Färre får ny chans

Rehabilitering eller inte – det beror på din arbetsgivare. Bilmekanikern Justin Russell slipper byta tunga växellådor sedan han kom tillbaka från en lång sjukskrivning. Tommy Bäckström hade mindre tur. När han inte längre kunde gå ensamma jourer blev han uppsagd.

Justin Russell, 38, böjer sig fram över kylaren till en silverfärgad Hyundai Accent och pekar in bakom lyktan.

– Det var omöjligt för mig att byta lampor, säger han. Pillet och vridningen av handlederna fungerade inte.

Han visar upp handen med ett långt ärr från handflatan upp över handleden. Det är mycket bättre nu, men fortfarande kan handen kännas stel när han kommer hem på eftermiddagen. Det sticker och ilar, som kryllande myror under skinnet.

Justins jobb har delvis anpassats sen han opererades för karpaltunnelsyndrom förra vintern. Han slipper de tyngre jobben och han försöker ta pauser så fort han känner av handen. När han ska använda vibrerande slipmaskiner tar han på sig speciella skyddshandskar med silikonkuddar som företaget köpt. ”Dyra”, säger han när han demonstrerar de väl använda handskarna.

Justin har fått det som Försäkringskassan kallar arbetslivsinriktad rehabilitering.

För andra långtidssjuka kan det handla om att pröva en annan tjänst eller ett helt nytt jobb.

Men Dagens Arbetes granskning visar att allt färre får den ersättning som ska täcka arbetsträning och utbildning under sjukskrivningstiden. Antalet personer som fick rehabiliteringsersättning minskade från 53 000 till 20 000 under åren 2003 till 2010.

Nedgången fortsatte efter att de nya sjukreglerna med tidsgränser infördes, trots att förändringarna motiverades med att fler skulle få rehabilitering och stöd att återgå till jobbet.

För att få ersättning krävs en plan som Försäkringskassan varit med och gjort upp. Men det är arbetsgivaren som ska se till att du får rehabilitering. Det säger Arbetsmiljölagen och det är ingenting nytt. Lagen är lika tandlös som tidigare, den som bryter mot reglerna riskerar inte något straff.

Det nya sjuksystemet har inte gjort saken bättre. För den som är sjuk längre än sex månader minskar trycket på arbetsgivaren att ordna med rehabilitering eftersom arbetsförmågan ska prövas mot alla jobb som finns.

Justin på Bilbolaget i Uddevalla har klarat sig hyfsat, än så länge. När den här tidningen går i tryck har han opererat även den andra handen.

Justin är inte orolig. Det ordnar sig, tror han.

– Vi trivs med honom, säger verkstadschefen Håkan Johansson.

Chefen är mån om honom. Det är svårt att få tag på erfarna bilmekaniker.

Men chanserna att få rehabilitering har också att göra med var du jobbar, i vilken bransch. I många industrier har omorganisationer gjort att de så kallade ”rehabplatserna” försvunnit.
Några exempel:
• Lokalvård på dagtid, som kan vara en möjlighet för före detta sjuka som inte klarar skiftjobb, outsourcas på många företag. Samma gäller receptioner och personalmatsalar.
• På allt fler stora industrier har förråden blivit ett slags självbetjäningsstationer, ungefär som på stormarknader där kunden själv scannar in varorna.
• Enskilda arbetsställen med lindrigare arbetsuppgifter läggs in i rotationssystem med flera olika stationer.

IAC-fabriken i Färgelanda hamnade, precis som andra underleverantörer till bilindustrin, i en tuff situation under krisen för några år sedan. Personal sades upp och en del av monteringen outsourcades. Företaget snabbade upp takten genom fyratimmarsleveranser till företag som Saab i Trollhättan.

På IAC finns ett avtal med företagshälsovården, rehabgrupper och en person på personalavdelningen som jobbar med rehabiliteringsfrågor. Det låter bra, men verkligheten ute i fabriken ser annorlunda ut. Det vet Tommy Bäckström, 51, och Matthias Larsson, 37.

Tommy Bäckström minns det stora personalmötet med platschefen. Han talade om att de skulle bygga upp ett A-lag, med bara de bästa spelarna.

Tommy hade svårt att sova på natten, han förstod vad det innebar. Men uppsägningen kom inte. I stället blev han inkallad till avdelningschefen som sa att han inte var kvalificerad för jobbet i elverkstan. Tommy som jobbat som produktionselektriker på IAC i 20 år.

Chefen ville att Tommy skulle arbetspröva på måleriet, avdelningen som var i störst behov av folk. Det var också platsen med sämsta tänkbara arbetsmiljö för Tommy som har en lång sjukdomshistoria efter en fallolycka på ett tidigare jobb.

Han försökte, men varje dag på måleriet slutade med att han var så dålig att han inte kom upp ur sängen dagen efter. För att slippa löneavdraget för karensdagen bad han om att schemaläggas på måleriet under fredagarna så att han kunde vila ut på lördagarna. Men det blev ett nej.

Efter ett par dagar orkade han inte mer. Axlarna och ryggen värkte. Våren 2010 blev han uppsagd efter en lång sjukskrivning. Det fanns inte så mycket att göra, 6-månadersgränsen i sjukreglerna närmade sig och då skulle han ändå prövas mot andra jobb.

Tommy saknar arbetet på elverkstan och sina arbetskamrater, trots att han gillar sitt nya jobb på Färgelanda IF. Han tror att han kunnat fortsätta som elektriker om han sluppit arbetsuppgifter som innebar klättring på höga robotar, ensamma jourer och tunga lyft.

Matthias Larsson tycker att rehabmötena på IAC var helt okej. Visst, de skulle underlätta jobbet för honom. Absolut, Matthias skulle slippa arbetsuppgifter som var svåra att utföra med hans skadade knä.

Men när han kom ner till produktionen igen var allting som vanligt. Ingen chef frågade hur han mådde, hur arbetet fungerade.

Ganska snart efter att han kommit tillbaka blev han sjukskriven igen. Inga vridrörelser, sa läkaren. Men jobbet var fullt med moment som var svåra att klara utan att vrida på knäet. Benet svullnade upp och ledde till en ny sjukskrivning.

Matthias har svårt att förstå hur företaget resonerar. Innan han opererades var han tjänstledig i fyra år för att plugga på högskolan till ingenjör. Men intresset är svalt, han tror inte ens att ledningen vet vad han pluggat.

Nu kör han en eldriven vagn och fyller på förråden vid de olika monteringsstationerna. Det är inte direkt ett jobb som kräver högskoleexamen, men han trivs. Det är bra stämning på avdelningen, bra arbetskamrater och, framför allt, en chef som bryr sig.

Tillbaka på Bilbolaget i Uddevalla träffar vi Lennart ”Löken” Johansson, 61. Han är i färd med att tvätta en splitterny Saab 9-5:a. Han sköljer bilen med en högtrycksspruta som låter som ett gammalt propellerflygplan. Sen schamponerar han in bilen och drar i gång den dånande sprutan igen.

Efter det väntar besiktning av en begagnad Opel Astra och några däckbyten. Jo, det är tur att Löken finns här, säger en arbetskamrat. ”Tänk om säljarna var tvungna att smutsa ned sina fingrar.”

Löken jobbar heltid nu, sedan Försäkringskassan drog in hans halva sjukpenning. Det fungerar någorlunda, säger han, men han är dödstrött på kvällarna.

Löken är ett slags alltiallo på Bilbolaget. Det har han varit sedan han anställdes i slutet på nittiotalet. För några år sedan började han få besvär av sin diabetes, högt blodtryck och en ständig kraftlöshet.

Det gäller att ta det lugnt, inte jäkta.

Löken gör en bra insats, säger företaget. Men de slipper betala en stor del av hans lön, eftersom Löken får lönebidrag från Arbetsförmedlingen. I annat fall hade det inte gått.

JEANETTE HERULF