Yasars smycken visas världen runt

Han har fått korset att svänga och inspirerats av actionhjälten He-Mans muskler. För inte så länge sedan sopade Yasar Aydin cafégolv i Lerum. I dag har hans smycken visats i New York, Taipei och München.

Karriären sköt dock fart först när han lade kreativiteten i sina egna händer, långt från hemstaden Alingsås.
Vi sitter på måndagsstängda Platina, en smyckesaffär med arbetslokal och galleri i centrala Stockholm.

Yasar Aydin, uppflugen på en barstol, fingrandes på ett av de mest geniala smycken jag har sett. Ett ”Moving Cross”, eller rörligt kors.
Ett silverhalsband med dubbla kedjor, försedda med en vertikal och en horisontell bit silver som i ett stilla läge bildar ett kors.

När kroppen sedan sätts i rörelse bildar det helt andra mönster.
– Det är inget riktigt kors, men man ser spåren. När du rör kroppen förändras korset. Du tänjer på gränserna.
Yasar menar att det inte finns någon starkare religiös symbol – oavsett religion – än korset.

– Den muslimska kulturen har sin halvmåne, den judiska Davidsstjärnan – som jag också skulle kunna göra ett rörligt smycke av – men för mig är ändå korset den absolut starkaste symbolen för religion.
Yasar säger att han alltid haft en stark tro utan att vara troende.
– Jag går inte efter några religioner. Tror inte på några böcker. Jag tror inte att man kan leva efter någon manual.

Själv är han född muslim i Alingsås.
– Jag är uppvuxen med muslimska föräldrar i ett kristet samhälle, så religionen har alltid funnits där, liksom tankarna om rätt eller fel.
– När man är liten lyssnar man, som äldre bildar man sig en egen uppfattning.

Yasar drar till med en liknelse.
– Jag är fantastisk på att laga mat, men har aldrig följt ett recept. Det viktiga är vad du själv experimenterar fram, vad som smakar bra.
Allt handlar om att hitta sin egen väg.
Följaktligen hoppade Yasar av ekonomiutbildningen i gymnasiet efter bara tre månader.
– Jag kände att skolan inte var någonting för mig.

Yasar berättar att han alltid varit kreativ med sina händer, velat skapa saker och ting.
– Sitta framför en bänk med papper och böcker har inte varit min grej.
Han lämnade skolan och började i pappans butik i Lerum.
– Pappa sålde livsmedel. Han var en av de första som började sälja ”utländska” varor i småbutik och det gick väldigt bra för honom.

Yasar beskriver sin pappa Osman som väldigt omtyckt. Rak, ärlig och skojfrisk. Mamma Aysel jobbade samtidigt på en mindre fabrik som sydde kläder. Båda föräldrarna hade dessförinnan arbetat som industriarbetare på Almedals.
Yasar jobbade i pappans butik i åtta år.
– Till slut ville jag göra andra saker och började på ett café i Lerum. Inte för att det var bättre, men för att det var ett steg till någonting nytt.

Mina vänner blev helt fascinerade: Du måste göra någonting av din talang, inte bara gå runt och sopa golv.

Vid den här tidpunkten hade Yasar gjort en kristallkrona av bara ståltråd.
– Mina vänner blev helt fascinerade: ”Du måste göra någonting av din talang, inte bara gå runt och sopa golv.”

Orden gnagde sig fast.
Yasar hade alltid jobbat med händerna. Tillverkat hyllor och taklampor ”bara för att det är så himla kul”.
– När jag jobbar med sånt känns det som om det är JAG.

Han sökte till Nääs fabriker utanför Gråbo och en förberedande kurs i silversmide. Året var 2004 och Yasar hade hunnit bli 28 år.
– Att det inte blev förr berodde på pappa. Han behövde mig i sitt företag.
Yasar minns att han redan i unga år ”alltid, alltid, alltid sagt att han en dag skulle arbeta med design och form”. 
Han läste heminredningstidningar och närde drömmen om att en dag stå framför målet – Konstfack i Stockholm.
Drömmen gick i uppfyllelse. Efter de två åren på Nääs sökte Yasar till Konstfack och kom in. I dag är han 38 år gammal färdigutbildad smyckeskonstnär med Masters-diplom.

Han pillar på halsbandskorset som han hängt runt halsen.
Det har varit en lång resa.
Jag pekar på halsbandet.
Är korset det bästa du gjort?
– Nej, men det starkaste. För mig är uttrycket väldigt viktigt.

Halssmycket är hans kommersiella jag.
– De stora maffiga sakerna ser jag som  mina konstverk. Silverkorset är också ett konstverk med tanke bakom, fast på ett kommersiellt sätt.

Yasar försvinner in i butikens inre och kommer ut med jättehalsband. I en u-formad läderinramning hänger två anteckningsblock i olika storlek.
– Det här är ett konstsmycke med oskrivna blad som jag kallar ”Rewrite”.
– Jag ville få fram en helig bokkänsla, en symbol för religion, som förändrar sig precis som mitt silverkors. De står båda för samma sak.
– Här kan du skriva ner vad du själv tycker. Det är du som väljer.

Korset såg ljuset sommaren 2011. Precis när han var färdigutbildad.
Yasar berättar att han länge funderat på hur ett annorlunda korshalsband skulle kunna se ut.
– Jag utmanade mig själv. Jag har inte sett eller hämtat inspiration till det någon annanstans ifrån. Det bara kom.

Yasar säger att han inte är särskilt bra på att teckna – om han inte koncentrerar sig – men att han alltid kan se de saker han gör i sitt inre som han sedan tecknar i 3D.
Korset är unikt medan hans ”Wishbone”-smycke hämtat inspiration från det populära hjärtsmycket som kan köpas i var och varannan affär.

Hjärtat kan delas och bäras av två personer om man så vill. Det kan även Yasars önskeben i silver.
– När jag var liten brukade vi syskon alltid bryta kycklingens tur-ben med varandra. Vi tyckte det var roligare än att äta kycklingen.

Silversmyckena till trots är det porslinet som fört Yasar jorden runt.
Efter de första tre åren på Konstfack blev han plötsligt utvald till en stor utställning på den franska porslinsfabriken Bernardaud i Limoges. Som en av sexton konstnärer från hela världen där alla jobbar i porslin.

Utställningen har fortsatt turnera och Yasars konstsmycken har mött publiken i Amsterdam, New York, München, Taipei, Paris och ska nu vidare till Toronto i höst.
– Det var mitt kandidatarbete i silikon, järn, porslin och läder de fastnade för.
Det som ser ut som tjocka korvar?
– Mja, säger Yasar och skrattar till. Strukturen är från den där dockan He-Mans muskulösa armar som jag gjorde än större i porslin. Jag älskar att jobba i porslin, för skörhetens och hårdhetens skull.

Yasar håller fram mobilen och visar smycket på displayen.
– Om jag inte fått reda på att det var He-Mans muskler hade jag aldrig gissat det, säger jag.
Uppenbarligen kan smyckeskonst vara lika svårtydd som annan konst.

Reaktionen på hans smyckeskonst kommer främst från utlandet, där intresset är större än i Sverige.  I en värld som mest handlar om museer och samlare.
– Visst vore det fantastiskt om vanliga dödliga köpte smyckeskonst, säger Yasar.
Vandringsutställningen har lett till att två museer, ett i Frankrike och ett Holland, köpt in hans smycken. Han har också bjudits in som föreläsare på Art & Design i Geneve.

Här i Sverige är det hans rörliga kors som väckt uppmärksamhet – särskilt i modekretsar. Och i alla åldrar.
– Jag får många mejl från hela landet, vilket är otroligt roligt.

Mellan fyrtio och femtio kors har han hunnit tillverka hittills. Inget har hamnat inom familjen. Pappa bär inga smycken men mamma ska få en ring nu när hon fyller år.
Vad tycker de om ditt yrkesval?
– Pappa kom till Sverige och började arbeta i fabrik. Det var ett ”riktigt” jobb som gav pengar och mat på bordet.
– Vi har alltid varit arbetarklass. I början kunde han säga att jag levde i min egen fantasivärld. Han tyckte det var bättre att jag satsade på något som bringar pengar.

Yasar berättar om när han och en vän besökte föräldrarna som semestrade i Turkiet. Det var precis efter Konstfack.
– Pappa frågade; Vad gör du Agnes?
– Jag har också gått Konstfack och nu jobbar jag på Rosendals trädgårdar.
– Med vadå?
– Serverar smörgåsar, står i kassan och diskar.
– Har du gått Konstfack i fem år för att bli diskare?

Yasar skrattar åt minnet. Så typiskt föräldrar.
– Men jag har hört via kompisar i Alingsås att han går runt och är väldigt stolt över mig.

Alingsås, staden han valde bort. Yasar menar att det är en mysig stad – tre, fyra dagar om året.
– Det är en liten stad och jag har både bra och dåliga minnen därifrån, men bara tanken på att återvända skapar ångest.

Yasar berättar att han var en känslig pojke och svårt mobbad under lågstadiet.
– Jag var turk. Och väldigt annorlunda. Lekte mest med flickor och uppträdde själv mer som flicka än pojke. Sånt uppfattas snabbt av omgivningen.

Inte heller var de särskilt många barn med utländsk bakgrund.
– Det var jag, min syster, några kusiner och några jugoslaver. Inte alls som i dag.
– Och det var alltid mina tjejkompisar som skyddade mig, typ.

Yasar beskriver skoltiden som en svår tid.
–  Vissa dagar ville jag inte sätta min fot där, men jag sa aldrig något till mina föräldrar.

Yasar har aldrig ångrat uppbrottet från småstaden, men pengarna? De saknas fortfarande i Yasars liv. För tillfället lever han på ett assistentstipendium, som ska räcka till en halvtid i fem till tio månader.

Han är glad över att det gått över förväntan hittills. Samtidigt vill han åstadkomma mer. Mycket mer.
Framöver väntar en ny kollektion konstsmycken, vars tema han inte vill avslöja.

Och en sak är han fast övertygad om.
– Jag kommer alltid att vara en sån som skapar med händerna. Det är mitt kall i livet.

Göran Widerberg