Riktiga pengar är bättre än luft i lönekuvertet

Krönika november 2010

Det var inte länge sedan Pappers förhandlade om ett nytt avtal. Det var som ni minns en hård avtalsrörelse där vi tvingades möta en hårt sammansvetsad arbetsgivarfront som hade segervittring med långa förhandlingar, övertidsblockad och strejk.

Avtalen inom industrin blev kortare än vanligt, särskilt för tjänstemännen som skrev på för 18 månader. Det innebär att det snart är dags igen, inte för strejk och blockad förhoppningsvis, men för nya förhandlingar.

Pappers har sedan Industriavtalet kom till hört till undertecknarna av detta avtal. Det innebär att vi strävar efter löneökningar som är så stora som möjligt, dock inte så stora att den internationellt konkurrensutsatta industrins konkurrenskraft skadas.

Detta förhållningssätt har i små steg gett oss betydande reallöneökningar. Det ska jämföras med perioden innan Industriavtalet fanns, då vi ibland fick löneökningar som på papperet såg stora ut men som när vi kom till affären visade sig ha blivit uppätna av ständiga prishöjningar. På papperet höga löneökningar tillsammans med hög inflation gjorde att medlemmarnas (och alla andra löntagares) lönekuvert fylldes med luft i stället för med köpkraft.

Tack vare Industriavtalet och den låginflationspolitik som tillämpats sedan dess tillkomst, har vi tagit oss ur den onda inflationscirkeln. Det ska vi vara förbannat glada över. Riktiga pengar är bättre än luft i lönekuvertet.

Nu är Industriavtalet hotat, och det av olika skäl. På den fackliga sidan blev vi lite osams när samordningen fackförbunden emellan inte fungerade riktigt bra under förhandlingarna, särskilt under förhandlingarnas slutskede. Olika längder på avtalen och delade meningar om vikten av att reglera olika frågor, som till exempel den så kallade inhyrningsfrågan, gjorde att vi har haft en hel del att diskutera.

Nu är de diskussionerna i allt väsentligt färdiga och vi är i full färd med att samordna oss på ett bättre sätt inför framtiden. Det är viktigt att vi har kommit fram till en ny enighet och det är nu alla förbunds ansvar att vårda denna enighet så att den bär hela vägen fram till ett nytt avtal som kan bli en vettig norm för löneökningstakten på hela den svenska arbetsmarknaden.

Arbetsgivarna har varit, och verkar i skrivande stund ännu vara, mycket osams om hur lönebildningen i Sverige ska ske framöver. Den största arbetsgivarorganisationen, Teknikföretagen, har sagt upp Industriavtalet; de har nyligen fått sällskap av Teko-arbetsgivarna.

På andra håll, hos vår motpart Skogsindustrierna och andra betydande arbetsgivarorganisationer, vill man hålla fast vid Industriavtalet. Det är alldeles utmärkt! Nu måste de bara snabbt bli överens om tagen; det är nödvändigt för att i tid kunna få ett normerande avtal på plats.

Det kan bli nog så svårt när Teknikföretagen och Teko är på villovägar, så helst borde de två också komma tillbaka till Industriavtalet. Det kommer nog tyvärr inte att ske. Det är därför viktigt att de mer ansvarstagande arbetsgivarorganisationerna håller ihop och för effektiva och konstruktiva förhandlingar med facken.

Vi i fackförbunden måste naturligtvis också vara noga med att agera redigt och rationellt. Våra medlemmar har många berättigade krav, men alla kan inte tillfredsställas i en och samma avtalsrörelse. Vi bör tänka noga efter vilka krav som är allra viktigast och som dessutom är genomförbara i den turbulenta situation som vi befinner oss i just nu och säkert alltjämt kommer att befinna oss i när förhandlingarna startar.

Problemen är många: försvagat industriavtal, splittrade avtalsperioder, grälande arbetsgivare. Och i vassen lurar krafter som vill föra oss tillbaka till den inflationsdrivande huggsexa som rådde innan Industriavtalet kom till.

Det känns inte som att avtalsrörelsen behöver kompliceras ytterligare.

JAN-HENRIK SANDBERG