Debatt Det krävs snabba skärpningar i lagar, regler och rutiner – och minst dubbelt så mycket pengar till de brottsbekämpande myndigheterna, för att komma tillrätta med den organiserade arbetslivskriminaliteten, skriver LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström, och Tove Nandorf, arbetsmarknadsutredare på LO.
Om skribenterna
Berit Müllerström är LO:s andre vice ordförande.
Tove Nandorf är utredare på LO inom bland annat arbetsmarknadspolitik, arbetslivskriminalitet, migration och integration på arbetsmarknaden.
Dagens Arbetes och andra mediers intensiva rapportering om arbetslivskriminaliteten de senaste månaderna riktar sökarljuset mot en systemhotande organiserad brottslighet, som drabbar både individer, hederliga företagare och samhällsekonomin.
LO kräver snabba skärpningar i lagar, regler och rutiner – och minst dubbelt så mycket pengar till de åtta brottsbekämpande myndigheterna, främst Arbetsmiljöverket och Gränspolisen. Enbart Arbetsmiljöverket skulle behöva ytterligare 10–15 miljoner per år för fler inspektörer mot osund konkurrens.
Svartjobb och annan arbetsmarknadsrelaterad brottslighet, med hård exploatering av papperslösa, asylsökande och arbetskraftsinvandrare, kostar Sverige uppskattningsvis runt 70 miljarder per år – bara i uteblivna skatteintäkter. Till det kommer omfattande bidragsbedrägerier, ofta med hjälp av väl frikostigt utdelade och missbrukade samordningsnummer från Skatteverket.
En rad faktorer samverkar till att vår svenska arbetsmarknad, inte minst i byggsektorn, men också exempelvis RUT-städning, nagelsalonger, hemtjänst och personlig assistans, drar till sig ohederliga aktörer från hela världen. Till exempel den internationellt sett extremt generösa arbetskraftsinvandringen, och de gravt kontraproduktiva sekretesshindren inom och mellan våra myndigheter.
Ett brottsupplägg som just nu ökar lavinartat i byggbranschen är entreprenadföretag från andra EU-länder med enbart underbetalda tredjelandsmedborgare anställda.
Mongoliska, uzbekiska, vitryska och andra tredjelandsarbetare som kommer hit på det sättet, utan att vara ”varaktigt bosatta” i utsändarlandet (många har över huvud taget aldrig varit där), saknar rätt till sjukvård i Sverige. Därför hör vi av de här historierna om skadade byggarbetare som försvinner spårlöst, som plockas in i bilar och städas undan.
Bakgrunden är att Migrationsverket i oktober 2018 undantog tredjelandsmedborgare anställda av företag i övriga EU från kravet på svenskt arbetstillstånd från dag ett.
Numera räcker det att personen påstås vara bosatt i samma land som det anställande företaget. Förfalskade eller felaktigt utfärdade, ofta polska, A1-intyg ”visar” att personen är socialförsäkrad i landet i fråga, fast många kommer direkt från hemlandet till svenska byggarbetsplatser.
I andra EU-länder kontrolleras bolag och anställda innan de får komma in i landet. Danmark, Norge, Finland, Island, Estland och Lettland kräver samtliga arbetstillstånd från första dagen. Vi på LO kräver att även Sverige börjar göra det.
Den offentliga upphandlingen av varor och tjänster, värd nära 700 miljarder skattekronor per år, är en avgörande kontrollstation. Kommunerna och alla andra upphandlande organisationer måste bli bättre på att ställa krav enligt den 2017 skärpta Lagen om offentlig upphandling: Lagen ålägger numera upphandlarna att i riskbranscher som städ med fler kräva kollektivavtalsenliga löner och arbetsrättsliga villkor av alla direkt medverkande underleverantörer.
Det måste också bli lättare att kolla anbudslämnarnas seriositet, inte minst om de betalar skatt och sociala avgifter. Men den kontrollen är inte alltid så enkel. Skatteverket slutade i våras att lämna ut information om företags inbetalningar av skatter och arbetsgivaravgifter.
Hos Polismyndigheten och Skatteverket upptäcks kapade och falska identiteter. Men de blir inte kända för andra myndigheter eftersom dessa myndigheter inte efterfrågar informationen.
Vill upphandlande organisationer veta hur mycket ett företag har betalat får myndighetens tjänstemän inte ringa Skatteverket och fråga, och Skatteverket får inte berätta det. Däremot får upphandlarna mot betalning be ett privat bolag som Bisnode att fråga Skatteverket hur mycket ett bolag betalat i skatt, och då får Skatteverket berätta det.
Det blir Moment 22 när en myndighet som ”äger” en viss information inte får lämna över den, utan en förfrågan från den ”behövande” myndigheten – men samtidigt heller inte får informera denna myndighet om att informationen finns.
Hos Polismyndigheten och Skatteverket upptäcks kapade och falska identiteter. Men de blir inte kända för andra myndigheter eftersom dessa myndigheter inte efterfrågar informationen. Skatteverket kan inte lämna avgörande uppgifter om företag och arbetstagare vidare som tips till exempelvis Polisen, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.
LO kräver att lagstiftning, regler och praxis utformas så att betydelsefull information hos en myndighet och som berör en annan myndighet alltid ska överlämnas. Berörs flera myndigheters verksamheter ska informationen lämnas till samtliga.
Så fungerar det redan i dag inom ramen för samma myndigheters samverkan mot ekobrottslighet. Och det borde verkligen inte vara svårt att tillämpa samma uppgiftsskyldighet på insatserna mot arbetslivskriminalitet, som i mycket har direktberöring med ekobrott.
Berit Müllerström, LO:s andre vice ordförande
Tove Nandorf, arbetsmarknadsutredare, LO