”Jag försöker stötta dem så gott jag kan”
21 maj, 2018
Skrivet av Rasmus Lygner
Jan-Olov Johansson har länge arbetat som försäkringshandläggare på IF Metall. Men jobbet har bara blivit svårare. Nu möter han så många som nekats sjukpenning att han är rädd att inte hinna hjälpa alla.
Dagens Arbetes granskning av sjukförsäkringen och Ing-Britt Vikströms kamp för att tvinga fram ett svar på vad ett normalt förekommande arbete egentligen är har väckt mycket reaktioner. Jan-Olov Johansson, försäkringshandläggare på IF Metall Östra Värmland, möter varje dag sjuka som har förlorat sin sjukpenning.
Hur tycker du att sjukförsäkringen fungerar i dag?
– Jag trodde att den skulle bli bättre när den bortre gränsen för sjukskrivning togs bort av socialdemokraterna. Men tyvärr flyttades gränsen i princip till 180 dagar istället. Det är då mina medlemmar ofta faller ur försäkringen och hamnar hos Arbetsförmedlingen. De hinner inte bli opererade eller rehabiliterade. Och ibland måste de söka ett nytt jobb trots att de redan har ett – ja, det är mycket elände. En gång hade jag en medlem med lymfcancer som Försäkringskassan jagade för att fråga när han skulle kunna börja jobba igen. Men det hann han aldrig – för han dog. Själv har jag lite halvpanik över att hinna med alla som behöver hjälp.
Kommer du orka att fortsätta som försäkringshandläggare?
– Ja, det tror jag. Är det något som retar mig så är det orättvisor. Ska vi få det här samhället att fungera måste också sjukförsäkringen göra det. Numera är jag som en socialassistent. Än i dag säger medlemmar till mig att de ska ta livet av sig. Eller att de ska skjuta handläggaren på Försäkringskassan och sedan sig själva. Det är inte lätt och jag försöker stötta dem så gott jag kan. Därför är jag förvånad att det har hänt så lite. Som tur är har ingen tagit livet av sig än, men jag vet inte hur jag kommer reagera den dagen det händer.
Hur länge har ni haft det så här?
– Sedan Alliansen införde rehabiliteringskedjan 2008 och Ulf Kristersson blev socialförsäkringsminister. Då började människor falla mellan stolarna. De blev utkastade från sjukförsäkringen eftersom de ansågs kunna söka ett vanligt, lättare arbete. Och då hamnade de i stället hos Arbetsförmedlingen – om de hade tur. Många kom inte ens dit eftersom de var för sjuka. Att jobba under den här tiden var svårt. Vi såg hur familjer och barn hamnade i kläm. Det var otäckt hur samhället lämnade medlemmarna vind för våg. I dag är det inte lika många som hamnar mellan stolarna. Men fortfarande stupar de flesta efter 180 dagar. Jag skulle vilja säga till socialminister Annika Strandhäll att de behöver se över det. För det är inte mänskligt att tvinga ut människor i arbete innan de är friska.
Påverkas du av vad människor berättar för dig?
– Ja. Det är inte roligt. Men både min kollega Ulf Rådesjö och jag har fått det att fungera och pratar mycket med varandra. Jag brukar alltid hämta medlemmarna innan mötet och skjutsa hem dem efteråt. Då får jag en pratstund i bilen med dem. Ofta berättar de hur dåligt de mår: ”Jag har så mycket värk. Jag klarar inte av det här längre. Jag har funderat på att ta livet av mig. Jag får ingen hjälp.”
Kan du sova på natten?
– Än så länge. Jag försöker göra det bästa av situationen, även om man inte når hela vägen alla gånger. Men än så länge sover jag bra. Det är tur att jag har min kollega Ulf, att vi åtminstone är två försäkringshandläggare på avdelningen, och kan ventilera saker med varandra. Men vi skulle egentligen behöva vara ännu fler.
Läs också: Ing-Britt Vikströms tar kamp för din sjukpeng
Så kontraproduktivt, facket ÄR socialdemokraterna. Förstår ni inte sambandet med regering och styrning av försäkringskassan och alla utförsäkringar? Förstår att det i dag är oerhört svårt att jobba fackligt och samtidigt försvara socialdemokraternas politik inför utförsäkrade medlemar.
det hjälper föga att tala eller berätta för våra politiker vad som behöver göras då dom har vetskap och kunskap av problemställningen i försäkringarna, som dom kallar, ännu idag, för bidrag, så när skall det bli verkstad och inte snack?
Våra försäkringar leder oss till en tidig död istället för trygghet och säkerhet. Ingen får stöd eller hjälp från försäkringen trots att även LO-TCO rättshjälp har kännedom om detta. Varför är man kastad till vargarna?
Med detta sagt, vill jag även säga till alla er som finns till för era medlemmar, tack för er insats. Men som du själv säger, Jan-Olov Johansson, så är ni för få för att hinna med allt.