De sköna klangernas mästare

Orgelbygge.Att vara pipmakare är ett historiskt hantverk. Men bygget av de sköna instrumenten har sina alldeles unika arbetsmiljörisker. 

I monteringshallen är det rejält högt i tak, och det behövs. Just nu byggs där en sex meter hög orgel. När den är färdig ska den monteras ner och uppföras på nytt i ett polskt konserthus. För närvarande hålls den imponerande skapelsen samman med otaliga tvingar, och det går att se hela dess innandöme.

– Många har aldrig sett en orgel i sin helhet. Utifrån ser du kanske ett 20-tal pipor, men inuti kan där vara tusen. Den här har cirka 1300 stycken. Stora och små, berättar Jostein Pedersen och drar igång några ackord för att illustrera den enorma kraft som orgeln rymmer.

En gång i tiden fanns 34 anställda här på Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad, strax utanför Luleå. 
– Vi hade delade lunchraster så att alla skulle få plats, berättar Jostein Pedersen.

Nu är det glesare i fikarummet. När Dagens Arbete hälsar på finns två medarbetare på plats. Totalt är de sju i företaget. Men de har varit färre.
– Jag var ensam anställd ett tag, men så fick vi nya projekt och kunde bli några fler igen, berättar Jostein Pedersen.

Han är pipmakare, har arbetat här sedan 1990 och beskriver sig själv som en ”inventarie”. Idag har Jostein Pedersen sällskap av arbetskamraten Rickard Wallin som är den senast anställde på firman. Han har varit här i fem år.

– Jag hade arbetat som tryckare, men var pappaledig när jag såg en annons som sökte orgelbyggare. Då blev jag nyfiken på hur den arbetsplatsen kunde se ut. Jag var den första som ringde och måndagen efter började jag, berättar Rickard Wallin.

Till stora delar är detta ett arbete där du lär dig hantverket på plats, menar Jostein Pedersen:
– Det enda som krävs är att inte ha tummen mitt i handen.

Själv är han upplärd av tidigare generationer, när företaget blomstrade.
– Skilsmässan mellan kyrka och stat ändrade allt. På den tiden hade vi fyra års framförhållning på jobben. Det var parallellt ett projekt på ritbordet, ett under uppbyggnad, ett monteringsfärdigt och ett på väg upp i kyrkan.

Jag plockade ut en död råtta i Hammarby kyrka nyligen.

Jostein Pedersen.

Kyrkorna är fortfarande de största beställarna, även om det främst handlar om renovering numera. Ägaren i fjärde generationen, Catarina Grönlund, är inte på plats vid vårt besök. Hon renoverar en kyrkorgel i Jämtland, berättar Jostein Pedersen.
– Hon ligger ute mest av oss alla.

En hel del dagar ute på uppdrag blir det dock för dem alla; i snitt runt två månader per år.
– Det är mycket renoveringsjobb just nu, säger Rickard Wallin.

Men även om tiderna ändras så är själva orglarna i grunden likadana alltsedan 1600-talet. Och ibland hittar de hälsningar från förr.

– När vi renoverade orgeln i Visby domkyrka hittade vi dokument från 1599, berättar Jostein Pedersen och fortsätter:

– Ibland lägger vi in en tidning som en hälsning till framtiden, och så signerar vi förstås alla orglar med namn och år på en synlig platta. Vi pipmakare signerar dessutom de största piporna.

Utöver tidskapslar kan gamla orglar även innehålla mindre trevliga överraskningar, berättar de. Insekter av olika slag är vanligt.

– Och fåglar hittar vi ofta. De flyger in i de största piporna och kommer inte ut igen, berättar Rickard Wallin.

– Det märks på ljudet, pipan dör, fyller Jostein i och berättar vidare om ett annat makabert fynd:

– Jag plockade ut en död råtta i Hammarby kyrka nyligen. Organisten hade sagt att det luktade illa. 

Nya tider kräver också att det anrika företaget ständigt utvecklar sina tjänster och produkter, och hittar nya målgrupper.
– Vi har börjat tillverka tvåstämmiga lekorglar för barn som besöker kyrkorna, berättar Rickard Wallin.

Men även om det är kyrkor och konsterhus som är de vanligaste beställarna av nya orglar så har de även byggt några åt privatpersoner.
– Vi byggde bland annat en femstämmig orgel åt en musikprofessor som ville ha den i sin källare, säger Jostein Pedersen.

– Men det blir ju lite som att ha en gigantisk tv och sitta två meter från skärmen, skrattar Rickard Wallin.

En annan utmaning för orgelbyggare är att det ingår bly i pipmakandet. 
– Vi tar blodprov var tredje år. Det var det första jag fick göra som nyanställd så att det går att jämföra värden, berättar Rickard Wallin. 

– Vi ligger lite över medel, men blyvärdet har sjunkit, säger Jostein Pedersen och fortsätter:

– Vi har fått ner dammet, det är ju det som är det farliga. Blyet i sig är inte så farligt, eftersom vi inte gjuter i så hög värme att den förångas.

Historiskt sett har dock kontakten med bly varit ett problem för orgelbyggare, berättar han:
– Jag träffade en belgisk pipmakare som legat på sjukhus på grund av blyskador. Han hade kört på utan skydd, och tappat både tänder och hår. Det var avskräckande att se, det är bara att ta på skyddsutrustning.

– Höjder kan också vara en risk. Sex meters höjd är inget ovanligt. Då gäller det att tänka igenom och säkra stegar. Jag har varit skyddsombud tidigare, annars hade jag nog inte fixat det, säger Rickard Wallin.

De har dock varit förskonade från fallolyckor, berättar Jostein Pedersen. Själva orgeln innehåller dock ytterligare en prövning för arbetsmiljön, berättar de.
– Det är trångt och obekvämt att byta läder i bälgen. Den är längst in och läggs först. Sedan bygger man allt annat ovanpå. För att komma åt bälgen får man krypa in och dessutom såga sig fram. Mycket spindlar är det dessutom.  

I verkstaden intill monteringshallen finns maskinparken.
– Många gamla maskiner. Det ser man på färgen, konstaterar Rickard Wallin.
– Ingen maskin har köpts in sedan 2000. Stabila grejor, svarar Jostein Pedersen.

Han har inte tröttnat på orglar, trots över 30 år i yrket.
– Nej, nu börjar jag få insikt, skrattar han och fortsätter:
– Man lär sig fortfarande något nytt hela tiden.