Debatt ”Arbetsmarknadsministern bygger en utbildningsstrategi som är farlig i lågkonjunktur. Kommunal vuxenutbildning och traditionell arbetsmarknadsutbildning måste komplettera varandra beroende på samhällsläget, skriver Maria Mattsson Mähl, ledamot i Svenskt Näringsliv.”
Om skribenten:
Maria Mattsson Mähl är vd för utbildnings- och matchningsföretaget AlphaCE och styrelseledamot i Svenskt Näringsliv.
”Utbildningskaos hotar industrin” skrev Helle Klein i en ledare den 20 februari. Jag är benägen att hålla med. Men låt oss ta det från början.
Alliansens arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin genomförde ett skifte 2008 där de inspirerade av Australien lanserade jobbcoacher som skulle ersätta arbetsmarknadsutbildningarna. Jobbcoacher är ett effektivt verktyg för att matcha arbetssökande mot jobb i en högkonjunktur. Dessvärre kom en av de värsta lågkonjunkturerna som drabbat Sverige samtidigt med skiftet.
Hösten 2008 rullade lågkonjunkturen in över landet. Då var jag vd för en av de större aktörerna i branschen. Vi åkte land och rike runt till industriföretagen för att stötta uppsagda och chockade anställda. I många fall var hela familjer drabbade, ibland större delen av orten. Att vara jobbcoach i detta läge var inte enkelt. Det var som att dela ut plåster till någon som har fått kroppspulsådern avskuren. Fackpampar och HR-avdelningar bönade och bad om arbetsmarknadsutbildningar och andra kompetenshöjande insatser. ”Vi kommer att behöva kompetensen så fort de ekonomiska hjulen snurrar igen. Det här är ett dråpslag mot svensk tillverkningsindustri” var budskapet.
Skiftet som alliansen gjorde var förmodligen nödvändigt. Klassisk arbetsmarknadsutbildning är dyrt, det var också uppenbart att många som fick insatserna tillhörde de ”starka” på arbetsmarknaden, ett resultat av det 70-procentiga mål som Arbetsförmedlingen hade på sina insatser. Alliansen var irriterade över att pengar ”slängdes i sjön” på personer som kanske var anställningsbara utan utbildning. Därför tog de bort 70-procentiga målet.
Det Alliansen glömde bort i sammanhanget var att arbetsmarknadsutbildning också är ett viktigt kompetensförsörjningsverktyg för arbetsgivarna. Att utbilda en lastbilschaufför kostar ca 100 000 kronor. Den kostnaden kan antingen samhället stå för, eller så gör arbetsgivaren det. Ska arbetsgivaren investera i en utbildning vill de förstås säkra sin investering – antingen genom lägre ingångslöner eller också genom att kunna ”binda fast” den anställde i anställningskontrakt på olika sätt. Båda dessa modeller är vanliga i andra länder, men i Sverige finns inte den traditionen.
Nu lyfter regeringen fram det reguljära utbildningssystemet (till exempel kommunal vuxenutbildning) som ett alternativ till klassisk arbetsmarknadsutbildning. Det är förvisso en möjlig väg fram, men det finns två utmaningar med detta. För det första är det kommunerna som upphandlar vuxenutbildning, det finns lika många variationer som kommuner. För det andra står samhället för utbildningskostnaden, medan individen oftast måste ta CSN-lån. Det senare gör det svårt att ”tvinga” individer att bli svetsare eller undersköterskor. Individen måste själv vilja och göra ett aktivt val.
Ur mitt perspektiv verkar det som om arbetsmarknadsminister Ylva Johansson är på väg att fullfölja den linje som Alliansen påbörjade 2008, där extratjänster och reguljära utbildningssystemet nu ska ersätta klassisk svensk arbetsmarknadspolitik. I en högkonjunktur behöver detta nödvändigtvis inte vara ett problem, men vad gör vi när nästa lågkonjunktur rullar in i Sverige? Vilken verktygslåda har politikerna tänkt sig att vi ska använda då?
Låt inte arbetsmarknadspolitiken bli ett slagträ i valrörelsen. Gräv ned stridsyxorna och skapa en pragmatisk politik med relevanta insatser i hög- respektive lågkonjunktur. Sverige behöver dels en matchande tjänst för högkonjunktur (som till exempel Arbetsförmedlingens Stöd och matchning), dels långsiktig och nationell utbildningspeng som fungerar i en lågkonjunktur, gärna upphandlad enligt auktorisation och med koppling till Skolverkets betygskatalog.
Maria Mattsson Mähl, vd för utbildnings- och matchningsföretaget AlphaCE och styrelseledamot i Svenskt Näringsliv
Det här är ett debattinlägg med anledning av vår granskning Det stora slöseriet.