”Man jämför sig aldrig med de som fått det sämre”

Det alltid är intressant att jämföra sig med de som fått ut något bättre – men man jämför sig aldrig med de som fått det sämre, säger Lars Ask från Volvos koncernfack. Här försvarar han uppgörelsen med företaget.

Hur ser du på utgången av förhandlingen i Säffle?

– Vi hade givetvis hoppats på att få ut mer, men man känner när man kommit till vägs ände. Från början hoppades vi kunna rädda 50-60 metalljobb till det nya bolaget som kommer att bedriva verksamhet i Säffle. Nu blev det knappt 30 metalljobb som vi i slutändan kunde rädda, men totalt ca 60 med tjänstemännen. Men jag vet att företaget håller på att jobba aktivt på att hitta fler ersättningsjobb.

Brukar säga att en bra förhandling ska bägge parter vara någorlunda nöjda? Är du det?

– Man kan aldrig vara nöjd när en verksamhet ska lägga ner. Det finns inte på kartan. Vi hade helst sett att tillverkningen fanns kvar. I den frågan hade vi tyvärr inget stöd i den rapport som löntagarkonsulten tog fram. Hela bussbranschen i Europa är en förlustaffär för alla aktörer.

Men om man ska försöka få det bästa ur en dålig situation –är du nöjd med förhandlingsresultatet?

– Vi fick 2,6 miljoner kronor i extra omställningsstöd till att finna nya jobb. Ju mer pengar man kan stoppa i en sådan påse desto större förutsättningar att man kan hjälpa den enskilde att hitta ny sysselsättning.

Där finns det en kritik från de anställda i Säffle: 10 000 kronor är ett genomsnitt. En del kanske inte får någonting, andra får mer. Hur ser på det?

– Somliga kommer att hitta nya jobb snabbare än andra. För dem behövs inte omställningsstödet i samma utsträckning som för andra. Det handlar om att hitta en solidarisk och kollektiv lösning. Att ge var och en 10 000 kronor i handen hade därför varit orättvist. Det hade inte varit till något stöd för dem som har det svårare än andra att finna ny sysselsättning.

Vad hade ni för mål när ni satte er att förhandla?

– Ambitionen var att så många som möjligt skulle kunna få avtalspension. Nu blev det ett 20-tal som får avtalspension, alla som fyllt 61 år. Vi hade velat gå längre ner i åldrarna. Dessutom ville vi, som jag sa tidigare, ha betydligt fler metallare anställda i det nya bolaget.

Utifrån era ambitioner – hur värderar du resultatet?

– En förhandling innebär alltid att man måste ge och ta. Vi kunde ha sagt blankt nej till det som vi i slutändan erbjöds. Då hade det blivit en rak turordningslista till det nya bolaget och då hade de som nu fick avtalspension istället fått ta plats i det nya bolaget. Det var i realiteten alternativet.

Hur länge förhandlade ni?

– Vi hade två regelrätta förhandlingstillfällen. Vid första tillfället förhandlades organisation, och vid andra tillfället turordning. Däremellan hade vi flertal överläggningar.

Gick det för fort?

– Jag vet att en del anser att förhandlingen gick för fort. Men har man förhandlat i många år så lär man sig efter ett tag när dörren slås igen och inget mer finns att hämta. Det hade knappast hjälpt om vi hade suttit både två och tre gånger till. Vi hade ändå inte fått ut mer. Detta var vad som erbjöds.

Att gå vidare till central förhandling?

– Då hade vi kunnat mista allt som vi trots allt hade uppnått. Vi ville inte riskera det.

Hur vill du beskriva Volvo som motpart i förhandlingen?

– Det är ingen elak motpart. Men de har en budget att hålla sig till. Om de nu gjorde det eller överskred den vet jag inte. De redovisar inga sådana belopp för oss.

Nu finns det inget regelverk som tvingar föreratget att betala ut pengar i samband med en nedläggning. Vad kunde ni referera till?

– Att Volvo skulle komma ut ur det här med ett så gott anseende som möjligt. Anseendet är viktigt för varumärket och inte helt oviktig ”good will” gentemot de anställda.

Tycker du att Volvo räddade sitt anseende i och uppgörelsen om Säffle?

– Den bedömningen överlåter jag åt företaget att göra.

Vi har jämfört med vad Ericsson satsade när de häromåret när de lade ner produktionen i Gävle. Samtliga anställda fick minst 2 årslöner. Alla över 58 år fick avtalspension. Vad tänker du när du hör talas om en sådan uppgörelse?

– Vi hade som sagt ambitionen att nå en bättre uppgörelse i Säffle.  Jag kan säga att det alltid är intressant att jämföra sig med de som fått ut något bättre. Men man jämför sig aldrig med de som fått det sämre. I de flesta fall betalar inte företagen ut ett enda öre eftersom de inte behöver det.

Harald Gatu