Hennes livvakt var en näthatare
18 mars, 2019
Klockan 06.30 blir DA:s chefredaktör Helle Klein hämtad i bostaden av sin livvakt.
Hon – med en stark hotbild sedan flera år tillbaka.
Han – en välmeriterad och skicklig livvakt. Och en av dem som på nätet hatar allt hon står för.
Därför granskar vi säkerhetsbranschen
Dagens Arbete och Expressen granskar under några dagar den svenska säkerhetsbranschen. Tidigare har vi skrivit om hur personer med kopplingar till nazistiska och högerextrema organisationer jobbar på vaktbolag. I dag avslöjar vi att den livvakt som skulle skydda DA:s chefredaktör Helle Klein spred hat på nätet.
DA gör alltså denna gång en granskning där vi själva är inblandade. Det brukar redaktioner undvika. Men vi bestämde oss för att göra ett undantag eftersom den växande bevakningsbranschen är en viktig samhällsfråga.
Redaktionen på Dagens Arbete är van vid att deras chefredaktör behöver livvakt vid offentliga framträdanden. Så har det varit i flera år, men hotbilden har förvärrats. Nordiska motståndsrörelsen, NMR, demonstrerade i Göteborg under Bokmässan 2017. Nazisterna bar plakat med bilder på bland andra Helle Klein. ”Förbrytare” stod det med stora svarta bokstäver.
I telefonen fortsatte hoten. Morgon och kväll kom meddelanden. Hon polisanmälde, men inget hände. Tidningens säkerhetsbolag bedömde att hon behövde ökat skydd.
Någon månad före Bokmässan 2018 blev en livvakt hennes ständige följeslagare, vardag som helg.
Han var med överallt, om hon så bara skulle gå ett par hundra meter till ett lunchmöte. Han satt i tidningens fikarum i timtal. Tystlåten, höll på med sin mobil, drack kaffe.
Medarbetarna blev mer och mer oroliga. Hur såg hoten ut egentligen? Varför hade Helle plötsligt lika mycket livvaktsskydd som ministrar? Och vem var den här mannen som följde henne hela tiden?
Tidningens grävande reportrar kollade upp honom. Några hade precis varit i Riga på kurs och lärt sig av de bästa i världen.
Helle Klein hade börjat packa för att åka till Bokmässan i Göteborg i höstas. Bra skor, flera ombyten, vattenflaska. Det brukar bli gräsligt varmt och syrefattigt i mässhallarna. Hon, som är både chefredaktör, präst och opinionsbildare, skulle delta i flera seminarier och paneldebatter.
Se Helle Klein i en tv-intervju i tidningen Expressen här.
Dagen före resan fick hon reda på vad livvakten lagt ut på sin Facebook.
En bild med muskulös bar överkropp, ett svärd, en svensk flagga.
Hon och andra på redaktionen fick associationer till svärdattacken på skolan i Trollhättan då två människor dödades.
Det han skrivit osade förakt för invandrare, för arbetarrörelsen: ”LO är en skam för Sverige”, för Svenska kyrkan, som ”anslutit sig till djävulens verk”. Han hade lajkat högerextrema sidor och skrivit inlägg som gjorde Helle, den person han skulle skydda, orolig och rädd:
”Sverige är infekterat och infiltrerat, snart måste folket agera.”
”Vi flyttar inte, vi är duktiga krigare, kommer aldrig låta Sverige förändras till något vi inte känner igen.”
”Vi är redo för återtagandet.”
Säkerhetsbolaget Avarn fick skärmdumpar och uppmanades att byta ut livvakten.
Det hade varit lätt för bolaget att hitta svepskäl som inte gjorde honom misstänksam. Han hade jobbat många övertidstimmar under fem veckor, var svårt förkyld och tappade ibland rösten.
Men bolaget ville avvakta och göra en utredning.
Helle Klein och hennes make samtalar hela kvällen. Ska hon åka eller inte åka? Det blir inte mycket sömn den natten. Hon vill inte ställa in sina åtaganden.
In i det sista hoppas hon att en ny livvakt ska åka med henne. Men på torsdagsmorgonen får hon ett sms: ”jag är här nu”. Det är samma livvakt. Han som skrivit inlägg med hat mot allt av det Helle Klein står för. Hon går ner och kliver in i den mörka bilen och åker till Centralen. Hon och livvakten sitter tillsammans i tre timmar på tåget.
Seminarierna avlöser varandra. Hon pratar journalistik, folkbildning och existensiella frågor. En av kvällarna i Göteborg sitter hon i en fullsatt salong och ser filmen om succéförfattaren och Expo-grundaren Stieg Larsson. Han bekämpade högerextremism och nazism, levde under hot och dog i en hjärtattack 50 år gammal.
Livvakten sitter strax bakom henne i biomörkret. Han är mycket tyst efteråt på väg till hotellet.
Läs också: Livvakten: ”Kommentarer ryckta ur sitt sammanhang”
Efter fyra dagar på helspänn, äntligen på väg hem. Men då stannar tåget, signalfel i Laxå. Minuterna blir en timme, som blir två. Livvakten sitter mittemot. Helle skriver ett mejl till en kollega på tidningen:
”Inombords brottas jag med starka motstridiga känslor – alltifrån djupaste förtvivlan, då all tillit till omvärlden rasat, till helig vrede. Att vara sida vid sida, skratta och samtala med en som i själva verket hatar allt det som är jag och använder samma rasistiska smörja som dem han skyddar mig emot.”
När hon kommer hem släpper allt och förtvivlan sköljer över henne. Helle avsäger sig allt livvaktsskydd och åker till okänd ort. Hon orkar varken läsa eller skriva. Förmår knappt att gå på promenader. Hon mejlar sin kollega:
”Ärligt talat är jag oerhört pressad av hoten från NMR och känner att polisen inte är att lita på. Personskyddet har varit min tröst och trygghet och nu kan jag inte längre förlita mig på dem heller. Vem i hela världen kan man lita på?”
Läs också: Avarn: ”Det du beskriver är direkt olämpligt skrivet”
Fotnot: Kostnaden för livvaktsskyddet i fem veckor var 200 000 kronor.
DA har i dag ett annat säkerhetsbolag. Livvakten jobbar inte kvar på Avarn.
