vet inte vad det innebär att svetsa, kanske har de aldrig sett en sådan här miljö, säger Susann Jungåker.

Tillbaka till Tannbergsskolan i Lycksele.

– Vi har ju en jättebra utbildning, det är inte där problemet sitter, säger Anders Åström.
Han får medhåll från företag i Lycksele. Utbildningen är det inget fel på. Bilden utifrån har tyvärr blivit en annan, tycker Anders Åström. Lokalpressens skriverier om dåliga lokaler och sliten utrustning har säkert skrämt bort en del. Rapportering om nedlagda företag och försvunna jobb underlättar inte heller.

”Jag tror absolut att vi skulle kunna få några av teknikerna, som nog är mer lämpade att gå här, men föräldrar, SYV:ar och högskolebehörigheten styr”, säger Anders Åström om eleverna på det proppfulla teknikprogrammet, som konkurrerar med Tannbergsskolans industriprogramm om eleverna. Här med eleverna Viktor Sandström (t.v) och Abbe Andersson. Foto: Sara Kroon.
”Jag tror absolut att vi skulle kunna få några av teknikerna, som nog är mer lämpade att gå här, men föräldrar, SYV:ar och högskolebehörigheten styr”, säger Anders Åström om eleverna på det proppfulla teknikprogrammet, som konkurrerar med Tannbergsskolans industriprogramm om eleverna. Här med eleverna Viktor Sandström (t.v) och Abbe Andersson. Foto: Sara Kroon.

Företagen försöker hjälpa till. Med material och praktikplatser till exempel. Nyligen kunde skolan köpa in några ton plåt för 6 500 kronor. Hos en handlare uppskattar Anders Åström att skolan hade fått betala 140 000. Men ett upplägg liknande det i Södertälje, där företag helt står bakom utbildningen och erbjuder sommarjobb, är ingen lösning på situationen i Lycksele.

– Företagens orderböcker sträcker sig sällan längre än några månader, då står de där och har lovat något som de inte kan hålla. Större företag med några hundra anställda kan ju svälja en eller två elever oavsett, det märks inte i mängden.

För en utomstående betraktare kan hela situationen se ut som en ond spiral. En utbildning med allt färre elever som får svårt att gå runt. Företag som får problem med att klara kompetensförsörjning och kanske måste flytta från stan. Medier som rapporterar till avskräckta elever och föräldrar. Kvar blir varken utbildning eller industri. Och det är inte bara i Lycksele.

Anders Åström vill inte tro att det är så allting slutar.
– Jag tror inte att det är ond spiral som slutar med att hela Sverige håller på att lägga ner, eller jag hoppas inte det i alla fall. Jag hoppas att det vänder.

Fotnot: Tannbergsskolan fick nyligen besked om att Skolverket godkänner riksintag på skolans svetsinriktning från och med läsåret 2017/2018. Skolan bedriver sedan tidigare en så kallad IW-svetsutbildning, vilket bland annat öppnar dörrar för jobb utomlands. Läraren Anders Åström är nöjd med beslutet och hoppas att riksrekryteringen ska göra det möjligt att locka fler elever till utbildningen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 3 av 19 på temat Återväxten i industrin

Ont om tid när nya pappers­arbetare ska läras upp

22 augusti, 2019

Skrivet av

Kunskapsöverföring Husum anställer och lär upp nya. Men fack och anställda är kritiska till på vilket sätt det görs. ”Ledningen verkar ta lite lättvindigt på den tid som det tar”, säger operatören Johan Östman.

Metsä Board Husum

  • Är en integrerad pappers- och massafabrik. Producerar obestruket och bestruket finpapper.
  • Har cirka 700 anställda.
  • Planerar att investera 3 miljarder kronor i ett helt nytt bruk. Bland annat ska äldre soda-pannor och turbiner ersättas med nya.
  •  Siktar på att kraftigt minska sina energikostnader. Om några år ska bruket själv producera 80 procent av elen som det förbrukar.

Han går rakt på sak, Johan Östman. Att han är lite bekymrad över vad som ska hända nu när var tredje pappersarbetare på Husum ska gå i pension inom de närmsta fem åren.

Hur ska det då gå med kunskapsöverföringen, undrar han. När de äldre och mer erfarna ”går hem” och lämnar över allt ansvar och alla uppgifter till de yngre. Till sådana som han. 45 år fyllda i och för sig – och med flera års arbetslivserfarenhet – men likväl betraktad som relativt ung och ny här på brukets kemikalieberedning.

– Trots att jag har jobbat här i lite mer än ett år, så känner jag mig inte alls fullärd, säger han.

Johan Östman. Foto: David Lundmark

Som läget är nu hinner en yngre och nyanställd knappt kliva in genom grindarna förrän en äldre går ut. Och det menar inte bara Johan Östman, utan alla arbetare vi pratar med här på landets största pappersavdelning. All nödvändig kunskapsöverföring hinns helt enkelt inte med, förklarar de.

– Visst, man kan få ett hum, en övergripande uppfattning om hur processen fungerar på ganska kort tid. Men samtidigt kan det ju ske väldigt många oförutsedda saker i det här jobbet – haverier och liknande. Saker som inte går att lära sig förrän de verkligen inträffar.

Johan Östman nickar till en nio år äldre kollega som står bredvid.

– Och då är det ju bra att ha såna här gamla rävar, som du Tommy.

Tommy Ölund – som har jobbat här sedan 1997 och på bruket i övrigt sedan 1983 – nickar tillbaka och rynkar en aning bekymrat på pannan.

– Jo, upplärningstiden blir bara kortare och kortare. Tyvärr, ledningen låter oss inte utbilda de nya i lugn och sansad takt som vi skulle önska. De tar liksom för givet att vi – vi som ska gå och de som ska ta över – bara ska axla mer och mer.

Johan Östman och Tommy Ölund vid skärm
Johan Östman och Tommy Ölund inspekterar att allt ser okej ut. Foto: David Lundmark

Upplärningstiden här på avdelningen är 1,6 år, fortsätter Tommy Ölund. Åtminstone enligt de instruktioner som han har. Men i realiteten är den betydligt kortare än så, suckar han. Vilket i sin tur leder till stress och osäkerhet, för såväl yngre som äldre. Och detta i ett arbete som kräver att man är både vaken och noggrann, in i minsta detalj.

– Allt måste ju klaffa!

Som för att illustrera vad han menar visar han upp sina handflator, spretar isär fingrarna och hakar in dem i varandra – som om hans händer vore två kugghjul.

– Allting måste ju gå runt och flyta på så smidigt som möjligt. Kemikalierna måste vara de rätta och stämma ihop, så att vår slutprodukt blir så bra som möjligt.

– Nej, framförhållningen är på tok för kort, tycker jag.

Nicklas Pakka
Nicklas Pakka ­önskar att läro­tiden var lite längre. Foto: David Lundmark

Tommy Ölund har varit lite av en mentor för Johan Östman. Liksom för 32-åriga Nicklas Pakka, som räknas som ny trots att han har runt åtta års jobberfarenhet på bruket, varav de senaste sex månaderna här på kemikalieberedningen.

Nicklas delar sina kollegors uppfattning.

– Om det behövs 1,6 år för att lära sig jobbet, det kan jag inte svara på. Men ett halvår räcker inte, absolut inte, slår han fast.

Något egentligt och strukturerat mentorskap är det heller inte fråga om. Tyglarna är rätt så lösa.

Förutom Tommy kan Nicklas också vända sig till John-Erik Åhlén, en pigg 63-åring som kan bruket som få andra. Egentligen gick han i pension för bara några veckor sedan, men eftersom man är kort om personal på den här och en annan avdelning frågade driftsledaren honom om han inte kunde fortsätta ett par månader till. ”Sommarjobba”, som han säger. Tills hans ”adept” Nicklas kan ta över stafettpinnen för gott, som det är tänkt, och han själv kan ägna sig åt sina fritidsintressen jakt och fiske i ännu större utsträckning.

– Då får jag äntligen sommarlov. Hopp och lek!

John-Erik Åhlén har redan gått i pension men ”sommarjobbar” eftersom det är ont om personal. Foto: David Lundmark

1973 började han arbeta här, samma år som Carl XVI Gustaf axlade kungamanteln och Börje Salming signade sitt första NHL-kontrakt. Han ler och skakar lätt på huvudet när han påminns om saken.

– Ja du … Jag har ju mer eller mindre bott här i snart femtio år. Och nu i år firar fabriken hundra … Fan, jag har ju varit här nästan halva tiden!

Ja, i maj firade bruket 100 år. Husum, en liten kustort i Ångermanland som länge livnärde sig på sitt sågverk och som senare kom att ersättas av en sulfatfabrik.

Timlönen då, 1919? 1,50 kronor.

Lagstadgad semester? Ingen.

Arbetsmiljö? Säg det igen.

Men sedan dess har bruket förstås genomgått en förvandling i grunden. Utbyggnader, ny teknik, ägarskiften, nedläggningar, nyinvesteringar, generationsväxlingar, skyddstänk överallt, slimmade organisationer, uppsägningar.

Och ovanpå allt detta – ett helt annat Sverige.

I dag, 2019, är det ett finskägt och ekonomiskt välmående bruk som gläds åt de senaste årens massarusch och som exporterar massa, kartong och liner världen över. Nyligen deklarerade företaget att man tänker investera tre miljarder kronor i bruket. Pengar som bland annat ska gå till en ny sodapanna och en ny generator. En generator som kommer att täcka cirka 80 procent av fabrikens framtida elbehov. Framtidsutsikterna ser kort sagt goda ut.

I en annan byggnad träffar vi 28-åriga Martin Assarsjö och hans 16 år äldre arbetsledare och mentor Håkan Edlund, som snart ska gå på sina skift. Båda har – eller har haft – släktingar som arbetat på bruket. Pappor, morbröder, farfäder, morfäder.

Om man frågar dem vad de gillar mest med sina jobb, så svarar de likadant: Ledigheten, lönen och arbetskompisarna.

Och på frågan om hur de tycker att det går med generationsväxlingen svarar de också likadant: Så där.

Martin Assarsjö ­och Håkan Edlund
Martin Assarsjö ­och Håkan Edlund, strax innan de ska gå på sitt skift. Foto: David Lundmark

Visserligen upplever de att det har anställts fler det senaste halvåret, men inte i den takt som de skulle önska. I likhet med sina övriga kollegor tycker de dessutom att kunskapsöverföringen borde få ta längre tid.

Visst har Håkan Edlund försökt ge Martin Assarsjö en sådan grundlig introduktion som möjligt. Med en flera punkter lång checklista har han gått igenom alltifrån skyddsföreskrifter och intranät till kommunikationskåpor och rutiner mot kränkande särbehandling. Som man brukar göra med de nyanställda.

Kristina Sjöblom. Foto: David Lundmark

Men det är skillnad på teori och praktik, påpekar de båda. Att veta hur man ska tänka och agera om något oförutsett händer under själva processarbetet, om och när något skarpt händer.

Håkan:

– Det kan ta år innan man lär sig hur hela processen fungerar.

Martin:

– Ja. Även fast du har varit här i ett och ett halvt år, kanske du inte har lärt dig hur det fungerar i praktiken.

Vad säger facket då? Kristina Sjöblom, kassör i Husums Pappersavdelning, tycker att arbetet har blivit allt stressigare för de 546 pappersarbetarna som arbetar ute på golvet i dag. När hon började här, år 2000, var bemanningen över det dubbla.

– Det är så otroligt slimmat numera. Och man får så lite tid på sig för att lära sig jobbet. Förr fick man liksom gå jämte någon ett tag, men den tiden har nästan försvunnit. Så upplever jag det i alla fall, säger hon.

Huvudskyddsombudet Jonas Molander, som erbjöds en guldklocka för två år sedan, berättar att han är rent av bekymrad:

– Ja, jag är orolig för vilka risker som det där kan medföra. Kompetens är ju en av de största barriärerna mot olycksfall, och här har vi ju så många risker. Höga trycktemperaturer, farliga kemikalier, fallrisker, trafikrisker, allt möjligt.

Huvudskyddsombud Jonas Molander är bekymrad över generationsväxlingen.
Foto: David Lundmark

En som snart går i pension är Pappers avdelningsordförande Kenneth Olsson. Han började jobba här direkt efter lumpen, våren 1976, och för honom var det i det närmaste självklart att han skulle göra det. Pappa jobbade här, morfar och farfar likaså. Under åren som har gått har han sedan sett både bruket och det omkringliggande samhället tömmas på folk.

– Och nu är det dags för intelligentian som är född på femtiotalet att gå hem. Sådan som jag. Det kan du skriva!

Han är inte nöjd med hur företaget har skött föryngringsprocessen. Tvärtom.

– Att en tredjedel ska gå i pension inom de närmsta fem åren, det har man vetat länge. Och ändå gör man ingenting.

Ingenting?

– Jo, vi har väl fått lite mer pengar för att ta in folk som ska lära sig, men det sker i alldeles för liten utsträckning. Vi kanske pratar om ett tiotal personer per år – inte fler. Vi behöver byta ut i storleksordningen 25 man per år i fem år för att verksamheten ska fungera.

Tiden för att lära upp de nya, är den tillräcklig?

– Njae, lite grann har vi väl av den varan, men den borde vara längre. Det tar tid att lära sig. Ett par år i alla fall.

Vad tycker du är en lämplig upplärningstid?

– Det vet jag inte vad jag ska svara på. Men det optimala för oss vore om det fanns en pool med människor som fick gå runt på de olika avdelningarna och lära sig hela tiden. Visst, det kostar, men det positiva är ju att man inte behöver ersätta alla som är sjuka och lediga då. Då kan ju de i poolen hoppa in där det behövs.

Kenneth Olsson
Kenneth Olsson, avdelningens ordförande, gör sig redo för att träffa medlemmarna. Foto: David Lundmark

Kenneth Olsson berättar att facket har påtalat bristen och luftat sin kritik inför fabriksledningen flera gånger, utan att ha fått något direkt gehör.

– Man brukar säga att personalen är företagets största resurs, men det verkar ju inte så.

För övrigt anser han att den framtida kompetensförsörjningen inom branschen borde ha tagits på allvar för länge sedan. Över hela landet.

– För fem år sedan, när vi började få hem lite vinster, så tycker jag att skogsindustrin skulle ha gått samman, behållit lite av den del som går till aktieägarna och i stället satsat på en utbildning gemensam för hela massa- och pappersindustrin. Någon form av processoperatörsutbildning, som det en gång fanns i Markaryd.

– Det hade varit väl investerade pengar – för aktieägarna.

Att fack och anställda är kritiska till att nyanställda inte ges tillräckligt med tid att lära sig det nya jobbet, är något som platschefen Olov Winblad von Walter helst inte vill kommentera.

Men, säger han:

– Vi har en generationsväxlingspuckel som börjar trycka på om två, tre år, och vi har redan nu aktiviteter på gång för att kunna säkerställa kompetensöverföringen på ett bra sätt. Så vi kommer definitivt att vara redo.

Vad är det för aktiviteter?

– I handlingsplanen ingår bland annat aktiviteter för att ta fram en kompetenskartläggningsmetodik, att vässa en redan framtagen kompetensöverföringsmodell och att sjösätta utbildningsplaner med avseende på både formell och funktionell kompetens som skräddarsys utifrån arbetsgruppernas behov.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 4 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Snart försvinner det en massa kunniga människor”

22 augusti, 2019

Skrivet av

Stora utmaningar Mer än var fjärde pappersarbetare väntas gå i pension inom tio år. Vilka ska då ta över? Och har de kompetensen som krävs?

Conny Nilsson.
Conny Nilsson.

Conny Nilsson, Pappers näringspolitiska ombudsman, uttrycker viss oro över den generationsväxling som nu är nära förestående. Luckorna som måste fyllas, kompetensen som måste säkras.

– Det här är inte bra, säger han. Och på sikt kan det ge kvalitetsproblem, hota både jobb och välfärd.

Kvalitetsproblem?

– Ja, snart försvinner det en massa kunniga människor som har jobbat 30–40 år i branschen. Folk med tyst kunskap – sådant man inte kan läsa sig till, utan sådant man lär sig genom att vara på jobbet.

I likhet med manskapet på Husum önskar Conny Nilsson därför att överlämningen fick ta lite längre tid.

– Det är en kostnad som man får ta som företagare, om man vill ha en bra kvalitet, säger han.

Men kommer industrin att kunna locka tillräckligt med nya, då?

Fredrik Gunnarsson, ansvarig för kompetensförsörjningsfrågor vid Industriarbetsgivarna, tror det.

– Företagen kommer att få medarbetare. Jag är optimist i den bemärkelsen att våra företag är långsiktiga och konkurrenskraftiga.

Fredrik Gunnarsson.
Fredrik Gunnarsson.

– Men om de sedan ska kunna utvecklas i den utsträckning som de skulle kunna, då krävs det naturligtvis rätt kompetens. Och där har vi en stor utmaning.

Dagens befintliga utbildningssystem räcker helt enkelt inte till, menar Fredrik Gunnarsson. En utbildning gemensam för hela massa- och pappersindustrin, som den avdelningsordförande Kenneth Olsson föreslog i artikeln innan, vill han inte tycka till om.

Men, säger han:

– Jag tror att man måste jobba mycket bredare än så. Företagen behöver ju anställa fler inom överskådlig tid, och då behöver de också rätt kompetens. Därför måste man nu hitta olika vägar som kan fånga upp folk och göra dem anställningsbara.

Vilka vägar, menar du?

– Utbildningssystemet är en sådan väg. Påbyggnadsutbildningar och kompetensutveckling en annan. Kompletterande utbildningar, som vuxenutbildning, kan vara en tredje. Och så vidare.

– Vi måste skapa ett bättre system för det här.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 5 av 19 på temat Återväxten i industrin

En dag på bruket

29 augusti, 2018

Skrivet av

Dagbok Förutom teorilektioner får eleverna i Gävle också känna på hur det är att arbeta på riktigt. DA bad 16-åriga August Wieser att själv dokumentera en av sina första praktikdagar på Billerud Korsnäs.

August Wieser om sitt yrkesval

”Det är roligt att jag har lärt mig så mycket om papper under mitt första år på utbildningen, och jag vill verkligen fortsätta. Ju mer koll man får desto mer intressant och kul blir det. Men jag är inte lika positiv till skiftarbete som jag var i början. Visst, man kanske tjänar mycket, men det innebär ju också en stor belastning för kroppen. När man är ung kanske det går bra, men när man blir äldre vill man nog ha mer normala arbetstider.”

Omklädningsrummet

”Jag fick två skåp – ett för privata kläder och ett för arbetskläder – och så började jag klockan sju, vilket ju är tidigare jämfört med vad jag är van vid när jag går i skolan. Annars tyckte jag att omklädningsrummet var fräscht, det fanns duschar och så. Dessutom var det skönt att komma bort från skolan en dag!”

Hissen

”Med den här hissen kan man ta sig mellan plugg- och hylslagret och upp till pappersmaskinerna, både PM4 och PM5. På förmiddagen var jag nere på lagret och fick se hur det går till tillsammans med min handledare, som jag tyckte var kunnig och bra. Men tyvärr får jag inte köra truck än, det hade varit roligt!”

Egna frågor

”Inför praktikdagen hade jag förberett flera frågor i skolan som jag ville ha svar på. Frågor om hur maskinerna fungerar, till exempel. Eller om det är något speciellt som man måste tänka på och ta hänsyn till. Det är ju så mycket som snurrar och rör på sig hela tiden!”

Lunchpaus.

”Klockan är runt tolv och jag förmodar att jag åt spagetti med köttfärssås. Och få se  … Nils, Camilla och  … vad hette han nu igen? Nä tyvärr, jag minns inte – jag är dålig på namn. Men hur som helst var de jättetrevliga, och dessutom tyckte de att det var kul att en så ung person som jag var där.”

Skärmar.

”Här ser man hastigheten på maskinen samt hur lång tid det är kvar tills man måste byta rulle. Exakt vad det står på skärmarna vet jag inte mer än till kanske tio procent, men det viktiga är ju att man är där och får se på grejerna.”

PM5

”Det är hit pappersmassan kommer. Det är häftigt att det är så stort och att det är så mycket som händer, tycker jag. Många delar i maskinen att hålla reda på, det är coolt!”

Rullar

”Det här är slutstationen på pappersmaskinen. Här skär man kartongen i rätt bredd utifrån kundernas önskemål. Kartong som sedan ska bli vätskeförpackningar av olika slag, till exempel mjölk- och yoghurtförpackningar.”

Berättat för Pontus Ohlin

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 6 av 19 på temat Återväxten i industrin

Här sitter Pappers framtid

16 augusti, 2018

Skrivet av

Från vänster: Sandra Johansson, Gabriel Jöngren och Camilla Eriksson. Foto: David Lundmark

Nästa generation När många äldre går i pension försvinner också flera som är fackligt aktiva. Därför storsatsar Pappers nu på förbundets ungdomar.

Ungdomssatsningen

Hösten 2019 kommer förbundet att projektanställa sex yngre medlemmar som får i uppdrag att besöka alla 55 avdelningar runt om i landet, för att prata med alla yngre ­medlemmar – öga mot öga.

1  612

Så många av Pappers drygt 14 000 med­lemmar är i dag
under 30 år. Den siffran tror förbundet kommer att öka till cirka 2 000 medlemmar år 2020. Detta eftersom rekryteringsbehovet är stort inom branschen, samtidigt som många äldre går i pension.

2  610

Så många av Pappers medlemmar är 60 år eller äldre.

Fackföreningsrörelsens största ungdomssatsning någonsin, så har den kallats, Pappers projekt Ung-20. Projektet som ska få fler yngre medlemmar att börja kavla upp ärmarna och engagera sig fackligt inför oktober 2020, då Pappers fyller 100 år som förbund.

Läs också:  Så ska unga lockas till bruken

En projektgrupp har bildats, och tidigare i somras blev det också klart att gruppen får en budget på 37 miljoner kronor att ösa ur.

– Tanken med hela projektet är att vi ska så ett frö, väcka ett intresse för det fackliga arbetet bland våra unga medlemmar. Få dem att inte bara vara med, utan också engagera sig i facket, säger projektgruppens Gabriel Jöngren, från avdelningen Mariestad.

Det är viktigt att man engagerar sig för ungdomar i ett tidigt skede, så att de får chansen att lära sig och förhoppningsvis blir intresserade av fackliga frågor.

Sandra Johansson, 29 år, avdelning 3 Karskär.

Exakt hur allt ska gå till – och vad som ska göras – är ännu inte riktigt bestämt. Klart är dock att gruppen har beslutat om att arrangera två större ungträffar. Den första träffen äger rum nu i november, och inför den tänker man bjuda in en ung medlem från varje avdelning i landet. Personer vilka sedan kommer få rollen som ett slags ambassadörer för Ung-20 – på de respektive avdelningarna.

Sandra Johansson, från Karskär, sitter också med i projektgruppen och menar att det är viktigt att man ger de yngre ett historiskt perspektiv, att man blir bättre på att förklara vad facket har gjort och åstadkommit genom åren.

Vi måste få in fler yngre aktiva i förbundet, eftersom det är så många äldre som går i pension nu.

Camilla Eriksson, 34 år, avdelning 150 Lilla Edet.

– Jag tror vi är lite otydliga med hur det har varit. Att mycket av det som vi yngre har i dag på våra arbetsplatser, det har faktiskt andra tidigare kämpat hårt för att vi ska få. Och de villkoren och rättigheterna får vi inte släppa, de måste vi fortsätta kriga för, säger hon.

Camilla Eriksson, från Lilla Edet, instämmer och tillägger att många – inte minst yngre – tar facket mer eller mindre för givet.

– Man ser facket mest som en försäkring som man betalar för, men som man inte riktigt förstår vad det är och inte heller behöver engagera sig i. Men det hoppas vi att kunna ändra på nu, så att vi fortsätter vara ett starkt fackförbund även om 40 år, säger hon.

Under kongressdagarna i Gävle i slutet av maj blev det klart att Pappers storsatsning Ung-20 blir av. Här ses avtalssekreterare Pontus Georgsson presentera projektet och arbetsgruppen inför ombud från landets alla avdelningar. Foto: David Lundmark

Projektets stora final infaller i oktober 2020, då förbundet alltså fyller 100 år. Då blir det ett tre dagar långt event på Stockholm Waterfront med föreläsningar, seminarier och underhållning i olika former. Ett praktfullt event som man hoppas kunna toppa med en världsartist, och dit alla medlemmar som är födda från 1 januari 1990 och framåt kan räkna med att bli inbjudna.

– Då blir det stor fest! säger Gabriel Jöngren.

Det behövs en för­yngring. Bara på min av­delning är det ett hundratal som kommer att gå i pension inom fem år, och de måste ju ersättas.

Gabriel Jöngren, 28 år, avdelning 78 Mariestad.

I våras blev Gabriel Jöngren vald till avdelningsordförande för Mariestad, och med sina blott 28 år vet han hur många ungdomar tänker och resonerar.

– När man börjar diskutera vad facket innebär, vad det har gjort och så, så blir faktiskt de flesta intresserade. Då vill de höra mer, lära sig mer. Men om man sedan pratar om att engagera sig, och kanske ta ett förtroendeuppdrag, då drar de flesta öronen åt sig.

Han fortsätter:

– Det är bara att inse, vi har blivit bortskämda i det här landet, och det är de yngre generationerna som är de mest bortskämda. Vi lever i ett individsamhälle där vi mest tänker på våra egna plånböcker, och vi ser liksom inte att vi kan göra något för att påverka att våra arbetsplatser blir till det bättre.

Gör du det?

– Ja, som avdelningsordförande så försöker jag ju påverka och hjälpa andra varje dag, även om inte alla ser eller vet om det.

Varför tackade du ja till ordförande­skapet?

– Tja, nån måste ju ta’t!

Fotnot: I arbetsgruppen ingår också Sara Wiinikka, avd 158, och Markus Davidsson, avd 53, Pappers ungdomsansvarige, samt Pontus Georgsson och P-A Petterson från förbundskontoret.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 7 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Ungdomarna är sugna på att jobba”

29 augusti, 2018

Skrivet av

Dagens Arbete nummer 9 2017.

Ny utbildning När äldre lämnar måste yngre ta över – annars stannar industrin. Det har man förstått i Gävle, där skolas morgon­dagens pappersarbetare.

Skräddarsydd med företagen

Utbildningen är ett samarbete mellan Gävle kommun och de tre omkringliggande storföretagen Stora Enso, Billerud Korsnäs och Smurfit Kappa. Tre jättar som i likhet med övrig svensk industri är i stort behov av utbildad arbetskraft – i dag likväl som under de närmaste åren.

Ni kanske minns. August, Robin, Isak och de andra sju förstaårseleverna på Polhemsskolan i Gävle, som DA skrev om för snart ett år sedan.

Gymnasiegrabbarna som just hade påbörjat det industritekniska programmet med processteknisk inriktning – med hälften teori, hälften praktik.

Ja, ett treårigt, helt nystartat program, som är som klippt och skuret för den som vill ha ett jobb inom massa- och pappersindustrin så småningom. Och det ville de då, alla vi pratade med.

Men hur är det i dag, vill de det fortfarande? Vi frågar yrkesläraren Lasse Pettersson som har undervisat dem under det gångna läsåret.

– Ja, jag har inte hört att de uttryckt någon som helst besvikelse över sitt skolval i alla fall.

Vecka 15 var de till exempel ute och praktiserade hela veckan, vilket de beskrev som en stor upplevelse. Visserligen fick de mest titta på, eftersom de inte har fyllt 18 än, men ändå – de är sugna på att jobba!

Hur motiverade är de i klassrummet, då?

– Ungefär som i höstas faktiskt, de här ungdomarna är väldigt studiemotiverade.
Inga avhopp?

– Jo, men bara en. Fast egentligen inte, han har bara tagit ett sabbatsår och ska komma tillbaka nu i höst igen.

Tillsammans med en ny elevkull?

– Ja, och med honom så tror jag att det blir elva–tolv elever.

Snart är det skolstart igen, vad händer då?

– På måndagar och tisdagar kommer de att vara på skolan och läsa kärnämnena, det vill säga svenska, engelska, matte, naturkunskap och idrott. Men resten av veckan kommer de att vara ute på sina lärlingsplatser, på något av de tre bruken som finns här runt Gävle.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 8 av 19 på temat Återväxten i industrin

Så ska unga lockas till bruken

14 augusti, 2018

Skrivet av

Generationsväxling De närmaste tio åren kommer mer än var fjärde pappersarbetare att gå i pension. Nu gäller det att få in unga i branschen – frågan är bara hur. Vi frågade facket och arbetsgivarna.

Så många valde industriteknik

Antal förstahandssökande till industritekniska programmet på gymnasiet per läsår.

Teknik­college

Ett samarbete med fack och arbetsgivare för att kvalitetssäkra industriutbildningar. Det sker inom Industrirådet, där Pappers inte är med, så det är inte speciellt inriktat på ­pappers- och massa­industrin.

 

Ljungbergs­fonden

Fond som stöder utbildnings­projekt och ska öka intresset för natur­vetenskapliga och tekniska utbildningar bland unga. Stora Enso är
en av ­huvudaktörerna.

 

0

Ingen av Pappers förbundsstyrelses nio ordinarie ledamöter är kvinnor. ”Det är en brist”, säger Mikael Jansson.

14,3

procent av samtliga pappersarbetare är kvinnor.

17

procent av dem under 30 år som arbetar är kvinnor.

 

Högskola eller inte?

2012 togs en strid om vilken ­utbildningsnivå som krävdes i produktionen ända till Arbetsdomstolen. Stora Enso Kvarnsveden krävde högskole­utbildning, vilket gjorde att två vikarier med förtur men lägre utbildning missade ­jobben. Företaget vann i Arbets­­­dom­stolen, men har senare backat från kravet på högskoleutbildning.

 

 

”Många har svårt att få folk”

Överlevnadsfråga. Svårigheten att få in rätt kompetens har blivit en av pappersindustrins viktigaste frågor.

Mikael Jansson, förhandlingsombudsman på Pappers (mitten i bilden ovan):
”Vi ser att många bruk har svårt att få folk. Den där ålderspuckeln som man pratat om, den är verklighet nu. Det är många som går i pension.”

Fredrik Gunnarsson, ansvarig för kompetens-försörjning Industri-arbetsgivarna (t.v.):
”Det är en överlevnadsfråga inom hela den svenska industrin, inte bara pappersbruken. Det är många som slåss om den arbetskraft som finns.”

Per Lyrvall, Sverigechef  på Stora Enso (t.h):
”Dels har vi väldigt många pensionsavgångar de närmaste fem tio åren. Dels kräver digitaliseringen en kompetensväxling. De sakerna samverkar. En fråga vi måste lösa är hur vi för över kompetensen hos de som ska gå i pension till nästa generation.”

Snurrstolar, hållbarhet och ­tevespelsliknande jobb

Så försöker man locka unga. Industrin är sällan förstahandsvalet när ungdomar gör sina yrkesval.

Fredrik Gunnarsson: ”Jag tror att det finns mycket gamla fördomar om att det är tungt, skitigt och bullrigt. Och kanske att det är dålig lön. Inget av det där stämmer.”

Mikael Jansson: ”Majoriteten av våra medlemmar sitter i snurrstol framför en 27-tumsskärm. Arbetstiderna är viktiga, det är viktigt att kunna ha ett socialt liv. Löneläget borde inte vara något problem. Det är väldigt många skoltrötta ungdomar som skulle passa i vår bransch. Unga som vill göra nåt, tjäna pengar.”

Fredrik Gunnarsson: ”Många unga är väldigt inriktade på miljö och hållbarhet. Det jobbar ju våra företag väldigt mycket med. Det måste vi bli bättre på att visa.”

Per Lyrvall: ”Vi måste öppna upp oss mer mot samhället, med till exempel familjedagar. De bästa ambassadörerna är vår egen personal. Veteraner, nyanställda och sommarjobbare som pratar gott om oss. På vårt bruk i Skutskär håller vi på med gamification, det är ett sätt att göra bruket relevant för yngre människor.”

”Vi vill också se fler platser på ­yrkeshögskolan”

Gymnasieskolan. En väg in på bruken är att gå ett yrkesinriktat program på gymnasiet, men färre väljer det. En anledning sägs ofta vara att programmen numera inte automatiskt ger behörighet till högskolan.

Fredrik Gunnarsson: ”Vi vill ha högskolebehörighet, det är en av våra käpphästar. Men vi vill samtidigt inte att man naggar yrkeskurserna i kanten. All utbildning är bra, men vi vill inte ha mer teori på bekostnad av yrkesutbildningen. Vi vill också se fler platser på ­yrkeshögskolan och yrkesvux.”

Mikael Jansson: ”Innan 90-talskrisen var processteknisk utbildning på gymnasiet jättevanlig, så är det inte längre. Politikerna borde titta på hur man skapar bra utbildning för våra branscher.”

Per Lyrvall: ”Man måste öka intresset för tekniska och natur­vetenskapliga utbildningar. För att göra det måste man ha fler behöriga lärare.”

”Företagen ­höjer ribban”

Högre krav? Processoperatörer, elektriker, svetsare är yrkesgrupper som behövs. Men hur utbildade ska de vara?

Mikael Jansson: ”Företagen höjer ibland ribban och kräver högskoleutbildning även i produktionen. Men sedan försvinner de. Våra jobb blir en språngbräda. De vill ha folk som kan bli chefer, men någon ska ju sköta processen.”

Per Lyrvall: ”Det kan ha varit så hos oss lokalt, det beror på hur man organiserar bruken. Högskoleutbildning är inte något självändamål, det viktiga är att man besitter rätt kompetens. Ett yrkesgymnasium och ett eller två påbyggnadsår räcker långt.

”30 procent ska vara kvinnor”

Nya grupper. Bara var sjunde pappers­arbetare är kvinna.

Mikael Jansson: ”Det är alldeles för lite, vårt mål är 30 procent. Fler kvinnor skapar ett större intresse bland andra kvinnor, man ser att det inte är så fysiskt ansträngande. Men det kan vara svårt att slå sig in på bruken som kvinna.”

Per Lyrvall: ”Vi måste attrahera fler kvinnor, där ligger vi på låga nivåer
i de flesta tekniska yrken. Om man har behov av kompetens vill man kunna attrahera 100 procent av Sveriges befolkning, inte bara 50. Sedan är det viktigt att få in olika perspektiv. Det kan också finnas en potential bland alla nyanlända. Men det är inte säkert att de som finns tillgängliga besitter rätt kunskap.”

”Skulle kanske visa upp oss”

Vad gör parterna? Det handlar om att synas, säger de.

Fredrik Gunnarsson:
”Vi jobbar med att stärka ­kvaliteten inom utbildningarna och med det vi kallar teknik­college. Vi har också en stor satsning ­yrkestävlingar för att öka intresset hos unga.”

Mikael Jansson: ”Förut gick vi ut på skolor, det gör vi inte riktigt i dag på samma sätt. Det finns också många branschmässor, som Pulp and Paper. Där kanske vi skulle kunna vara med. Vi kanske skulle visa upp oss mer.

Bruken där unga tjänar mest

Utbetald lön februari 2018, inklusive alla tillägg, bland Pappers medlemmar 30 år eller yngre.

Varför ska unga människor välja pappersindustrin?

Det är bra lön och arbetstider. Skiftarbetet ger möjlighet att resa på långledigheterna. Och man har ett arbete lång tid om man vill. Dessutom finns avtal på alla arbetsplatser. Man får försäkring och pensionsinbetalningar, det är trygga arbetsgivare. Arbetet i sig är inte så varierande, men det finns alla möjligheter om man är intresserad av att stiga i graderna eller byta arbetsplats.

Mikael Jansson, förhandlingsombudsman på Pappers (t.v).

Om man vill klara sig själv, ha en inkomst och ett stabilt arbete så uppfyller det alla kriterierna. Det är långsiktiga verksamheter och lönenivåerna är bra. Eftersom företagen konkurrerar på en internationell arbetsmarknad kan de inte slå sig till ro. De måste ständigt förbättras när det gäller teknik, men också miljö och arbetsmiljö. Det finns goda förutsättningar att hamna hos en seriös och ambitiös arbetsgivare.

Fredrik Gunnarsson, ansvarig för kompetensförsörjning Industriarbetsgivarna (t.h).

En kommentar till “Så ska unga lockas till bruken

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 9 av 19 på temat Återväxten i industrin

Sökes: tusentals industri­arbetare

3 oktober, 2017

Skrivet av

Läs reportaget från 2016.

Ungdomarna väljer bort gymnasiets praktiska program. Samtidigt skriker industrin efter kvalificerad arbetskraft. Vinnare är företagen och skolorna som arbetar tillsammans.

Under flera år har andelen ungdomar som söker till gymnasiets industritekniska program minskat.

– Vi har gått från att unga valde bort industrin till att de är helt ovetande om hur arbetsmarknaden ser ut, suckar Henrik Smedmark, utbildningsansvarig på Trä- och möbelföretagen, TMF.

I år bedömer TMF att branschen behöver anställa 2 000–3 000 personer, varav ungefär 1 000 kvalificerade yrkesarbetare. Det är inte lätt. Ungefär 100 läser träteknisk inriktning på gymnasiet, och även om man räknar med andra utbildningar fattas över 700 personer.

– Det hindrar företagens möjlighet att expandera.

Han ser flera orsaker: Unga inser inte hur mycket gymnasievalet påverkar yrkeslivet. Praon har minskat i grundskolan. Tiden för praktisk undervisning på gymnasiet har minskat, och Henrik Smedmark tycker att kraven för godkänt är för låga.

Därtill lever bilden kvar att praktiska program är för studietrötta.

– De träutbildningar som ställer högre krav har lättare att locka till sig elever.

Ofta är det skolor med nära kontakt med näringslivet som lyckas. Henrik Smedmark nämner Ållebergsgymnasiet i Falköping, som samarbetar med möbelföretaget Kinnarps.

Helene Stensson, processledare för Teknikcollege i Fyrbodal, en delregion i Västra Götaland, har lagt märke till samma sak. Där har ansökningarna till industritekniska programmet ökat med 50 procent de senaste åren och hon är övertygad om att företagskontakter är en del av förklaringen. Munkedals Processtekniska gymnasium är nära knutet till Arc­tic Paper, och Nils Ericsonsgymnasiet i Trollhättan samarbetar med bland annat GKN Aerospace. Företagen visar att de vill anställa, ordnar studiebesök och är med och formar utbildningen.

– Det gäller inte bara att få bra kompetens, utan rätt kompetens, säger Helene Stensson.
Hon säger att många inte är medvetna om hur mycket industrin har förändrats, inte minst med digitaliseringen. Unga har inte någon bild alls, och deras föräldrars bild är ofta förlegad.

– Industrin måste visa sitt rätta jag.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 10 av 19 på temat Återväxten i industrin

Så ska motor­branschen locka unga

21 september, 2017

Skrivet av

Samarbete med arbetslivet, bättre utrustning och välutbildade lärare – så ska unga lockas att plugga fordonsteknik. Nu har de tre första gymnasieskolorna fått kvalitetsstämpeln Motorbranschcollege.

Motorbranschcollege

Motorbranschcollege är en certifiering för gymnasieskolor som utfärdas av MYN, Motorbranschens yrkesnämnd. För att bli certifierad behöver skolan uppfylla sex krav:

  • Säkrad kompetensförsörjning
  • Nära samarbeten med bransch och företag på orten
  • Kvalitetssäkring och nöjda elever på de fordonstekniska programmen
  • Kompetensutveckling för yrkeslärarna
  • Tillgång till ändamålsenliga maskiner, utrustning och lokaler
  • Kvalitetssäkrat arbetsplatsförlagt lärande

Tre skolor har hittills blivit certifierade: Edströmska i Västerås, Fyrvalla i Östersund och Tullängsgymnaiset i Örebro.

De närmaste tre åren bedömer motorbranschen att man behöver anställa 5800 personer. Det handlar om yrken som lastbilsmekaniker, personbilsmekaniker, bilskadereparatörer och fordonslackerare.

Samtidigt har antalet elever på gymnasiets fordonstekniska program sjunkit stadigt de senaste åren.

– Vi behöver visa upp fordonsbranschen och visa att det är en attraktiv utbildning, säger Christian Eklund, biträdande rektor på Edströmska i Västerås, som är en av de gymnasieskolor som nu certifierats som Motorbranschcollege.

Fack och bransch har gått ihop för att skapa en kvalitetsstämpel för gymnasieutbildningar. Syftet är att höja kvaliteten och statusen på utbildningen. Inspirationen kommer bland annat från Teknikcollege, som på ett liknande sätt certifierar tekniskt inriktade utbildningar.

Certifieringen visar att utbildningen uppfyller motorbranschens krav. Bland annat ska det finnas ett nära samarbete med branschen, bra utrustning och lärare som får fortbildning.

I november i fjol startade ett pilotprojekt, och i somras bestämde sig parterna för att fortsätta.

– Jag har sett en väldig utveckling på skolorna, och ett ett stort engagemang från lärarna, säger Lina Skoglund som är ansvarig för projektet på IF Metall.

Nu i september har det de tre första skolorna certifierats. Edströmska i Västerås fick sin certifiering i tisdags.

– Vi har fått en bekräftelse på att vi håller hög kvalitet, att vi arbetar rätt, säger biträdande rektor Christian Eklund.

På skolan har det pågått ett arbete med att kartlägga lärarnas fortbildningsbehov, att se över all utrustning och lokalerna och att göra det arbetsplatsförlagda lärandet ännu bättre.

– Jag tycker man sätter en ny standard för vad fordons- och transportutbildningen ska hålla på med.

Just det nära samarbetet mellan arbetsplatserna och utbildning är centralt.

– Branschen utvecklas väldigt snabbt i och med digitaliseringen. Skolorna behöver hjälp med att ställa om till den nya tekniken, i samverkan med branschen, säger Lina Skoglund.

En kommentar till “Så ska motor­branschen locka unga

  • Det handlar också om att efter utbildning kunna få en bra lön samt ett jobb med bra arbetsmiljö.
    Ingen vill binda upp sig på en utbildning om man hamnar på en låg lön och dåligt arbetsmiljö när man sedan kommer ut i arbetslivet.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 11 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Jag ville få in foten i industrin”

3 oktober, 2017

Skrivet av Hector Barajas

Läs reportaget från 1997 här (PDF-fil).

10 år senare. Att unga ratar industrin har DA skrivit om många gånger. När vi träffade en skolklass i Södertälje kunde bara tre av tioåringarna tänka sig ett jobb i fabrik. I dag arbetar en av dem på Scania.

Fem sätt att locka unga till industrin

1. Teknikcollege: Samverkan mellan utbildningar, företag och kommuner/regioner för att höja kvaliteten på tekniska utbildningar och locka fler sökande.

2. Motorbranschcollege: Ny satsning inspirerad av teknikcollege. Närmaste åren behöver tusentals bilmekaniker anställas.

3. Lärlingsutbildningar: Elever på ett yrkesprogram går mer än hälften av ­utbildningen på en arbetsplats. Finns även efter gymnasiet.

4. Yrkesintroduktion: Lön och utbildning på ett företag för 15–24-åringar (även långtidsarbetslösa och nyanlända).
Ett exempel är ­Volvo­steget.

5. Mer prao: Regeringen har föreslagit att prao ska bli obligatoriskt i grundskolan igen.

1,5 procent av de sökande till gymnasiet 2016 hade industri­tekniskt program som förstahandsval. Fem år tidigare var det 2 procent.

Klass 3A på Södertälje friskola 2007. Nitton elever får besök av Dagens Arbete, som vill veta hur många av dem som kan tänka sig ett jobb i industrin när de blir stora. Flera av dem har föräldrar på Astra Zeneca och Scania, kommunens stora arbetsgivare.
Det visar sig snart att de allra flesta drömmer om något annat. Bara tre av eleverna kan tänka sig att jobba i industrin: Marcello Can, Julia Tano och ­Johan Samaan.

Tio år senare arbetar Marcello Can på en bilfirma och Julia Tano studerar vidare. Johan Samaan jobbar på Scania och stortrivs. Vägen hit har varit nästan förutbestämd:

– Min pappa var bilmekaniker och det gjorde att jag fick intresse för motorteknik väldigt tidigt. Jag gillade att titta på när han fixade bilar.

Som barn drömde du om att bygga din egen bil. Har du gjort det?

– Nej, men jag har byggt mopeder. Det började jag med när jag var femton. Jag köpte sådana som var trasiga och skruvade isär varenda liten del för att utforska dem och lära mig hur motorn är uppbyggd. Nu håller jag på mycket med min bil. Det är en Volkswagen 2009 och jag fixar själv allt som behöver bytas.

Han drömmer stort, ska bygga sig en stor villa, ett par fina bilar framför, och så ett eget garage där han kan få meka i fred. Det är därför han jobbar på Scania.

– Jag ville få in foten i industrin, visa vem jag är och vad jag går för och kan, för att senare kunna komma in som ekonom eller logistiker.

Han är bemanningsanställd och jobbar med kvalitetskontroll, samtidigt som han läser ekonomi- och logistikprogrammet på Södertörns högskola. Det innebär att han inte är garanterad jobb, och på samma sätt lovar han inte att komma varje gång de skickar ett sms. Det beror på hur mycket han har att göra i skolan.

– Vissa månader har jag jättemycket tid över och andra har jag ingen tid alls.

Hur är det att jobba på Scania?

– Det är underbart. Det är bra organiserat, det är tydligt. Det är en bra arbetsmiljö och man träffar chefer och känner delaktighet, alla får vara med.

Logistik handlar om tajming. Så lyder den första meningen i texten på Södertörns hemsida om programmet som Johan Samaan läser. Och han har insett att framgång underlättas om man vet vart man vill gå och kan tajma stegen rätt på vägen dit. Relationer hör till exempel till sådant som ibland måste offras.

– Det är mycket jobb och skola, jobb och skola, och det finns ingen tid för tjejer. Inte just nu, men kanske i framtiden, säger Johan Samaan och fortsätter:

– Jag har alltid varit en sådan person. När jag har bestämt mig för att göra en sak, då måste jag få det gjort, oavsett hur jobbigt det är.

Men du tänker alltså inte jobba inom produktion om några år?

– Nej, jag ska vara lite högre upp i triangeln, om man säger så. Men det är viktigt att ha med sig erfarenheten från att ha varit på golvet. Det är viktigt för att förstå, säger Johan Samaan.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 12 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Det krävs ett helhetsgrepp”

7 september, 2017

Foto: Madeleine Andersson.

Debatt Lärlingsutbildning kan bli en positiv injektion för yrkesutbildningarna. Men för att klara industrins utmaningar måste politikerna också diskutera med parterna hur lösningar för validering, kompetensutveckling och omställning ska se ut, skriver Veli-Pekka Säikkälä.

Om skribenten

Veli Pekka Säikkäälä är avtalssekreterare på IF Metall.

Läs mer:

”När alla får jobb – då känner jag stolthet”

Avtal klart för lärlingar

Sveriges industriskolor i kris

På da.se den 31 augusti skriver Carl Bennet om en av de största utmaningarna som svensk industri står inför just nu – nämligen matchningsparadoxen på svensk arbetsmarknad.

Svensk industri har så svårt att hitta personal att tillväxten hindras. Samtidigt är drygt 350 000 personer inskrivna hos arbetsförmedlingen. Carl Bennet har rätt i att den ekvationen måste lösas. Och det borde inte vara så svårt!

När det gäller de unga har Carl Bennet tagit initiativ till ett pilotprojekt med betald lärlingsanställning, med inspiration från det tyska lärlingssystemet. IF Metall har nappat på förslaget och tecknat avtal med både Teknik- och Industriarbetsgivarna.

Förhoppningen är att lön under utbildningstiden ska locka fler unga att söka sig en industriell utbildning. Att gå en lärlingsutbildning innebär att man är minst hälften av tiden ute på ett företag. Det är ett annorlunda sätt att lära sig på jämfört med traditionell yrkesutbildning, där en större del av utbildningen genomförs i skolans regi.

IF Metall välkomnar att företagen väljer att ta på sig det större ansvar för yrkesutbildning som krävs för att genomföra lärlingsutbildning av god kvalitet. Som aktiv part i Teknikcollege har vi länge arbetat för just detta. De nya avtalen blir ytterligare en pusselbit. Förutom att företagen betalar ungdomarna lön under utbildningstiden tar företagen även på sig ett större ansvar för själva undervisningen. Med tanke på industrins kompetenskrav, och att alla som går den betalda lärlingsutbildningen ska bli behöriga att läsa på högskolan, är det inget litet åtagande.

Kommunerna får aldrig se lärlingsutbildning som ett sätt att lägga över ansvar och kostnader för yrkesutbildning på företagen. Men vår förhoppning är att detta engagemang kommer att bli en positiv injektion för yrkesutbildningarna i allmänhet och för Teknikcollegesamverkan i synnerhet.

För att svensk industri ska klara kompetensutmaningen krävs nytänkande även när det gäller andra grupper än ungdomar. Här ser vi en jättepotential i de redan anställda. Många av dem är betydligt mer kvalificerade för sitt arbete än vad de själva och arbetsgivaren tror. Med kortare utbildningsinsatser skulle de kunna ta sig an nya, mer avancerade arbetsuppgifter.

Det här är viktigt. Och inte särskilt komplicerat. Ett system för kompetensutveckling som bygger vidare på branschens egna valideringssystem skulle inte bara underlätta för företagen att få tillgång till rätt kompetens – utan skulle även bidra till att öka individernas anställningstrygghet.

Den digitala industriella utvecklingen visar tydligt att verklig anställningstrygghet bygger på att individen har rätt kompetens för både nuvarande och framtida arbetsuppgifter. Oavsett hur länge man varit anställd på ett företag.

Ytterligare en grupp som kräver nytänkande är de människor som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Det är en heterogen grupp med olika förutsättningar, men de flesta behöver utbildningsinsatser för att kunna möta arbetsgivarnas krav.

Här har IF Metall tagit initiativ till olika insatser där jobb och utbildningsinsatser kombineras. Ett lyckat exempel är projektet ”Ung Verkstad” som ger ungdomar möjlighet till skräddarsydda utbildningsinsatser i kombination med praktik. Vi diskuterar också olika lösningar för att underlätta nyanländas etablering, där arbete och utbildning kan kombineras på olika sätt.

Just nu är det högkonjunktur och den svenska industrin skriker efter arbetskraft. Men förr eller senare kommer vi att möta tuffare tider, det har IF Metalls medlemmar lärt sig av historien. De som då löper störst risk att bli av med jobbet är de som saknar den kompetens som krävs i framtidens industri.

För att klara de utmaningar industrin står inför behövs en ny politik som tar ett helhetsgrepp kring utbildningssystemet, arbetsmarknadspolitiken, validering, kompetensutveckling och omställning. Regeringen måste ta de här frågorna på allvar och börja diskutera med parterna om hur lösningarna kan se ut. Vi ser gärna att valet 2018 handlar om just detta – en ny arbetslivspolitik för framtidens arbetsmarknad.

Veli-Pekka Säikkälä,
avtalssekreterare IF Metall

En kommentar till “Det krävs ett helhetsgrepp

  • Oberoende av skälen till invandring och vilken del av världen man kommer ifrån klarar sig ungdomar som invandrat i tonåren sämre i skolan än deras klasskamrater. De med sämst resultat är flyktingungdomar och flyktinganhöriga. Av de flyktingungdomar som kommit till Sverige efter 12-års ålder lyckades bara omkring 20 procent av de som gick ut grundskolan mellan 2011 och 2015 få behörighet till gymnasiet. 80 procent av ungdomarna uppnådde alltså inte behörighetskraven till gymnasiet. I jämförelse med inrikes födda ungdomar och unga som invandrat till Sverige i tidigare åldrar är denna andel mycket låg. Av inrikes födda klarar 90 procent grundskolan, av de flyktingar som invandrat innan de börjar skolan går drygt 80 procent ut med godkända betyg och av de som kommit till Sverige mellan 7 och 12 års ålder är andelen som går ut skolan med behörighet till gymnasiet ungefär 65 procent.

    Bilden av flyktingtonåringarnas akademiska framgångar blir än mer nedslående när man ser till andelen som klarar gymnasiet. Av de som hade påbörjat gymnasiestudier hade bara 3 av 10 av de som invandrat i tonåren en fullgjord gymnasieutbildning vid 24-års ålder. Både bland inrikes födda och flyktingungdomar som kommit till Sverige i tidigare åldrar var andelen betydligt högre.

    Att lågutbildade personer stängs ute från den kunskapsintensiva svenska arbetsmarknaden på grund av de högt ställda utbildningskraven är ett välkänt fenomen. Debatten om enkla jobb har dock ofta kommit att handla om hur lågutbildade personer i medelåldern ska komma in på arbetsmarknaden eftersom det blir svårare och mindre lönsamt att sätta sig i skolbänken ju äldre man är. Statistiken tyder dock på att problematiken inte avgränsar sig till äldre grupper utan även kan drabba yngre personer med ett helt arbetsliv framför sig. Med tanke på att 39 000 av de 70 000 barn som sökte asyl förra året var tonåringar kan en stor grupp unga få problem att etablera sig på arbetsmarknaden de kommande åren.

    Källa: Ekonomifakta

    Där har du problemen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 13 av 19 på temat Återväxten i industrin

”När alla får jobb – då känner jag stolthet”

31 augusti, 2017

Debatt Arbetslösheten för ungdomar kan utrotas med det lärlingsavtal som Teknikföretagen, Industriarbetsgivarna och IF Metall nu har tecknat. Samtidigt tryggas konkurrenskraften för industrin och tjänstesektorn, skriver industriledaren Carl Bennet.

Om skribenten

Carl Bennet är huvudägare och styrelseordförande i Getinge, Lifco och Elanders och styrelseledamot i de börsnoterade bolagen Holmen och Lundbergs. Han har varit drivande i att ta fram den lärlingsutbildning som parterna nu tecknat avtal för. Hans industrikoncern har 27 000 anställda.

Läs mer:

Avtal klart för lärlingar

 

Sveriges industriskolor i kris

 

När alla får jobb – då känner jag stolthet.

I en otrygg värld framstår Sverige som en förebild för internationella bedömare. World Economic Forum skriver: ”Om du är svensk borde du vara ganska stolt över dig själv just nu. Sverige slår andra länder på i princip allt”. OECD fyller på med att ”svensk ekonomi växer starkast bland rika länder”.

Den svenska modellen har lyckats förena ekonomisk tillväxt, social välfärd, och humanism. Grunden har varit full sysselsättning, arbetsfred och en exportindustri vars ekonomiska framgångar tryggat välfärd och social rättvisa. Som industriledare med totalt 27 000 anställda känner jag stolthet för detta.

Men bilden är inte entydig. Jag känner en växande oro för ett utdraget systemfel med en stigande arbetslöshet – trots ekonomiskt goda tider. Just nu är 356 000 personer arbetslösa. Av dessa är 53 000 under 24 år. Samtidigt skriker vården efter folk. Industrin saknar yrkeskunniga och brottas med uppenbara flaskhalsar som hotar den industriella utvecklingen. Enligt arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg behöver Sverige ett invandringsöverskott med 64 000 människor under lång tid för att klara tillväxten.

Ett samhälle som inte kan ge de unga och nyanlända ett meningsfullt arbete och chans att utveckla sig har på sikt ingen framtid. Det är lätt att identifiera problemet. Jag har i tre år sökt finna en väg ut ur ungdomsarbetslösheten. Den finns i det mångåriga lärlingssystemet som Tyskland och Österrike har. Där är ungdomsarbetslösheten väsentligt lägre, där har också arbetsmarknaden tryggat den kompetens som behövs för att uthålligt ligga i topp.

Men trots att inget annat utbildnings- och anställningssystem har samma helhetslösningar som lärlingssystemet har frågan ändå varit svårlöst i Sverige. Det nya avtalet mellan Teknikföretagen, Industriarbetsgivarna och IF Metall – samt ett inom vårdsektorn är en konstruktiv öppning som äntligen kan knäcka problemet.

I vårt system Svensk gymnasielärling är lärlingen elev i gymnasieskolan och samtidigt anställd med lön hos en arbetsgivare. Upplägget är smidigt och följer avtal och andan i den svenska modellen. Det bygger på att koppla samman arbete med kvalificerad utbildning. Halva tiden är eleven i skolan, och halva tiden arbetar han eller hon på företaget.

Det finns 16 skolor som startar redan nu i höst och fler är på gång. Det är bra, för i dag söker bara 25 procent till gymnasiets yrkesutbildningar. Det borde vara dubbelt så många. Ofta nämns missuppfattningen att ett yrkesprogram inte kan leda vidare till högre studier som en orsak till det låga intresset att söka en yrkesutbildning. Det kan vara så, vilket är olyckligt.

”Svensk gymnasielärling” leder till yrkesexamen och möjligheter att gå vidare till högre studier. Lönen i modellen är en ny motivationsfaktor för både den som söker till gymnasiet och den som går utbildningen. Lärlingen utbildas med förutsättningar och villkor som gäller i arbetslivet och då är lön naturlig och motiverande för individen.

Skolan har ansvar för utbildningen. Kostnaden för lärlingens lön delar arbetsgivarna och staten på. Efter utbildningen får eleverna oftast ett fast jobb på företaget. Arbetsgivarna tryggar därmed kompetensbehovet i ett flexibelt arbetsliv och riskerar inte felrekryteringar. Företaget slipper ansvaret för dokumentation av utbildningstiden – det kan skolan bäst.

Detta system kompletterar andra modeller som till exempel Yrkesintroduktionsanställningar. Skillnaden mot dessa är, som framgått innan, att gymnasielärlingar är elever på ett yrkesprogram på gymnasiet och skolan är ansvarig för utbildningen. När det gäller Teknikcollege är gymnasial lärlingsanställning en utbildningsform som ligger rätt i linje med samverkansformen och förhoppningsvis ytterligare kan bidra till ökad attraktivitet och kvalitet.

Målet är att nu få igång ett pilotprojekt och ett lärlingssystem med kollektivavtal som på sikt kan leda till att 60 000 unga får både lön, utbildning och anställning. Sveriges konkurrenskraft tryggas och vi förblir bland de bästa i världen.

Jag har varit engagerad som företagsledare sedan 1989. Jag har i samarbete med mina anställda byggt och utvecklat kvalitetsproduktion både i Sverige och internationellt. Jag har på nära håll upplevt vad det betyder för människor att bli sedda och behövda. Det ger dem kraft och vitalitet och skapar kvalitet på alla områden.

Det är ett sådant samhälle jag vill medverka till att skapa. Vi har inte råd att kasta bort unga i en arbetslöshetskö som hotar att förbli lång som på 1930-talet. Med ett lärlingssystem grundat på kollektivavtal utrotar effektivt ungdomsarbetslösheten och det skulle också kunna användas för att ge nyanlända utbildning, arbete och identitet.

Då kan vi i Sverige fullt ut känna den stolthet World Economic Forum prisar oss för.

Carl Bennet, industriledare

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 14 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Sverige måste satsa mer på industrinära utbildningar”

6 december, 2016

fabian-sanandajiDebatt För varje kvalificerat industriarbete som skapas i en region skapas ytterligare tre jobb tack vare att industrin stimulerar lokal jobbtillväxt. Men bristen på rätt kompetens är en bromskloss. Därför måste vi satsa mer på industrinära utbildningar, skriver Attila Fabian och Nima Sanandaji på tankesmedjan ECEPR.

Om skribenterna:

Attila Fabian, fellow och Nima Sanandaji, vd på ECEPR, en tankesmedja fokuserad på framtidens jobb och arbetsmarknad.

Industrin spelar en helt avgörande roll för samhällsekonomin. Industrin och industrinära tjänster står för hela tre fjärdedelar av Sveriges export. Forskningen visar att för varje kvalificerad industriarbete som skapas i en region, så skapas ytterligare tre arbeten tack vare att industrin stimulerar lokal jobbtillväxt. I det sammanhanget är det oroväckande att svensk industri under senare tid har upplevt en stagnerande utveckling.

Medan andra länder – som Tyskland, Österrike, Belgien, Norge och Danmark – har återhämtat sig från finanskrisen, så är industriproduktionen i Sverige fortfarande lägre än innan krisåren. Notan för tappet i industriell produktion är hög. Om Sverige producerade lika mycket idag som år 2007, så skulle samhällsekonomin skapa ett ytterligare värde på 155 miljarder kronor.

Det finns de som menar att Sverige klarar sig bra, trots det industriella tappet. Då ska man komma ihåg att de senaste årens tillväxt i stor utsträckning har drivits av att hushållen har ökat sin belåning. Det är inte en hållbar utveckling. Tillväxten behöver stimuleras av ökad export, inte av att familjer skuldsätter sig ännu mer.

Så hur kan den industriella tillväxten stimuleras? En viktig bromskloss är utbildning. En viktig anledning till varför industrijobben skapas i Kina, Indien, USA och Polen snarare än i Sverige är bristen på arbetskraft. Det gäller inte bara ingenjörer, utan också kvalificerade industriarbetare.

Bland politiker, från höger till vänster, finns en tilltro på att Sverige behöver fler högskoleutbildade för att klara framtidens kunskapsintensiva arbetsmarknad. I själva verket är det viktiga att ha rätt kompetenser, inte nödvändigtvis långa utbildningar. I dag ser vi att många ungdomar studerar tills de är cirka 30 år. Först då träder de in på arbetsmarknaden och märker att det som de utbildat sig till inte är särskilt attraktivt.

Industritekniska programmen på gymnasieskolor har samtidigt låg status. Det är märkligt, eftersom de skapar de kompetenser som Sverige behöver för att konkurrera som industrination. Enligt portalen gymnasium.se finns det 47 skolor som erbjuder industritekniska program på gymnasial nivå. Av dessa skolor delar sex med sig av statistik över hur det går för eleverna efter avslutad utbildning. Det visar sig att 90 procent kommer ut i arbete eller fortsatta studier kort efter avslutad utbildning. Det är imponerande siffror, inte minst givet att utbildningarnas låga status gör att många av de duktigaste eleverna väljer bort dem.

En utblick mot omvärlden visar att de länder som klarar sig väl ekonomiskt ofta har bra kompetensförsörjning till industrin. Därför är det oroväckande att det finns en klar brist på industrirelevanta utbildningar, och att bilden skapats att utbildningarna har låg status.

Vi lever nämligen i en värld med omfattande konkurrens, där industrijobben skapas i de regioner där det finns gott om kvalificerad arbetskraft. För att klara framtiden måste vi satsa mera på industrinära utbildningar. Annars finns en klar risk att andra länder som har större fokus på industriutbildningar drar ifrån ännu mer.

Attila Fabian, fellow
Nima Sanandaji, vd
Tankesmedjan ECEPR

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 15 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Vi kommer att göra vad som krävs”

23 maj, 2016

Aida-hadzialicDebatt Dagens Arbete har gjort en granskning av Sveriges industritekniska gymnasieutbildningar, det är en oroväckande bild som målas upp och som jag mött på mina resor och möten som ansvarigt statsråd.

Om skribenten:

Aida Hadzialic är gymnasie- och kunskapslyftsminister (S)

Sverige ska vara ett av världens mest konkurrenskraftiga och välmående länder. Ekonomin, skolan, välfärden och levnadsstandarden ska vara i världsklass. Då krävs också att alla skolor är bra skolor, att vi vänder kunskapsresultaten till det bättre, att utbildning leder till jobb och att alla som kan jobba ska jobba. Men självklart även att vi klarar kompetensförsörjningen.

Gymnasieskolans yrkesprogram är basen för att försörja näringslivet och välfärden med utbildade yrkesarbetare. De senaste åren har vi tyvärr sett hur intresset för att läsa på gymnasieskolans yrkesprogram sjunkit drastiskt bland unga. Det industritekniska programmet har varit särskilt utsatt. Det är en bild som Dagens Arbetes granskning bekräftar. På grund av det minskande elevunderlaget har flera kommuner tvingats lägga ner programmet, trots att det finns bra chanser till jobb för den som läser en relevant utbildning.

Över 60 procent av Svenskt Näringslivs medlemsföretag uppger att de har svårt att hitta arbetskraft med rätt kunskap och erfarenhet. Tre av tio rekryteringsförsök misslyckas helt. På längre sikt visar tillgängliga prognoser att bristerna är än mer alarmerande. Enligt SCB:s prognoser kommer det år 2025 att saknas nästan 100 000 personer med gymnasial yrkesutbildning om inget görs. Svårigheterna för företag att hitta rätt arbetskraft riskerar få långsiktiga konsekvenser. Företag som inte hittar den kompetens de behöver tvingas tacka nej till inkommande order och stoppa planerad expansion. Om företag på lång sikt inte förmår hitta arbetskraft i Sverige riskerar vårt land att helt förlora viktig produktion. Det vore förödande för jobb, tillväxt och därmed finansieringen av välfärden.

Vikten av att höja statusen på yrkesprogrammen är något som ständigt påtalas på mina skolbesök och möten med branschen. Som rektorn för Mälardalens tekniska gymnasium säger – det ska inte vara ett slaskprogram för den som inte vill plugga. Yrkesprogrammen är basen för Sveriges kompetensförsörjning. För att öka intresset för yrkesprogrammen, visa på de goda chanserna till arbete efter utbildning och förbättra matchningen på arbetsmarknaden har regeringen tillsammans med LO och Svenskt Näringsliv utropat 2016 till Yrkesutbildningens år. Det är en bred yrkessatsning som ska stärka svensk yrkesutbildning och förbättra industrins kompetensförsörjning. Regeringen och arbetsmarknadens parter har både ett gemensamt intresse och ansvar för att säkerställa att kompetensförsörjningen i Sverige fungerar.

Svensk yrkesutbildning ger kunskaper i världsklass. I höstas tog Sverige hem flera medaljer i Yrkes-VM och i förra veckan fick jag inviga Yrkes-SM i Malmö, Sveriges största yrkestävling där kunniga studenter tävlar i yrkeskunskap. En fantastisk uppvisning i svensk yrkesskicklighet. Yrkes-SM är viktigt för att öka statusen och rekryteringen till yrkesutbildningar inom bygg, design industri, it, service, vård- och tekniksektorn.

För att Sverige ska vara en kunskapsnation kan det inte finnas några återvändsgränder i utbildningssystemet. Därför måste vi säkerställa att alla elever har möjlighet att skaffa sig högskolebehörighet. En konkurrenskraftig ekonomi kräver att människor kan omkvalificera sig livet genom för att vara attraktiva på arbetsmarknaden, det är därför glädjande att moderaterna nu till slut har svängt i frågan och anslutit sig till vår linje, att säkerställa alla elevers möjlighet till högskolebehörighet.

För att skapa möjlighet till vidareutbildning satsar regeringen på ett nytt kunskapslyft. Det skapar förutsättningar för ett livslångt lärande. Kunskapslyftet omfattar fullt utbyggt mer än 50 000 utbildningsplatser till bland annat komvux, däribland den yrkesinriktade vuxenutbildningen, yrkeshögskolan och folkhögskola. Möjligheten att välja en yrkesutbildning får inte vara begränsad till en kort period under ungdomsåren, utan ska vara en återkommande möjlighet för alla de som senare vill välja en sådan utbildning. Redan nu kan effekterna av dessa investeringar märkas med rekordmånga utbildningsplatser inom yrkeshögskolan.

Sänkta löner och sänkta skatter kommer inte göra att vi får fler yrkesutbildade som kan ta de jobb som växer fram. Vi kommer att göra vad som krävs för att skapa framtidstro i Sverige. En viktig del i att fortsätta utveckla den svenska modellen, är ökade investeringar i yrkesutbildningar på alla nivåer. På så sätt kan vi långsiktigt stärka arbetsmarknadens och näringslivets kompetensförsörjning, samtidigt som industrin kan fortsätta utvecklas och fler människor kan komma i jobb.
Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapslyftsminister

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 16 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Det finns ett färdigt förslag – börja med det”

26 maj, 2016

Skrivet av Anders Ferbe

Foto: Bea Tigerhielm
Foto: Bea Tigerhielm

Debatt Teknikcollege är ett exempel på ett framgångsrikt koncept. Vi har hittat en struktur för samverkan mellan skola och arbetsliv som vi vill bygga vidare på. Nu gäller det att även regeringen ser att en industri i världsklass också kräver utbildning i världsklass, menar Anders Ferbe, ordförande i IF Metall och Riksföreningen Teknikcollege.

Industrin efterfrågar teoretiska praktiker och praktiska teoretiker – inte antingen eller.  Det är anledningen till att Teknikcollege bygger på gymnasieskolans teknikprogram i kombination med ett tekniskt inriktat yrkesprogram. Att klara industrins kompetensförsörjning är avgörande för våra arbetsplatser och industrins konkurrensförmåga, för ungdomars jobbmöjligheter men i förlängningen också för Sveriges välfärd. Därför måste det bli verkstad.

Om skribenten:

Anders Ferbe är Förbundsordförande IF Metall, och ordförande för Riksföreningen Teknikcollege.

Dagens Arbetes granskning av landets industriutbildningar målar en dyster bild av industrins kompetensförsörjning. Flera skolor saknar sökanden och riskerar nu att läggas ned. Det är allvarligt. Verktygen för att vända den utvecklingen måste skyndsamt komma på plats. Regeringen måste ta signalerna på allvar.

För drygt 10 år sedan tog IF Metall initiativ till Teknikcollege. Vi såg en utveckling där ungdomar valde bort industriprogrammet, parallellt med en dramatisk teknikutveckling inom svensk industri – som ställde allt större krav på medarbetarnas kompetens.

Utvecklingen ledde till att arbetsplatserna tappade intresset. Kommuner frestades att dra ned på dyra industriutbildningar, och svensk industriutbildning verkade fastna i en allvarlig nedåtgående spiral som tycktes omöjlig att vända. Vi konstaterade då, tillsammans med våra motparter, att det inte längre gick att vänta på politiska beslut. Vi var tvungna att agera.

Den beslutsamheten resulterade i Teknikcollege, med kvalitetskriterier och en ny struktur för samverkan mellan arbetslivet och utbildningsanordnare. Och det visade sig vara ett framgångsrikt koncept som vi bör dra slutsatser från för att kunna påverka den trend vi nu ser.

För det första måste utbildningssystemet leverera den kompetens som efterfrågas. Företag måste engagera sig utifrån de behov som faktiskt finns på arbetsplatserna. Och våga ställa krav på utbildningssystemet.

För det andra måste ungdomarna få stöd att göra välgrundade val – och känna till vilka jobbmöjligheter industrin erbjuder. Arbetslivets närvaro måste genomsyra utbildningen och ungdomar ska kunna lita på att deras kompetens är eftertraktad på arbetsmarknaden.

För det tredje är det viktigt att konstatera att den uppdelning som präglar svensk gymnasieskola, mellan studieförberedande utbildningar och yrkesutbildningar, inte passar industrins behov. Industrin efterfrågar teoretiska praktiker och praktiska teoretiker.

Det är anledningen till att Teknikcollege bygger på kombinationen av gymnasieskolans teknikprogram och ett tekniskt inriktat yrkesprogram. Det är också därför som jag tillsammans med min motpart på Teknikföretagen starkt har engagerat mig för en yrkesutgång på teknikprogrammet.

Förslaget om yrkesutgång innebär att ungdomar, efter ett första gemensamt år på teknikprogrammet, ska kunna välja inriktningar som både ger behörighet att läsa vidare och en gedigen industriell kompetens, med möjlighet till jobb direkt efter gymnasiet. Det är den typen av utbildningar Sverige behöver mer av.

Tyvärr har regeringen valt att inte gå vidare med vårt initiativ, trots att det nu finns ett färdigt förslag från en statlig utredning. Om gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic vill ha en nyckel för vad som krävs, då föreslår jag att hon börjar med att genomföra utredningens förslag.

En annan viktig lärdom av arbetet med Teknikcollege är att utbildning för industrins behov kräver mer pedagogisk planerad tid i skolan. Redan i dag är det för lite tid avsatt, och risken finns att det försämras ytterligare på grund av de direktiv som styr den nu pågående gymnasieutredningen.

Allt för trånga ramar för hur gymnasieutbildningar får se ut gör att utredningens positiva uppdrag, att stärka elevers möjligheter att läsa in högskolebehörighet, snarare riskerar att tränga undan de viktiga yrkesämnen som behövs för att nå anställningsbarhet. Och det duger inte. Det skulle varken gynna gymnasieleverna eller industrins möjlighet att klara kompetensbehoven. Vill regeringen göra det som krävs, så är min uppmaning att lyssna på parternas erfarenhet när det gäller undervisningstiden i gymnasieskolan.

Jag är övertygad om att det går att vända ungdomars syn på yrkesutbildningar, men det finns inga snabba enkla lösningar och det sker inte med lågbudgetalternativ.

Teknikcollege är ett exempel på ett framgångsrikt koncept. Vi har hittat en struktur för samverkan mellan skola och arbetsliv som vi vill bygga vidare på. Nu gäller det att även regeringen ser att en industri i världsklass också kräver utbildning i världsklass. Och i handling göra det som krävs.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 17 av 19 på temat Återväxten i industrin

Varannan elev hamnar i industrin

15 juni, 2016

Skrivet av Joakim Andersson

  Trots ett skriande behov av kvalificerad arbetskraft i industrin arbetar knappt hälften av industrieleverna från Praktiska gymnasiet i branschen efter utbildningen. Det visar DA:s rundringning.

 En av de största aktörerna inom yrkesgymnasier är Praktiska Sverige AB. Under namnet Praktiska gymnasiet erbjuder företaget gymnasieutbildning med industriteknisk inriktning på tolv orter i landet.

På Praktiskas hemsida säger företaget att över 70 procent av deras elever går ut i jobb i efter utbildningen. Men trots ett stort behov av kvalificerad arbetskraft hade knappt hälften av de tidigare eleverna från Praktiskas industriprogram arbete i just industrin. Det visar en rundringning som DA gjort till 61 industrielever som avslutat sin utbildning på Praktiska mellan 2011 och 2015.

Bara varannan elev från industriprogrammet arbetar alltså med något som har anknytning till sin utbildning. Jarl Uggla, VD på Praktiska Sverige AB, tycker inte att siffran är särskilt anmärkningsvärd och menar att det kan finnas flera orsaker till att eleverna inte hamnar i  industrin.

– Jag tycker inte det är en så dåligt siffra ändå. När man är i den åldern kanske det inte är så lätt att veta exakt vad man vill bli. Dessutom går mellan åtta och tio procent av våra elever vidare till högre studier, säger Jarl Uggla samtidigt som han betonar vikten av att både skolan och branschen borde visa och beskriva vad det innebär att arbeta inom industrin på ett bättre sätt.

–Vi försöker lyfta fram goda exempel på elever som fått sin utbildning hos oss och kommit ut i ett yrke. På så sätt kan man beskriva yrket och vad det innebär att jobba inom olika branscher. Det tror jag kanske att man måste bli bättre på i vissa delar som har oförtjänt dåligt rykte. Om man är en duktig industrisvetsare så får man jobb, så är det. Det gäller att lyfta fram det gemensamt, både skolan och branschen.

Praktiska är inte bara en stor aktör i den svenska gymnasieskolan. Det är också ett företag som ofta fått kritik för verksamheten i sina skolor. Skolinspektionen har under 2015 pekat ut allvarliga brister och krävt åtgärder av Praktiska.

På tio av företagets skolor beslutade skolinspektionen om vitesförelägganden. Det gällde exempelvis skolan i Gävle som bland annat har ett industriprogram. Så sent som i maj i år fick skolan ett nytt hot om vite på 500 000 kronor, eftersom bristerna inte åtgärdats av skolan. Det handlar till exempel om dåligt stöd till elever som behöver extra hjälp med skolarbetet. Praktiska har fram till den 8 augusti i år på sig att rätta till bristerna i Gävle.

– Vitesförelägganden är ett sätt för Skolinspektionen att se till att kommuner och andra friskolor rättar till de brister som finns. Det är ju inte bara vi som får brister och förelägganden. Det är inget unikt. Vi tycker att det här har varit en väldigt bra process. Vi är på väldigt hög nivå idag när det gäller vårt kvalitetsarbete, säger Jarl Uggla.

I skrivande stund finns ytterligare tre skolor där Skolinspektionen anser att Praktiska inte rättat till brister och därför beslutat om nya vitesförelägganden, totalt 1,7 miljoner kronor.

På fyra skolor, bland annat i Örebro som har industriprogram, anser Skolinspektionen att Praktiska åtgärdat bristerna, och har därför avslutat tillsynen. På två skolor, Uddevalla och Gnesta, har Skolinspektionen också avslutat tillsynen eftersom skolorna har lagt ned.

 

 

 

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 18 av 19 på temat Återväxten i industrin

Parterna eniga om teknikcollege

15 juni, 2016

Skrivet av Joakim Andersson

IF Metall och Teknikföretagen är eniga om vad som behöver göras åt industriutbildningarna. Teknikcollege är ett bra koncept, och det finns viktiga frågor som politiken borde ta tag i anser båda parter.

 

Fakta teknikcollege

Fakta teknikcollege

Teknikcollege är en certifiering för utbildningar där kommuner, utbildningsanordnare och företag samverkar. Industrirådet, där bland annat IF Metall och Teknikföretagen ingår, står bakom konceptet som funnits i lite mer än tio år. I dag finns certifierade industriutbildningar på cirka 80 orter i landet.

Efter DA:s granskning av det industritekniska gymnasieprogrammet uppmanade IF Metalls ordförande Anders Ferbe gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) att gå vidare med förslaget om en yrkesutgång från teknikprogrammet.

I den frågan får han medhåll från arbetsgivarorganisationen och motparten Teknikföretagen:

– Du skulle alltså kunna börja på teknikprogrammet och sen under utbildningen bestämma dig för om du vill välja ämnen som leder till högskola eller om du vill ut och jobba istället. Vi tror på den modellen och det hade varit önskvärt att få prova det, säger Torgny Martinsson, projektledare inom kompetensförsörjning på Teknikföretagen.

Det är inte bara där som parterna är överens. Teknikföretagen är likt IF Metall oroligt över att den grundläggande högskolebehörigheten ska läggas till i yrkesutbildningarna på bekostnad av yrkesämnen.

– Det blir varken hackat eller malet. Grundläggande behörighet ger inte tillgång till hela högskolans utbud. Och då ska du samtidigt dra bort kurser som leder till yrken för den som vill gå den vägen, säger Torgny Martinsson.

Hur industrin ska locka ungdomar kallar Torgny Martinsson för en tiotusenkronors-fråga.

– Rent krasst är det ingen som har svaret på hur man ska göra. Men utbildningar som funkar bra och har god tillströmning av elever har ofta ett väldigt nära samarbete med det lokala näringslivet. Det var ju därför vi drog igång Teknikcollege, säger han.

Både IF Metall och Teknikföretagen ingår i Industrirådet som står bakom Teknikcollege. Det är ett koncept där kommuner, utbildningsanordnare och företag samverkar kring utbildning. Anders Ferbe skrev i sin debattartikel att Teknikcollege var ett framgångsrikt koncept som IF Metall vill fortsätta arbeta med även framöver. Teknikföretagen vill också utveckla det.

– Jag tror att läget skulle vara betydligt sämre om vi inte hade Teknikcollege. På det sättet har vi lyckats hejda nedläggningen av programmen och i vissa fall räddat utbildningarna kvar. I andra sammanhang kan det ha bidragit till att tillströmningen av elever är fortsatt god, säger Torgny Martinsson på Teknikföretagen.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du läser nu artikel 19 av 19 på temat Återväxten i industrin

”Höj statusen på yrkes­gymnasiet”

18 maj, 2016

Skrivet av

Helle Klein, chefredaktör.
Helle Klein, chefredaktör.

Ledare Jan Björklunds syn att det är de skoltrötta som ska bli industriarbetare är fördomsfull och verklighetsfrånvänd. Bilden av industriarbetet måste uppdateras.

Industrin skriker efter utbildad arbetskraft. Samtidigt gapar lokalerna på landets yrkesgymnasier tomma. Dagens Arbete har granskat de industritekniska utbildningarna. Det är en dyster bild som framträder. Över hälften av de totalt 169 industriprogrammen har i dag fem eller färre elever i första årskursen. Ett trettiotal utbildningar saknar helt förstaårselever.

Allt är inte nattsvart. Mälardalens tekniska gymnasium i Södertälje, som Scania och Astra Zeneca står bakom, har ett högt söktryck. Här får eleverna sommarjobb och efter avslutad examen väntar en sex månader lång visstidsanställning på något av ortens industriföretag. Snarlika utbildningar drivs av Volvo, SKF och Sandvik.

Förutom kopplingen till industrierna har dessa fristående utbildningar höga krav på eleverna. Alla elever vid Mälardalens tekniska gymnasium läser in den grundläggande högskolebehörigheten. Många läser också in en teknikutbildning som leder vidare till civilingenjörsutbildning.

Att industriutbildningarna i övrigt går knackigt beror nog på en överetablering i landet där både kommunala och privata gymnasieutbildningar slåss om eleverna. Men det är också en konsekvens av den förra regeringens skolpolitik.

Liberalen Jan Björklund har som idé att öka skillnaderna mellan teoretiska och praktiska linjer. Nyligen var han ute och föreslog att tvååriga gymnasieprogram ska återinföras och att det teoretiska innehållet ska minskas i yrkesprogrammen.

Det är fel väg att gå. Björklund borde ta lärdom av sitt eget politiska misslyckande. Som minister tog han bort högskolebehörigheten från yrkesprogrammen. Därefter sjönk antalet sökande till dem markant.

Nuvarande gymnasieminister Aida Hadzialic väljer en annan väg. Hadzialic vill se fler behöriga lärare på yrkesprogrammen och återinföra högskolebehörigheten. Hon betonar också behovet av samverkan mellan företag och utbildning. Satsningarna på komvux och yrkesvux är också ett steg i rätt riktning liksom utbyggnaden av yrkeshögskolan.

Bilden av industriarbetet måste uppdateras. Jan Björklunds syn att det är de skoltrötta som ska bli industriarbetare är fördomsfull och verklighetsfrånvänd.

Det är dags att höja statusen på yrkesutbildningarna. Industrin måste dessutom bli bättre på att visa att industriarbetet är high tech och något som både killar och tjejer kan utvecklas i. Satsningar på bra arbetsmiljö och jämställdhet är att säkra framtiden för svensk industri.

En kommentar till “Höj statusen på yrkes­gymnasiet

  • Bra skrivet!
    Det finns dessutom en sådan bredd inom svensk industri att det finns nästan hur många olika arbetsuppgifter som helst.
    Allt från enkla jobb till High Tech.
    För övrigt anser jag att de bästa teknikerna och ingenjörerna är de som gått ”den långa vägen” via ett verkstadsgolv och sedan vidareutbildat sig på högskola och universitet.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *