Industriarbetarnas tidning

En ny signal från facket

18 juni, 2013

Skrivet av

DA ANALYSEtt nytt tonläge, en ny signal. Motvilligt men tydligt. Anders Ferbes uttalanden i intervjun med Dagens Arbete är anmärkningsvärda och bryter en facklig tradition.

Anders Ferbe vill egentligen inte att det ska svida för företagen när de lägger ner. Men han och facket kan tvingas att ändra sig.

Visst, det ska vara intressant för utländska investerare att investera i Sverige och därmed skapa jobb. Men det system vi hittills haft förutsätter att trygghetsystemen fungerar.

Det gör de inte i dag. Därav det nya tonläget, de nya signalerna.

Ute bland medlemmarna – och i synnerhet där företagen lagt ner – finns en utspridd uppfattning om att det är för billigt att lägga ner i Sverige.

Det färskaste exemplet är Stiga i Tranås där klubbordföranden Mikael Stenqvist ofta kritiserat sitt förbund för att inte kräva ekonomisk bestraffning för de som lägger ner här och flyttar jobben någon annanstans.

Efter midsommar börjar maskinerna att monteras ned i Tranås. Senare i år ska de monteras upp och köras igång i en problemfylld och betydligt mindre effektiv fabrik i Italien. 

Vilken roll spelade uppsägningskostnaderna när ledningen för Global Garden Products skonade den italienska fabriken och slaktade den svenska?

33 miljoner kronor kostar det att lägga ner Tranås. Vad hade den summan hamnat på i Italien? Och hur påverkade det beslutet i GGP:s ledning?

Ett regelverk som innebär dyrare uppsägningskostnader hade kanske gett Tranås en bättre chans. Så tycker i alla fall IF Metallarna på Stigafabriken.

Anders Ferbe förstår den här reaktionen.

Men inte bara det – för det har facket också gjort tidigare.

Det nya är att en av de tyngsta fackliga företrädarna också – om än mycket motvilligt – kan tänka sig att omfatta den.

– Vi kan tvingas in i den positionen om inte staten kan garantera att det finns en stark omställningskraft i form av aktiv arbetsmarknadspolitik och bra a-kassa. Alltså den modell som gjort Sverige framgångsrikt, säger Anders Ferbe.

Den modellen har inneburit att bildäcken inte brunnit här när fabriker stängts. Inga ockupationer, inga barrikader som byggs, inga blockeringar av motorvägar.

På kontinenten har däremot bildäcken brunnit.

Där har löneskillnaderna varit större – att tappa sitt industrijobb och tvingas ta ett servicejobb har inneburit en stor ekonomisk uppoffring, kanske en tredjedel mindre i lön.

Där har arbetslösheten länge varit högre.

Där har skyddet i a-kassan varit sämre.

Där har möjlighet till vuxenutbildning och en andra start i livet varit betydligt sämre än i Sverige.

Men nu då?

Nu är vi betydligt mera likt det kontinentala Europa än tidigare. Med framväxten av otrygga servicejobb, med en urholkad a-kassa, en permanent hög arbetslöshet och en vuxenutbildning i spillror så växer sakta ett nytt klimat fram.

Det där just det klimatet Anders Ferbe känner av.

Om den svenska modellen att möta globalisering och ständigt pågående strukturomvandling vilat på flera ben och benen plötsligt sågas av – då förändras också förutsättningarna.

Då öppnas en ny spelplan som inte ser ut som den gamla.

I Europa har desperationen över förlorade industrijobb skärpt de fackliga kraven på ekonomisk kompensation.

DA besökte för några år sedan Electrolux-arbetarna i den lilla nordspanska orten Fuenmayor. Fabriken skulle läggas som ett led i Electrolux strategi att flytta fabriker österut för att höja vinstmarginalen. 

De anställda försökte med alla medel hindra nedläggningen. De hade strejkat och protesterat i åtta månader. Blockerat motorvägen. Demonstrerat med brinnande likkistor. Allt för att sätta press på Electrolux.

Aktionerna skedde parallellt med förhandlingarna om en ”social plan” som företaget enligt lagen måste komma överens med facket om. Fackets mål var att göra nedläggningen så dyr som möjligt.

Helst så dyr att nedläggning och flytten blir olönsam, sa Jesús Izquierdo, metallklubbens ordförande.

Utfallet blev hyggligt. Den fjärdedel av de anställda som fyllt 52 år pensionerades med 70 procent av lönen. De yngre fick avgångsvederlag: 52 dagslöner för varje år de varit fast anställda. Det maximala beloppet uppgick till 48 månadslöner.

Utöver avtalspensioner och avgångsvederlag fick var och en ett engångsbelopp motsvararande en halv årslön.

I tyska Nürnberg blev notan ännu högre för Electrolux. Efter månader av uppseendeväckande aktioner från de anställda tvingades företaget betala över 2 miljarder för att lägga ner. Där fick alla i snitt en halv miljon kronor var i avgångsvederlag – max 1,8 årslöner. Samtliga äldre än 53 år avtalspension med minst 79 procent av lönen.

Samtidigt lade Electrolux ner ännu en enhet, dammsugarfabriken i Västervik.

Utöver a-kassan fick de uppsagda nöja sig med var sin dammsugare de själva hade tillverkat.

Det knorrades en hel del. Och återigen jämfördes de svenska uppsägningskostnaderna med andra länders.

Det hade funnits anledning att jämföra sig med andra länder flera gånger.

Som när tyska Continental lade ner Gislaved för drygt tio år sedan. Facket i Gislaved förhandlade sig till ett hyfsat paket med extra pengar. Nedläggningen kostade i snitt 260 000 per anställd. Men stängningen av den österrikiska systerfabriken kostade den tyska däcktillverkaren 1 192 000 per anställd – alltså nästan fem gånger mer.

Som sagt, det knorrades redan då.

Om a-kassan verkligen fungerar som ett skyddsnät och tillgången på utbildning och jobb hyfsad – då kanske man kan svälja den typen av skillnader.

Men om trygghetssystemet inte är sig likt – då kommer heller inte de fackliga kraven att vara desamma som förr.

Industrin krymper i Sverige idag. Det senaste halvåret har tusentals industrijobb försvunnit, inte sällan till följd av att globala koncerner lägger pussel och lämnar den svenska fabriken utanför pusslet.

Italien är dyrare att lägga ner i än Sverige.

Inför en straffavgift, mullrar medlemmarna i facket.

Vi kan drivas dit, säger Anders Ferbe bekymrat.

En ny spelplan kan skönjas med ett nytt fackligt tilltal. Såvida inte ”omställningskraften” ges förnyad styrka.

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen