Narges, 40, gav allt för Northvolt: ”Förlorat min kropp och mitt arbete”
Publicerad 2025-04-30, 05:00 Uppdaterad 2025-06-24, 14:31
Veckorna efter beskedet om Northvolts konkurs är stämningen i Skellefteå sammanbiten, men hoppfull.
För många av de 1 650 som är här på arbetsvisum är läget värre. Tre månader har de på sig att hitta ett nytt jobb, annars måste de lämna Sverige.
Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:
Skellefteå välkomnar med grå himmel och rå kyla. Längs vägarna ligger grusfyllda snödrivor. Slutspelsfeber råder i stan. Svart-gula halsdukar och mössor syns överallt. Under kvällen spelar stoltheten Skellefteå AIK kvartsfinal mot Färjestad.
I Svenska kyrkans församlingshem är det dags för tårta och sång. Här samlas deltagare under ett par timmar varje torsdag för att umgås och träna på svenskan.
Northvoltarbetare har inte tid att vara här, förklarar prästen Hans Marklund, de jobbar ju. I stället är det anhöriga som kommer hit. Ofta fruar.
– Skellefteå har under många år haft en ganska stor flyktingmottagning. Vi är vana vid folk med utländsk bakgrund här. Northvoltarbetarnas fruar har ofta varit utan arbete, och då har de tyckt att det varit ett bra tillfälle att träffa andra, säger han.
Hans Marklund minns hösten 2017, tiden strax innan batterifabriken. Northvolts vd Peter Carlsson hade bjudit in till samråd på Scandic i Skellefteå.
Bolaget beskrevs som det gröna framtidshoppet och möttes av rungande applåder. Den skulle inte bara vara ett svar på klimatfrågan, utan också rädda Europa från kinesiskt batteriberoende – och nyindustrialisera Norrland.
– Det var ju rena hallelujastämningen, minns Hans Marklund.
Av en publik på över 800 personer var han den enda som vågade ställa en kritisk fråga.
– Så jag ställde mig upp och sa: ”Jag har varit på en del väckelsemöten tidigare, och aldrig sett en sådan hallelujastämning som det är här. Men som präst vet jag att tvivel kan vara ganska bra ibland”.
Han frågade sedan hur Peter Carlsson på så kort tid skulle samla ihop de 40 miljarder kronor som krävdes, på vilket svaret blev att: ”Så länge inte Kim Jong Un gör något galet och finansmarknaden fortsätter att se ut som den gör, så kommer det inte bli några problem.”
Efter mötet kom flera fram och erkände att de tänkt i liknande banor, men inte velat sticka ut hakan.
– Jag kan ju förstå att folk var entusiastiska. Skellefteå har legat i bakvattnet i många år och här såg man sin chans. Det lät ju fantastiskt, för Peter var verkligen en grön Jesus. Men jag tyckte det kändes orealistiskt, man gapade efter för mycket.
– Tyvärr blev jag sannspådd.
Lugnt hos IF Metall inne på Northvolt
Molnen har skingrats. Solstrålarna landar platt på den enorma ljusgrå fasaden. Framför oss tornar den jättelika batterifabriken upp sig. Byggnaderna är konstruerade i stål, betong och aluminium, och påminner mer om ett ointagligt fort på en främmande planet än en typisk industri i norra Sverige.
Genom grindarna passerar arbetare och tjänstemän med sammanbitna miner. Trötta efter ett arbetspass, och framför allt på medias frågor. Ingen som kommer ut från batterifabriken vill prata med oss.
Under dagen har det varit ganska lugnt i IF Metalls baracker inne på fabriksområdet, säger förtroendevalda Anders Jakobsson och skyddsombudet Johan Brännström.
– Inne på barackerna har nog ett tiotal kommit fram, men via mejl eller Teams har det varit desto fler, säkert 50 stycken.
I barackerna svarar de förtroendevalda på oroliga medlemmars frågor. Men den fackliga närvaron på batterifabriken har inte alltid varit självklar. Innan varslet i höstas var endast varannan arbetare medlem i facket, säger Anders Jakobsson. Efter varslet hade drygt 90 procent gått med.
Frågorna handlar till störst del om den statliga lönegarantin och arbetsvisum. Facket kan inte göra mycket mer konkret än att informera, säger de. Utan arbetsvisum försvinner de flesta skyddsnät.
– Exempelvis betalas inte a-kassan ut när man inte längre är i Sverige, och man mister ersättning för föräldraledighet.
Vilka är de allvarligaste fallen ni hanterar just nu?
– De som blir krisartade är de som bara har två veckor kvar på sitt visum. Då har man inte en chans. Du får din uppsägning och sen har du ett par dagar på dig att lämna landet. Många har sagt upp sina lägenheter på förhand för säkerhets skull, säger Anders Jakobsson.
En man går planlöst fram och tillbaka på parkeringen intill grindarna. Han stryker sig besvärat över pannan. Situationen är fruktansvärd, säger han. Både för honom själv och för hans vänner.
Över 300 000 kronor har han lagt på en masterutbildning i Sverige, sökt hundratals jobb, endast Northvolt nappade. Här har han nu jobbat på produktionsgolvet i Downstream 1 med uppgifter som inte har något med hans masterexamen i finans att göra.
Många har uppehållstillstånd kopplat till arbetet: ”Oerhört välutbildade”
Att utbildning inte matchar arbetsuppgifterna är snarare regel än undantag för arbetskraftsinvandrarna. De flesta som jobbat på golvet på Northvolt, varav många kommer från ett land utanför Europa, är välutbildade, arbetsamma och engelsktalande, säger Anna-Klara Granstrand, initiativtagare till nätverket Women Welcome i Skellefteå.
– På samma sätt som vi vet att vi har världens högst utbildade vårdbiträden och taxichaufförer, så är de på golvet oerhört högutbildade. Vissa har fått barn under tiden de studerat och jobbat. Om man nu måste flytta tillbaka till Pakistan med en sjuåring, så undrar man ju hur de ska integreras där, säger hon.
Sedan ett och ett halvt år tillbaka träffas kvinnorna på lokalen Hubben i centrala Skellefteå en gång i veckan. Det pratas om allt mellan himmel och jord, men självklart kretsar mycket kring Northvolt.
Många har, tillsammans med sina familjer, nu hamnat i en migrationsrättslig limbo. De flesta har sitt uppehållstillstånd kopplat till arbetet. När arbetet på Northvolt försvinner har de tre månader på sig att hitta nytt jobb med en månadslön på minst 28 480 kronor. Annars måste de lämna Sverige.
Har äntligen fått nytt jobb: ”Som att vakna från en mardröm”
Mahesha Mendis kom från Sri Lanka till Luleå för fem år sedan med sin make Dinesh och fyra år gamla son. Innan de kom till Skellefteå bodde de på flera olika orter i norra Sverige medan hon läste en masterutbildning på Luleås tekniska högskola.
Tiden för Mahesha på Northvolt blev kort. Efter ett halvår som tillverkningsassistent blev hon av med jobbet i det stora varslet i höstas. Därefter följde månader av jobbsökande utan att få svar.
Men dagen vi träffar henne vände lyckan, hon har fått besked om anställning hos kommunen. Nu ska hon hjälpa andra att fila på sina CV.
– Det känns som att jag äntligen kan andas. Som att vakna från en mardröm, säger hon.
Maken Dinesh har fått sämre nyheter. Han jobbade på Northvolt i ett och ett halvt år och har, precis som tusentals andra, just fått uppsägningsbesked. Trots att det varit skakigt kom konkursbeskedet oväntat.
– På måndagen sa man att de anställde ny personal, och undrade om jag ville byta till en bättre roll. På tisdag kväll kom beskedet att bolaget planerade att ansöka om konkurs. Sen kom nyheten på onsdagsmorgonen, säger Dinesh.
– Jag kände mig riktigt förvirrad. Det är första gången under hela mitt tjugo år långa yrkesliv jag upplever det här.
Snart nioåriga sonen Rami har rotat sig med vänner, skola och fotboll på fritiden. Mahesha berättar att han inte vet hur man talar modersmålet singalesiska.
Trots läget hoppas båda makar på att Northvolt ska komma tillbaka i ny regi.
– Jag hoppas verkligen att det bästa inte hänt än, att Northvolt lyckas ta sig ur det här läget och fortsätta, säger Mahesha.
Narges skadade sig på Northvolt: ”Förlorat min kropp och mitt arbete”
På Hubben träffar vi även Narges Aalaei. Hon kom tillsammans med man och två barn från staden Shiraz i södra Iran till Västerås. Hon började jobba på Northvolt för två år sedan efter att ha tagit sig igenom två års masterstudier i business management på Mälardalens universitet. För familjen är återvändo inte ett alternativ.
– Det finns inget alternativ än att stanna i Sverige. Jag är från Iran.
Efter att ha bränt sig på handen och foten vid två tillfällen, var hon med om en allvarlig arbetsplatsolycka i april i fjol där hon skadade höger hand, arm och delar av nacken. Olyckan medförde nervskador, som gjort att Narges tappat viss känsel i handen, samt smärtor i nacken och handleden.
Efter en operation i nyckelbenet, en plastskruv i nacken och timmar av fysioterapi är läget bättre. Sedan april förra året är hon sjukskriven och har den senaste tiden jobbat 25 procent. Nu har hon fått sitt uppsägningsbesked.
– Det känns som en tidsbomb hemma. Vi vet inte vad vi ska göra. Om vi hade mer tid och mindre stress hade vi kunnat hitta ett jobb. Vi är hårt arbetande människor och vill ha kvar det här livet, säger hon.
– Jag har förlorat min kropp och mitt arbete. Nu måste jag kämpa för att få försäkring, och sen ett nytt jobb.
Maken Ehsan jobbade med IT på Northvolt. Han blev av med jobbet i höstas och har inte hittat något nytt. Någon av dem måste nu hitta ett nytt jobb för att kunna stanna i Sverige.
– Mina barn måste stanna i Sverige. Det är mitt mål. Jag har sökt jobb på flera företag, bland annat Stegra. Harald Mix får gärna ta min andra arm, så länge jag får stanna, säger Narges.
Har sökt jobb på Stegra: ”Många man konkurrerar med just nu”
Ett par kilometer bort från mötesplatsen Hubben har vi stämt träff med 30-åriga Robert Twagiramungu. Klockan är strax över tre och han har precis slutat sitt pass på fabriken. Han har svart keps, svart hoodietröja och svarta cargobyxor på sig. Allt med små vita Northvolt-loggor.
I en stor tvåa bor han tillsammans med en rumskamrat, som också är från Rwanda. Det är en typisk ungkarlslya. I vardagsrummet står en svart läderfåtölj framför en svart tv. I hörnet står en svart dator med tillhörande svart gejmingstol. Rostfärgade fläckar pryder de kala väggarna.
– Jag vägrar asyl. I värsta fall får jag åka hem till Rwanda. Där finns det bra jobb som matchar min utbildning, men jag är optimistisk och flexibel. I bästa fall får jag stanna och jobba med något relaterat till min utbildning. Men jag vägrar asyl, säger han.
Robert utbildade sig inom datavetenskap i Sverige, men har de senaste två åren arbetat som processoperatör på Northvolt. Innan flera moment blev automatiserade var jobbet ofta tungt. Då kunde man få flytta tunga fat och andra tunga tillbehör på produktionsgolvet, säger han.
Han har sökt en hel del jobb. Bland annat på Stegra, Volvo och ett företag som tillverkar bultar i Stockholm. Under arbetspasset på förmiddagen fick han ännu ett avslag.
– Marknaden verkar vara mättad. Det är så många som söker jobb just nu. När man ser ett jobb på Linkedin är det minst 100 andra som ansökt till samma position. Så det är många man konkurrerar med just nu.
Northvolts konkursbesked, beskriver han, kom som blixt från klar himmel. Signalerna från företaget hade varit goda.
– Jag såg nyhetsnotisen om konkursen när jag vaknade på morgonen och blev helt chockad. Direkt tänkte jag: Varför hittade jag inte ett jobb tidigare? Vi hade ju redan sett hur dålig situationen var förra året.
– Men alla hoppades in i det sista på att det skulle gå bra, vi fick mejl från företaget som sa att allt gick bra och efter Scanias investeringar hoppades alla på att det skulle ljusna. Så kom det här. När jag sen kom till jobbet på dagen var det knäpptyst.
Vad tänker du om framtiden nu?
– Jag har inte gett upp, och hoppas fortfarande på att hitta något. Jag är väldigt optimistisk av mig och hoppas på att jag hittar något. Kanske inte i relation till min utbildning.
Kom till Sverige från det politiska kaoset i Bangladesh
På en mer utsmyckad vägg på andra sidan Klockardalsparken i norra Skellefteå hänger en tavla med ordet ”bari”. Det är bengali och betyder ”rötter”, förklarar 32-åriga Tanvir Reza Akash från Bangladesh.
Intill den inramade affischen brukade en tv stå på en bänk. Men både tv:n, den tillhörande bänken och en hängstol som brukade stå i det motsatta hörnet har paret sålt på Facebook. Långt under vad Tanvir och frun Mahfuza, 28 år, köpte dem för.
– Vi har försökt att göra det här till vårt hem. Allt vi har här köpte vi i nyskick på Ikea och Jysk.
I bostadshuset har tio personer redan sagt upp sina hyreskontrakt, säger Tanvir, men paret hoppas fortfarande på att få stanna. De vill inte ta något beslut innan konkursförvaltaren har gett ett definitivt besked.
Varje dag ploppar 10–20 nya saker upp på Facebook Marketplace, men ingen vill köpa något.
– Hela tiden tänker man: Borde vi sälja, eller inte? Soffan här köpte jag för 6 000 kronor, och köpare vill bara ge 1 000 kronor för den. Samma sak med kaffemaskinen som vi köpte för 1 500. För den blev jag erbjuden 200 kronor. Då svarade jag irriterat: Kom hit och ta den gratis, säger Tanvir.
Tre veckor innan konkursbeskedet verkade allt gå bra. Hela hösten har varit ”helt makalös” för Northvolt, säger han. Alla battericeller levde upp till standarden, kunderna var nöjda och kaffemaskinen på avdelningen hade kommit tillbaka. Den hade försvunnit under krisen i höstas.
Framtidshoppet gav Tanvir och Mahfuza ökat självförtroende. De flyttade till en ny lägenhet, och paret ansökte om visum för deras mammor i Bangladesh. Tanvir köpte en bil för 40 000 kronor.
Två veckor senare vände allt.
– Åtta timmar innan den första nyhetsnotisen om konkursen kom hade jag utvecklingssamtal med min chef. Jag gick hem med en väldigt bra känsla i bröstet. Både chefen och jag var nöjda.
– Stämningen på golvet var positiv, så när nyheten kom så skrattade vi bara. Det är inte möjligt, vi producerar ju så in i helvete. Jag jämförde med förra året när vi hade alla möjliga problem och såg förbättringarna med mina egna ögon.
Tanvir och Mahfuza kom båda hit med en dröm. Dels att få slippa det vardagliga och politiska kaoset i Bangladesh. Men också för att få jobba för den gröna omställningen.
– Vi kommer från Asien och vet allt om oljepolitikens konsekvenser. De få länder som har olja höjer priserna och alla andra lider. Så jag var jätteglad över att få jobba för ett företag som ville vara med och ställa om samhället från oljeberoende, säger Tanvir.
Nu söker han drygt tio jobb per dag och ansökningarna går till Umeå, Boden, Borlänge, Stockholm och Göteborg. Till företag som ABB, Hitachi, Scania och Skellefteå kommun. Men utan framgång.
– Om någon köper företaget kommer de behöva oss. Över 2 000 personer är i min situation. Men om det tar, låt säga, fyra månader kommer de förlora oss alla. Med tanke på storleken på fabriken så undrar man ju … var ska de få tag på folk?
