Uppgång med många frågetecken

DA ANALYS Minns förra hösten. Rekordmånga varsel. Ett Europa på gränsen till sammanbrott. Och en diskussion om det fanns några pengar att hämta i avtalsrörelsen. Nu tycks Europa ha bottnat och från företagen hörs tillförsikt. Somliga nyrekryterar och ger en extraslant utöver avtalshöjningen.

Nu eller långsiktigt?

Så stod frågan förra hösten och en bit in på vintern när fack och arbetsgivare kivades om utrymmet för löneökningar.

Skulle man diskutera löneutrymmet utifrån det ekonomiska läget nu för tillfället? Eller göra en långsiktig bedömning?

För facket bjöd den dagsaktuella höstkonjunkturen knappast på några gratispoäng. Varslen ökade i snabb takt från september och ända in i advent. Tusen och åter tusentals varslades varje månad.

En ny djup kris, varnade arbetsgivarna. Nedgången är brant, sa de och argumenterade för ett treårsavtal där ett eventuellt löneutrymme bara kunde diskuteras lokalt, under fredsplikt.

När exempelvis Teknikarbetsgivarna lämnade över sitt bud strax före jul använde de ord som ”brant nedgång”, ”omfattande nerdragningar av personalstyrkan”, ”lång tidsperiod med mycket svag efterfrågan”. Även om krisen förväntades plana ut så befann sig svensk ekonomi i ”en svår situation med en utdragen lågkonjunktur som särskilt drabbar exportindustrin”.

Facket kontrade: en tuff nedgång, javisst – men långt ifrån katastrofen i samband med finanskrisen. Låt oss inte stirra oss blinda på dagsläget utan istället se långsiktigt utifrån världsmarknadens tillväxt och produktivitetsökningar, manade facket.

De senaste årens tvära svängningar i världsekonomin har fått facken att mer och mer betona långsiktigheten. Inte så att kraven är desamma i het högkonjunktur som i djup nedgång. Men att det alltid finns ett löneutrymme, mindre eller större.

Om detta kivades det rejält inför avtalsrörelsen.

I april var avtalsrörelsen över. Ett treårigt avtal värt 6,8 procent tecknades.

I juni, två månader senare kom Teknikföretagen med en konjunkturrapport, en summering av läget under årets andra kvarttal, när vinter gick mot vår. Så ock i ekonomin.  Domedagsformuleringarna var som bortblåsta: ”Ökade ordervolymer både på export och hemmamarknad innebär att nivån på produktionen inom teknikindustrin nu har draghjälp uppåt. Fler företag rapporterar också ett bättre kapacitetsutnyttjande vilket befäster bilden att den absoluta botten i konjunkturen har passerats.”

Det gick alltså uppåt igen. Från landet kommer nu spridda – men långt ifrån ovanliga – rapporter om att företag anställer och till och med betalar en extra slant utöver den centralt avtalade höjningen.

Det kan svänga fort i ekonomin. Kraften i både upp- och nedgångar har visat sig större på senare år än tidigare. Samtidigt har upp- och nedgångarna blivit allt svårare att förutse. I synnerhet som världsekonomin numera – med de nya växande ekonomierna i Asien, Latinamerika och Afrika – har flera kraftcentra som nödvändigtvis inte går i takt med varandra.

Därför kan ingen heller säga ”vad var det vi sa”. Ovissheten har ökat och minimerat skaran av efterkloka..

Gårdagens signaler om kraftigare uppgång i Tyskland och Frankrike, om stabilisering i Italien och Spanien – vad är de egentligen värda?

Tidigare i år påminde Financial Times ekonomiske kommentator Martin Wolf (Austerity in the Eurozone and the UK: Kill och cure, FT 23 maj) att de problemtyngda euro-ländernas ekonomi växte med hela 2 procent mellan krisåren 2009 och 2010. Det såg bra ut, då också.

Men sedan togs en rad åtstramningsbeslut första hälften av 2010. De besluten inte bara knäckte uppgången utan fick hela euron – och världsekonomin – i ny, oförutsägbar gungning.

Är det över nu då?

Knappast. Uppgången i Europa är både svag och skakig. Åtstramningspolitiken har, i Wolfs ögon och många med honom, motverkat sitt syfte. Han varnar alla de beslutsfattare som likt den amerikanske finansministern Andrew Mellon gav rådet till sin president i samband med depressionen i början av 1930-talet att ”likvidera arbetarna, likvidera börsen, likvidera bönderna, likvidera fast egendom” – det skulle rensa det ruttna ur ekonomin.

President Hoover tog intryck och det gick inget vidare, milt sagt.  

En skillnad nu mot då på 1930-talet, poängterar Martin Wolf i en annan artikel (Globalization in a time of transition, FT 16 juli) är att protektionismen inte slagit rot under finanskrisen. ”Den globala kapitalismen har ersatt den nationella kapitalismen”, skriver han. Vilket innebär att kapitalisterna idag inget har att tjäna på höga tullmurar ackompanjerade av nationalistisk retorik och militär upprustning.

En annan skillnad är att världshandeln inte har kollapsat, vilket den gjorde under 1930-talet. Investeringar över gränserna har fortsatt att öka. Fler länder har dragits in i världsekonomin. Globaliseringen tuffar på, tvärtemot mellankrigstidens protektionism. Öppna gränser och ökad handel gynnar inte minst små, exportberoende länder som Sverige.

Wolf – som i grunden är en marknadsliberal debattör  och som sjungit globaliserings lov under många år – pekar ut några allvarliga hot mot utvecklingen: den höga arbetslösheten, den låga tillväxten och de ökade inkomstskillnaderna.

Den ekonomiska krisen har rivit upp sår i samhället. Som i sin tur bäddar för politiska kriser.

Det europeiska dramat är långt ifrån över. De sociala och politiska följderna av finanskrisen och åtstramningspolitiken vet vi inget om.

Ekonomin kan ha bottnat och tagit ny, om än försiktig, fart. Men hur mycket biter uppgången på arbetslösheten som just nu räknar 26 miljoner EU-medborgare? Varav 19 miljoner bara i euro-området.

Arbetsgivarna i Sverige köpte arbetsfred för tre år. Det kostade dem 6,8 procent av lönesumman. Nu vet de vad de har att hålla sig till i en annars så svårtydbar och nyckfull omvärld.

 

 

Harald Gatu