”Arbetarna skämdes över sina låga löner på Volvo”

Arbetarna skäms för sina låga löner och måste jobba extra för att få ekonomin att gå ihop. Det berättar professor Nora Räthzel för Dagens Arbete. Hon har gjort en stor studie med djupintervjuer bland Volvoarbetare i Indien, Sydafrika och Mexiko. I intervjuerna säger arbetarna att Volvo har sämst arbetsvillkor i branschen.

Hur kommer det sig att du besökte arbetarna på Volvo i Bangalore?

– Det var en del i ett forskningsprojekt som finansierats av Vetenskapsrådet. Vi har studerat arbetarnas vardag i ett transnationellt företag, såväl på jobbet som på fritiden. Vårt exempel har varit Volvokoncernen eftersom det är ett av de största transnationella företagen som är baserade i Sverige. Vi har rest och undersökt hur arbetarna har det i Sverige, Mexiko, Sydafrika och Indien. Just nu håller vi på och sammanställer forskningsresultaten för publicering.

Vad berättade arbetarna för dig i Indien?

– Den dominerande bilden som vi fick från arbetarna och från fackföreningsrepresentanterna var att de ansåg att de fick lägre löner än på liknande fabriker i Indien.

– I alla tre fabriker i Bangalore var arbetarna också mycket oroade över Volvos strategi att utöka antalet bemanningsanställda och visstidsanställda. Det var inte ovanligt att en majoritet av arbetsstyrkan bestod av osäkert anställda. Det medförde en rad problem när det gäller löner, anställningstrygghet och att bli representerad av facket och så vidare. Vi ser samma utveckling i Europa också, till exempel i Umeå där Volvo nu börjat anställa via ett bemanningsföretag. Men i Indien sker det i större skala.

– Arbetarna framförde också kritik mot hårdare regler mot förseningar. Företaget har infört regler som innebär att den som kommer en halvtimme för sent blir av med halva dagslönen. Har man en låg lön från början betyder det väldigt mycket. Facket har försökt få bort det här och driver ett fall i arbetsdomstolen just nu.

Hur ser ledningen på facket?

– Volvoarbetarna på de tre fabrikerna i Bangalore har varsin fackklubb och de har också en gemensam federation. Men företagsledningen har inte godkänt federationen trots att den är godkänd av myndigheterna. De har inte heller godkänt att fackklubbarna är medlemmar i det centrala facket, vilket gör att de har sämre ekonomiska förutsättningar och tillgång på juridisk expertis.

– Facket har inte heller någon egen lokal och får inte heller ledig tid för fackligt arbete. Om de till exempel driver ett rättsfall så måste fackföreningsledaren ta ut semester för att kunna närvara i rättssalen.

Vad drar du för slutsatser efter dina resor till Volvos fabriker i Indien, Mexiko och Sydafrika?

– Jag vill betona att vårt huvudsakliga fokus var att förstå hur vardagslivet ser ut för arbetare i ett transnationellt företag. Vi ville veta om de kände sig som en del av en internationell organisation, hur de förhöll sig till andra arbetare inom samma företag i andra länder och hur deras arbetliv och fritid såg ut.

– Vi var inte alls beredda på den dominerande berättelse vi sedan fick höra. Volvo anses ju vara en ganska bra arbetsgivare här i Sverige. Men i de här länderna sa både arbetarna och deras fackföreningar som vi intervjuade att Volvo är den sämsta arbetsgivaren jämfört med liknande företag som de har erfarenhet av. Till exempel japanska eller tyska företag. Det var slående hur lika de svarade. Det kom som en överraskning.

– Det var också överraskande att arbetarna, i alla de här tre länderna, drog sig för att berätta att de jobbade på Volvo. De skämdes eftersom folk då tog för givet att de tjänade bra med pengar samtidigt som de i själva verket fick en lön som de inte kunde leva på. Arbetarna skämdes över sin låga lön på Volvo och berättade för oss att de var tvungna att jobba extra på kvällar och helger för att få ekonomin att gå ihop.

Hur mycket vet den svenska företagsledningen om arbetsförhållandena utomlands?

– Alla arbetare och fackföreningar vi intervjuade berättade att de hade haft besök av chefer från Sverige, antingen regelbundet eller mer sällan. De sa att de hade berättat för dem om sina arbetsvillkor. Men ingenting hade hänt.

Hur kan Volvo låta det här pågå tror du. Är de inte rädda om sitt varumärke?

– Ingen känner till det! Alla antar att Volvo, som har ett gott rykte, även tar med sig sina goda arbetsförhållanden utomlands. Men enligt vår forskning så stämmer inte den föreställningen. Till exempel sa arbetarna: ”Vi får en broschyr som kallas The Volvo Way, där det står att företagets kultur är att ta hand om människor. Men vi som arbetar här frågar oss, var finns den här Volvokulturen? Var finns omsorgen för individen? Vi märker inte av den kulturen eftersom de inte betalar oss anständiga löner.”

Varför är det just Volvo som, enligt arbetarna, är sämre än de andra företagen?

– Jag tror det är enkelt: Volvo har insett att de kan komma undan med det. Arbetslösheten är så hög i de här länderna. Folk är glada att få vilket jobb som helst. Många sa till oss att de skulle vilja jobba någon annanstans men att det inte fanns några andra jobb.

Fotnot: Nora Räthzel är professor i sociologi vid Umeå universitet. Forskningsresultaten från Volvostudien kommer att publiceras senare i år. Dagens Arbete besökte nyligen Volvoarbetarna i Indien som hungerstrejkade för bättre villkor. Läs reportaget här.

Mikael Färnbo