Dan är fackombud – och kandiderar för SD
Kartläggning visar: SD-politiker företräder IF Metall Arbetsplatser riskerar att stå utan ombud ”Vill de peta mig går jag ur direkt”
Publicerad 2013-09-16, 10:12 Uppdaterad 2015-02-09, 11:14
Fabriken lades ner och Linda Mattsson blev arbetslös. Men nu är hon tillbaka på sin gamla arbetsplats i Tandsbyn – på ett nytt jobb.– Det kan inte bli bättre, säger hon.
Vad bör facket göra när företag lägger ner?
Just på den plats där hon tidigare monterade Husqvarnas motorkapar, där manglar Linda Mattsson nu lakan åt hotellen i Åre.
– Precis här stod jag faktiskt, säger hon och skjuter undan golvplåten vid mangeln.
I betonggolvet står ”H 371” målat. En rest från Husqvarna-tiden. Just där var hennes plats vid monteringslinan.
När Husqvarna för ett par år sedan lade ner sin tillverkning av röjsågar och motorkapar i jämtländska Tandsbyn flyttade andra företag in. I monteringshallen etablerade sig Storsjötvätten som tidigare huserat i den trånga, nedlagda Ica-butiken i Brunflo.
Linda Mattsson:
– Jag hade en praktikplats på ett hyvleri i Lockne men insåg att det inte skulle bli någon fortsättning där. När tvätten flyttade in i Husqvarnas lokaler kontaktade jag dem. Jag fick börja direkt.
– Underbart. Jag kunde bo kvar här hemma i Tandsbyn. Det är värt så mycket, säger hon.
Hennes man miste också sitt jobb på Husqvarna går just nu en trädgårdsutbildning. Tillsammans har de två barn, två och fem år.
Året som arbetslös betecknar hon som en mardröm.
– Jag mådde jättedåligt. Arbetsförmedlingen försökte tvinga mig att flytta till Skellefteå, trots att jag hade familjen här.
Hon var en av 86 verkstadsarbetare som förlorade jobbet på Husqvarna. Det gick bra för flera än Linda.
Ett år efter nedläggningen hade de flesta – 78 procent – av de uppsagda någon form av sysselsättning. Över hälften hade fått nya jobb, andra hade påbörjat studier eller fått praktikplatser. 13 var arbetssökande.
Allt enligt den kartläggning som gjordes av Rigmor Davidsson, IF Metallklubbens ordförande.
I samband med nedläggningen utsågs hon till projektansvarig för det extra omställningsstöd som Husqvarna satsat pengar i. Beloppet är hemligt.
– Det viktiga var att vi kunde göra ett bra arbete för våra medlemmar.
Hon blev kontaktpersonen som medlemmarna kunde vända sig till när de ville ha hjälp med kontakter.
– De var ju vana att gå till mig när de ville ha hjälp.
Som klubbordförande hade hon fungerat som en fixare, en problemlösare. Men som projektansvarig för det extra omställningsstödet fick hon en annan roll.
– Nu handlade det mer om att ge hjälp till självhjälp.

Vi hann aldrig ut härifrån, skojar Karl-Johan Stridh, Eisten Svensson och Arild Steffensen, tre av nio som fick jobb när nya företag flyttade in i verkstadslokalerna efter Husqvarna.
En del av de uppsagda fick nya jobb inom industrin. In i Husqvarnas tomma fabrik flyttade – förutom Storsjötvätten – två små verkstadsföretag, Fixit och det nystartade Tandsbyns mekaniska verkstad. Här fick nio uppsagda Husqvarna-arbetare nytt jobb.
– Vi var några som inte hann ut, skojar Eisten Svensson.
Han hade 33 anställningsår på Husqvarna och såg inte fram mot en tillvaro som arbetslös.
– Inte en dag arbetslös. Känns fantastiskt.
Tillsammans med Arild Steffensen monterar han bland annat växellådor till borrmaskiner. Lite längre bort står Karl-Johan Stridh.
– Jag gör ungefär samma jobb som tidigare, svarvar axlar. Inte mig emot.
Men det var inte alla som ville fortsätta inom industrin. Ulf Nilsson (bilden till höger) tyckte att 26 år på Husqvarna räckte.
– Jag gick en svetskurs efter uppsägningen men så fort jag kom in i svetslokalen tyckte jag att det luktade Husqvarna. Då tog det emot. Det tar flera år att bli en duktig svetsare och den tiden var jag inte beredd att ge.
I stället utbildade han sig till undersköterska. Han har inte haft några problem att få jobb.
– Det viktigaste som arbetslös är att inte sitta och vänta. Man måste göra lite själv, söka jobb eller söka utbildning. Så fungerar det i dag.
Där kan det lokala facket göra mycket, fyller Rigmor Davidsson i.
– Fackföreningsrörelsen borde ha en egen omställningsskola. Det räcker inte med coacherna från omställningsföretagen.
– De saknar ofta den kunskap som vi inom facket har och som kan vara viktig för medlemmarna.
Ulf Nilsson trivs med sitt nya yrke och med sysslorna på Hälsocentralen i Brunflo.
– Tacksamt att få jobba med människor. Det gillar jag.
– Men, säger han, jag saknar ju de flesta av människorna ute på fabriken i Tandsbyn.