”Kom ihåg mig som metall­arbetare”

Lite skämtsamt brukade han säga att han precis som Jesus var född i ett åsnestall. Marcello Malentacchi var Volvoarbetaren som blev ledare för all världens metallarbetare. Harald Gatu minns mannen som hade en önskan: ”Var snäll och kom ihåg mig som metallarbetare.”

Med cykeln tog han sig en gång ut i världen. Och lämnade denna värld i samband med en cykeltur. Marcello Malentacchi återfanns i helgen död intill sin cykel efter en tur i trakterna av sin hemstad Grosseto i Italien.

Det var just cyklingen, favoritsysselsättningen, som han skulle få tid med igen som pensionär. Cyklingen som en gång hade tagit honom ut i världen.

Grosseto ligger i regionen Toscana och inte långt från havet. Två och en halv mil från hemmet låg semesterorten Riva del Sole där svenska familjer semestrade i solen. Marcello cyklade dit och fick en försmak av Sverige. När han var sjutton år beslutade han sig för att bege sig till Sverige.

Pappan och mamman försökte hindra honom. Men det var förgäves. Han skulle ut i världen och han kom ut i världen. Cykelturerna till badorten ledde ynglingen ut på en lång och osannolik resa.

Den yngling som en gång trotsade sina föräldrar och liftade upp till Sverige kom att bli ledare för 25 miljoner metallarbetare.

Liftandet förde honom först till diskjobb på restauranger i Stockholm och sedan Göteborg. Av en slump passerade han Volvos anställningskontor. Marcello hamnade vid monteringsbandet.

Och med tiden på ett fackföreningsmöte. De ville ha honom till skyddsombud. Han blev livrädd. Skyddsombud? Skydd….var inte detsamma som kondom?

På fabriken fanns ett ombud för RFSU som sålde kondomer. Han kallades på skämt för huvudskyddsombudet. Vad skulle mamma säga hemma i det katolska Italien om Marcello sålde kondomer?

40 år senare är jag med honom när han som avgående generalsekreterare i Internationella metallarbetarfederationen IMF återvänder till sin gamla arbetsplats, monteringen på Volvo Torslanda. Han stötte ihop med folk han hade jobbat med. Som Kari Aro och Tarmo Ahonen. De talade minnen från den stora strejken 1970. Om de heta stämningarna på Torslanda, hur missnöjet pyrde i de spritindränkta stökiga ungkarlsbarackerna utanför fabriken, hur strejken spred sig till stan, till varven, till Saabs växellådefabrik. Han kom ihåg missnöjets orsaker på monteringen. Kraven var: riktiga arbetsskor och bort med ungdomslönerna.

Under sina tjugo år som generalsekreterare på IMF, Internationella metallarbetarefederationen, fick han se hur fabrikernas kollektiva kraft – människorna som jobbar där – kunde användas för att ändra historiens gång. 

– Genom mobilisering, sa han kort.

I Sverige har vi nått långt med rikstäckande kollektivavtal, sa han. Men…

– Kanske det skulle behövas lite mer strejker nu. Det är för stillsamt i Sverige. Man måste mobilisera mer. Man måste visa sin styrka också. Visa att man är en kraft i samhället. Då kan man också påverka mer.

IMF avtackade Marcello Malentacchi vid världskongressen 2009 som hölls just i Göteborg, staden där allt började. Bland representanter från Angola, Danmark, Fijiöarna, USA, Kosovo, Peru, Pakistan och Zimbabwe stod Marcello Malentacchi i tårar och försökte titta på den hyllningsfilm han överraskats med.

En gammal arbetskamrat från monteringen på Torslanda, Miloran Stevanovich talade i filmen, bilder på Marcello i demonstrationer, Brasiliens president Lula tackar känsloladdat för den hjälp han fick som förföljd metallarbetarledare.

När filmen är över exploderade sydafrikanerna i sång.

Marcello gömde ansiktet i händerna.

Rörd och omtumlad yttrade han sina sista ord som generalsekreterare med en röst som inte riktigt bar:

– Please, remember me as a metal worker. Var snäll och kom ihåg mig som metallarbetare.

Marcello Mallentacchi blev 66 år.

I samband med att Marcello gick i pension 2009 skrev Harald Gatu ett porträtt som du hittar här.

Harald Gatu