Bo drar fiskehistorier efter jobbet

ReportageDet skulle bli en dag full av skrönor, så som det ska vara när det fiskas. Bo ”Gösa-Bosse” Lundberg tog oss med till sjön Rusken. Den gjorde skäl för sitt namn.

Förväntningarna var minst sagt höga inför dagen med Gösa-Bosse på hemmasjön Rusken öster om Värnamo i Småland. Vi var i stort sett garanterade fångst, det hade vi förstått.

Bo Lundberg, som han egentligen heter, är på Rusken så ofta han kan. När arbetsdagen på Wigells stolfabrik i Malmbäck är slut far han gärna dit med båten på släp, lägger i och får några timmars avkoppling.

– Jag kan sitta länge och njuta bara. Det finns inget annat som stör just då.

Den här dagen hängde molnen runt sjön, men det var nog ingen större fara, försäkrade Bo.

– Det är nästan alltid bättre väder på Rusken än på land.

Precis så sa Maria Karlsson också när vi löste fiskekort hos henne. Det kan falla regn över skogarna runt sjön, men på vattnet är det oftast uppehåll. Och vi skulle nog inte bekymra oss om fiskelyckan heller, tyckte hon.

– Bo är en av våra bästa kunder. Andra kan komma tillbaka och klaga över att det var värdelöst. Sen kommer Bo och han har alltid fått massor med napp.

En dryg timme senare låg vi ute mellan öarna vid ett av Bos guldställen. Han sneglade mot land och konstaterade:

– Det ser otäckt svart ut där borta nu.

Vi vände den mörkgrå molnmassan ryggen och pratade om fiskemyter. Som att det ska nappa bättre när det är regn och blåst. Men det höll inte Bo med om.

– Visst är det bra om det rör på sig lite. Men om det blåser för mycket så går det inte. Då är det inte trevligt att vara ute med båten.

Ja, det måste vara trevligt. Vad är annars vitsen med att fiska, tänkte vi medan regnet lossnade från molnen och slog hål i vattenytan. Bo fällde upp sitt paraply och berättade att han var här för en vecka sen.

– Då fick jag 15 gösar.

Så vi befann oss på en sjö som brukar leverera om man vet hur man ska göra. Det vet Bo. Han har sina ställen inlagda på gps, men hemliga är de inte. Han talar gärna om var det nappar bra: Vid djupkanter, där botten ligger tre-fyra meter under ytan och sen sluttar brant neråt.

– Där finns det småfisk som gösen äter. Där trivs de.

Så agnade han med levande mört och kastade i. Fyra spön satt i sina fästen på båtens reling och flötena guppade på vågorna. Guppade. Guppade. På ytan.

– De kanske inte är så hungriga i dag, sa Bo.

Och så drog han en historia till om hur bra det nappar på Rusken.

– Det är en kille som brukar hänga med mig och fiska en gång om året. Första gången fick vi tolv gösar. Jag sa till honom att så blir det nog inte varje gång, och det fattade han ju. Men nästa gång fick vi lika många igen.

Regnet hade fått vinden att lugna sig, så vi kunde byta till en plats ute på mer öppet vatten. Där satt vi och hörde dropparna picka mot våra galonluvor och såg hur solen sken över land. Stirrade på flötena. Som guppade.

Bo drog ännu fiskehistoria om den gången en man åkte runt och trollade efter gös en hel dag, men inte fick upp en enda. Bo hade som vanligt ankrat och legat stilla vid sina djupkanter och fått en fin fångst.

– Han ville köpa en gös av mig sen, men det fick han inte. Jag gav honom en i stället, sa Bo.

Själv tycker Bo inte om trollingfiske. Inte för att det skulle vara fusk på något sätt, utan för att det känns lite stressigt.

– Då kan man inte sitta och prata. Det är lugnet och avkopplingen jag vill åt.

Blåsten tog fart igen och lurade in regn under luvorna. Vi drog upp ankaret och styrde mot en annan plats, kastade i och bevakade våra flöten.

– Men var är våra gösar, undrade Bo, som börjat känna en viss press att leva upp till sitt rykte.

Då var det som om någon drog i gång duschen ordentligt och smattret från dropparna gjorde det svårt att känna just lugn och avkoppling. Vi tog en matpaus på land.

Kanske var det effekten av mat och varmt kaffe i magen, eller så var det så att det faktiskt lättade något. Inte kunde vi ge upp då, när kvällen kommit och fisket är som bäst. Bo startade motorn och styrde ut mot ännu en gps-punkt.

Där någonstans, efter totalt fem timmars fiske, tror jag att vi kom in i lugnet. Regnet föll, flötena guppade och vi hade glömt att allt gick ut på att få napp. Vi pratade och hade trevligt. Kopplade av och skojade om Bos skrönor. Så han drog en till, om när han och hustrun Lotta var ute senast.

– Vi fick upp 19 gösar. Ja, vi fick upp fler, men vi släppte många som var för små.

Då! Hände det.

– Men du. Vart tog den vägen, sa Bo och kikade efter flötet som dök.

Det kom inte upp igen så Bo vevade in. Där satt nog en fin fisk på kroken. Men den slet sig.

Då blev det kallt. Då kände vi plötsligt hur blöta tröjans muddar var runt handlederna. Hur vätan efter alla timmar trängt igenom regnbyxbaken. Och vi påmindes om varför vi satt i den där båten.

– Om vi bara kunde få en åtminstone, vädjade Bo.

Vi frågade lite försynt om det någonsin hänt förut att han kommit tomhänt från sjön. Och det hade det. En dag i vintras blev han utan gös. Fast då fick han förstås en fyra-fem gäddor och en lake i stället.

– Nä, ska vi göra ett sista försök vid djupkanten utanför stenen där innan vi ger upp, föreslog Bo.

Så fick det bli. Vi drog upp ankaret, flyttade båten, ankrade igen, kastade och stirrade på flötena.

Ett försvann snabbt under ytan och vi drog och vevade och den här gången fick vi upp en gös på 2,8 kilo.

– Ja!, ropade Bo och knöt näven. Nu kan vi åka hem.

Det höll vi med om. Men så stoppade han ner handen i hinken med mört.

– Hugger en brukar det alltid nappa igen, sa han och agnade ännu ett spö.

Mycket riktigt. Inom två minuter drog vi upp en nästan lika stor gös till. Sen fick det vara nog. Sju timmar i blåst och regn, det räckte för oss och vi styrde mot land.

Klockan 22:35 låg båten på trailern och regnkläderna i bilen. Bo gick ner till vattenbrynet och såg solnedgången färga av sig i en helt stilla vattenspegel.

– Det är synd att vi blev så blöta. Nu blir det kanonväder ju.   

Marie Edholm