Efter gruvstoppet – så många blir av med jobbet
Flera arbetare skadades i ras Stora delar av gruvan hålls stängd IF Metall: ”Förhandlingarna inte färdiga”
Det sista proffset
Publicerad 2020-12-03, 09:00 Uppdaterad 2020-12-10, 11:07
Från trä till tunna I århundraden transporterades smör, böcker och öl i trätunnor. Men konsten att binda en ektunna har nästan dött ut. I dag är Johan Thorslund Sveriges enda tunnbindarmästare.
Johan Thorslund
Ålder: 47 år.
Bor: Högsjö.
Yrke: Tunnbindare.
Tycker om: ”Utmaningar! Om någon säger att det är omöjligt, då måste jag prova. Jag har gjort både trekantiga och fyrkantiga tunnor. Jag har också gjort en som är rund i ena änden och oval i den andra. Allt går!”
Johan Thorslund beskriver den som hjärtat i verksamheten. Maskinen, som har över hundra år på nacken, har moderniserats med nödstoppknapp och spånsug, men i övrigt dundrar den på som alltid. Det är en stavsidfräs. Med ett öronbedövande bröl tuggar maskinen i sig en långsmal trästav. När den spottas ut igen är den redo att tjänstgöra som en del av en trätunna.
– Jag köpte maskinen från en tysk. Han fick vackert förklara hur den fungerade, men jag kunde ingen tyska så jag hade hittat en tolk som kunde hjälpa mig översätta från tyska till engelska. Efter tio minuter bad jag tolken vara tyst. Tolken visste inte vad han pratade om. Det var faktiskt lättare att lyssna på tysken, säger Johan Thorslund.
I en annan ände av tunnbinderiet i sörmländska Högsjö spretar ett gäng trästavar ut från en metallring. Det är inte helt lätt att föreställa sig att det ska bli en vattentät tunna så småningom.
Johan Thorslund häller ner lite spån i en fyrkorg och tänder eld. Metallkragen med de spretande trästavarna placeras runt lågorna. Efter ungefär en halvtimme har träet mjuknat och det går att böja tunnan till önskad form. Det låter enkelt. Det är det inte.
– Det går ganska snabbt att förklara teorin bakom tunnbindandet. Teorin bakom att gå på lina är också enkel. Det är bara att hålla balansen, svårare är det inte. Sedan krävs det lite övning, säger han.
Johan Thorslund har bundit trätunnor i över 30 år. Mycket tack vare ett tidigt missöde. På högstadiet fick han nämligen ett erbjudande från sin träslöjdslärare. Han skulle få ägna en hel termin åt ett eget projekt och han bestämde sig direkt. Han skulle göra en ektunna. Varför just en tunna vet han fortfarande inte riktigt, men han ville i alla fall inte göra ett nyckelskåp eller en fågelholk som alla andra.
Det hela slutade med ett nederlag. Han fick nej. Träslöjdsläraren konstaterade att det var alldeles för svårt. Johan Thorslund bestämde sig för att göra en ispik i stället, men med telefonkatalogen som vapen började han planera sitt motdrag. Om inte träslöjdsläraren kunde hjälpa honom fick han helt enkelt hitta någon annan som kunde. Så småningom fick han nys om den då 80-årige tunnbindarmästaren Karl Lindbom.
– Far min tog kontakt och gjorde upp att jag skulle få komma dit och gå som lärling en vecka. Han bokade en båtbiljett till Gotland, skakade fram en busstidtabell och förklarade vilken hållplats jag skulle gå av på. Han bokade vandrarhem och hyrcykel. Jag var 15 år när jag tog min biljett och åkte, säger han.
Den gamle visade och den unge härmade. När Johan Thorslund åkte därifrån var han ändå lite besviken. Han fick göra en enklare tunna med lätt buk och träband, men han ville göra en klassisk ektunna med järnband. Den kunskapen fanns inte i Sverige. De var tvungna att leta vidare utomlands.
Tunnbindaryrket har funnits i närmare 2 500 år. Länge användes tunnorna för att förvara livsmedel och för att transportera allt från smör till krut eller spik. Till och med böcker packades i tunnor och skeppades eftersom tunnorna var vattentäta. När plast, plåt och kartong lanserades som förpackningsmaterial fick de betydligt dyrare trätunnorna stå tillbaka. I dag har de egentligen bara överlevt som ett smakrikt sätt att lagra vin, whisky och öl. Faktum är att ekträet kan innehålla upp till 400 olika arom- och smakämnen. Det nordiska klimatet ger dessutom den svenska eken en unik karaktär.
– Vi har köpt 3 000 liter rödvin och 1 500 liter whiskydestillat för att kunna ordna provningar. Vi har lagrat samma vin och samma whisky på svenska, amerikanska och franska tunnor. Om man inte märker någon skillnad blir man i så fall först med det. Varje gång svensk ek vinner blir jag så klart lika glad.
Påsklovet efter vistelsen på Gotland åkte far och son till Skottland. De hade läst sig till att skottarna var stora på både whisky och trätunnor. De snurrade runt med en hyrbil på vinst och förlust och hittade mängder av tunnor. Problemet var bara att ingen gjorde dem själva. I stället blev de rekommenderade att åka till ett ölbryggeri i England som band tunnor från grunden. De slog upp kartboken och satte fart. Sedan stövlade de oanmälda in och förklarade att grabben ville lära sig binda trätunnor.
– Far min lovade att stå för alla kostnader om de lovade att visa hantverket. Det slutade med att jag var välkommen till sommaren. Jag skulle få bo hos buteljeringschefens familj. Så pappa köpte en ny båtbiljett och jag fick en ny busstidtabell, säger han.
Johan Thorslund uppmanades att skriva dagbok och anteckna allt han fick lära sig. Efter att ha reparerat gamla öltunnor tjatade han till sig att få göra två stavar från grunden. Helt enkelt för att lära sig grundprinciperna. Kunde han göra två kunde han göra fler.
Efter fyra veckor döptes han till tunnbindare på engelskt vis. Han fick sätta sig i en tunna och kollegorna hällde en sörja av humle, sågspån, kolpulver, rost och gammalt öl över honom innan han rullades runt på fabriksgolvet.
– De hade killar där som gick fyra år som lärling och jag kom som 16-årig svensk och swishade förbi. Engelsmännen såg potential, men det fattade ju inte jag.
Ett halvår senare band han sin första trätunna och han fick en hemslöjdskonsulent att inrätta tunnbinderi som en egen gren på hantverksgymnasiet i Norrköping. När Johan Thorslund fick sitt mästarbrev i yrket var han den första i landet på 50 år. Han startade eget bolag, fast tekniskt sett var det hans föräldrar som startade eget eftersom han inte hade hunnit fylla 18 år.
– Min far rycker alltid på axlarna när någon berömmer honom för all uppbackning. ”En del skjutsar till hockey, andra skjutsar till tunnbinderier”, säger han. Men utan mina föräldrar hade verksamheten inte funnits.
Thorslundkagge har i dag nio anställda och är fortfarande ensamma om att göra tunnor i svensk ek. Tunnorna säljs främst till whiskyproducenter, men också till ölbryggerier. De tillverkar även baljor för trädgårdsbruk.
För att göra en bra tunna gäller det att plocka russinen ur kakan. Bara 2 procent av all ek som avverkas i Sverige är av tillräckligt bra kvalitet. Virket måste vara slätt, fint och rakt om tunnan i slutänden ska bli tät. Virket får inte vara knotigt eller kvistigt. Det får heller inte förekomma sprickor. Johan Thorslund åker själv ut till avverkningsplatsen och granskar varenda fälld stock och väljer vilka han vill ha.
Noggrannhet är ledordet. Från det att stockarna väljs ut till det att tunnorna slutligen ska sättas ihop, rostas och testas.
– En målare som precis har tapetserat en vägg kliver två meter bakåt och kollar helhetsintrycket. Jag kliver i stället ett steg framåt som om jag hade förstoringsglas. Har jag en spricka på en halv millimeter på ett ställe så är det katastrof. Finns det ett läckage spelar det ingen roll att allt annat är perfekt, säger han.
Johan Thorslund är fortfarande den enda i landet med mästarbrev i tunnbindaryrket. Han hoppas på att fler ska vilja ta vid.
Överlag är det fransmännen och amerikanerna som är överlägset störst på att producera trätunnor. Thorslundkagge kan göra cirka 300 tunnor per år av den lite större modellen. I USA spottar en enda tillverkare ur sig 3 000 tunnor – per dag. Johan Thorslund tar jämförelsen med ro.
– Vår verksamhet kommer alltid att vara en droppe i havet i trätunnesammanhang, men vi har god chans att vara den häftigaste droppen av alla.
Vägen till vattentäta tunnor
Virket som används får inte vara kvistigt, böjt eller vridet. Då blir tunnorna otäta.
Stockarna klyvs och sågas till stavämnen, som får vila utomhus under minst två år då träet mognar och blir redo för bearbetning. Bitterämnen lakas ur och eken torkar.
Därefter holkas stavarna ur på den konkava sidan och rundas på den konvexa, sätts ihop till en tunna och förses med metallband. Med hjälp av eld blir träet formbart och kan böjas.
Slutligen ställs den färdiga tunnan tillbaka över öppen eld och rostas i olika grad. En lätt rostad tunna ger drycken en viss karaktär. En kolad tunna ger en annan karaktär.
Tunnorna provtrycks för att kontrollera att de inte läcker. Varje tunna förses med ett serienummer som är kopplat till virkets avverkningsplats.
På sikt är planen att jämföra tunnor och dra slutsatser utifrån serienumren.
Anna Liljemalm
Läs mer:
Kultur & fritid
